TEOLOGISK ESSÄ om Inkarnationen

Den konsekrerade världen – Om den vardagliga konsekvensen av Guds människoblivande

Prolog – Inkarnationen som ”väktardogm”

Läran om Guds människoblivande - den Heliga Inkarnationen spelar en oöverskådlig roll för teologin. Dess omfattning är så betydelsefull att den benämns som varande kristendomens mest centrala händelse. Den är välkänd ifrån den johanneiska prologen:

”Och Ordet vart kött och tog sin boning ibland oss, och vi såg hans härlighet…” [Joh 1:14, Gustav V:s Bibel; 1917 års översättning]

Därtill är läran framträdande gång på gång i Nya Testamentet och den tidiga patristiska eran, innan den slutgiltigt kanoniseras på tre och fyrahundratalen. Att tron på Kristus som Sann Gud och Sann människa inte är en doktrin av sekundär art visas bland annat genom Den helige Aposteln ord om dess betydelse för den apostoliska tron:

Så kan ni se vilken ande som är Guds: varje ande som erkänner att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt är från Gud, men den ande som förnekar Jesus är inte från Gud. Det är Antikrists ande, som ni har hört skall komma och som redan nu är i världen. [Joh 4:2-3, Bibel 2000; Bibelkommissionens översättning]

Denna perikop illustrerar Inkarnationens status som ”väktardogm” i den tidiga Kyrkan. Här särskildes Heresi ifrån Ortodoxi, i det att en tillbördig uppfattning om Guds väsen och Hans handlande med Sin Skapelse därigenom bestämdes. I fråga om Guds väsen skildrar Inkarnationen det eviga och totala utgivandet som alltid har pågått inom Treenigheten och därmed är Inkarnationen inte ett nödvändigt ont, utan Guds plan från begynnelsen. När det gäller försoningen kan vi ställa oss frågan: Varför blev Gud människa? För att frikänna människan ifrån synden? Ja delvis. Men i den tidiga Kyrkan skulle det svaret endast spegla ena sidan av händelsen. Man sade hellre att Gud blev människa för att människan skulle kunna bli gudomliggjord. Den heliga Inkarnationen är därmed en frälsningens gungbräda. Gud blev vad vi är för att vi genom Hans nåd skulle kunna få del av det som Han är. Gapet mellan himmel och jord, mellan Gud och människa övervinns när den osynlige blir synlig, den evige timlig och den obegränsade begränsad. Detta enorma överbryggande av ”Lessings dike” sätts ur spel om Kristus inte är både Gud och människa, både Skapare och Återlösare: ”Om Han inte varit Gud, hur kunde Han då bota oss, om Han inte varit människa, hur kunde Han då bli vårt föredöme” Med Påve Leo den Stores ord.

Inkarnationens förlängning
Vad får då denna teologiska hörnsten för konsekvenser för oss kristna idag? Har den överhuvudtaget kopplingar till livet här och nu? Även om den omfattar en rad aspekter av vårt liv i Mästarens efterföljd, har jag valt att summera dessa utifrån tre påståenden:

1. Ett bejakande av det kroppsliga och materiella
2. Ett liv i gemenskapskristendom
3. En liturgi för alla sinnen.

1. Ett bejakande av det kroppsliga och materiella
Den första reella påverkan som den inkarnatoriska teologin konstituerar för den troendes liv löper via den sakramentala teologin, från den heliga Liturgin ut i den vardag som omger oss: Denna holism uttrycks av William Cavanaugh ”En sakramental syn på världen ser allting som en del av Guds goda skapelse och potentiella tecken för Guds ära.” Gud har inte bara skapat den fysiska världen och deklarerat materien som varande mycket god. Han har även låtit det fysiska - en kropp av kött och blod, vara huvudinstrumentet för hur Han återupprättar skapelsen. Genom sin ankomst till världen har Gud konsekrerat den. Den stora frågan blir därmed: Om nu Herren har sagt sitt ja och amen till det skapade, kan man fråga sig varför det är så svårt för oss att göra det samma? Omvärldsanalytikern Magnus Malm kopplar detta samman med vårt högmod och mänsklig idoges om att i alla lägen reda sig själv och fly från det vanliga jordnära livet till det abstrakt akademiska eller elitiskt spirituella. För att uppnå frälsning försöker många bli så andliga som möjligt och komma bort ifrån kroppens begränsningar. I och med Inkarnationen visar Gud på en totalt motsatt väg. Här blir attityden hos människorna i berättelsen om Babels torn i Genesis signifikativt för det mänskliga högmodet. Deras ambition var att stiga upp till Himmelen. Några verser senare sammanfattas Guds frälsningsplan i det Han inom Treenigheten säger: ”…låt oss stiga ned…” För en kristen präglad av Inkarnatorisk teologi ter sig den fysiska och synliga världen runt omkring henne därför högst meningsfull och skön. Den sakrala konsten hjälper människan att uppfatta Gud med flera sinnen, men också att förstå estetikens som en avbildens imitation av urbildens Skapargärning. Historien är full av exempel på hur dessa ”sakramentalister” drar sig undan staden och lever ett liv i samklang med Guds skapelse och kombinerar den dagliga tidegärden med hantverk, konst och musik. Här finns allt från ikonmåleri och radbandstillverkning till inspelning av heavymetal och bryggandet av ale och stout representerat. Den genuint positiva synen på äktenskap och sexualitet är en annan basal konsekvens för den som praktiserar en inkarnatorisk teologi. Att leva ett liv tillsammans med den man älskar och njuta av erotikens och sensualismens ljuvliga gåvor är varken synd eller oandligt, utan tvärtom en rik välsignelse.

2. Ett liv i gemenskapsskristendom
Ola Tjörhom funderar över vari värdet består i en fromhet som inte kan levas ut i det verkliga livet. Jag tror att många som inte ser det givna sambandet mellan Skapelse och frälsning, lämnar sin kristna tro för att den ter sig ogripbar och meningslös. Den Inkarnatoriska teologin bereder vägen för ett liv i vardagskristendom, där inte minst den djupa relationen till andra människor är ett axiom. Det postmoderna paradigm vi lever i har reducerat, den genom millennierna vedertagna kollektivismen till dess polaritet; individualism. Här skymmer jagets tillfredställelse det gemensammas goda. Det kan handla om allt ifrån ohämmad konsumism istället för att hjälpa de som är fattiga till att ladda hem musik ifrån internet, så att man slipper träffa människor på konsert och supporta bandens ekonomi. Tjörhom utgår från den trinitariska teologin om totalt utgivande och gemenskap via inkarnationens bejakande av sann mänsklighet och knyter det till gemenskapen som ett postulat för vår ecklesiologi:

”Kyrkan har inte gemenskap, den är gemenskap… som en direkt och nödvändig följd av vår gemenskap med Gud har vi också gemenskap med varandra…”

Paulus explicita illustration om Kyrkan som en kropp där alla delar är viktiga och kompletterar varandra ter sig i sanning meningslös i en församling där man på sin höjd hälsar på varandra ett par gånger i månaden, men inte på något sätt är engagerade i varandras liv. I en dynamisk gemenskap har tro och liv ett obrytbart samband, där vi genom det heliga dopet tillsammans har initierats in i Guds rike. Tjörhoms kapitel om den Helige Ande som en jordledning för trons liv kan med fördel kopplas samman med dessa perspektiv. Han belyser där hur Andens roll varken får reduceras till stelbent dogmatism eller verklighetsfrånvänd karismatik. Ett sant andligt liv är tvärtom bottnat i Inkarnationen och därmed intimt sammanfogat med livet vi lever i världen. Jag talade en gång med en person som tillhör ett utpräglat pentekostalt sammanhang. Jag kände till att individen har genomgått svåra psykiska problem och föreslog att personen i fråga kanske borde uppsöka själavårdare. Svaret jag fick var ett triumferande: Nej, jag behöver ingen själavårdare. Jesus är min själavårdare nu. Det var ett väldigt andligt svar. Men frågan är om det var kristet svar? En klassisk kristen tro bejakar sann mänsklighet och ser inget oandligt i att människor av kött och blod betjänar varandra i Kristi kropp. Detta synsätt har många följder, inte minst när det kommer till betoningen av rättvisa och förbarmande gentemot människor som har stora behov. Malm kopplar det till Gamla Testamentets konkreta andlighet som alltid får ett empatiskt uttryck: Att ta vård om främlingen, den faderlöse och änkan är inte en isolerad företeelse från bekännelsen på Gud som Skapare, det är tvärtom essensen i lagen, att älska Gud och sin nästa såsom sig själv. Denna emfas genljuder gång efter annan i Nya Testamentet t ex i Jesu undervisning och Jakobsbrevet. Vardagskristendomens konkretisering i den kristna communio tanken visar på så sätt hur inkarnationen genom att först förena oss med Gud även förenar oss med varandra.

3. En liturgi för alla sinnen
Den sista aspekten som här berörs angående inkarnatoriska praktiker är det sakramentalt liturgiska Gudstjänstfirandet. Den kristna tron är som vi hittills sagt, något fysiskt och konkret, något som man kan ta på, se, känna, smaka. Gud som Inkarnerad är det stora Sakramentet, det föder i sin tur i Kyrkans sakramentsteologi. Poängen är att precis som Kristus är både Sann Gud och Sann människa har de Heliga Sakramenten en fysik sida och en andlig. Kristus som förenade Himmel och Jord, Gud och människor, genom att själv bli människa, fortsätter nu detta verk i sin kropp på Jorden idag. Låt oss ta den Heliga Eukaristin som ett exempel. Det är lätt att tro att den högkyrkliga förståelsen av Nattvarden är att betrakta som ett förandligande av densamma. I själva verket är det tvärtom. I brödet och vinet förenas fysiskt och andligt som en holism. Brödet är verkligt bröd och samtidigt, inte delvis eller symbolsikt, Kristi sanna kropp. Vinet är verkligt vin och samtidigt Kristi sanna blod. Redan skribenterna i tidig patristisk era bekräftar denna nattvardssyn. T ex skriver Ignatius av Antiochia i polemik mot doketismen strax efter år 100:

”Från Eukaristin och bönen håller de sig borta, eftersom de inte bekänner att Eukaristin är vår Frälsares Jesu Kristi Kött som led för våra synders skull och som Fadern uppväckte i sin godhet…” [Andrén/Beskow (2006) sid 111]

Den andliga eliten på denna tid kunde inte acceptera Inkarnationen fullt ut och ville därför inte heller ha med sakramenten att göra, det hjälper oss att se att kopplingen mellan dessa företeelser ingalunda är något som Kyrkan har konstruerat i senare era. Förutom smaken som är tydlig då det gäller Nattvarden finner vi inom ramen för liturgin flera andra sakramentala handlingar som konstituerar en holistisk spiritualitet. I Gudstjänsten är synen verksam genom att vi skådar de heliga ikonerna, vi ser prästens klädnad, vidare känner vi doften av den heliga rökelsen, vi hör Ordet förkunnas, vi känner vattnet och oljan. Ett annat uttryck är när vi använder vår kropp i tillbedjan: Vi knäfaller, står upp, korstecknar oss, ber för varandra med hjälp av hanpåläggning och omfamnar varandra i fridshälsningen. Kontentan är att den sakramentala Gudstjänsten med Inkarnationen som bas är Jordnära och omfattar den skapade realiteten. Esoterisk andlighet och okontrollerad karismatik utan kontakt med livet här och nu har därför ingenting att göra med den odelade Kyrkans liturgiska liv som de tidiga Kyrkofäderna kämpade med livet som insats för att bevara från olika typer av förandligande av den kristna tron.

Epilog
En kristen tro som inte är förankrad i Guds människoblivande är som att skåda en midsommaräng genom ett dunkelt filter. Hur jag än anstränger mig blir världen runt omkring aldrig så skön som om jag förstod att den är intimt sammanflätad med världshistoriens viktigaste händelse. En tro Inkarnationen förutan liknar en frigiven brottsling som sin frihet till trots väljer att förbli i sin ensamma cell och därtill förlora frihetens helhet. Denna essä har kort visat på tre viktiga konsekvenser som den Inkarnatoriska teologin konstituerar: (1) Den materiella världen ter sig skön och i högsta grad meningsfull. (2) Vår förståelse av Kristi kropp som en dynamisk gemenskap i överlåtenhet får sin tydligaste motivering. (3) Grunden för ett Gudstjänstfirande, där estetik, dofter och beröring utgör fundament av den helhet som Liturgin innefattar synliggörs. Med de första kristna, dessa blodsdöpta hjältar, vill jag därför anföra till oss ”fri” kyrkliga i vår tid: Kom tillbaka till källorna, drick livets vatten hos Kristus, den Inkarnerade Guden och återerövra därmed den Ortodoxt holistiska kristendomen!

SLUTKOMMENTARER:
1. Oliver D Crisp beskriver hur all teologi från protologin till eskatologin kan kopplas samman med Inkarnationen. Jmf Webster (2007) sid 160, 166-167
2. Joh 1:14, Gustav V:s Bibel; 1917 års översättning
3. Se t ex: Luk 1:68, 7:16, Joh 1:1-18, Rom 1:3-4, 9:5, Gal 4:4-5, Fil 2:6-11, Kol 2:9, 1 Tim 2:5, 3:16-17, Heb 1:1-14, 2:14, Upp 5:13-14.
4. Det händer att de sju ekumeniska Kyrkomötena och dess dekret beskylls för att besitta explicita politiska undertoner. Även om det är sant Kejsarna kallade samman till dessa Koncilium var det trots allt Kyrkans biskopar och teologer som under ledning av den Helige Ande försökte att sammanfatta vad den apostoliska traditionen stod i de dogmer som behandlades. Vid flera tillfällen gick man emot Kejsarens egna åsikter och de ”Ortodoxa” blev förföljda och i vissa fall avrättade. Jmf Davis (1990) sid 258-288, 296-319 och Webster (2007) sid 162.
5. 1 Joh 4:2-3, Bibel 2000; Bibelkommissionens översättning
6.Jmf t ex Joh 5:19-23, 17:5, 24, 1 Pet 1:20
7. Denna devis är klassisk i kampen mot den arianska heresin som lärde att Kristus inte var sann Gud, utan ett skapat andeväsen. Dock kan själva kärnan i uttalandet spåras till Kyrkofadern Irenaeus av Lyon. Jmf t ex Halldorf (2000) sid 114-155, Andrén (2007) sid 40-41, Tjörhom (2005) sid 124
8. Jmf Andrén (2007) sid 36-38
9. Orden kommer ifrån Kyrkofadern Irenaeus, se Bercot (1998) sid 355
10. Empiristen och filosofen Gotthold Lessing ifrågasatte huruvida mirakel kan fortsätta att användas som ett axiom för kristendomen när mirakel inte går att bevisa. Teism och andra metafysiska anspråk kan inte bevisas på grundval av osäkra historiska data. Härav följer hans berömda uttalande om diket mellan tro och vetande: ”Det är alltså detta fula stora dike som jag inte kan passera, hur innerligt jag än har försökt att ta det språnget.” Se Chadwick (1957) sid 51-54, Jmf Webster (2007) sid 164. Även om Inkarnationen ifrågasätts pågrund av bristen på historiska fakta, är händelsen samtidigt det yttersta svaret på det som Lessing efterfrågar: Koppling mellan det transcendenta och det immanenta.
11. Se Piltz (1998) sid 276
12. Cavanaugh (2008) sid 58
13. Jmf flera utsagor i Gen 1-2
14. Hebreerbrevets författare utrycker sig på följande sätt: ”…ty blod från tjurar och bockar kan aldrig ta bort synder. Därför säger Kristus när han inträder i världen: Offer och gåvor begärde du inte, men en kropp har du danat åt mig.” Heb 10:4-5, Bibel 2000; Bibelkommissionens översättning
15. Med Kyrkofadern Tertullianus ord: ”Caro Cardo Salutis” (köttet är axeln kring vilken frälsningen svänger.)
16. Gud har en plan med hela Sin skapelse. Kristus dog inte enbart för enskilda individer, utan för hela världen. I grekiskan står det kosmos i t ex. Joh 3:16 och 1 Joh 2:2.
17. Piltz (1998) sid 261
18. Den kristna kyrkans vagga stod varken i de fromma templen eller i de högaktade akademiska lärocentren. Den stod i ett stall, bland djur och människor, i en enkel tillvaro i allra högsta grad förenad med den fysiska värld som vi förnimmer med våra sinnen. Jmf Malm (1999) sid 134-135
19. Malm (1999) sid 24-25, 156-157
20. Tjörhom (2005) sid 30-31
21. Gen 11:7, Bibel 2000; Bibelkommissionens översättning. Denna perikop utgör språngbräda för Malm när han resonerar angående den moderna människans dualistiska världsbild och privatreligiositet. Malm (1999) sid 9-28
22. Kärleken till Gud bygger på att Han kommer nära oss och denna kärlek levandegörs verklig genom konkreta sinnesförnimmelser. Dessa perspektiv anbefalles hos Tjörhom (2005) sid 111ff
23. Detta är till stor del signifikativt för den monastiska rörelsen, även om denna i viss utsträckning, trots sitt avståndstagande till en gnostisk verklighetsuppfattning ibland fallit offer för dess mångfasetterade fallgropar.
24. För undertecknad är det knappast en slump att ölet i mångt och mycket är en uppfinning från kristna munkordnar. I Belgien finns exempelvis Trappistorden som är känd för sin mycket smakrika överjästa ale. Öl och vin är en Guds gåva om det hanteras på ett vettigt sätt: ”Vin är som livet självt för människan om det dricks i måttliga mängder. Vad har man för liv om vinet fattas? Det blev ju skapat till människans glädje.
Fröjd i hjärtat och glädje i sinnet ger vin i rätt tid och i lagom mängd.” (Syr 31:27-28)
25. Jmf t ex Paulus ord i 1 Tim 4:1-5, där han går emot både förbjudandet av äktenskap och legalistiska kostregler.
26. Tjörhom (2005) sid 13
27. Denna observation återkommer Malm till gång på gång: ”Ordet blev kött. När vi har berövat det dess kroppslighet, dröjer det inte länge förrän det även har förlorat sin andlighet. Malm (1999) sid 137
28. Jmf Malm (1999) sid 112
29. Tjörhom (2005) sid 124
30. Jmf t ex 1 Kor 12:12-31
31. Tjörhom (2005) sid 125-126
32. Tjörhom (2005) sid 46-60
33. Jmf Tjörhom (2005) sid 47
34. Jmf t ex Paulus ord i Galaterbrevet: ”Bär varandras bördor så uppfyller ni Kristi lag…” Gal 6:2, Bibel 2000; Bibelkommissionens översättning.
35. Malm (1999) sid 161
36. Se t ex Matt 5-7, 25:31-46, Jak 2:1-13, 1 Joh 3:11-24
37. Inom Ortodoxin talar man ibland om de Heliga Sakramenten som mysterier, vilket är intressant med tanke på hur Nya Testamentet vid flera tillfällen knyter an till Inkarnationen med det grekiska ordet μυστηρίων – hemlighet/mysterium, se t ex 1 Tim 3:16, Rom 16:25-26, 1 Kor 2:7, Kol 1:26-27. Primärt hos västliga teologer talar man om Sakramenten som varande sju till antalet. I östkyrkan talar man hellre om sju i symbolisk mening. Det handlar snarare om att leva ett sakramentalt liv som har sin grund i Kristus som Inkarnerad för världens skull. Ware (2003) sid 280-281
38. Jmf Tjörhom (2005) sid 78
39. Malm är medveten om att detta är den gängse hållningen i de traditionella kyrkorna, men samtidigt kritiserar han dem för att firandet av Eukaristin i t ex luthersk kontext ibland tenderar bli avlägset och ogripbart. När fridsomfamningen förbises, det verkliga brödet byts ut mot lövtunna oblater och vinet delas ut i särkalkar kan man fundera över i vilken utsträckning en sådan ritual kan klassas som inkarnatorisk. Malm (1999) sid 134-135
40. Ignatius skrev sju brev till olika församlingar i mindre Asien och är av stort intresse eftersom han stod i nära samband med Aposteln Johannes som dennes lärjunge.
41. En förgnostisk heresi i den tidiga Kyrkan som anförde att Jesu mänsklighet endast var en illusion och inte en verklig kropp av kött och blod. Denna lära vänder sig också Aposteln Johannes emot vid flera tillfällen, vilket bekräftar att Ignatius och Johannes skrev ungefär samtidigt och från samma geografiska område. Jmf Piltz (1998) sid 285
42. Andrén/Beskow (2006) sid 111
43. Jmf Tjörhom (2005) sid 81-82

Källförteckning
Andrén, Olof /Per Beskow (övers/förkl) (2006) De Apostoliska Fäderna. Artos Bokförlag, Skellefteå
Bercot, David W (Redaktör) (1998) Dictonary of early Christian Beliefs. Hendrickson Publisher Inc, Massachusetts
Cavanaugh, William T (2008) Being Consumed; Economics and Christian Desire. WM. B. Eerdmans Publising Company, Grand Rapids.
Chadwick, Henry (red) / Lessing, Gotthold E (1957) Lessing´s Theological Writings. Stanford University Press, Stanford
Davis, Leo Donald (1990) The First Seven Ecumenical Councils; Their History and Theology. The liturgical Press, Collegeville Minneapolis.
Halldorf, Peter; (2000) 21 kyrkofäder - Historien om hur kristendomen formades. Bokförlaget Cordia, Uppsala.
Irenaeus av Lyon (190-talet) Översättning till Svenska av Andrén, Olof (2007) Bevis för den apostoliska förkunnelsen. Artos & Norma Bokförlag, Skellefteå
Malm, Magnus (1999) Fotspår i glastrappan. Den svindlande klättringen i Babels torn och vägen tillbaka till jorden. Artos Förlag AB, Skellefteå.
Piltz, Anders (1998) Se ansiktet; 24 essäer inför Inkarnationens mysterium. Artos & Norma Bokförlag, Skellefteå
Tjörhom, Ola (2005) Smak av himmel, lukt av jord. En materialistisk spiritualitet. Artos & Norma Bokförlag, Skellefteå
Ware, Kallistos (2000) Den Ortodoxa Kyrkan. Artos & Norma Bokförlag, Skellefteå
Webster, John B / (Red), Tanner, Kathryn (Red) / Torrance, Iain (Red) (2007) The Oxford Handbook of Systematic Theology. Oxford University Press, Oxford

Bibelöversättningar:
Bibel 2000, Bibelkommissionens översättning (med noter och uppslagsdel)
Greek New Testament
Gustav V:s Bibel, 1917 års översättning