Predikan Pingstdagen

Pingsten, den nya Skapelsen 2011-06-12
Predikan
Joh 20:19-23,
1 Kor 12:1-13, Apg 2:1-11

 Inledning

(En ballong blåses upp)
Vad är egentligen en ballong? Om jag säger så här: Hur många här inne tänker på ouppblåst ballong när jag nämner ordet ballong? Jag tror att de flesta, liksom jag, tänker på en sådan här, uppblåst ballong. Med andra ord är luften som blåses in i ballongen inte en bisak eller eventualitet. Den är tvärtom det som formar ballongen inifrån, ja mer än så, luften gör ballongen till det den är tänkt att vara.
När Gud möter människan brinner en eld som aldrig slocknar, vinden blåser med kraft och det hörs ett dån av himmelskt ursprung. Samma mönster möter oss då lagen i det gamla förbundet skrevs på tavlor av sten, som i det nya förbundet då den skrevs i människornas hjärtan genom Anden.

I Guds heliga väsen råder ständig aktivitet och rörelse. Där finns ingen kraftlöshet, ingen tystnad, inget stillastående. Där är liv, ja Livet självt. Psalmisten uttrycker det: ”Du är livets källa, i ditt ljus ser vi ljus…” (Ps 36:9). Mänskliga maktstrukturer och politiska system är otillräckliga och tillfälliga och utan liv. Guds egen Ande är tvärtom källan till allt Liv och den som förvandlar det döda till fullt av överflödande liv och formar människan så att hon blir den hon är tänkt att vara. Det är i korta drag vad dagens homilia kommer att handla om denna Heliga Pingstdag.

Kontext
När Jesus kommer till sina lärjungar i dagens text är det som vi alla förstår inte något vanligt vardagligt möte som det talas om. Det oerhörda hade skett, Kristus hade uppstått från döden. Hos Johannes betonas att det var Maria från Magdala som först mötte den uppståndne Frälsaren. Betoningen är flerbottnad. En kvinnas vittnesbörd räknades för intet i den historiska kontexten, ändå får hon nåden att bära detta glädjebud till apostlarna. När man inom modern historieforskning bedömer äkthet ur antika texter använder man sig av en rad olika kriterier. Skildringen av Maria från Magdalas vittnesbörd till apostlarna uppfyller det så kallade ”förlägenhetskriteriet” och handlar om att en utsaga anses vara mer trovärdig om den innehåller förlägna, eller för kontexten ofördelaktiga detaljer. Sådana inslag tyder på att den tidiga Kyrkan inte har redigerat bort det som är pinsamt i efterhand. Maria från Magdala var dessutom en kvinna som hade varit oren, kanske en äktenskapsbryteska. Hos Lukas får vi veta att Jesus hade befriat henne från sju orena andar. Nu fick hon det bekräftat på ett fullkomligt sätt, han som hade befriat henne till ett nytt liv är livet själv.

Johannesevangeliet har överlag ett mycket tydligt fokus på Kristi gudomlighet. Gång på gång talar författaren om Sonens attribut, titlar och namn på ett sätt som på ett markant sätt visar på Hans sanna identitet. Gärningarna som Jesus gör är också viktiga tecken på denna identitet, liksom Hans nära relation till Fadern. Något som man kanske inte talar riktigt lika mycket om är Andens gudom utifrån Johannes. Dock är det (utan att gå in på en rad olika texter just nu) tydligt att den Helige Ande har en mycket framträdande roll hos Johannes. Detta möter vi inte minst i Jesu avskedstal, då Anden utlovas att komma till lärjungarna efter Jesu förhärligande. Han är hjälparen som kommer för att stanna. Anden är vidare intimt kopplad till frälsningen och inträdet i Guds heliga rike. I Joh 3 talar Jesus med rådsherren Nikodemus om att Anden och vattnet är förutsättningen för inympningen i detta rike. Anden presenteras även som den som utrustar de troende till tjänst, genom att Han förhärligar Jesus. I Joh 7 beskrivs Andens kraft med koppling till strömmar av levande vatten som flödar över inom den Kristustroende, till vittnesbörd för andra människor i dennes omgivning. Hos Johannes framhålls även viktiga egenskaper av Anden som Livgivare, sanningssägare, vittne och sigill för att den nya tidsåldern har slagit in.

Exeges
Låt oss nu se närmare på den evangelietext som vi idag har läst och som ofta kallas för den Johanneiska missionsbefallningen eller den johanneiska pingsten. Det pågår en diskussion bland olika forskare hur man ska uppfatta givandet av Anden hos Johannes i förhållande till den lukanska skildringen i Apostlagärningarna kapitel två. Är det samma gåva det handlar om, eller är Andens nedstigande över de tidiga kristna något som sker stegvis. En del utläggare har pekat på att texten hos Johannes tycks indikera kollektivets mottagande av Anden, medan pingstdagen i Apg även omfattar den enskilde personens mottagande. Andra menar att betoningen av Anden som Livgivare är mer framträdande hos Johannes, medan Andens utrustande kraft primärt är det som den lukanska texten vill förmedla. Vill man sätta sig in mer i detta kan man få läsa en uppsats som jag fick opponera på för ett par veckor sedan, som handlar om johanneisk pneumatologi ur ett pentekostalt perspektiv.

Kopplingen till liv och nyskapelse finner, hur som helst, tydliga spår i dagens text och dess närliggande sammanhang. Jesus andades på sina lärjungar och sa tag emot Helig Ande. I skapelseberättelsen i Genesis läser vi om hur Herren formade människan av stoft från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse. Vi ser även kopplingen till Genesis några verser före vår text. Maria från Magdala trodde att hon såg trädgårdsvakten – och på ett sätt är det just det hon gör. Herren vandrar åter omkring i Edens trädgård – i den nya Skapelsen.
Samma indikation möter oss vid referatet till Jesu dop i Joh 1:32, där Johannes döparen vittnar och säger:

”Jag har sett Anden komma ner från himlen som en duva och förbli över honom…”

Det vittnar om den nya världsordningen som inträdde i och med Kristi Inkarnation. Och i dagens text vill alltså författaren signalera att den nya Skapelsedagen är inne, den nya mänskligheten är Kyrkan, vars syre är den Helige Ande. Denne Ande refererar Jesus till i sitt avskedstal som sanningens Ande, en annan Hjälpare som skulle stanna för alltid.

Ibland tycks vi tala om frälsningen som enbart ett verk av Sonen och det är naturligtvis sant att Kristi verk är enormt centralt i Guds handlande med mänskligheten. Men om man ser frälsningshistorien ur ett större perspektiv: Skapelse, upprättelse, förvandling och fulländning framträder ett tydligt trinitariskt mönster: Hela Treenigheten finns representerad i skapelsen, vid inkarnationen, vid Jesu dop, på förklaringsberget, vid Kristi död på korset, uppståndelsen, nu vid Kyrkans grundande och i den fulländning som skall komma en dag. Anden blev utgjuten i fullt mått först när Sonen hade fullbordat sitt verk. Denna oerhörda förvandling som Anden nu i sin tur vittnar om. Fadern sände Sonen, genom Anden. Sonen utförde Faderns vilja i den Helige Andes kraft. Anden vittnar om Sonens verk och förhärligar Honom, enligt Faderns rådsslut. Eller med den helige Irenaeus ord:

”Detta är ordningen, rytmen och rörelsen efter vilken den skapade och formade människan blir till den oskapade Gudens avbild och likhet. Fadern beslutar och befaller, Sonen utför och formar, Anden när och ger växt och människan går långsamt framåt.”

Djupast sett är det denna uppenbarelse av Guds Treenighet som vi firar idag. Och det mina vänner är i sanning värt att fira!!
I måndags inföll svenska flaggans dag, eller nationaldagen. Hundratusentals svenskar firade Sveriges födelsedag och gladdes över vårt land. Det är väl fantastiskt, eller?

Innan någon misstolkar mig vill jag framhålla att jag personligen är mycket glad och tacksam för det här landet (inte minst den fantastiska naturen som vi har, åtminstone i Småland). Dock finns det klara gränser för vilken vördnad och tillägnad jag hyser till Sverige. Detta blev uppenbarat för mig när jag läste igenom samtliga verser av ”Du gamla, du fria…” I en av dessa heter det:

”Jag städes vill tjäna mitt älskade land, dig trohet till döden vill jag svära. Din rätt skall jag värna med håg och med hand, Din fana högt, den bragderika bära...”

Detta är, som jag ser det, djupt problematiskt för den kristne att skriva under på. Problemet är att staten ges det förtroende som endast är tillbördigt att ge åt Gud. Indirekt tänker man sig att det politiska systemet kommer att lösa alla världens problem och Gud ställs, först omedvetet och sedan medvetet i skymundan.
I Nya testamentet rådde en liknande situation eftersom det Messianska hoppet om Gudsrikets inträde helt eller delvis hade fått politiska undertoner. Men Kristus deklarerade att Hans rike är av ett annat slag. Kanske tycker vi att det är en bagatell att det officiella högtidshållandet av Annandag Pingst har ersatts av nationaldagens firande? Jag skulle hellre säga att det är ett kännetecken på den sekulära tidsanda som vi lever i – ett led i att statens politiska rike framhålls på bekostnad av Guds eviga Rike. Denna ersättning av dagar är alltså inte bara intressant för att de råkar sammanfalla ganska nära tidmässigt. Det visar på spänningarna mellan världens förgängliga riken och Guds eviga rike.

I Nya testamentet är Den Helige Ande intimt förknippad med Guds rike; Kristus säger exempelvis i Matt 12:

”…om det är med Guds ande jag driver ut demonerna, då har Guds rike nått er.”

Och Hos Paulus heter det i Rom 14:

”…Guds rike är inte mat och dryck utan rättfärdighet och frid och glädje i den heliga Ande.”

Guds boning – Hans rike är åter hos människorna och Anden ges nu åt alla troende i fullt mått, inte temporärt och enbart till somliga, som fallet var under det gamla förbundets tid. Den heliga Treenighetens rike manifesteras genom att Anden stiger ned över lärjungarna, först som det skildras hos Johannes och sedan mer tydligt i Apostlagärningarna. Detta Rike, där fullständig rättvisa, frid och kärlek råder är den kristnes nya hemvist och det enda rike som vi bör svära evig trohet till. Vår djupaste identitet är inte att vi är svenskar eller hallänningar, att säga det vore lite det som att fylla en ballong med sand eller frätande vätska, kanske verkar det som en bra idé, men en sådan ballong blir inte det den är tänkt att vara.

Epilog
Vi är (om jag får säga det själv) väldigt bra på att fira Påsk! Men hur firar vi egentligen Pingst!? (Var finns pukor o flöjter, tårta och dans denna dag i våra kyrkor?) Den heliga Pingsten är Kyrkans födelsedag, dagen då Guds Treenighet uppenbaras för människorna på ett tydligare sätt än den tidigare hade gjort. Så minns vilken födelsedag vi firar! Tacka Herren för det fantastiska land som Sverige är, men lyft även blicken och tacka Gud för Hans rike. Djupast sett är måhända vårt försiktiga firande av Pingsten bottnat i hur vi relaterar till den Helige Ande och Hans roll i våra liv och Kyrkans. Men Anden är inte en härlig känsla, en tillfällig kick, eventualitet eller bisak i den kristnes liv. Anden finns över allt och uppfyller allt, Han är det godas skatt och Livgivaren. Han är sigillet för den nya tiden, borgen för vårt arv. Den Helige Ande som utgår av Fadern och inblåses av Sonen över den nya mänskligheten formar och omdanar människan så att hon blir den hon är tänkt att bli.
Därför kunde den helige Serafim av Sarov uttrycka:

”Hela meningen med det kristna livet är uppfyllelsen av den Helige Ande...”

Till Större Ära åt Gud
I Faderns, Sonens och den Helige Andes namn!
Amen