HERREN BEHÖVER DEN

HERREN BEHÖVER DEN
Homilia 2012 04 01, S:t Petrus Församling
Sak 9:9-17, Fil 2:5-11, Mark 11:1-10  

Inledning

Clemens, Biskop av Rom under det första århundradet skriver:

”Med Sitt Majestäts Ord har Han [Gud] ordnat allt, och med ett enda ord kan Han omstörta det. Vem kan säga till Honom: Vad har du gjort? Eller vem kan stå emot Hans väldiga kraft? När Han vill och såsom Han vill skall Han göra allt, och ingenting av det som Han har fastställt skall utebli. Allt finns inför Honom, och ingenting är dolt för Hans vilja…” [1 Clem 27:4-6]

Enligt Evangelisten Markus sade Jesus, strax innan berättelsen i dagens text:

”Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många…” [Mark 10:45]

Hur förklarar vi tensionen, spänningsförhållandet mellan Guds suveräna Allmakt och Hans totala utgivande? Det är en fråga som kan vara på sin plats att reflektera över utifrån dagens texter.

Smaka åter på orden ifrån Sakarja som vi hörde läsas tidigare:

”Fröjda dig storligen, du dotter Sion, höj jubelrop, du dotter Jerusalem. Se, din konung kommer till dig, rättfärdig och segerrik är han. Han kommer fattig, ridande på en åsna, på en åsninnas fåle...” [Sak 9:9]

Märk väl konstrasterna i texten. Konung – fattig och segerrik – ridande på en åsna. Främmande från varandra kan det tyckas. Samtidigt verkar det inte vara ett problem för profeten. 

Exeges

I dagens heliga Evangelium läser vi om hur Kristus uppfyller Sakarjas profetia om Messias intåg i Guds heliga stad. Än mer kan hela det kontextuella sammanhanget, med den blinde Bartimaios som Jesus helar, intåget i Jerusalem och folkets lovprisning ses som en uppfyllelse av orden hos Jesaja:

”De döva skall på den tiden höra vad som läses för dem, och de blindas ögon skall se och vara fria från dunkel och mörker. Och de ödmjuka skall då känna allt större glädje i Herren, och de fattigaste bland människor skall fröjda sig i Israels Helige…” [Jes 29:18-19].

Utifrån Kyrkoåret betecknar Jesu intåg i Jerusalem - Palmsöndagen - inledandet av stilla veckan. Nu börjar de slutliga förberedelserna för fullbordandet av Jesu jordiska gärning. Den profetiska händelsen bär också en stark symbolisk prägel.

Den syftar till att visa på hur Kristus gör upp med de felaktiga judiska föreställningar som fanns om Messias och Guds rike. Jesus är den som uppfyller lagen och profeterna och upprättar centrum för sann tillbedjan.

Detta sistnämnda indikeras av tempelrensnigen som följer ett par verser efter det att inridandet i Jerusalem har skildrats. Men allra viktigast är kanske ändå den kristologiska aspekten av dagens text. Den har oerhört mycket att lära oss om vem Gud är och på vad sätt de inkarnatoriska grundvalarna av frälsningsverket hänger samman med de triumfatoriska. 

Det finns en aktör i berättelsen som fångade min uppmärksamhet på ett speciellt sätt när jag arbetade med dagens text, nämligen åsnan. Precis som händelsen i sig är åsnans funktion i den här perikopen dubbelbottnad. Jag har sammanfattat detta utifrån ett par punkter.

1. Osedd, dock förutsedd

För det första är åsnan osedd, men likväl förutsedd.

Det ringaktade lilla djuret, visserligen avkomma till ett lastdjur som helt säkert hade en viktig funktion, var om man ska se det logiskt osett av så gott som alla. Samtidigt, frågar jag mig om det finns något specifikt djur i de heliga skrifterna som har varit sett av så många och mest av allt sett av Gud som just detta lilla åsnesto?

500 hundra år i förväg omnämns det hos profeten Sakarja, 700 år i förväg hos Jesaja och sedan bekräftar Jesus att åsnestoet är sett och Hans lärjungar får syn på det, precis som Jesus hade sagt dem. Sedan kommer intåget i sig när tusentals människor ser detta lilla djur. Och dessutom blir samma åsna varje Palmsöndag under 2000 år av Kyrkans historia sedd och uppmärksammad, inte därför att hon var speciellt lyckad som åsna, men därför att hon var förutsedd av Gud.

2. Oansenlig, dock använd

För det andra är åsnan oansenlig, men ändå använd av Gud.

Även om man tänker sig att Barack Obama skulle komma åkande i en rostig gammal Fiat vid sin presidentinstallation räcker vi endast en bråkdel av ödmjukheten i Jesu handling. Han som är Kristus, universums Konung och upphov, Gud av Gud, sann Gud av sann Gud sätter sig på ett lastdjursföl när Han rider in i Jerusalem. 

Åsnor nämns frekvent i Skriften. De används förvisso som av många människor som lastdjur, men deras ringa värde var vida känt. Detta indikeras i ett flertal texter, exempelvis heter i fjärde Mosebok:

”…Se inte till deras offergåva. Inte så mycket som en enda åsna har jag tagit av dem, och ingen av dem har jag gjort något ont…” [Num 16:15]

Eller som profeten Jeremia skriver:

”Som man begraver en åsna, så skall han begravas. Han skall släpas ut och kastas bort, långt utanför Jerusalems portar... [Jer 22:19]

Förväntningen på en politisk Messias var oerhört stark under Jesu tid. Och nu kommer Han som man förväntar sig skall krossa den Romerska ockupationen, ridande på en liten åsna – ett djur som symboliserar fred. Folkets messianska agendor såg väldigt annorlunda ut. Messias, skulle ju komma med makt och myndighet och naturligtvis ridande på en häst, som är symbolen för strid.  

Visst är det sant att Messias skall vara Kung. Men Kristi messianska tjänst utgörs av en triad. Han är Profeten som talar å Guds vägnar, Han är Prästen som företräder folket inför Gud och Kungen som utövar det suveräna styret.


3. Oanvänd, dock behövd

Den tredje och slutgiltiga av åsnas paradoxer är att hon var oanvänd, men likväl behövd. För mig förefaller det som om evangelietextens inkarnatoriska och utgivande klimax återfinns i Jesu ord om åsnan; ”Herren behöver den.” Har du reflekterat över vilken oerhörd deklaration de orden innefattar?

Skriften vimlar av uttalande om Guds Allmakt och Triumf, i stil med det vi hörde från Clemens av Rom i inledningen, men ändå behöver Han ett litet osedd och ansenligt åsnesto. För att förstå detta oerhörda behöver vi poängtera något väldigt väsentligt i sammanhanget, nämligen Kristi frivilliga ödmjukhet.

Naturligtvis kunde Jesus ha valt att handla på ett annat sätt, men genom att stiga ned från Himmelen, bli människa och gå korsets och lidandets väg så använder Han, ja till och med behöver en liten åsna i sin tjänst.

Jesu beskrivning och poängtering om att åsnan skulle vara oanvänd är inte slumpmässig. Det svarar mot den judiska sedvänjan att ett djur som skulle brukas i helig tjänst måste vara oanvänt i andra syften. I Fjärde Mosebok läser vi:

Och Herren talade till Mose och Aron och sade: Detta är den lagstadga som Herren gett befallning om: Säg till Israels barn att de skaffar fram åt dig en röd, felfri ko, en som inte har något lyte och som inte har burit något ok. [Num 19:1-2].

Samma företeelse möter vi i Första Samuelsboken, när Herrens heliga ark skulle flyttas:

Så gör er nu en ny vagn, och ta två kor som ger di och som inte har burit något ok, och spänn korna för vagnen, men skilj deras kalvar från dem och låt dem stanna hemma. [1 Sam 6:7]

Därmed indikerar åsnans status som ickeanvänd att den tjänst hon fick utföra åt Herren var ett heligt arbete, hon som var förutsedd blev använd och därför också behövd.

Tillämpning

Finns det inte, vid närmare eftertanke, en tämligen uppenbar parallell mellan åsnas roll i Jesu intåg i Jerusalem och människans roll i Guds handlande med Sitt folk? Kan inte denna lilla åsna som Jesus använder sig vara en bild av människan i hennes tjänst inför Herren?

Teologerna har genom 2000 år diskuterat hätskt om huruvida frälsningsverket är monergistisk eller synergistiskt till sin karaktär. Alltså huruvida Gud helt ensam utför frälsningen eller om Han samverkar med människan i viss utsträckning.

För att göra rättvisa åt saken ska det säga att den tredje vägen, en heresi kallad pelagianism också föreligger, men dess tes om att människan i första hand är den som väljer Gud är om ni frågar mig mycket svår att få ihop med såväl Gudsbild som frälsningslära.

Jag tror dessvärre att denna sistnämnda aspekt är vanligt förekommande inom frikyrkan. När jag var i USA såg jag t ex halsband som var formade som plektrum (på engelska ”pick”) som bar texten ”pick Jesus” (välj Jesus). Fyndigt kan det tyckas, men föga förenligt de stora Kyrkofamiljernas lära om frälsningen.

Men tillbaka till frågan. Handlar det alltså om egenverkan hos Gud eller samverkan mellan Gud och människan? Detta rymmer ett stort mysterium, för att använda en paulinsk terminologi. Jag tror nämligen att svaret på frågan paradoxalt nog är både ock.

På ett övergripande plan är det min övertygelse att man inte kan undvika eller komma ifrån att Guds vilja, Allmakt och suveränitet är total, precis som citatet hos Clemens deklarerar. Å andra sidan, och detta är en oerhört viktig aspekt, hade inte denne Allsmäktige Gud varit värd att vördas, Tillbes och efterföljas om Hans Allmakt var påtvingande. Det hade fortfarande handlat om Allmakt, men en Allmakt med tyranni som förtecken.

Nu vet vi att Gud inte fungerar på det sättet. Essensen i kristen tro handlar om att Guds väg är seger genom utblottande och utgivande - kärlekens triumfatoriska mysterium.  Det var människan som försökte göra sig till gud i det hon säger ”låt oss stiga upp...” Responsen hos Gud som är universums Skapare och upphov är det motsatta, som Treenig säger Han inom Gudomen; ”låt oss stiga ned…”

Jag tror att ni alla känner igen det Ortodoxa korset. (Visa/rita en bild). Den lilla tvärslån över den stora betecknar som de flesta känner till I.N.R.I. – Jesu Nasare Rex Judaios, men vad betyder den diagonala tvärslån nertill?

En förklaring har med rövarna att göra. Den på Jesu högra sida fick löfte om himmelskt liv, medan den andre kom till dödsriket. En mer ingående aspekt handlar just om frälsningens paradoxala essens, det som med Luthers ord kallas för det saliga utbytet. Ser ni att denna nedre tvärslå påminner om en gungbräda? På sätt och vis är det just det den är! Inkarnationen är frälsningens gungbräda. Många kyrkofäder betonade ofta detta med orden:

”Gud blev det vi är för att vi genom Hans nåd skulle kunna ta del av det Han är…” eller mer koncist uttryckt; ”Gud blev människa för att människan skulle kunna bli gudomliggjord...” Detta frivilliga nedstigande, ja utblottelse för människans skull vittnar dagens episteltext om:

Han [Jesus] ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud, utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa, gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn… [Fil 2:6-9]

Denna anrika kristologiska bekännelsehymn användes troligen liturgiskt av Kyrkan före det att Paulus skrev detta brev. Dess budskap fångas upp av Clemens av Rom som vi tidigare har citerat när Han skriver i Första Clemensbrevet:

Det gudomliga majestätets spira, Jesus Kristus kom inte i skrytsam arrogans inte heller i stolthet, trots att Han hade kunnat göra det, Han kom i ödmjukhet…

Med andra ord: Gud Sonen, den Allsmäktige, kungars Kung och herras Herre – Jesus Kristus föddes av en enkel judinna i en oansenlig by, Han gick lydnadens väg, lät sig förödmjukas, var bland de mest utstötta, använde sig av de mest föraktade och red sin väg till korset på en liten åsna...

Därför i Guds utblottande, ja sårbarhet, riskerar Gud att låta människan få användas och gensvara i Hans frälsningsplan. 

Precis som åsnan är människan osedd, men likväl förutsedd av Gud. Därmed är hon allt annat än osedd. Att vara sedd av Gud ger människan ett evighetsvärde.

Vidare är människan oansenlig likt åsnan, men ändå använd av Gud. ”Vad är en människa att Du tänker på henne..”, utbrister psalmisten när han skådar den stjärnbeströdda himmelen. Och trots denna vår litenhet i jämförelse med Guds enorma Skapelse är människan inte bara sedd av Gud, utan också använd. Det genererar värde och funktion i Guds värld.

Och till sist; människan kan i likhet med åsnan vara oanvänd, men likväl behövd. Gud har ordnat det så att människan får vara med i frälsningens drama på ett mycket tydligt sätt. Därmed har hon ett unikt värde, en viktig funktion och ett uppdrag eller ansvar i Guds plan. Allt initiativ springer ur Gud, men genom att låta sin Allmakt vara frivilligt erkänd säger Gud det oerhörda om oss: Herren behöver Dig!

Till större Ära åt Gud!

I Faderns och Sonens och Den Helige Andes Namn.

Amen