Bland Herrnhutare, Annititer och Erikjansare.

Dagen som har gått har ägnats åt läsning om den Nyevangeliska rörelsen på 1800-talet. Vi kommer att ha en tentamen på den efter jul och det är lika bra att dra igång läsningen i god tid. Väldigt intressant att läsa mer om denna tid, som jag av olika skäl inte har fördjupat mig i särskilt mycket. Herrnhutismen med dess pietiska strömningar kom att påverka många ledare för de olika rörelser och sällskap som bildades under denna tid och som vanligt är det intressant att observera de pendeldrag som ofta uppkommer i teologin, när en viss företeelse betonas på bekostnad av en annan. Kontrasten mellan Annitismen och erikjansarna är en i raden av grupper som gestaltar detta fenomen. Anniterna explicita Lutheraner åberopade stuntals reformatorns skrifter högre än Bibeln. Erikjansarna ansåg tvärtom att läsandet av Bibeln var det enda tillbördiga och ledde till syndabefrielse. Sakramenten var överflödiga. Erikjansarna var strikt polemiska till den lutherska kyrkan som de kallade för den stora skökan med kyrkor som liknades vid horhus. Luthers texter lät de bränna, eftersom Luther sågs som Uppenbarelsebokens falske profet....

Om detta och mycket annat läs:

Jarlert, Anders. (2001). Sveriges Kyrkohistoria : Romantikens och liberalismens tid (band 6), s72-106, 130-140, 148-171. Stockholm: Verbum.

Bexell, Oloph. (2003). Sveriges Kyrkohistoria: Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid (band 7), s37-71, 108-140, 156-165, 246-258, 299-305. Stockholm: Verbum. I

Brohed, Ingmar. (2005). Sveriges Kyrkohistoria: Religionsfrihetens och ekumenikens tid, (band 8), s84-108, 140-147, 227-241, 315-329, 381-385. Stockholm: Verbum.