FRAMTIDENS KYRKA - En vision för Gudstjänst och mission

Ortodox ikon: De tolv Apostlarnas Kyrka

Älskade vänner,

Hoppas att allt är väl med er. Idag tänkte jag dela med mig av en kort essä som jag skrev i våras angånde Kyrka och församling. Min förhoppning är att den ska bidgra till ett samtala om dessa, som jag ser det mycket angelägna spörsmål.. Essän bör ses som en kort introduktion och berör endast vissa ecklesiologiska aspekter, men är likväl relevant.

Välkommen med kritik och frågor.

Kristus är Mitt i bland oss!

Vad innebär det att fira Gudstjänst?
Att intresset för liturgiska Gudstjänster och konfessionell teologi är på stark frammarsch inom dagens evangelikalism är knappast en tillfällighet. När vår förståelse av det bibliska begreppet för frihet har urvattnats och kommit att bilda en symbios med postmodernismens stora flaggskepp individualism övergår dess sötma för vissa snart i en motbjudande avsmak. Att vara fri är inte det samma som att vara oberoende av de som gått före i tron eller att tolka Bibeln enbart efter eget huvud. Lika lite är friheten ett Gudstjänstutövande utan givna ramar. ”Som underhållare kan den kristna kyrkan aldrig konkurera, även om den har gjort tappra försök”[1] skriver Peter Halldorf i sin bok doften av Helgon. Jag menar att det speglar en trend som både frikyrklighet och den Svenska Kyrkan på många sätt har fallit offer för. Fallit offer för låter kanske grovt uttryckt i sammanhanget, men jag anser att det är just det som det ovan nämnda fenomenet handlar om. Vi menar väl och längtar efter att nå människor med evangeliet, men anpassningen till den för tiden rådande kravet att allt man gör ska kännas bra och vara kul för stunden är inte särskilt lyckad. Min poäng är inte att en Gudstjänst ska vara tung och gravallvarlig för sakens skull men vi behöver förstå att tillbedjan av Gud handlar om betydligt mer än att ha kul eller att få sporadiska kickar av extas. Den moderna västerlänningen är präglad av att allt ska bero på oss och tillfredställa oss som individer, men vad händer då med överlåtenheten, med vördnaden och med stillheten inför den Allsmäktige och förborgade Guden. Visst är det underbart att få upplevelser av att Herren är nära och att allt i livet flyter på, det ska man inte ringakta. Men även andligheten har en vardag som vi måste värna om och våga närma oss. Att fira Gudstjänst får i sanning aldrig bli en stund av trivsam underhållning – det är och skall förbli ett allvarsamt hängivet och vördnadsfyllt heligt dyrkande av den Treenige Guden som når sitt klimax i den Heliga måltiden. När de kristna samlas till Gudstjänst i allmänhet och till Nattvard i synnerhet uppnås och växer inte ”bara” relationen människor emellan utan också mellan människor och Gud. Detta menar jag är absoluta axiom för Gudstjänsten i ”framtidens kyrka”. Vi behöver stanna upp, söka våra rötter igenom hela Kyrkans historia och se att Gudstillbedjan handlar om ett möte, en relation med den levande Guden. Ett möte som driver oss till att bära Kristusdoften vidare till de som står utanför Kyrkan. Med andra ord: Mötet med den Treenige genererar i en längtan att sprida evangeliet till andra, därmed fortsätter Gustjänsten i det vardagliga.

Mission: Gudstjänst i vardagen
Mission är inte en disciplin som åtskiljas ifrån Gudstjänsten och den är inte bara en del av det kristna livet; den är snarare ett omistligt fundament, grundat på Kristi egna ord till Sina lärjungar. Som Kyrka är vi kallade att vara i världen och vara Kristi representanter i densamma för de som ännu inte har hört evangeliet. Som någon har sagt: "Mission exists because worship doesn´t" [2]. Guds yttersta mål är egentligen inte missionen i sig, men mission är redskapet för att uppnå det yttersta målet – Tillbedjan. Guds mål och vilja är att alla ska tillbe och ära Honom.[3] När tillbedjan av den Heliga Treenigheten blir grundfundamentet i en människa förvandlas alla perspektiv. Herren blir då synlig i oss och vi är då missionärer, som genom vårt sätt att leva, vara och tala inbjuder människor som vi möter till att ta del i tillbedjan av Gud. Dock menar jag att en given förutsättning för att detta ska fungera är att Kyrkan i framtiden kliver utur sin egen ”bekväma” umgängesvärld och vågar vara med människor som inte kallar sig kristna. Vi bör vara där, umgås, älska, trösta, ha kul med, hjälpa, skapa äkta relationer. Mission innefattar även som jag ser det en helhetssyn på människor och världen. Det handlar om att tala med dagens människor så att de förstår, att engagera sig politiskt och socialt och att vara en jordnära Kristus-efterföljare. Med tanke på detta är läran om den heliga Inkarnationen ett axiom. Gud blev människa för att människan skulle bli gudomliggjord,[4] sade kyrkofäderna, denna elementära kristna dogm bör integreras i den missionella församlingen. ”Ingen har någonsin sett Gud. Den enfödde, som själv är Gud och är hos Fadern, har gjort honom känd.”[5] Gud har visat sig för oss – i Kristus. Vi är kallade till att visa världen vem Kristus är och för att göra det är det av största vikt att vi talar ett språk som överensstämmer med den målgrupp som vi nå. Guds inkarnation har skett en gång för alla i Kristus, men evangeliet om Herren behöver inkarneras, förklaras, utläggas på nytt så att människor kan ta det till sig. Vi hör ekot av S:t Paulus ord:

"Eftersom jag är fri och oberoende av alla, har jag gjort mig till allas tjänare för att vinna desto fler. För judarna har jag blivit som en jude för att vinna judar. För dem som står under lagen har jag, som inte själv står under lagen, blivit som den som står under lagen för att vinna dem som står under lagen. För dem som är utan lag har jag blivit som den som är utan lag, för att vinna dem som är utan lag, fast jag själv inte är utan Gudslag utan lever i Kristi lag. För de svaga har jag blivit svag för att vinna de svaga. För alla har jag blivit allt, för att jag i varje fall skall frälsa några. Allt gör jag för evangeliets skull, för att jag själv skall få del av det."[6]

Detta innebär inte på något sätt att man ger avkall lydnaden till Skriften och dess bud, det är Paulus eget liv och hans undervisning ett explicit bevis på. Men vi behöver förstå att evangeliet inte är fastlåst i en speciell kulturell kontext, de yttre formerna för evangelisation kan variera rikt men Anden inom dessa är densamme.[7]

Låt oss ha blicken fäst vid Kristus[8]
När väl detta är sagt angående vikten att ha en missionell kyrka som går ut till alla olika grupper och människor och finns bland dessa, bör man också stanna upp och se vem som ytterst sett är vår sanna identitet. Som kristen metalskalle och medeltidsnörd bär jag själv på många erfarenheter av att den egna subkulturen ibland tenderar att konkurrera med Gud som huvudsakligt fokus. Jag tror att en liknande problematik även kan påträffas hos helt andra grupper. Jag är själv övertygad om att vi behöver events för rockmusiker, konstnärer, bikers, fågelskådare, medeltidsintresserade, fotbollsälskare osv, men frågan är om varje subgrupp är tänkta att ha sin egen församling? Det fanns en tid när jag tänkte så. Allt eftersom tiden går blir jag alltmer övertygad om motsatsen. Jag menar inte att vi ska avsätta eventen. De behövs av två viktiga anledningar; Dels för att vi själva får utlopp för de gåvor och intressen som Herren har gett oss och dels för att presentera Kristus för icketroende i de respektive sfärerna. Dock menar jag att församlingen ”spränger” alla dessa gränser. Om vi tror att evangeliet överbryggar etniska tillhörigheter, utbildningsnivå, ålder och kön skulle det då inte också överbrygga musiksmak och vilket fotbollslag man hejar på? Grunden för detta är givetvis att Kyrkan har en klar attityd kring att välkomna alla och att församlingens medlemmar ser floran av gåvor i Kristi kropp och bejakar den. Detta resonemang leder oundvikligt till att Gudtjänster och andra samlingar i Kyrkan inte ska anpassas till intresse inom en viss falang. De bör vara fokuserade på ett liturgiskt Gudstjänstfirande i stillhet med bibelläsning, predikan, hymner, bekännelser, förböner och Eukaristin, [9] tydligt rotat i den tidiga kyrkans praxis. När det gäller de lovsånger eller hymner som ska användas i Gudstjänsten kan man naturligtvis inom den aktuella församlingen diskutera och komma fram till den/de former som anses vara lämpligast eller enligt mitt tycke allra helst; sjunga lovsången akapella i en mässande form. Detta dels för att mässandet är den troliga formen för urkyrkans lovsång och dels för att det är en så gammal metod att den är befriad ifrån risken att hamna i kategorin trendmusik som enbart tilltalar vissa. På så sätt menar jag att vi tydligare påminns om vem vi samlas kring. Återigen: Vi bör se upp med tendensen att Gudstjänstfirandet ska vara på ett visst sätt för att den ska passa just mig eftersom det då föreligger stor risk att vår Tillbedjan byts ut mot underhållnig.

[1] Se Halldorf (2008) sid 36
[2] Citat användes vid föreläsningar i Missionskunskap under VT 2008 på Korteboskolan.
[3] Se t ex 1 Tim 2:1-7, Joh 5:23
[4] Citatet brukar primärt förknippas med kyrkofadern och biskopen Athanasios av Alexandria.
[5] Joh 1:18, Svenska Folkbibeln
[6] 1 Kor 9:19-23, Svenska Folkbibeln
[7] Jmf 1 Kor 12:4-7
[8] Se t ex Heb 12:2
[9] Se Andrén/Beskow (2006) sid 23-24 Ur Didaché 14:1-2, Justinius Martyrens första apologi, kapitel 67. Se Bercot (1998) sid 404