Mötet med Ljuset som förvandlar

Under våren har jag återigen haft en sporadisk tillgång till internet. Det har gjort att jag inte kunnat lägga upp predikningar från de senaste månaderna. Om allt fungerar kommer jag i stället att lägga upp dem nu med någon veckas mellanrum. Hoppas därför att ni har överseende med att de kommer lite "efter" i förhållande till kyrkoåret. Först ut är en predikan som berör Ljusets teologi i den ortodoxa traditionen. Den har sin utgångspunkt i det som skedde på förklaringsberget och som återges hos synoptikerna, här ifrån Markusperikopen. I vanlig ordning ber jag er att komma med respons eller kommentarer. Frid vare med er alla!!

---------------------------------------------------------------------------------------------------

MÖTET MED LJUSET SOM FÖRVANDLAR

Homilia S:t Petrus Församling 2012 - 03 - 04.      Simon Pilgrim Rosén

Gen 22:1-18, Rom 8:31-39, Mark 9:2-10

Mark 9:2-10, egen översättning

Och efter sex dagar tog Jesus med sig Petrus och Jakob och Johannes och ledde dem upp till ett högt berg. Där var de avsides och ensamma med varandra. Då förvandlades Han inför dem. Hans klädnad blev plösligt extremt skinande vit, så skinande som ingen tvättare på Jorden kan göra vitt. Då uppenbarades Elia och Moses för dem. När de samtalade med Jesus sade Petrus; Mästare här är gott för oss att vara här. Låt oss göra tre hyddor, en åt Mose, en åt Elia och en åt Dig. Han hade blivit skräckslagen och visste inte vad som skulle bli sagt. Plötsligt kom ett moln och överskuggade dem och en röst ljöd ur molnet; Denne är Sonen min, den älskade, hör Honom ni! Plötsligt när de såg sig omkring såg de ingen annan än Jesus med dem själva. Medan de gick ned befallde Han dem att inte berätta för någon vad de hade sett, inte förrän Människosonen hade uppstått från de döda. De höll tyst om ordet med varandra, trots att de diskuterade vad de innebär att uppstå från de döda.

Inledning

Det är en fantastisk tid just nu. Ljuset och värmen vänder åter till vår kalla nord. Det blir speciellt påtagligt en dag som denna när Solen skiner så klart. Ändå vet vi ju att solen skiner även gråa dagar – bortom molnen. Dock blir allting annorlunda när Solen med sina strålar lyser upp landskapet. Men har ni försökt att titta in i Solen någon gång? Det gör man inte speciellt länge, vi bländas snabbt och blicken viker undan…

Den svenske mystagogen Peter Halldorf skriver i inledningen till sitt magnum opus om Anden:

”Vid åsynen av grips själen av yrsel, tanken raglar och ögat bländas. Ändå anstränger vi oss till det yttersta för att gillra en fälla åt Allhärskaren. Men alla försök att fånga Gud i förnuftets nät, i begreppen och i böckerna är fåfänga. Mysteriet spricker som en såpbubbla när vi ska till och gripa om den Oändlige. Språket går i baklås. Vi hamnar i en återvändsgränd, utelämnade åt en tänkt Gud, en abstrakt tro och en känsla av overklighet inför den andliga världen. Allt medan den levande Guden sörjer över att vi inte besvarar Hans kärlek med hängivenhet.”

Kristi förklaring, förvandling eller Transfiguration som denna händelse brukar kallas för kan tyckas vara en ganska märklig och svår händelse att förstå innebörden av. Många kyrkotraditioner gör inte speciellt mycket av den, medan den är oerhört central inom Ortodox spiritualitet och teologi. Kanske just därför. Händelsen är i sanning både spiritualitet och teologi, både erfarenhet och lära och det är min tro att den har mycket att lära oss idag. Dagens homilia kommer att lägga stor vikt vid Ljusets teologi, naturligtvis i första hand för att evangelietexten bjuder oss till det, men också för att jag tror att den hjälper oss att förstå grunden för ett möte med Herren.

Exeges

Transfigurationen

Vad är det egentligen som hände den där dagen på berget Tabor, beläget i Galiléen? Till att börja med är det en händelse som satte spår i lärjungarnas liv och avspeglar sig i deras berättelser i senare skede, den helige Aposteln Petrus talar om detta i sitt andra brev:

"Det var inte några skickligt hopdiktade sagor jag byggde på när jag för er förkunnade vår herre Jesu Kristi makt och hans ankomst, utan jag hade med egna ögon sett honom i hans majestät. Ty han mottog ära och härlighet från Gud, sin fader, när en röst kom till honom ur denna majestätiska härlighet: "Detta är min älskade son, honom har jag utvalt." Den rösten hörde jag själv komma från himlen, när jag var med honom på det heliga berget…" [2 Pet 1:16-18 ]

Varför befann sig Jesus och de tre lärjungarna på det där berget överhuvudtaget? Om vi backar bak lite till den omgivande kontexten hos Markus finner vi att Jesus vid flera tillfällen gjort en rad fantastiska mirakler och på flera sätt angett tecken på Hans sanna identitet. I det åttonde kapitlet frågar Jesus sina lärjungar om vem de säger att Han är och Petrus svarar då: Du är Messias.

Samtidigt verkar det som att lärjungarna inte hade förstått Jesu roll och uppdrag fullt ut. Jesus tillrättarvisar Petrus för att han ifrågasatte att Messias måste bli förkastad och lida. Sedan kommer perikopen omedelbart före vår text där Jesus talar om lärjungarskapets krav - att varje dag ta sitt kors och följa efter Kristus. Bryggan mellan denna undervisning och händelsen på förklaringsberget finner vi i 9:1:

"Och han sade: Sannerligen, några av dem som står här skall inte möta döden förrän de har sett Guds rike komma med makt."

Rykt ur sitt sammanhang är det lätt att låta dessa ord endast handla om den yttersta dagen, då den djupaste av universums sanningar – Kristi Herravälde – slutgiltigt skall uppenbaras. Men denna händelse sker redan där på berget, eller rättare sagt den åttonde dagens pågående strålglans blir för ett ögonblick skönjbar för de utvalda och saliga apostlarna.

Tidsangivelser är ovanliga hos Markus. Därför är det värt att notera att han skriver ”efter sex dagar…” Troligtvis är detta en medveten parallell till Exodus tjugofjärde kapitel som handlar om när Mose mötte Gud på berget Sinai och mottog lagens bud. Ett stycke in i denna berättelse heter det:

"Och Herrens härlighet vilade på Sinai berg, och molnskyn övertäckte det i sex dagar. Men den sjunde dagen kallade han på Mose ur skyn. Och Herrens härlighet tedde sig inför Israels barns ögon som en förtärande eld, på toppen av berget. Och Mose gick mitt in i skyn och steg upp på berget. Sedan blev Mose kvar på berget i fyrtio dagar och fyrtio nätter." [Ex 24:16-18]

De sex dagarna är alltså en symbol för förberedelse för mötet med Gud själv, det som vi med teologiska termer brukar kalla för en teofani. Förberedelsetiden är bara den första i raden av paralleller mellan teofanin i Exodus och Kristi förklaring.

Höga berg är också återkommande vid dessa dylika mystiska företeelser eller vid andra händelser som är viktiga ur ett frälsningshistoriskt perspektiv. Vi ser det t ex i dagens GT läsning där Abrahams och Isak enligt traditionen befann sig på Moria berg, det berg där Jerusalems tempel kom att byggas. Som vi redan har sett mötte Mose Herren och mottog lagen på berget Sinai, men långt före detta, fick han sin kallelse vid Guds berg Horeb, där Gud talade till honom från den brinnande busken. För Elia uppenbarade sig Herren först med ett kraftfullt åskväder inför Baals profeterna på berget Karmel och sedan i det stilla suset på Horebs berg. [Jmf Kung 18-19]. (Listan kan göras betydligt längre och det är intressant att notera att både Mose och Elia är återkommande i dessa sammanhang och det är just dessa två som uppenbaras bredvid Jesus på förklaringsberget.) Det är även på berg som flera avgörande skeenden i Jesu verksamhet äger rum, förutom dagens berättelse kan vi nämna bergspredikan, Golgata och himmelsfärden.

Nästa signifikativa drag för en teofani som möter oss i berättelsen om Kristi förklaring är molnet. Vi har redan sett detta i Exodusberättelsen och generellt fungerar det ofta som ett tecken för Gudsnärvaro i Gamla Testamentet. På berget, framför folket i öknen som en molnstod, i tabernaklet och i templet. Denna härlighetsmanifestation brukar inom judendomen refereras till som Shekinah. Molnet kan emellertid inte nämnas utan att kopplas till den mest specifika indikation på en teofani: Ljuset.

Det är somom mysteriet kräver att både dunkel och ljus hänger samman vid teofanin. Vi ser liknande mönster t ex vid Sinai.

Hyllmeter har skrivits om det ouppnåeliga ljuset, ljusmystik eller ljusets teologi i den ortodoxa traditionen. Enkelt uttryckt har det sin grund i Kristi gudomliga Ljus som strålade kring Honom på förklaringsberget. Detta förvandlingens ljus beskrivs oerhört apofatiskt i den grekiska texten, en textnära översättning lyder ungefär:

"Hans klädnad blev plösligt extremt skinande vit, så skinande som ingen tvättare på Jorden kan göra vitt…"

Märker ni hur orden slinter? Språkets rika kläddräkt står naket och utblottat inför detta oerhörda mysterium, för att anknyta till Halldorfs ord om mötet med den oändlige Guden. Samma drastiska beskrivning eller snarare brist på beskrivning av Gud Sonen möter oss när Aposteln Johannes - en av deltagarna på det heliga berget möter den uppståndne Kristus. Han skriver i Uppenbarelsebokens första kapitel att strålglansen från Kristi ansikte var ”såsom Solen när den lyser i all sin kraft...”

Grunden för denna Ljusets teologi är Ortodoxins åtskillnad mellan Guds väsen och Hans energier. Genom att skilja mellan väsen och energier hos Gud slår man vakt om både Transcendens och Immanens i Gudomen: Guds väsen förblir ouppnåeligt, men Hans energier kommer ner till oss.

Läran bygger t ex på Paulus ord i Romarbrevet 1: ”Det man kan veta om Gud kan de ju själva se; Gud har gjort det uppenbart för dem...” [Rom 1:19] eller i Första Timoteusbrevet: 
”Gud som ensam är odödlig, som bor i ett ljus som ingen kan nalkas, Han som ingen människa har sett eller kan se. Hans är äran och den eviga makten, amen.” [1 Tim 6:16]. 


På ett dogmatiskt plan handlar det alltså om att Guds väsen hör till de icke förmedlingsbara (apofatiska) attributen hos Gud, medan Guds energier hör till de förmedlingsbara (katafatiska).

(Guds energier som är Gud själv, genomtränger hela Hans skapelse, och vi upplever dem i form av gudomliggörande nåd och gudomligt ljus. Vår Gud är i sanning en Gud som döljer sig, men Han är också en Gud som handlar – historiens Gud som ingriper i konkreta situationer.) Gud kallas inte Ljus efter Sitt väsen, utan efter Sin energi, sade därför Gregorius av Palamas som var ärkebiskop av Thessalonike på 1300-talet. Denne Gregorios var en av de viktigaste teologerna när det gäller utvecklingen av Ljusets teologi och formandet av den s k Hesykastiska kontemplativa spiritualiteten. Delar av det han skriver är ganska invecklat och bär med rätta en stark mystisk prägel och en predikan är inte rätt forum att presentera hans teologi. Den som vill får istället läsa om honom på egen hand och jag kan rekommendera kapitlet Ljusets teologi hos Gregorius av Palamas i Vladimir Losskys bok Ljus av Ljus, som för övrigt är en mycket spännande och hissnande teologisk färd på detta tema.

På något sätt är det somom Gudsuppenbarelsen på förklaringsberget både upplyser och fördunklar, ger syn och förblindar. Återigen är parallellen till Mose oerhört tydlig. Gregorius av Nyzzas teologi kring det gudomliga mörkret är hämtad ifrån Sinai berättelsen. Ljuset från den Gudomliga Härligheten är starkare än miljarder solar. Att blicka mot Herren får det att svartna för ögonen. T o m Herrens tjänare Moses ansikte var så starkt skinande att han var tvungen att dölja sitt ansikte för att inte blända Israeliterna. [Se Ex 34:29ff]

Detsamma gäller för Aposteln Paulus. Hans första möte med Kristi Ljus gjorde Honom fysiskt blind en lång tid och samtidigt kom det att bli den mest upplysande erfarenheten i hans liv. Petrus och de båda andra lärjungarna blir alldeles skräckslagna av det de ser, en reaktion som för övrigt är typisk vid teofanier i Skriften [se t ex Ex 3:1-6, Dom 13:1-22, Dan 8:17, Luk 1:12-13, 30, Upp 1:17] men samtidigt är det en avgörande händelse i deras relation till Herren och som vi har sett att de knyter an till vid senare tillfällen. Man kan säga att umgänget med Gud gör ansiktet strålande och det stämmer in både för Mose och de Saliga Apostlarna, med tanke på att de med livet som insats förkunnade att Kristus är det sanna ljuset som upplyser hela världen.  

Berget, de sex dagarna, molnet och kanske allra mest ljuset, formar tillsammans svaret på våra inledande frågor om vad det egentligen var som hände den där dagen på berget. Eller snarare vem Jesus Kristus är. Han är Gud Sonen som uppenbarades för de tre apostlarna i Sin himmelska härlighet. Faderns röst ljöd ur himmelen: ”Detta är min älskade son. Lyssna till honom.” [Mark 9:7]. Med andra ord bör inte Kristi förvandling uppfattas som att Jesus blev Guds Son vi detta tillfälle, eller med Johannes av Damaskus ord:

"Vid förklaringen blev inte Kristus till något som Han tidigare inte var. Han visade sig för sina lärjungar sådan som Han var. Han öppnade deras ögon och gav syn åt de blinda."

På sätt och vis är det alltså hos lärjungarna förändringen sker. Det var samma person – det inkarnerade Ordet som lärjungarna såg på Tabors berg, men de hade för att citera Vladimir Lossky; ”blivit i stånd att betrakta Honom i Hans eviga härlighet och förnimma den gudomliga naturens energi…” Det vill säga, att de såg den alltid skinande Solen bakom molnen. De blev uppfyllda av gudomliggörelsens nåd och fick se det som är målet för varje kristen. Om detta vittnar Johannes själv om i sin första epistel:

"Mina kära, nu är vi Guds barn, men det har ännu inte blivit uppenbart vad vi kommer att bli. Vi vet dock att när han uppenbarar sig, kommer vi att bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är." [1 Joh 3:2].

Händelsen på berget Tabor syftar alltså till att visa på Kristi identitet som Gud uppenbarad. Vidare har den ett explicit frälsningshistoriskt raster över sig. Mose och Elia representerar lag och profetism och är i en mening symbol för hela förbundet och Gamla Testamentet. Kristus framställs varken som lag eller profetism i uppenbarelsen, Han är både ock. Mer därtill handlar det om att Kristus sammanfattar och fullbordar det som lagen och profeterna talar om. (Precis som Kristus anger i Johannesevangeliet: ”Om ni trodde på Mose, skulle ni tro på mig, ty det var om mig han skrev.” [Joh 5:46]. Elia och Mose har en oerhört viktig funktion, men skeendet med hur de försvinner i molnet och ger rum helt för Herren visar på att det är i Honom allting blir uppfyllt.)

Tillämpning

Att möta Gud

Jag är medveten om att det har blivit väldigt mycket teologi idag, men samtidigt har jag gjort det som en predikan per klassisk definition handlar om - att utlägga skrifterna. Men låt oss också stanna upp inför ett par tillämpande aspekter av texten.

Jag låter detta rymmas i frågan; Vad är utifrån dagens text kriterier för ett möte med den levande Guden? Det blir lite av en sammanfattande tillämpning för oss i sju korta punkter:

En äkta erfarenhet av Herren:

1.  Uppkommer plötsligt:

Grekiskan i dagens text innehåller flera ord som kan översättas med plötsligt eller då skedde det. Händelsen var inte planerad av lärjungarna och de kunde inte styra eller hålla kvar den. Ofta gör vi nog misstaget att försöka upprepa och planera upplevelsen av Gud, men det är inte möjligt. Vi kan inte styra den Helige Andes verkan. Det är också vanligt att mottagaren av upplevelsen precis som i texten drabbas av helig fruktan.

2.  Den är inramad av bön:

Berget är en avlägsen plats och texten betonar att Jesus tog med sig lärjungarna dit för att vara ensam med dem. I parallelltexten hos Lukas får vi veta att syftet var att be. Vi lägger också märke till att det var tre personer som var med Jesus på berget. Det kan jämföras med Jesu löfte om att där två eller tre är samlade i Hans namn är Han mitt ibland dem. Liturgin – folkets gemensamma tillbedjan av Gud är därför det huvudsakliga forumet för Guds tilltal till oss.

3.  Den är kortvarig, men förändrar långsiktigt:

Utifrån vad vi får veta i dagens text verkar det som att teofanin och lärjungarnas förmåga att se Kristus som Han verkligen är varar endast en kort stund. Likaså varar Mose och Elias framträdande endast ett ögonblick. Men den korta stunden räcker. Precis som när en blixt lyser upp ett nattsvart landskap för bara en sekund. Mörkret efter blixten är det samma som före, men likväl ter det sig helt annorlunda. Petrus låter som vi har sett händelsen vara ett mycket vikigt argument i sin förkunnelse om Kristi identitet i Andra Petrusbrevet. [2 Pet 1:16-18].

 4. Den belyser bakåt:

 Apostlarna förstod inte allt de var med om på Tabors berg, men händelsen bekräftade tydligt det som Jesu under hade pekat på och som Petrus hade bekänt: Han är Messias – den levande Gudens Son. Gud sammanbetar med våra känslor och tidigare upplevelser. Om en andlig upplevelse eller profetia tycks gå emot tidigare indikationer från Gud eller om den skrämmer oss, så är det inte från Herren.

5. Den har Jesus Kristus i centrum:

Mose och Elia har en viktig del i uppenbarelsen, men de är inte dess fokus. Den som sammanfattar och uppfyller allt som Gamla Testamentet handlar om är Jesus Kristus. Många talar vitt och brett om andliga upplevelser, om änglabesök och helgonförnimmelser. Men om dessa inte pekar på Kristus är upplevelsen demonisk.

6.  Den är teologisk och i samklang med Kyrkans tradition:

Mystik och teologi går alltid hand i hand i en uppenbarelse från Gud. Samtidigt som vi har att göra med en erfarenhetsmässig och omskakande händelse så har bär den en djup teologisk prägel. Den syftar till att visa på Kristi sanna identitet som Guds unike utvalde. Hör Honom!

7.  Den landar i erfarenheten innan den landar i orden:

Lärjungarna förstod till en början väldigt lite av sin upplevelse. Den var omskakande och lämnade djupa spår, men det kom att dröja lång tid innan de ens hade tillåtelse att förkunna om det. Erfarenheten behöver landa innan den basuneras ut.

Till större Ära åt Gud

I Faderns och Sonens och den Helige Andes Namn.