KRIG I GUDS NAMN !?

Som kristen (måhända speciellt som teolog) möts man ibland av höjljudd kritik då man uttalar sig positivt till Gamla Testamentet, eller menar att Gud inte har förändrats. Att vidhålla att den Gud som uppenbarar sig i Nya Testamentet inte kan eller får skiljas ifrån Herren i Gamla Testamentet skapar problem för den postmoderna läsaren. Även många kristna tenderar idag att skilja dessa Gudsbilder ifrån varandra och Gamla Testamentet blir i bästa fall en slags illustrations bok för Nya Testamentet och i värsta fall en rent hotande och farlig textsamling. För en tid sedan bestämde jag mig för att se lite närmare på förhållandet GT - NT och mer specifikt det som de allra flesta anger som det stora problemet - Krigen i Gamla Testamentet. Hur kan de kopplas samman med tron på en god Gud - eller kan de det överhuvudtaget?
Trevlig läsning önskar jag er. Lämna gärna respons här eller på crimson_pilgrim@hotmail.com

Simon Pilgrim Rosén
Örebro Teologiska Högskola 2010-09-10

Utrotningskrigen i Gamla Testamentet -
Gagnlös masslakt eller rättvist domslut?

1. Inledning
1.1 Bakgrund
Under den epok som brukar kallas för den pre-konstantiniaska kyrkans tid var pacifism de kristnas gängse praxis i frågan om våld och krigföring. Justinus Martyren deklarerade t ex i god anslutning till Kristi undervisning: ”Vi som brukade döda varandra, vägrar numera att bruka våld, till och med mot våra fiender.” Denna distinkta och affirmativa inställning till Kristi undervisning och exempel gav även i de heliga apostlarnas efterföljd upphov till en allt större fokusering på det frivilliga martyrskapet. Detta märks t ex hos kyrkofadern Tertullianus: ”I vår religion blir vi hellre dödade än dödar.” I Matteusevangeliets femte till sjunde kapitel finner vi bergspredikan som brukar anropas som den mest centrala perikopen för vägran att ta till svärdet mot fienden. Även andra nytestamentliga passager pläderar för en sådan fredlig hållning. Så långt är verkar allt väl. Det som emellertid skapar problem är de texter som Jesus och de första kristna såg som helig Skrift: De Hebreiska skrifterna eller det som vi kallar för Gamla Testamentet. Problemet är inte bara våldsamma krig och sammandrabbningar, på flera ställen är dessa inte folkens egna påfund utan Herrens (Jahve). Extraordinärt komplexa är de passager där Jahve befaller utrotningskrig och total förintelse av andra folk, till och med barn och boskap. Allt sedan gnostikern Marcions dagar under tvåhundratalet har somliga teologer hävdat att den Gudsbild som möter oss i Gamla Testamentet är totalt skild ifrån hur Gud beskrivs genom Kristus i Nya Testamentet. I sin uppmärksammade bok ”Om Gud” skriver t ex Jonas Gardell” De (människor som erkänner den Gud som påbjöd förintelsekrig) tror på en annan Gud, en hatets gud som deras skeva blick ser när de skådar Gud genom djävulens spegel.” Gardell menar också att bilden av Gud skiftar avsevärt inom ramen för Gamla Testamentet, med hänvisning till att Gud även i GT beskrivs som kärleksfull och rik på barmhärtighet. Den stora frågan rör allstå vad man ska göra med Gamla Testamentet och vilken relevans det har idag, för vare sig man vill eller inte så har dessa texter från Genesis till Malaki, i kyrkans tidsålder, vördats som Guds Ord till mänskligheten.

1.2 Frågeställning och metod
Frågeställningen för detta PM handlar i allmänhet om att försöka hitta ett välgrundat bibelteologiskt förhållningsätt till texterna om förintelsekrig i Guds namn i Gamla Testamentet och i synnerhet om detta uppnås genom att plädera för en radikal åtskillnad mellan Gamla och Nya Testamentet, eller en eskatologisk fortlöpning. Utgångspunken är Stanley Gundrys bok Show Them No Mercy, Four Veiws On God And Canaanite Geocide. Där jag kommer att jämföra C S Cowles och Daniel L Gards uppfattningar.

2. Analys
2.1 C S Cowles: Radical Discontinuty
Den hållning som C S Cowles argumenterar för, Radical Discontinuty, handlar i stort om att visa på att bilden av Gud i Gamla Testamentet inte stämmer överens med den som presenteras och synliggörs av Kristus i Nya Testamentet. För ordningen skull ska det dock redan inledningsvis understrykas att Cowles inte är marcionist, åtminstone är inte hans avsikt att kasta Gamla Testamentets texter på skräphögen.

2.1.1 Tensionen mellan texterna
Cowles inleder sin essay med att visa på det spänningsförhållande som föreligger mellan vissa texter i GT och NT vad gäller hur Gud framställs. Femte Mosebokens sjunde och tjugonde kapitel utgör en bjärt kontrast med Jesu undervisning i Matteusevangeliets femte kapitel. Ska man utrota sina ”fiender” eller be för dem och älska dem? ”Erkännandet av ofelbarhet i all Skrift, ger teologer få val utom att erkänna denna spänning” , framhäver Cowles. Hans axiom grundar sig därför i att den som vill vara konsekvent behöver förstå dessa svåra texter i GT utifrån NT:s klarläggande av de samma. Det gamla förbundet och dess ordningar tonas ut, medan de nya lyser klart och uppenbarar Guds plan på konkret sätt.

2.1.2 Den gamle och den nye Josua
Cowles knyter mer än vid ett tillfälle an till wesleyansk teologi. Utifrån citatet: “Theology is only theocentric if it Christocentric…” av Thomas A Noble, visar Cowles på Kristus som den totalt unike förmedlaren av Guds vilja och uppsåt. Gud är inte den krigare som den förste Josua visade utan fredsfursten, som den nye Josua har uppenbarat. All eventuell spänning mellan texter i Skriften måste därför förklaras och överbryggas med hjälp av en kristologisk interpretation. Cowles är noga med att framhäva Jesus som mer än en profet bland andra som talade å Guds vägnar; i Kristus förändras alla perspektiv radikalt, som Paulus säger i Kolosserbrevet: ”Ty i honom bor gudomens hela fullhet i kroppslig gestalt…” ”In his person, mission and message, Jesus enbodied and proclaiming an exhilarating and yet disturbing new revelation…” är Cowles egen summering av denne världshistoriens centralgestalts agenda. Kristus talade i egen auktoritet; Jag säger er, inte så säger Herren som Mose och profeterna hade sagt. Just denna utsaga använder sig Jesus av när Han undervisar om våld/icke våld i Matteusevangeliets femte kapitel: ”Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er…” Detta ser Cowles som en direktpolemik mot den förre Josuas praxis och ett brott mot Mose befallningar. Hur kunde han göra så? Cowles menar att svaret finns redan i den kommande versen i samma perikop: ”Då blir ni er himmelske faders söner…” Jesus introducerar alltså inte bara nya etiska postulat för den kristnes livsföring, han visar även på ett helt nytt sätt att se på vem Gud är. De abnorma skillnaderna mellan Jesu och i synnerhet delar av hexateukens framställning av Gud menar Cowles inte minst synliggörs i berättelsen om Jesus och barnen. Den forne Josua hade på uppdrag av Jahve exempelvis under intagandet av Jeriko förintat allt levande: ”Med svärd gav de till spillo allt som fanns i staden - både män och kvinnor, unga och gamla, liksom oxar, får och åsnor…” När Jesus undervisar i Matteusevangeliets artonde kapitel visar han på att barnen är de största i himmelriket och tillägger att den som inte blir som de kan aldrig komma dit in. Barnen är utan skuld. ”Medan Mose och Josua förintade barn, välsignade Jesus dem…” och lärde att himmelriket tillhör dem.

2.1.3 Progressiv uppenbarelse
Som vi har sett är alltså Kristus enligt Cowles Guds slutgiltiga uppenbarelse. En sådan inställning delar han med en bred skara teologer, skillnaden är dock att Cowles menar att de texter som talar om att Gud befaller krig och utrotning inte är Guds ord. Likväl vill Cowles varken förkasta Gamla Testamentet enligt marcionistisk manér eller plädera för en processteologisk uppfattning där man menar att Gud förändrats. Nej, frågan om hur denna ambivalenta approach kan utredas finner enligt Cowles inte sin lösning i tanken om den progressiva uppenbarelsen i Gud, utan i den om hur Gud uppfattas av Hans folk. Denna stegvisa förståelse av vem Gud är finns redan belagd inom Gamla Testamentet. Ett pregnant exempel på detta är offersystemet, menar han. Torahs explicita befallningar från Jahve om att utföra olika offer tycks ifrågasättas av Herren själv genom flera av GT:s profeter. ”Vad skall jag med edra många slaktoffer? säger HERREN. Jag är mätt på brännoffer av vädurar och på gödkalvars fett, och till blod av tjurar och lamm och bockar har jag intet behag…” Detta vill Cowles tolka som att uppenbarelsen om Guds vilja har växt sedan de åtminstone tusen år äldre texterna i hexateuken. Det skulle alltså inte vara Gud som det är fel på utan de som tolkar Gud och lägger orden i Hans mun. Ett annat klassiskt exempel för denna ståndpunkt framträder i en jämförelse mellan 2 Sam 24:1 och 1 Krön 21:1. Den förra texten som skrevs ungefär 400 tidigare än den senare lyder: ”Åter upptändes HERRENS vrede mot Israel, och han uppeggade David mot dem och sade: ”Gå och räkna Israel och Juda.” I den postexiliska Krönikeboken heter det om samma händelse: ”Men Satan trädde upp mot Israel och uppeggade David till att räkna Israel.” De mörkare attributen hos Jahve började efterhand tillskrivas djävulen och inte Gud, det onda kan inte på något sätt ha sin källa i Herren. Cowles säger alltså med andra ord att de krig Israel sägs göra på Guds befallning, är emot Guds vilja. Israeliterna var minst lika syndiga och fulla av ondska som de folk som de fördrev och utrotade i Kanaan. Gamla Testamentets texter ska ingalunda förkastas, men de ska läsas på rätt sätt. Kristus måste hela tiden vara i blickfånget, det är Han som uppenbarar vem Gud är och vad som är behagligt för Honom och det sannerligen inte
Gud behagligt med massutrotningar och krig.

2.2 Daniel L Gard; Eschatological Continuty
Gard inleder sin essay med att presentera ett par axiom för sin bibelsyn. Dessa är följande: 1. Skriften är pålitlig som historisk text. 2. Gamla Testamentets texter, inklusive de som handlar om utrotningskrigen, måste bejaktas utifrån den kanoniska kontexten i stort. 3. Händelser i Gamla Testamentet kan ibland fungera som typologier på det som kommer i Nya Testamentet. 4. Skrifterna vittnar också om händelser som ännu inte har skett, inklusive det eskatologiska hoppet om Kristi återkomst och formande av en ny himmel och en ny jord. Grundbulten i Gards resonemang handlar därför om att bejaka texterna om utrotningskrig som Guds Ord, men samtidigt peka på att dessa behöver förstås som en typologi på något mycket större som hör framtiden till.

2.2.1 חֲרִם - herem i de Gammeltestamentliga texterna
Det hebreiska ordet חֲרִם – herem betyder ordagrant att ägna, helga eller tillägna och används om utrotningskrigen. Med tanke på denna lexikala betydelse finns alltså en indikation om att någonting helgas genom att det förstörs. Enligt Gard var inte Israeliterna ensamma om att använda sig av dessa utplåningar, det var praxis hos flera av grannfolken. Att det som förstörs samtidigt helgas åt Herren tydliggörs i de postexiliska texterna, menar Gard och visar på att חֲרִם bör förstås som indikation på att Gud dömer rättfärdigt. Även om somliga teologer har menat att utrotningskrigen är ett försök till en tillrättalagd teologisk förklaring till spänningarna mellan folken kring Israel, står Gard själv i den skola som menar att krigen verkligen har ägt rum på Guds befallning. Dock menar han att dessa texter i synnerhet måste läsas med god hänsyn till bibelteologin i stort. När man läser Krönikeböckernas skildring av de helga krigen finner man t ex att den kosmiska och eskatologiska aspekten kring dessa händelser har en mer framträdande roll. ”Allt som sker på jorden har enligt krönikebokens författare, direkt koppling med den kosmiska och andliga verkligheten.” Ett exempel på en sådan läsning av krönikeböckerna kunde vara att se det enade rikets tre kungar Saul, David och Salomo och händelserna kopplat till dem som representativt för dom, upprättelse och slutlig frälsning. Salomos tronföljare ”upprepar” sedan Sauls och Davids epoker med dom och upprättelse. Den intertestamentliga perioden innefattar också texter som visar på att en andlig/eskatologisk verklighet ligger bakom hexateukens utrotningskrig. Dessa texter visar senare upp stora likheter med Nya Testamentets apokalyps – Uppenbarelseboken och hur denna i de avslutande kapitlen på ett bildrikt sätt porträtterar den nuvarande tidens avslutning och det som man vanligtvis refererar till som den sista stora striden och förintelsen av allt ont.

2.2.2 Kristus som den nye David
Krönikeböckerna förutsade att en ny David skulle komma och detta får sin uppfyllelse i Kristus, som den siste ”David” som kommer till Israel. I Kristus personifieras Gudsriket, det eskatologiska hoppet om frid, hälsa och liv var där helt och fullt i Kristus. Han blev i likhet med den förre David attackerad och förföljd. Men till skillnad från den förre David har Kristus besegrat den slutgiltiga fienden som är döden själv. Därför har den kristne inga krig att utföra, Kristus har fullbordat allt och vi kan se framemot den nya och slutgiltiga ”Salomoniska” eran på grund av Herrens seger.

2.2.3 Verkställandet av Guds dom
I sin summering av de egna utgångspunkterna inleder Gard med att fastslå att den Gud som befallde att utrotningskrig skulle utföras är samme Gud som en dag ska utföra den slutgiltiga domen och förstörelsen av allt ont. De folk som invaderades och utrotades i det gamla Kanaan stod inte bara i vägen för Israels folk, utan även för deras Gud som hade lovat med ed att skänka dem landet. Samtidigt fick också Israel själva utstå Guds dom när de inte höll Herrens förbund. Jahve sände då sin dom över Israel genom att använda andra folk som ett instrument för detta. Det antika Israel var Guds utvalda folk på jorden. De var inte utvalda på grund av att de var bättre än andra folk, utan på grund av Herrens nåd. Som Herrens folk var Israel kallade att lyda Gud och göra Hans vilja, de var kallade att vara heliga såsom Herren själv är helig. I denna kallelse ingick också att utföra Guds dom över andra folk, en handling som vi har sett går djupare än att förgöra ett folk. Den syftade till att Guds löften gentemot Israel skulle hållas, att landet skulle säkras och djupast sett att de falska gudarna bland dessa främmande folk skulle möta sin dom. Jahve ensam är ”Jag är” och Han råder över hela jorden. I Nya Testamentet identifierar Kristus sig själv med Guds Israel, men Han går också ännu längre och personifierar sig med Israel. Detta får enorma konsekvenser på utförandet av Guds dom, som nu helt och fullt har överlämnats till Honom. Domen utförs alltså inte längre av en specifik nation eller ens av Kyrkan: ”Kyrkan är Guds folk på jorden i dag, men hon har inga territorium eller nationella gränser som måste säkras på ett politiskt sätt…” hennes kamp är andlig och inte mot kött och blod. Hon kommer att få lida genom sina fienders våld, men hon får sin upprättelse när Kristus, den rättvise domaren träder fram i makt och härlighet. Kyrkans fiender ska då få samma stränga dom som Israels fiender under Gamla Testamentets tid. En viktig förklaring till lagen om krigen i Gamla Testamentet kopplar alltså Gard samman med att Israel var en nation med en egen politisk identitet som Herren själv stod bakom och ledde. Folket var inte felfria på något sätt, vilket texterna också vittnar om, men de var likväl ett utvalt folk, välsignat av Jahve enligt löftet till Abraham att bli en stor nation. Krigen där Israel utförde Guds dom beskriver Gard som en synergism mellan Gud och folket, medan senare texter helt och hållet talar om domen som en av Herren helt monergistisk företeelse.

2.2.4 Guds fullständiga rättvisa
Om ovannämnda argumentering utgör något av Gards resonemang och reflektioner kring varför herem påbjöds av Herren, så är hans korta svar på hur man kan förena Gamla och Nya Testamentets bild av Gud att Gud är fullständighet helig och på samma gång fullständigt rättvis. ”Hans helighet är långt bortom all mänsklig uppfattningsförmåga, innefattande inte bara Hans etiska renhet, utan också Hans suveräna majestät och absoluta transcendens.” Guds rättvisa är total, Han gör ingenting fel och därför har Han ensam rätten på sin sida att ge liv och ta liv. Kanske kan människor ibland inte förstå Guds befallningar och rådslut, men då ligger problemet inte hos Gud, utan hos mänskliga begränsningar, menar Gard. Dessutom förtjänar ingen människa att leva överhuvudtaget, men genom Sin oändliga nåd har Gud låtit somliga gör det ändå. Gud har tagit på sig människans rättmätiga straff genom att sända sin enfödde Son för att dö för hela mänskligheten, för att var och en som tror på Honom inte skall förgås men ha evigt liv.

2.3 Hermeneutiska avvikelser
I sin respons på Gards essay framhåller Cowles tydligt att ett utrotningskrig aldrig under några som helst omständigheter kan vara ett uttryck för rättvisa. Denna approach gör att den hermeneutik som Cowles bedriver har kärleken som ett absolut axiom. Gard tycks å sin sida istället arbeta utifrån axiomet att Gud är totalt transcendent och suverän. Hans vilja övergår vida överlägset alla mänskliga logiska tankar. Kärleken är inte oviktig i Gards argumentering, men betoningen på Guds rättvisa har ändå ett visst försprång. Som vi har sagt tidigare så vill inte Cowles ogiltigförklara hela Gamla Testamentet, utan endast vissa texter, t ex när ”Gud” påbjuder utrotning av andra folk. Det betyder alltså att Cowles (om än i blygsam skala) utgår ifrån en realinspiration av Skriften, medan Gard står för verbalinspiration. En annan grundläggande hermeneutisk skillnad mellan de båda teologerna är hur man uppfattar det antika Israel. Hos Gard finner man frekvent betoningen på att de är utvalda av Gud på ett unikt sätt, också när det gäller att utföra Hans dom. För Cowles är detta folk inte ett dugg bättre än Kananéerna som de dödade. Utifrån Cowles sätt att se på saken finns inget försvar för Israels handlande med kananéerna, medan de för Gard är satta att förverkliga Guds syften och löften. Vidare ska det framhävas att Gard på ett sätt delar Cowles distinkta betoning på Kristus som den genom vilken all Skrift ska tolkas, men Gard drar detta resonemang åt ett helt annat håll än vad Cowles gör. Medan Cowles använder detta uttalande till att fördöma Gamla Testamentets skildringar av utrotningskrig på basis att Kristus är kärleken personifierad, kopplar Gard inte helt oväntat samman det Kristus som både Lammet och Domaren. Gards läser alltså texterna om Guds krig i Gamla Testamentet med eskatologiska glasögon. För Honom (liksom för Tremper Longman III) var dessa krig del av något mycket större, medan de för Cowles endast handlar om tiden där och då.

3. Slutsats
3.1 Syntes
När Gard responderar på Cowles essay belyser han att Cowles tycks närma sig dessa texter med alltför starka förutfattade meningar. Flera av dessa har redan redogjorts för ovan. Den hållning som affirmeras hos Cowles tycks mer handla om att Kristus upphäver lagen än att Han uppfyller och fullbordar den, som Gard pekar på är Nya Testamentets approach. När det gäller den progressiva uppenbarelsen av Gud som Cowles gör ett stort nummer av finns också här, som vi har sett, beröringspunkter teologerna emellan, men som ändå leder fram till skilda slutsatser. Totalt sett kan man säga att Cowles gör stora kraftansträngningar för att hålla ihop bilden om Gud som den ständigt kärleksfulle, medan Gard lägger sitt krut på att hålla ihop Skriftens helhet och därmed tillgriper mer avancerade teologiska resonemang för att lösa dilemmat med utrotningskrigen i Gamla Testamentet.

3.2 Eget ställningstagande
Frågan om hur Gud kunde befalla Israel att kriga mot och utrota andra folk är i sanning ingen lätt fråga. Det är en fråga som man borde närma sig med en mycket stor försiktighet och ödmjukhet. På ett sätt vill jag bara stanna där, med den fornkyrkliga tesen: Deus Semper Major – Gud är alltid större. Jag kan inte förstå varför det hände, men det fullständiga svaret finns hos Gud och det är nog. Jag tycker mig se delar av denna uppfattning hos Gard, men den kanske kunde lyftas fram än mer. När det gäller Cowles löser han faktiskt problemet om hur Gud kunde påbjuda utrotningskrigen. Han säger att det helt enkelt inte var Gud som påbjöd dem, utan det antika Israels uppfattning om Gud, som tillskrev Honom detta. Jag kan inte låta bli att tycka att tanken och hans argumentering som leder fram till detta är god, men att den samtidigt skapar nya, om möjligt ändå större problem. Gamla Testamentet tenderar med Cowles uppfattning att bli partiellt avkanoniserat, eller dekanoniserat som Eugene H Merill framhåller i sin kritik mot Cowles. Det leder i sin tur till att även Nya Testamentet måste ifrågasättas som helt och hållet varande Guds Ord. Detta eftersom Nya Testamentet har en affirmativ inställning till hela Gamla Testamentet som Guds inspirerande ord. Denna hållning tycks även vara den allmänt rådande i tidiga patristiska texter. Om man därför ens ska drista sig till att förklara varför Gud tillät utrotningskrigen att ske, hamnar min ståndpunkt i närheten av Gards. Gud är den store domaren och Herren över alla folk på jorden, Han valde ut Israel och slöt förbund med dem på ett mycket unikt sätt. De var Hans egendoms folk och Han lovade dem, som nation, ett land. Gud är trogen mot sina löften lät därför strida för Israel och de fick även rätt utföra Hans dom i tiden, krigen är alltså en del av något mycket större än fysiska krig där och då. Krigen i GT som Gud befaller om har alltså en tydlig eskatologisk koppling till Guds dom i ändens tid, men de är också större därför att de syftar till den andliga kampen där och då. Jahve straffade avgudarna (demonerna) för att de förledde folken till avfall, detta perspektiv lyfter Tremper Longman III fram på flera sätt i sin essay och det tydliggörs även när Israels folk befrias ut ur Egypten. Varje plåga som drabbar folket där har anknytning till egyptiska gudar som Jahve straffar. En annan sak som Gard har poängterat som jag vill understryka är talet Guds suveränitet. Herren ensam har rätten på Sin sida att ta liv, eftersom Han är den ende som ger liv och Han har också makten att uppväcka de döda. Denna uppfattning är grundläggande för reformert tradition. Avslutningsvis vill jag knyta an till Cowles i det att Gamla Testamentet (såväl som hela Skriften) bör läsas utifrån Kristus, dock inte på så sätt att texter mister sin giltighet som Guds Ord. De bör läsas utifrån en holistisk kristologi: Utifrån den Kristus som kyrkan i alla tider har bekänt är som Lammet och Domaren, vars dom innefattar total rättvisa för alla.

4. Slutnoter
OBS! Tyvärr finns inte referensnr kvar i dokumentet när det skickas över till blogger. Om du vill ha detta PM mer komplett går det bra att sända en e-mail förfrågan.

1 Bercot (1998) sid 676
2 Enligt traditionen led i stort sett alla apostlar martyrdöden under grymma förhållanden.
3 Bercot (1998) sid 677
4 Se Matt 5:38-48 m fl texter
5 Se t ex Deut 7:1-5, 20:16-18, Jos 6:21, 8:24-28
6 Gardell (2003) sid 278
7 Se t ex Gardell (2003) sid 187
8 Till Manases bön eller den tredje Mackarbeerboken om man ser till de katolska och Ortodoxa kanon indelningarna. De apokryfiska eller rättare sagt deuterokanoniska skrifterna fanns med i LXX, den översättning av de hebreiska texterna till grekiska som användes när NT skrevs.
9 Cowles doktorerade vid University of San Francisco Theological Seminary och är nu professor I Bibelteologi vid Point Loma Nazarene University i San Diego, California.
10 Gundry (2003) sid 15
11 Gundry (2003) sid 23
12 Cowles gör ett nummer av att det hebreiska namnet Josua är samma namn som Jesus (som är en latinsk omskrivning av namnet Josua). Betydelsen är ”Gud frälser.” Se t ex Hedegård/Saarisalo (1972) sid 539
13 Kol 2:9, Svenska Folkbibeln
14 Gundry (2003) sid 20
15 λέγω ὑμῖν – ”Jag säger er” är frekventa Jesusord i bland annat bergspredikan och Johannesevangeliet.
16 Matt 5:43-44, Bibel 2000
17 Matt 5:45, Bibel 2000
18 Jos 6:21, Svenska Folkbibeln
19 Se Matt 18:1-5
20 Gundry (2003) sid 30-31
21 Se Mat 19:14
22 Se inledningsavsnittet i detta PM.
23 Jes 1:11, 1917 årsöversättning
24 2 Sam 24:1, Svenska folkbibeln
25 1 Krön 21:1, Svenska folkbibeln
26 Gundry (2003) sid 114-115
27 Strong (1990) hebr sid 43
28 Gundry (2003) sid 129
29 Se Upp 19:11-16, 20:7-10 m fl texter.
30 Inte minst bortförandet till exilen i Babylon beskrivs på detta sätt i profetlitteraturen.
31 Jmf Ex 6:7, 19:5 m fl texter
32 Jmf Lev 19:2
33 Bruce Waltke pläderar för en liknande ”orsakskedja” till dessa händelser; se Waltke (2007) sid 523-524
34 Detta tydliggörs i många NT texter, t ex när Kristus utväljer 12 apostlar eller säger sig vara vinstocken.
35 Se t ex Johannesevangeliets femte kapitel där Jesus säger: ”Och Fadern dömer ingen utan har helt överlåtit domen åt Sonen, för att alla skall ära Sonen liksom de ärar Fadern. Den som inte ärar Sonen ärar inte heller Fadern, som har sänt honom.” – Joh 5:22-23, Bibel 2000.
36 Gundry (2003) sid 138
37 Jmf Paulus ord i Ef 6
38 Se Gen 12:2-3
39 Gundry (2003) sid 139
40 Se t ex Joh 3:16, 2 Kor 5:19-21
41 Gundry (2003) sid 146
42 D v s läran om att Bibeln innehåller Guds Ord, inte att den är Guds Ord till sin helhet.
43 Läran om att Bibeln är Guds Ord och ofelbar i alla väsentligheter.
44 Gundry (2003) sid 148
45 Gundry (2003) sid 140
46 Se Matt 5:17
47 Gundry (2003) sid 38-39
48 Gundry (2003) sid 47, se också Tremper Longman III:s kritik på sid 59.
49 Se t ex: 2 Tim 3:16-17, Matt 4:6-15, Luk 24:25-27, 44-46
50 Klemens av Rom, Polycarpos, Justinius Martyren, Irenaeus och Tertullianus gör samtliga under det andra århundradet uttalanden som bekräftar hela Skriften som varande Guds Ord. Se t ex Bercot (1998) sid 599-602
51 Jmf Gen 12:1-3, Ex 34:10-12
52 Detta är frekvent i Gards essay, men poängteras också av Tremper Longman III, se t ex Gundry (2003) sid 175. Se också Waltke (2007), sid 523-524, 544-545
53 Se Ex 7-12. Dessa inslag finns också belagda när Israel intar Kanan, bland annat när de korsar Jordanfloden som enligt kananésisk tro förknippades med guden Baal. Se Waltke (2007) sid 517
54 Gundry (2003) sid 17, Grudem (1994) sid 114, Waltke (2007), sid 536-537.