HOLISTISK KRISTENDOM

Vänner och fränder, bröder ock systrar, kända ock okända Välmött till Skogsprästen!

"Det som var till från begynnelsen, det vi har hört, det vi har sett med egna ögon, det vi har skådat och har tagit på med våra händer, det är vårt ärende: livets ord. Ja, livet blev synligt, vi har sett det och vittnar om det, och vi förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och blev synligt för oss. Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni skall vara med i vår gemenskap, som är en gemenskap med Fadern och hans son Jesus Kristus…” [1 Joh 1:1-3, Bibel 2000]

Min primära intention med denna blogg är att sprida det Heliga Evangeliet om Herren Jesus Kristus i kretsar där det normalt inte förkunnas. Jag vill också vara en aktiv röst för Kyrkan och dess folk och peka på den anrika sakramentala kristendomens relevans och för oss idag. Holistisk kristendom handlar om att tron på och livet tillsammans med den Högheliga Treenigheten omfattar Hela vår varelse. Klassisk kristen tro har sin grund i en Trinitarisk och Inkarnatorisk teologi. Gemenskapens grund är Den Högheliga Treenigheten. Den eviga, fullkomliga och perfekta relationen mellan Fadern, Sonen och Den Helige Ande är mönstret, kallelsen och målet för all god mänsklig relation. ”Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till… Vi har vårt ursprung i honom.” [Apg 17:28, Bibel 2000]. Sakramentens grund är den Heliga Inkarnationen. Precis som Kristus är både Sann Gud och Sann människa har de Heliga Mysterierna (Sakramenten) en fysik sida (t ex brödet och vinet i den Heliga Eukaristin) och en Andlig (brödet och vinet förvandlas och blir på ett mystiskt sätt bärare av Herrens verkliga sanna och Heliga kropp och Blod och därmed förmedlare av Guds nåd). Holistisk Kristendom är därför Jordnära och bejakar sann mänsklighet. Esoterisk andlighet och okontrollerad karismatik utan kontakt med livet här och nu har därför ingenting att göra med den odelade Kyrkans teologi.

Två citat som belyser detta faktum:

”Caro cardo salutis” – ”Köttet är axeln kring vilken frälsningen svänger”
Quintus Septimus Florens Tertullianus

”Den ära och härlighet som människan kallats till är att hon ska bli alltmer gudalik genom att bli alltmer mänsklig…”
Fr Dumitru Staniloae

Denna tro, teologi, praxis och liv finns och växer inom många kristna kyrkor idag och tack vare profeter och mystiker som Peter Halldorf, Wilfrid Stinissen, Gunnar Lind och Magnus Malm har även Svenska Frikyrkor börjat upptäcka behovet av detta. Personligen är jag på väg in i den Evangelisk Ortodoxa Kyrkan som är ett litet men växande och samfund som kort sagt vill verka för Kyrkans enhet, vara en bro mellan Evangelikalism och Ortodoxi och att i nära gemenskap med Gud och varandra följa och gestalta den Odelade Kyrkans tro, teologi och liv med ett personligt engagemang.

Min förhoppning med denna blogg är vidare att den ska få vara ett forum för diskussioner och nätverkande för likasinnade, samt en källa för undervisning och inspiration. Då jag är ny i bloggosfären tar jag tacksamt emot tips, råd och idéer om hur sidan kan utnyttjas till fullo! Jag avser här att lägga upp Homilier (predikningar), Exegetiska och Bibelteologiska arbeten, artiklar, patristisk research, Mystik, Poesi och lyrik, bok- och musiktips, inbjudningar till Gästabud, länkar, anteckningar från personliga resor och mycket mer. Om någon vet hur man kategoriserar ämnen och lägger upp dem i menyn är ni välkomna att höra av er för det har jag ännu inte lyckats med. Framförallt hoppas jag på Din respons, kritik, frågor och inlägg. Än en gång välmött till Skogsprästen – Holistisk Kristendom….



Ett smakprov av min lyrik till kommande CM-album:

I skogen bortom…

I skogen bortom skogar,
I majestätets tallars pelarsal…
Där ingen man ännu beträtt markens fagra grönska.
Dit blott den karga nordens vilda bestar känner vägen ock
Korpens anrika kraxande ljuder klart över skogsbemantlad ödemark.
Där i skogen bortom skogar,
stå de praktfulla granar i mångtusenden,
Invid fjällsjöns klara vatten ock forsens krigiska dån…

I skogen bortom skogar,
dess trolska innanmäten…
I skogen bortom skogar,
dess kolsvarta kamrar...

Jag fann mig själv där i skogen bortom skogar,
sittande invid det värdiga bergets fot,
Jag fann mig omsluten av naturens egen högmässa.
Ja ständigt och utan brist löd skogens eget Sanctus:
Oåterkalleligt över dimtät, ändlös myr,
I vördnad från lundens stilla högborg…
hänförelsens vind blev mig till del,
jag kunde skönja landet bortom bitterhet…

I skogen bortom skogar,
I det fördolda vargariket tillber jag…
I skogen bortom skogar,
I vördnad inför världsalltets Skapare…

---------------------------------------------------------


FÖRRA VECKANS HOMILIA i HALMSTAD:
-----------------------------------------

Kallad alltså älskad 2009-10-25
Homilia S:t Petrus Evangelisk Ortodoxa Församling
Mark 10:46-52, Heb 5:1-10, Jer 31:7-9 Av: Simon Pilgrim Rosén


Inledning

Rationalisten konstaterar jag tänker alltså finns jag,
Romantikern upplever jag känner alltså finns jag,
Den kristne borde leva i jag är älskad alltså finns jag.

Vad innebär det att vara utvald av Gud?

Kan man vara utvald på mer än ett sätt?

På vilket sätt var Kristus den utvalde?


Kallelse är ett begrepp som man frekvent möter i kyrkan. Ibland har det använts på ett lättvindigt sätt, ibland på ett klokt, men tyvärr inte sällan på ett oförsiktigt. Kallelsen att sprida Guds rike och gestalta helighet måste alltid springa ur dess källa som är Gud själv. Det är i Honom vi lever rör oss och är till, allt har sitt upphov i Honom.

Inte sällan talar vi mer om vår kallelse till tjänst än om vår kallelse att tillhöra Gud. Detta är den primära kallelsen och det är ur den som kallelsen till tjänst sedan springer fram, inte tvärtom. Dagens predikan behandlar därför kallelsen till Gud ur ett bibelteologiskt perspektiv och jag har valt att använda samtliga av dagens texter som utgångspunkt. Kanske kan man tänka sig att det kommer en del två någon gång då vi talar mer om kallelsen till tjänst.

1. Israels utkorelse
Dagens gammeltestamentliga text handlar om Israel. Den talar om hur Gud upprättar och tar sig an det folk som han en gång har utvalt som Sitt.

Av kärlek
Det är viktigt att poängtera att Gud utväljer en person eller ett folk av nåd, inte för att de är bättre än andra, men för att de är älskade av Honom. Jag hade uppe de här perspektiven i början av sommaren när jag predikade utifrån Hesiekiels sjuttonde kapitel. Men just detta skadar inte att påminna sig om:

I Deut 7:6-8 finner vi just den aspekten på kallelsen:

Ty du är ett folk som är helgat åt Herren, din Gud. Dig har Herren, din Gud, utvalt att vara hans dyrbara egendom framför alla andra folk på jorden.
Det var inte för att ni är ett större folk än andra som Herren fäste sig vid er och utvalde er — ni är ju det minsta folket av alla. Men Herren älskade er och ville hålla sin ed till era fäder, och därför förde han er med stark hand ut ur slavlägret och befriade dig ur faraos, den egyptiske kungens, våld.

Värdigheten vilar inte på mänsklig prestation, utan på Guds nåd och kärlek. Utsagan ”framför andra folk” är värt att stanna till vid. Det handlar i sammanhanget inte om position, utan om funktion. Israel skulle vara ett exempel för andra att följa, de skulle inte härska med järnhand.

Med Guds plan
Hela Guds frälsningshistoria bygger på det man brukar kalla för förbundsteologi. Det är Guds plan. Det finns lite olika uppställningar kring de gudomliga förbunden, men vanligtvis talar man om åtta stycken:

Skapelseförbundet
Det Adamistiska förbundet
Det Noaitiska förbundet
Det Abrahamitiska förbundet
Det Mosaiska förbundet
Det Davidiska förbundet
Det Nya förbundet i Kristus
Fridsförbundet

Frälsningshistorien drivs framåt med hjälp av förbunden, eller rättare sagt Förbundet (alla förbunden är egentligen Ett och samma). Med förbunden Gud kallar Sitt folk ut från det gamla och in i det nya.

Vi har en hel bok i Skriften, uppkallad efter detta tema, nämligen andra Mosebok som egentligen heter Exodus, som betyder just uttåg. Gud kallar Sitt folk genom Mose att tåga ut ur Egypten och de blir därmed befriade ifrån religiöst och fysiskt slaveri.

Vid ett närmare studium av Bibeln märker man att uttåg inte en engångsföreteelse. Faktum är att Guds folks uttåg är ett tydligt bibliskt tema som återkommer gång efter annan i de bibliska texterna. T ex föregås Israels uttåg ur Egypten av två andra uttåg:

För Guds löften
Gud kallade Abraham att lämna Ur i Kaldéen, för att komma till det förlovade landet. Abraham gensvarade på Guds kallelse och bröt för Guds löftens skull upp ifrån sitt hemland för att vandra med Gud och följa Honom. Precis som i fallet med Israels barn som bryter upp ifrån Egypten så deklarerar Gud att Han ska göra de uttågande till ett stort folk. Löftet till Abraham och dennes uttåg ur Kaldéen hänger alltså tydligt samman med Exodusberättelsen.

Den andra ”pre-exodus” berättelsen finner vi hos patriarken Jakob. När denne började behandlas orättvist av sin morbror Labans folk, välsignar Gud honom och befriar honom ifrån Labans hand. Båda dessa patriarkers uttåg visar en andlig befrielse ifrån en hednisk kultur och är tydliga typologier, (profetiska bilder/händelser) för Israels stora uttåg som är både en andlig och en politisk befrielse.

I 2 Mos 3 återfinns så den välkända texten om hur Jahve kallar Mose vid den brinnande busken. Gud presenterar sig för Mose som patriarkernas Abrahams, Isaks och Jakobs Gud och HERREN. I denna text lägger Jahve fram Sin befrielseplan för Sitt folk och anger anledningen till den, i Ex 3:7-8 läser vi:

”Jag har sett hur mitt folk plågas i Egypten. Jag har hört deras klagorop över sina slavdrivare — ja, jag vet vad de får lida. Därför har jag stigit ner för att befria dem från egypterna och föra dem från Egypten till ett land som är rikt och vidsträckt och som flödar av mjölk och honung,

En summering av dessa skeenden kan alltså se ut så här:
Gud ser
Gud griper in
Gud kallar ut
Gud befriar

Inom ramarna för GT finns en annan för Israel oerhört central berättelse om uttåg. Det är när Gud befriar en rest av det judiska folket ifrån den babyloniska exilen på 500-talet.

Där finns en mängd paralleller till Exodus. Israel är fångar i ett främmande land, i en hednisk kultur, under en ond härskare – i detta fallet den fruktade Nebudkanessar. Dock började det babyloniska riket försvagas och föll tillslut för det Persiska som år 539 f Kr krossade Nebudkanessars välde. Den nye ”regenten” över de judar som befann sig i exilen var Kyros. Denne persiske kung blir ”smord” av Herren till påbjuda judarnas befrielse. Skillnaden ligger alltså i att denne var välvilligt inställd till Guds folk, men som jag ser det är likheten större: Gud är den som agerar, Han använder visserligen Farao och Kyros på helt olika sätt, men Herren är den som Ser, griper in, kallar ut och befriar Sitt folk återigen. Det betyder att Israels folk var kallade för att de först var älskade och sedda av Gud.

2. Kristi Fullbordan
Israel hade på ett unikt sätt kallelsen att vara det instrumentet genom vilken Gud frälser och upprättar världen. Vissa teologer har menat att Israel var Guds a-plan för detta ändamål. Men pågrund av att de misslyckades fick Kristus fullfölja uppgiften. En sådan hållning rimmar illa med hur NT framställer Kristi försoningsverk:

Av kärlek
T ex i 1 Pet 1:20 heter det:
Han var utsedd redan före världens skapelse men trädde fram först nu vid tidens slut, för er skull som tror….

Ändå vanligare är dispensationalisternas tolkning om församlingen som Guds b-plan.

Jag skulle vilja säga att det finns ingen a och b plan!
Det finns på ett sätt inget ”Gamla” och ”Nya” testamentet.
Det finns en frälsningsplan och ett förbund.
(Konsekvenser av att följa en dispensationalistisk linje – evangeliet ogiltigförklaras)

För Guds löften
Vi nämnde åtta gudomliga förbund innan, men det är intressant att lägga märke till att när Profeten Jeremia lite senare i samma kapitel som dagens GT text är hämtad ifrån talar om det nya förbundet så är den lexikala innebörden av Hebr ordet Hadash ”förnyat”.

(Denna tes styrks betydligt om man studerar de olika förbundens förhållande till varandra, de hänger tydligt samman och återföljs på ett eller annat sätt av löftet: Jag Är med er eller ni ska vara Mitt folk och Jag skall vara er Gud…)
Det är med andra ord tydligt att Kristus uppfyller och fullbordar det som Israel pekade fram på. På det sättet är Han inte bara en bild av Israel, Han personifierar landet Israel och dess unika kallelse överförs via Honom till Guds församling som är Kristi kropp i världen idag!

Med Guds plan
Och Jesus gjorde allt detta för att Han var unikt utvald, med Guds plan, precis som dagens episteltext vittnar om:

Ingen tar sig denna värdighet; han blir kallad av Gud, liksom Aron. Så är det också med Kristus. Han tog sig inte värdigheten som överstepräst utan fick den av honom som sade: Du är min son, jag har fött dig i dag

Kristus visar med hela Sitt liv på detta! Och Vid Jesu dop vittnar Fadern ifrån Himmelen om att Kristus är Hans utvalde.

3. Vår utkorelse
När det sedan gäller vår utkorelse eller kallelse vill jag koppla det samman med dagens heliga evangelium. Det berättas att Jesus möter en blind tiggare och helar denne från sin blindhet och det är i sig naturligtvis ingen liten sak. Men det finns en del mer djupgående aspekter i texten.

Av kärlek
En blind människa i det antika samhället var helt utelämnad till andra människors hjälp och ofta tvungna att tigga till sig pengar. Trots sin blindhet ägde denne Bartimaios något som många seende saknar, nämligen insikt. När han hörde att Jesus kom började han att ropa: Jesus, Davids Son förbarma dig över mig! Han insåg sitt beroende av Gud. Gör vi det? Gör Kyrkan det idag? Hur står det till med den andliga klarsynen? Texten anger att vissa försökte att tysta ner Bartimaios, han var ju bara en blind tiggare tyckte man säkerligen. Men inte Jesus. Av Kärlek stannar Han upp och kallar på Honom. Mannen kastar av sin mantel och rusar fram till Jesus. Jag tillhör dem som menar att få detaljer i de bibliska texterna saknar betydelse. Att kasta av sig sin mantel för någon är ett sätt att visa underkastelse, vilket styrks av det kommande kapitlet, då Jesus rider in i Jerusalem och folket beredde ut sina mantlar framför Honom.
Mannen ber Jesus mycket vördnadsfyllt om att få bli frisk och Jesus säger:

Gå, din tro har hjälpt (ordagrant räddat) dig… Vilken tro? Tron på och bekännelsen av Jesus. Mannen blir nu frisk och texten avslutas med orden:

Och han följde Honom på vägen…

Mannens rop och bekännelse till Jesus ledde till att Herren grep in och sedan till att Bartimaios följde Jesus.

Med Guds plan
När jag arbetade med den här texten utifrån kallelseaspekten upptäckte jag något mycket intressant. Nämligen att de olika stegen i Bartimaios möte med och gensvar till Jesus finner paralleller i Israels folks vandring med Gud och Hans plan:

Israel i GT (2 Mos) Mark 10
Folket är i slaveri/förtryck/exil Mannen är i nöd Herren ser hennes förtvivlan Kristus hör mannens rop
Gud kliver ned Kristus stiger fram
Han griper in Han helar
Människan blir upprättad Mannen blir frisk
Folket vandrar med Gud… Mannen följer sin Mästare…
I öknen… På vägen till Jerusalem (lidandet)…
Till det förlovade landet! Han är lovad frälsningen!


För Guds löften
Jag menar här att GT:s uttåg pekar fram på de kristnas uttåg ur synden och världen. Gud har i Kristus befriat oss ifrån synd och död och lovat att föra oss till det förlovade landet. Där finns också en aspekt att knyta an till det kristna pilgrimskapet; med sandaler på och stav i hand är vi är ständigt på resa och skall därför alltid vara beredda att bryta upp och vandra vidare, för Guds löften. Grekiskans ord ekklesia är det ord som vi översätter med församling. Ordagrant betyder det faktiskt kalla ut eller en utkallad skara. Vi är alltså en Exodusrörelse, en utkallad skara.

Att vara kallad är därför att vara utvald i kärlek av Gud, precis som Israel var. Och att hörsamma kallelsen förutsätter insikten av beroendet av Gud och viljan vandra med Honom, precis som Bartimaios. Det är gratis men kostar allt. Vi är kallade till Helighet. Helig som ju betyder avskild. Vi är utvalda till att vara avskilda, till att höra till Gud. Det är vår primära kallelse, att vara Guds älskade barn….

Och jag tror att oavsett om man talar om den primära kallelsen, eller den specifika kallelsen som är kopplad till en viss tjänst i Guds rike handlar det om ytterst om kärleken ifrån Gud.
Av kärlek, med Guds plan, för Guds löften lever vi som kristna därför i förvissningen att:

Vi är älskade, alltså finns vi till…

Till Större Ära åt Gud, Amen!