1. Inledning
I Nya Testamentet förekommer termen μυστηρίων 27 gånger:1 Matt 13:11, Mark 4:11, Luk 8:10, Rom 11:25, 16:25, 1 Kor 2:1, 7, 4:1, 13:2, 14:2, 15:51, Ef 1:9, 3:3, 4, 9, 5:32, 6:19, Kol 1:26, 27, 2:2, 4:3, 2 Thess 2:7, 1 Tim 3:9, 16, Upp 1:20, 10:7,Upp 17:5, 7. Den överväldigande majoriteten av dessa förekomster återfinns i paulinska perikoper. Eftersom den pågående kursen är inriktad på 1 Korinthierbrevet kommer de fem perikoper där μυστηρίων återfinns där att översättas särskilt.
1.2 Översättning och läsarter
1 Kor 2:1
Första gången μυστηρίων återfinns i 1 Korinthierbrevet är i det andra kapitlets första vers. Den observante bibelläsaren upptäcker emellertid att den vanliga svenska översättningen av μυστηρίων – ”hemlighet”2 ibland har ersatts med ”vittnesbörd”.3 Detta har sin grund i de olika läsarter som föreligger. Den alternativa läsarten μαπηύπιον har enligt ledande textkritiker ett rikt stöd i många manuskript,4 men μυστηρίων anses vara mer trolig utifrån exegetiska premisser och tidigare manuskript.5 Så här lyder 1 Kor 2:1 enligt Metzgers förslag:
Κἀγὼ ἐλθὼν ππὸρ ὑμᾶρ, ἀδελθοί, ἦλθον οὐ καθ' ὑπεποσὴν λόγος ἢ ζοθίαρ καηαγγέλλων ὑμῖν ηὸ μυστηρίων ηοῦ θεοῦ.6
Översättning: ”Och (då)7 jag har kommit till er, bröder, kom (jag) inte med överlägsna ord, förkunnande8 Guds mysterium…9
1 Kor 2:7
ἀλλὰ λαλοῦμεν θεοῦ ζοθίαν ἐν μυστηρίω, ηὴν ἀποκεκπςμμένην, ἣν πποώπιζεν ὁ θεὸρ ππὸ ηῶν αἰώνων εἰρ δόξαν ἡμῶν:10 Översättning: ”Men vi talar Guds vishet, ett mysterium, den hemlighållande11 som Gud förutbestämde12 till vår härlighet före tidsåldrarna…13
1 Kor 4:1
Οὕηωρ ἡμᾶρ λογιζέζθω ἄνθπωπορ ὡρ ὑπηπέηαρ Χπιζηοῦ καὶ οἰκονόμοςρ μυστηρίων θεοῦ.14 Översättning: Därmed må15 en människa anse oss som Kristi tjänare och förvaltare av Guds mysterier.16
1 Kor 13:2
καὶ ἐὰν ἔσω πποθηηείαν καὶ εἰδῶ ηὰ μυστηρία πάνηα καὶ πᾶζαν ηὴν γνῶζιν καὶ ἐὰν ἔσω πᾶζαν ηὴν πίζηιν ὥζηε ὄπη μεθιζηάναι ἀγάπην δὲ μὴ ἔσω οὐθέν εἰμι17 Översättning: ”Och om jag har profetians gåva och kände till alla mysterierna och all kunskapen och all tron så att berg förflyttas, men inte har kärlek är jag ingenting…”18
1 Kor 14:2
ὁ γὰπ λαλῶν γλώζζῃ οὐκ ἀνθπώποιρ λαλεῖ ἀλλὰ θεῷ οὐδεὶρ γὰπ ἀκούει πνεύμαηι δὲ λαλεῖ μυστηρία 19 Översättning: ”Den som20 talar med tungomål han talar inte människors språk, utan talar till21 Gud(s) Ande mysterier som ingen annan hör…”22
1 Kor 15:51
ἰδοὺ μυστηρίων ὑμῖν λέγω πάνηερ οὐ κοιμηθηζόμεθα πάνηερ δὲ ἀλλαγηζόμεθα23 Översättning: ”Se jag säger ett mysterium till er: Alla ska inte avsomnas24 men alla ska bli förvandlade…”25
2. Ordstudium
2.1 Etymologi
Den etymologiska betydelsen av μυστηρίων är omtvistad. Dess rot är troligen hämtad från det grekiska ordet μυειν som betyder att stänga.26 Utöver att μυστηρίων indikerar något som är hemligt, fördolt eller gömt27 är det svårt att finna en exakt betydelse och man får istället se till ordets Usus loquendi28 i aktuella kontexter.
2.2 μυστηρίων i hellenistisk litteratur
De allra tidigaste kopplingarna till μυστηρίων återfinns i samband med kulterna vid staden Eleusis, omkring 1700 f Kr.29 Begreppet förekommer frekvent i förkristen grekisk litteratur och är ofta kopplat till religiösa kulter och främst till specifika invigningsritualer. Den som inte har tagit del av den aktuella riten fick inte del av kultens hemligheter - μυστηρίων.30 Eftersom begreppet kom att användas i den platonska skolan fick det senare en bred användning inom nyplatonismen, där det kopplades till den apofatiska teologin.31
2.3 μυστηρίων i Septuaginta
I LXX förekommer μυστηρίων endast i texter av sent datum, samtida med hellenistisk tid. I likhet med αποκαλυπσις är ordet vanligt i inom apokalyptiska skrifter som den kanoniska Daniels bok och psuedepigrafer som Henoksböckerna.32 I Salomos vishet finns en högintressant text i anslutning till μςζηηπίων:
”Vad visheten är och hur hon blev till skall jag låta er veta. Jag skall inte dölja några hemligheter för er utan följa hennes spår från allra första början. Jag skall öppet lägga fram kunskapen om henne och aldrig vika av från sanningens väg.”33
Detta bruk pekar på en förskjutning av begreppet när det användes inom judendomen. Det hellenistiska esoteriska användandet tycks här ha reviderats så tillvida att dörren till mysterierna är öppna också för de oinvigda.34 μυστηρίων anvädes också i vissa fall i LXX om sekulära företeelser, t ex kungens politiska planer.35 Bornkamm redogör dock för att den typiska eskatologiska inramningen av μυστηρίων har sin grund i den danielisk teologi. Där handlar det om att Anden uppenbarar eskatologiska hemligheter ifrån Gud till människor, dock med betoningen på att Jahve är den ende Guden som har makt att avslöja dessa.36
2.4 μυστηρίων i Nya Testamentet
Majoriteten av de perikoper i Nya Testamentet där begreppet μςζηηπίων används är positivt laddade och kopplade till Kristus själv, förkunnelsen om Honom och Guds frälsningsplan. Genomgående är också att ordet används om någonting som Gud har förutbestämt, hållit fördolt och sedan uppenbarat i Kristus, genom Anden.37 Funktionen av μυστηρίων verkar vara likartad när den används i negativ mening, inte minst i samband med beskrivningen av antikrist i 2 Thess och skökan i Uppenbarelseboken.38 Till skillnad från mysteriekulter och förgnostiska strömningar är inte μυστηρίων på något sätt endast avsett för vissa invigda utan för alla som följer Kristus.39 Det pauluniska bruket av μυστηρίων är tydligt kopplat till förkunnelsen om Kristus, i Honom har Guds hemlighet fullbordats och synliggjorts:
”…min förkunnelse om Jesus Kristus, enligt den avslöjade hemlighet som under oändliga tider har varit dold men nu har uppenbarats och genom profetiska Skrifter på den evige Gudens befallning gjorts känd, för att alla folk skall föras till trons lydnad…”40
”Detta är den hemlighet som har varit fördold i alla tider och släktled men nu har uppenbarats för hans heliga. Gud ville låta dem veta vilken härlig skatt hedningarna har i denna hemlighet…”41
Kerygmat om Guds mysterium i Kristus är därför enligt Nya Testamentet både en oåtkomlig, transcendent verklighet: ”…den hemlighet som från världens början varit dold hos Gud…”42 Och samtidigt en synliggjord, immanent verklighet i denna värld: ”…och som nu blev förverkligad i Kristus Jesus vår Herre.”43 Att NT applicerar termen μυστηρίων till både Fadern44 och Sonen45 och Anden46 knyter an till det soteriologiska schemats trinitariska raster.47 I den anrika Kristushymnen och dess inledning i 1 Tim 3 kopplar Paulus detta samman med den Heliga Inkarnationen:
”Och erkänt stor är vår religions hemlighet: Han uppenbarades som jordisk varelse…”48
Kerygmat om vad Kristus har gjort är därmed aldrig skilt ifrån vem Kristus är och därför är flera μυστηρίων-perikoper i NT inramade av en högkristologisk prägel.49
2.5 μυστηρίων i 1 Korinthierbrevet
Bornkamm noterar att trots att de flesta hänvisningarna till μυστηρίων i NT är kopplade till Kristus som uppenbarad och förkunnelsen av Honom, finns det en gemensam nämnare som gäller för samtliga förekomster: Termen har alltid eskatologiska undertoner.50 Detta skulle innebära att termen blir sammanhållen i 1 Korinthierbrevet, även om den används om både Guds uppenbarade vishet,51 om de andliga nådegåvorna52 och om uppståndelsen.53 Man kan också se en pnevmatologisk aspekt av begreppet μυστηρίων hos Paulus. Denna tidsålders gud har förblindat människor från att se,54 men för den kristne är Anden den som avtäcker slöjan till den himmelska verkligheten.55 För Paulus blir Andens roll en vattendelare i refererandet till gudomliga mysterier. För honom är det inte på något vis kopplat till mänsklig elitism, den stolte ska ha sin stolthet i Herren.56 Det är Anden som utforskar allt, inte människor.57 En tredje grundläggande aspekt av hur μυστηρίων används i 1 Korinthierbrevet är dess ecklesiologiska antydningar. Perikoperna i det andra och fjärde kapitlet fungerar som en bro mellan förkunnare/ledare och adressater/församlingen:
”Vi (förkunnare/ledare) förkunnar Guds hemliga vishet, den vishet som är fördold och som Gud från evighet har bestämt att bli till härlighet för oss (adressater/församling).58
”…Paulus, Apollos och Kefas, hela världen, liv och död, nutid och framtid, allt är ert. (adressater/församling) Men ni tillhör Kristus, och Kristus tillhör Gud… Vi (förkunnare/ledare) bör alltså betraktas som Kristi tjänare och som förvaltare av Guds hemligheter.”59
μυστηρίων är därmed givet åt Kyrkans ledare att förvalta och betjäna folket med. När termen återkommer i 13:2 vill aposteln göra upp med den kärlekslösa andlighet som florerade i församlingen. Formuleringen och kände till alla hemligheterna60 visar på detta. Det förefaller troligt att Kerygmat om Kristus hade skilts ifrån personen Kristus. I 14:2 och 15:51 används μυστηρίων i något mer allmänna ordalag. Dock finns även här kopplingar till Guds fördolda plan, om än inte helt uttalat i koppling till Guds uppenbarade vishet i Kristus. 15:51 knyter emellertid samman det eskatologiska hoppet om Herrens återkommelse och kroppens uppståndelse med förkunnelsen om Kristus - Guds hemlighetsfulla vishet som skall leda oss till härlighet.61
3. Syntes
3.1 Hermeneutiska reflektioner
Det är ställt utom allt tvivel att μυστηρίων är en soteriologisk nyckelterm i NT och speciellt hos Paulus. På flera sätt är det en term som visar på den kristna teologins unikum. Den Gud som är förborgad och bortom denna värld, har i Kristus, genom ett mysterium kommit oss helt nära och visat vem Gud är. Många gånger har vårt ord ”mysterium” använts om företeelser som är fullständigt oåtkomliga för det mänskliga intellektet, men det gör bara rättvisa åt den ena sidan av μυστηρίων i Nya Testamentets teologi. Den finns fördold hos Gud före tidens början och orubbligt beslutad. Å andra sidan har detta mysterium blivit uppenbarat och synliggjort i Kristus: Gud blir människa i Kristus. Han lever som den främste tjänaren, dör oskyldig på ett kors och uppstår triumferande på den tredje dagen. Det är i sanning en paradox – en dårskap för den mänskligt vise, för att knyta an till paulinskt språkbruk, men det är likväl vår religions mysterium, givet till både judar och hedningar. Allt detta har som vi har sett eskatologiska förtecken, det uppenbaras för oss igenom Anden och synliggörs hos den Gudstjänstfirande församlingen.
Kan då μυστηρίων knytas an till någon mer konkret företeelse inom teologin? Gordon Fee avfärdar kategoriskt tanken att μυστηρίων ska kopplas samman med Kyrkans sakrament.62 Jag har förståelse för ett sådant uttalande ur exegetisk synvinkel, men efterlyser samtidigt en bredare bibelteologisk förståelse av begreppet. Den tidiga Kyrkans sakramentala teologi har sin grund den Heliga Inkarnationen. Som framgått av min analys kan inte μυστηρίων på något vis skiljas ifrån denna händelse, då Gud själv blir människa. Förkunnelsen om Gud som Inkarnerad, Korsfäst och Uppstånden är innehållet i Guds fördolda plan och den kan aldrig skiljas ifrån Kristi person. Då dessa kristologiska och eskatologiska aspekter av μυστηρίων även knyts an till ett ecklesiologiskt perspektiv, med Kyrkans ledare som förvaltare, är det i all högsta grad sammanlänkat med de heliga sakramenten. Kyrkan har t ex i alla tider lärt att vi genom ett mysterium får del av Kristus själv den Heliga Nattvarden, det är förvisso en praktisk tillämpning av μυστηρίων. Samtidigt rymmer Eukaristin just de aspekter som är axiom för Paulus bruk av μυστηρίων. Eskatologi, pnevmatologi och ecklesiologi. Det rymmer ett stort mysterium!
4. Slutkommentarer
1 DNTT; Brown (1971) sid 503
2 Se t ex Bibel 2000, Bibelkommissionens översättning av 1 Kor 2:1
3 Se t ex Åkessons, Gustav V:s och Hedegårds översättningar av 1 Kor 2:1
4 μαπηύπιον används i både Codex Sinaiticus, Codex Vaticanus och i Codex Bazae, se Metzger (1994) s 480
5 Bruce Metzger nämner exempelvis anrika syriska och koptiska manuskript som använder sig av μυστηρίων. I tidig patristisk era återfinns denna variant hos bland andra Hippolytus, Ambrosiaster och Ambrosius. Metzger (1994) s 480.
6 Texten är hämtad från http://www.greekbible.com och bygger på Westcott-Hort (1881) edition och Nestle-Aland:s manuskript sammanställningar.
7 Indikerar aoristens punktuella aspekt av handlingen
8 Particip formen καηαγγέλλων – uttrycker en pågående handling, vilket kan indikera Paulus aktiva tjänst som förkunnare av Herrens ord.
9 Egen översättning av 1 Kor 2:1
10 Texten är hämtad från http://www.greekbible.com och bygger på Westcott-Hort (1881) edition och Nestle-Aland:s manuskript sammanställningar
11 Bruket av den pågående formen ἀποκεκπςμμένην - hemlighållande– speglar grekiskans particip och perfektformer. En pågående handling med fortlöpande konsekvenser (jmf påföljande ord i versen).
12 Aoristformen av πποώπιζw, förutbestämma, (här förutbestämde) är svår att ge rättvisa åt i översättningen då detta modus saknar motsvarighet i den svenska grammatiken. Jmf Jmf Blomqvist (1971), sid 70-71. Dock indikerar aoristen en aspekt av handlingen, där målet tycks vara δόξαν - den härlighet som de heliga för del av genom Kristi mysterium.
13 Egen översättning av 1 Kor 2:7
14 Texten är hämtad från http://www.greekbible.com och bygger på Westcott-Hort (1881) edition och Nestle-Aland:s manuskript sammanställningar
15 Imperativformen λογιζέζθω visar på en uppmaning av verbet.
16 Egen översättning av 1 Kor 4:1
17 Texten är hämtad från http://www.blueletterbible.org och bygger på Westcott-Hort (1881) edition och Nestle-Aland:s manuskript sammanställningar
18 Egen översättning av 1 Kor 13:2
19 Texten är hämtad från http://www.blueletterbible.org och bygger på Westcott-Hort (1881) edition och Nestle-Aland:s manuskript sammanställningar
20 Particip formen – λαλῶν, uttrycker en pågående handling
21 πνεύμαηι står här i dativform, vilket tycks stödja bruket av ”till” Guds Ande.
22 Egen översättning av 1 Kor 14:2
23 Texten är hämtad från http://www.blueletterbible.org och bygger på Westcott-Hort (1881) edition och Nestle-Aland:s manuskript sammanställningar
24 κοιμηθηζόμεθα är en fut/ind/pass form av κοιμαatt sova. Översättningen här understryker den passiva formen.
25 Egen översättning av 1 Kor 15:51
26 Se TDNT; Kittel/Friedrich (1979), band IV sid 803
27 Många teologiska lexikon sammanfattar betydelsen av begreppet utifrån hur det används i olika kontexter. Utifrån detta brukar just hemlighet, mysterium, dold vilja, religiösa hemligheter vara de vanligaste förklaringarna av ordet. Jmf t ex. BDAG; Danker (2000) sid 661-662 och http://www.blueletterbible.org/lang/lexicon/lexicon.cfm?Strongs=G3466&t=NIV
28 D v s hur ett ord eller begrepp användes i den tid då det sades/skrevs.
29 DNTT; Brown (1971) sid 501
30 TDNT; Kittel/Friedrich (1979), band IV sid 804
31 DNTT; Brown (1971) sid 501-502
32 DNTT; Brown (1971) sid 502
33 Vish 6:22, Bibel 2000; Bibelkommissionens översättning
34 Jmf TDNT; Kittel/Friedrich (1979), band IV sid 814
35 Jmf t ex Tob 2:7, Jdt 2:22
36 TDNT; Kittel/Friedrich (1979), band IV sid 814-815
37 Jmf t ex Rom 11:25, 16:25, 1 Kor 2:7, Ef 1:9, 3:3-9, Kol 1:26, Tim 3:16. Se också DNTT; Brown (1971) sid 504
38 Jmf 2 Thess 2:7, Upp 17:5-7
39 Se t ex bruket av μυστηρίων hos synoptikerna, där det verkar framgå att Jesu lärjungar och andra som tog till sig budskapet fick inblick i Guds hemligheter, även om de inte kunde greppa dem fullt ut. Jmf Matt 13:11, Mark 4:11, Luk 8:10. Bornkamm noterar att denna insikt inte gavs åt lärjungarna för deras egna meriters eller färdigheters skull, utan är givna helt genom Herrens nåd. TDNT; Kittel/Friedrich (1979), band IV sid 819
40 Rom 16:25-26, Svenska Folkbibelns översättning
41 Kol 1:26-27, Bibel 2000; Bibelkommissionens översättning
42 Ef 3:9, Bibel 2000; Bibelkommissionens översättning
43 Ef 3:11, Biskop Bo Giertz översättning
44 Se t ex 1 Kor 2:7, 4:1
45 Se t ex Kol 2:2, 4:3, Ef 3:4
46 Se t ex Ef 3:5, 1 Kor 2:10-11
47 Jmf TDNT; Kittel/Friedrich (1979), band IV sid 821
48 1 Tim 3:16, Bibel 2000; Bibelkommissionens översättning
49 Jmf t ex texterna i Ef 3 och Kol 1-2
50 TDNT; Kittel/Friedrich (1979), band IV sid 822
51 1 Kor 2:7, 4:1
52 1 Kor 13:2, 14:2
53 1 Kor 15:51
54 Jmf 2 Kor 4:4, 1 Kor 2:6
55 DNTT; Brown (1971) sid 504
56 Se t ex 1 Kor 1:30, 3:21
57 1 Kor 2:10-11
58 1 Kor 2:7, Svenska Folkbibeln
59 1 Kor 3:22-4:1, Bibel 2000; Bibelkommissionens översättning
60 Se den egna översättningen av 1 Kor 13:2
61 Jmf 1 Kor 2:7
62 Fee (1987) sid 160
5. Källor
5.1 Litteratur
Blomqvist, Jerker (1993) Grekiska för teologer; En introduktion. Studentlitteratur, Lund. Brown, Colin (Red) (1971) Dictonary of New Testament Theology Vol III. Pater Noster Pres, Devon Danker, Frederick William (Red) (2000) A Greek-English Lexicon of New Testament and other Early Christian Literature. The University of Chicago Press, Chicago. Fee, Gordon D (1994) NICNT; The First Epistle to the Corinthians W M B Eerdmans Publishing Co, Grand Rapids. Kittel, Gerhard & Friedrich, Gerhard (1979) Theological Dictionary of the New Testament. (Geoffrey Bromiley övers.) W M B Eerdmans Publishing Co, Grand Rapids.
Metzger, Bruce M (1994) A textual commentary on the Greek New Testament. German Bible Society, Stuttgart.
Moulton, W F /Geden, A S (1978) A Concordance to the Greek Testament. T & T Clark, Edinburgh Rogers, Cleon L Jr & Rogers, Cleon L III (1998) Linguistic and Exegetical key to the Greek New Testament. Zondervan Publishing House, Grand Rapids.
4.2 Bibelutgåvor
Bibel 2000, Bibelkommissionens översättning (med noter och uppslagsdel)
Biskop Bo Giertz översättning (NT) 1981
David Hedegårds översättning (NT) 1964
Greek New Testament
Gustav V:s Bibel, 1917 års översättning
Helge Åkessons översättning 1911
Septuaginta (LXX)
Svenska Folkbibeln 1998 (med noter och uppslagsdel)\
4.3 Internet
Svenska Bibelsällskapet (2007) http://www.bibeln.se
Grekiska NT online: http://www.greekbible.com
Exegetiskt program online: http://www.blueletterbible.org
The blog of Pilgrim Bestiarius XII -Theology - patristics - exegesis - liturgy.
tisdag 28 september 2010
fredag 10 september 2010
KRIG I GUDS NAMN !?
Som kristen (måhända speciellt som teolog) möts man ibland av höjljudd kritik då man uttalar sig positivt till Gamla Testamentet, eller menar att Gud inte har förändrats. Att vidhålla att den Gud som uppenbarar sig i Nya Testamentet inte kan eller får skiljas ifrån Herren i Gamla Testamentet skapar problem för den postmoderna läsaren. Även många kristna tenderar idag att skilja dessa Gudsbilder ifrån varandra och Gamla Testamentet blir i bästa fall en slags illustrations bok för Nya Testamentet och i värsta fall en rent hotande och farlig textsamling. För en tid sedan bestämde jag mig för att se lite närmare på förhållandet GT - NT och mer specifikt det som de allra flesta anger som det stora problemet - Krigen i Gamla Testamentet. Hur kan de kopplas samman med tron på en god Gud - eller kan de det överhuvudtaget?
Trevlig läsning önskar jag er. Lämna gärna respons här eller på crimson_pilgrim@hotmail.com
Simon Pilgrim Rosén
Örebro Teologiska Högskola 2010-09-10
Utrotningskrigen i Gamla Testamentet -
Gagnlös masslakt eller rättvist domslut?
1. Inledning
1.1 Bakgrund
Under den epok som brukar kallas för den pre-konstantiniaska kyrkans tid var pacifism de kristnas gängse praxis i frågan om våld och krigföring. Justinus Martyren deklarerade t ex i god anslutning till Kristi undervisning: ”Vi som brukade döda varandra, vägrar numera att bruka våld, till och med mot våra fiender.” Denna distinkta och affirmativa inställning till Kristi undervisning och exempel gav även i de heliga apostlarnas efterföljd upphov till en allt större fokusering på det frivilliga martyrskapet. Detta märks t ex hos kyrkofadern Tertullianus: ”I vår religion blir vi hellre dödade än dödar.” I Matteusevangeliets femte till sjunde kapitel finner vi bergspredikan som brukar anropas som den mest centrala perikopen för vägran att ta till svärdet mot fienden. Även andra nytestamentliga passager pläderar för en sådan fredlig hållning. Så långt är verkar allt väl. Det som emellertid skapar problem är de texter som Jesus och de första kristna såg som helig Skrift: De Hebreiska skrifterna eller det som vi kallar för Gamla Testamentet. Problemet är inte bara våldsamma krig och sammandrabbningar, på flera ställen är dessa inte folkens egna påfund utan Herrens (Jahve). Extraordinärt komplexa är de passager där Jahve befaller utrotningskrig och total förintelse av andra folk, till och med barn och boskap. Allt sedan gnostikern Marcions dagar under tvåhundratalet har somliga teologer hävdat att den Gudsbild som möter oss i Gamla Testamentet är totalt skild ifrån hur Gud beskrivs genom Kristus i Nya Testamentet. I sin uppmärksammade bok ”Om Gud” skriver t ex Jonas Gardell” De (människor som erkänner den Gud som påbjöd förintelsekrig) tror på en annan Gud, en hatets gud som deras skeva blick ser när de skådar Gud genom djävulens spegel.” Gardell menar också att bilden av Gud skiftar avsevärt inom ramen för Gamla Testamentet, med hänvisning till att Gud även i GT beskrivs som kärleksfull och rik på barmhärtighet. Den stora frågan rör allstå vad man ska göra med Gamla Testamentet och vilken relevans det har idag, för vare sig man vill eller inte så har dessa texter från Genesis till Malaki, i kyrkans tidsålder, vördats som Guds Ord till mänskligheten.
1.2 Frågeställning och metod
Frågeställningen för detta PM handlar i allmänhet om att försöka hitta ett välgrundat bibelteologiskt förhållningsätt till texterna om förintelsekrig i Guds namn i Gamla Testamentet och i synnerhet om detta uppnås genom att plädera för en radikal åtskillnad mellan Gamla och Nya Testamentet, eller en eskatologisk fortlöpning. Utgångspunken är Stanley Gundrys bok Show Them No Mercy, Four Veiws On God And Canaanite Geocide. Där jag kommer att jämföra C S Cowles och Daniel L Gards uppfattningar.
2. Analys
2.1 C S Cowles: Radical Discontinuty
Den hållning som C S Cowles argumenterar för, Radical Discontinuty, handlar i stort om att visa på att bilden av Gud i Gamla Testamentet inte stämmer överens med den som presenteras och synliggörs av Kristus i Nya Testamentet. För ordningen skull ska det dock redan inledningsvis understrykas att Cowles inte är marcionist, åtminstone är inte hans avsikt att kasta Gamla Testamentets texter på skräphögen.
2.1.1 Tensionen mellan texterna
Cowles inleder sin essay med att visa på det spänningsförhållande som föreligger mellan vissa texter i GT och NT vad gäller hur Gud framställs. Femte Mosebokens sjunde och tjugonde kapitel utgör en bjärt kontrast med Jesu undervisning i Matteusevangeliets femte kapitel. Ska man utrota sina ”fiender” eller be för dem och älska dem? ”Erkännandet av ofelbarhet i all Skrift, ger teologer få val utom att erkänna denna spänning” , framhäver Cowles. Hans axiom grundar sig därför i att den som vill vara konsekvent behöver förstå dessa svåra texter i GT utifrån NT:s klarläggande av de samma. Det gamla förbundet och dess ordningar tonas ut, medan de nya lyser klart och uppenbarar Guds plan på konkret sätt.
2.1.2 Den gamle och den nye Josua
Cowles knyter mer än vid ett tillfälle an till wesleyansk teologi. Utifrån citatet: “Theology is only theocentric if it Christocentric…” av Thomas A Noble, visar Cowles på Kristus som den totalt unike förmedlaren av Guds vilja och uppsåt. Gud är inte den krigare som den förste Josua visade utan fredsfursten, som den nye Josua har uppenbarat. All eventuell spänning mellan texter i Skriften måste därför förklaras och överbryggas med hjälp av en kristologisk interpretation. Cowles är noga med att framhäva Jesus som mer än en profet bland andra som talade å Guds vägnar; i Kristus förändras alla perspektiv radikalt, som Paulus säger i Kolosserbrevet: ”Ty i honom bor gudomens hela fullhet i kroppslig gestalt…” ”In his person, mission and message, Jesus enbodied and proclaiming an exhilarating and yet disturbing new revelation…” är Cowles egen summering av denne världshistoriens centralgestalts agenda. Kristus talade i egen auktoritet; Jag säger er, inte så säger Herren som Mose och profeterna hade sagt. Just denna utsaga använder sig Jesus av när Han undervisar om våld/icke våld i Matteusevangeliets femte kapitel: ”Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er…” Detta ser Cowles som en direktpolemik mot den förre Josuas praxis och ett brott mot Mose befallningar. Hur kunde han göra så? Cowles menar att svaret finns redan i den kommande versen i samma perikop: ”Då blir ni er himmelske faders söner…” Jesus introducerar alltså inte bara nya etiska postulat för den kristnes livsföring, han visar även på ett helt nytt sätt att se på vem Gud är. De abnorma skillnaderna mellan Jesu och i synnerhet delar av hexateukens framställning av Gud menar Cowles inte minst synliggörs i berättelsen om Jesus och barnen. Den forne Josua hade på uppdrag av Jahve exempelvis under intagandet av Jeriko förintat allt levande: ”Med svärd gav de till spillo allt som fanns i staden - både män och kvinnor, unga och gamla, liksom oxar, får och åsnor…” När Jesus undervisar i Matteusevangeliets artonde kapitel visar han på att barnen är de största i himmelriket och tillägger att den som inte blir som de kan aldrig komma dit in. Barnen är utan skuld. ”Medan Mose och Josua förintade barn, välsignade Jesus dem…” och lärde att himmelriket tillhör dem.
2.1.3 Progressiv uppenbarelse
Som vi har sett är alltså Kristus enligt Cowles Guds slutgiltiga uppenbarelse. En sådan inställning delar han med en bred skara teologer, skillnaden är dock att Cowles menar att de texter som talar om att Gud befaller krig och utrotning inte är Guds ord. Likväl vill Cowles varken förkasta Gamla Testamentet enligt marcionistisk manér eller plädera för en processteologisk uppfattning där man menar att Gud förändrats. Nej, frågan om hur denna ambivalenta approach kan utredas finner enligt Cowles inte sin lösning i tanken om den progressiva uppenbarelsen i Gud, utan i den om hur Gud uppfattas av Hans folk. Denna stegvisa förståelse av vem Gud är finns redan belagd inom Gamla Testamentet. Ett pregnant exempel på detta är offersystemet, menar han. Torahs explicita befallningar från Jahve om att utföra olika offer tycks ifrågasättas av Herren själv genom flera av GT:s profeter. ”Vad skall jag med edra många slaktoffer? säger HERREN. Jag är mätt på brännoffer av vädurar och på gödkalvars fett, och till blod av tjurar och lamm och bockar har jag intet behag…” Detta vill Cowles tolka som att uppenbarelsen om Guds vilja har växt sedan de åtminstone tusen år äldre texterna i hexateuken. Det skulle alltså inte vara Gud som det är fel på utan de som tolkar Gud och lägger orden i Hans mun. Ett annat klassiskt exempel för denna ståndpunkt framträder i en jämförelse mellan 2 Sam 24:1 och 1 Krön 21:1. Den förra texten som skrevs ungefär 400 tidigare än den senare lyder: ”Åter upptändes HERRENS vrede mot Israel, och han uppeggade David mot dem och sade: ”Gå och räkna Israel och Juda.” I den postexiliska Krönikeboken heter det om samma händelse: ”Men Satan trädde upp mot Israel och uppeggade David till att räkna Israel.” De mörkare attributen hos Jahve började efterhand tillskrivas djävulen och inte Gud, det onda kan inte på något sätt ha sin källa i Herren. Cowles säger alltså med andra ord att de krig Israel sägs göra på Guds befallning, är emot Guds vilja. Israeliterna var minst lika syndiga och fulla av ondska som de folk som de fördrev och utrotade i Kanaan. Gamla Testamentets texter ska ingalunda förkastas, men de ska läsas på rätt sätt. Kristus måste hela tiden vara i blickfånget, det är Han som uppenbarar vem Gud är och vad som är behagligt för Honom och det sannerligen inte
Gud behagligt med massutrotningar och krig.
2.2 Daniel L Gard; Eschatological Continuty
Gard inleder sin essay med att presentera ett par axiom för sin bibelsyn. Dessa är följande: 1. Skriften är pålitlig som historisk text. 2. Gamla Testamentets texter, inklusive de som handlar om utrotningskrigen, måste bejaktas utifrån den kanoniska kontexten i stort. 3. Händelser i Gamla Testamentet kan ibland fungera som typologier på det som kommer i Nya Testamentet. 4. Skrifterna vittnar också om händelser som ännu inte har skett, inklusive det eskatologiska hoppet om Kristi återkomst och formande av en ny himmel och en ny jord. Grundbulten i Gards resonemang handlar därför om att bejaka texterna om utrotningskrig som Guds Ord, men samtidigt peka på att dessa behöver förstås som en typologi på något mycket större som hör framtiden till.
2.2.1 חֲרִם - herem i de Gammeltestamentliga texterna
Det hebreiska ordet חֲרִם – herem betyder ordagrant att ägna, helga eller tillägna och används om utrotningskrigen. Med tanke på denna lexikala betydelse finns alltså en indikation om att någonting helgas genom att det förstörs. Enligt Gard var inte Israeliterna ensamma om att använda sig av dessa utplåningar, det var praxis hos flera av grannfolken. Att det som förstörs samtidigt helgas åt Herren tydliggörs i de postexiliska texterna, menar Gard och visar på att חֲרִם bör förstås som indikation på att Gud dömer rättfärdigt. Även om somliga teologer har menat att utrotningskrigen är ett försök till en tillrättalagd teologisk förklaring till spänningarna mellan folken kring Israel, står Gard själv i den skola som menar att krigen verkligen har ägt rum på Guds befallning. Dock menar han att dessa texter i synnerhet måste läsas med god hänsyn till bibelteologin i stort. När man läser Krönikeböckernas skildring av de helga krigen finner man t ex att den kosmiska och eskatologiska aspekten kring dessa händelser har en mer framträdande roll. ”Allt som sker på jorden har enligt krönikebokens författare, direkt koppling med den kosmiska och andliga verkligheten.” Ett exempel på en sådan läsning av krönikeböckerna kunde vara att se det enade rikets tre kungar Saul, David och Salomo och händelserna kopplat till dem som representativt för dom, upprättelse och slutlig frälsning. Salomos tronföljare ”upprepar” sedan Sauls och Davids epoker med dom och upprättelse. Den intertestamentliga perioden innefattar också texter som visar på att en andlig/eskatologisk verklighet ligger bakom hexateukens utrotningskrig. Dessa texter visar senare upp stora likheter med Nya Testamentets apokalyps – Uppenbarelseboken och hur denna i de avslutande kapitlen på ett bildrikt sätt porträtterar den nuvarande tidens avslutning och det som man vanligtvis refererar till som den sista stora striden och förintelsen av allt ont.
2.2.2 Kristus som den nye David
Krönikeböckerna förutsade att en ny David skulle komma och detta får sin uppfyllelse i Kristus, som den siste ”David” som kommer till Israel. I Kristus personifieras Gudsriket, det eskatologiska hoppet om frid, hälsa och liv var där helt och fullt i Kristus. Han blev i likhet med den förre David attackerad och förföljd. Men till skillnad från den förre David har Kristus besegrat den slutgiltiga fienden som är döden själv. Därför har den kristne inga krig att utföra, Kristus har fullbordat allt och vi kan se framemot den nya och slutgiltiga ”Salomoniska” eran på grund av Herrens seger.
2.2.3 Verkställandet av Guds dom
I sin summering av de egna utgångspunkterna inleder Gard med att fastslå att den Gud som befallde att utrotningskrig skulle utföras är samme Gud som en dag ska utföra den slutgiltiga domen och förstörelsen av allt ont. De folk som invaderades och utrotades i det gamla Kanaan stod inte bara i vägen för Israels folk, utan även för deras Gud som hade lovat med ed att skänka dem landet. Samtidigt fick också Israel själva utstå Guds dom när de inte höll Herrens förbund. Jahve sände då sin dom över Israel genom att använda andra folk som ett instrument för detta. Det antika Israel var Guds utvalda folk på jorden. De var inte utvalda på grund av att de var bättre än andra folk, utan på grund av Herrens nåd. Som Herrens folk var Israel kallade att lyda Gud och göra Hans vilja, de var kallade att vara heliga såsom Herren själv är helig. I denna kallelse ingick också att utföra Guds dom över andra folk, en handling som vi har sett går djupare än att förgöra ett folk. Den syftade till att Guds löften gentemot Israel skulle hållas, att landet skulle säkras och djupast sett att de falska gudarna bland dessa främmande folk skulle möta sin dom. Jahve ensam är ”Jag är” och Han råder över hela jorden. I Nya Testamentet identifierar Kristus sig själv med Guds Israel, men Han går också ännu längre och personifierar sig med Israel. Detta får enorma konsekvenser på utförandet av Guds dom, som nu helt och fullt har överlämnats till Honom. Domen utförs alltså inte längre av en specifik nation eller ens av Kyrkan: ”Kyrkan är Guds folk på jorden i dag, men hon har inga territorium eller nationella gränser som måste säkras på ett politiskt sätt…” hennes kamp är andlig och inte mot kött och blod. Hon kommer att få lida genom sina fienders våld, men hon får sin upprättelse när Kristus, den rättvise domaren träder fram i makt och härlighet. Kyrkans fiender ska då få samma stränga dom som Israels fiender under Gamla Testamentets tid. En viktig förklaring till lagen om krigen i Gamla Testamentet kopplar alltså Gard samman med att Israel var en nation med en egen politisk identitet som Herren själv stod bakom och ledde. Folket var inte felfria på något sätt, vilket texterna också vittnar om, men de var likväl ett utvalt folk, välsignat av Jahve enligt löftet till Abraham att bli en stor nation. Krigen där Israel utförde Guds dom beskriver Gard som en synergism mellan Gud och folket, medan senare texter helt och hållet talar om domen som en av Herren helt monergistisk företeelse.
2.2.4 Guds fullständiga rättvisa
Om ovannämnda argumentering utgör något av Gards resonemang och reflektioner kring varför herem påbjöds av Herren, så är hans korta svar på hur man kan förena Gamla och Nya Testamentets bild av Gud att Gud är fullständighet helig och på samma gång fullständigt rättvis. ”Hans helighet är långt bortom all mänsklig uppfattningsförmåga, innefattande inte bara Hans etiska renhet, utan också Hans suveräna majestät och absoluta transcendens.” Guds rättvisa är total, Han gör ingenting fel och därför har Han ensam rätten på sin sida att ge liv och ta liv. Kanske kan människor ibland inte förstå Guds befallningar och rådslut, men då ligger problemet inte hos Gud, utan hos mänskliga begränsningar, menar Gard. Dessutom förtjänar ingen människa att leva överhuvudtaget, men genom Sin oändliga nåd har Gud låtit somliga gör det ändå. Gud har tagit på sig människans rättmätiga straff genom att sända sin enfödde Son för att dö för hela mänskligheten, för att var och en som tror på Honom inte skall förgås men ha evigt liv.
2.3 Hermeneutiska avvikelser
I sin respons på Gards essay framhåller Cowles tydligt att ett utrotningskrig aldrig under några som helst omständigheter kan vara ett uttryck för rättvisa. Denna approach gör att den hermeneutik som Cowles bedriver har kärleken som ett absolut axiom. Gard tycks å sin sida istället arbeta utifrån axiomet att Gud är totalt transcendent och suverän. Hans vilja övergår vida överlägset alla mänskliga logiska tankar. Kärleken är inte oviktig i Gards argumentering, men betoningen på Guds rättvisa har ändå ett visst försprång. Som vi har sagt tidigare så vill inte Cowles ogiltigförklara hela Gamla Testamentet, utan endast vissa texter, t ex när ”Gud” påbjuder utrotning av andra folk. Det betyder alltså att Cowles (om än i blygsam skala) utgår ifrån en realinspiration av Skriften, medan Gard står för verbalinspiration. En annan grundläggande hermeneutisk skillnad mellan de båda teologerna är hur man uppfattar det antika Israel. Hos Gard finner man frekvent betoningen på att de är utvalda av Gud på ett unikt sätt, också när det gäller att utföra Hans dom. För Cowles är detta folk inte ett dugg bättre än Kananéerna som de dödade. Utifrån Cowles sätt att se på saken finns inget försvar för Israels handlande med kananéerna, medan de för Gard är satta att förverkliga Guds syften och löften. Vidare ska det framhävas att Gard på ett sätt delar Cowles distinkta betoning på Kristus som den genom vilken all Skrift ska tolkas, men Gard drar detta resonemang åt ett helt annat håll än vad Cowles gör. Medan Cowles använder detta uttalande till att fördöma Gamla Testamentets skildringar av utrotningskrig på basis att Kristus är kärleken personifierad, kopplar Gard inte helt oväntat samman det Kristus som både Lammet och Domaren. Gards läser alltså texterna om Guds krig i Gamla Testamentet med eskatologiska glasögon. För Honom (liksom för Tremper Longman III) var dessa krig del av något mycket större, medan de för Cowles endast handlar om tiden där och då.
3. Slutsats
3.1 Syntes
När Gard responderar på Cowles essay belyser han att Cowles tycks närma sig dessa texter med alltför starka förutfattade meningar. Flera av dessa har redan redogjorts för ovan. Den hållning som affirmeras hos Cowles tycks mer handla om att Kristus upphäver lagen än att Han uppfyller och fullbordar den, som Gard pekar på är Nya Testamentets approach. När det gäller den progressiva uppenbarelsen av Gud som Cowles gör ett stort nummer av finns också här, som vi har sett, beröringspunkter teologerna emellan, men som ändå leder fram till skilda slutsatser. Totalt sett kan man säga att Cowles gör stora kraftansträngningar för att hålla ihop bilden om Gud som den ständigt kärleksfulle, medan Gard lägger sitt krut på att hålla ihop Skriftens helhet och därmed tillgriper mer avancerade teologiska resonemang för att lösa dilemmat med utrotningskrigen i Gamla Testamentet.
3.2 Eget ställningstagande
Frågan om hur Gud kunde befalla Israel att kriga mot och utrota andra folk är i sanning ingen lätt fråga. Det är en fråga som man borde närma sig med en mycket stor försiktighet och ödmjukhet. På ett sätt vill jag bara stanna där, med den fornkyrkliga tesen: Deus Semper Major – Gud är alltid större. Jag kan inte förstå varför det hände, men det fullständiga svaret finns hos Gud och det är nog. Jag tycker mig se delar av denna uppfattning hos Gard, men den kanske kunde lyftas fram än mer. När det gäller Cowles löser han faktiskt problemet om hur Gud kunde påbjuda utrotningskrigen. Han säger att det helt enkelt inte var Gud som påbjöd dem, utan det antika Israels uppfattning om Gud, som tillskrev Honom detta. Jag kan inte låta bli att tycka att tanken och hans argumentering som leder fram till detta är god, men att den samtidigt skapar nya, om möjligt ändå större problem. Gamla Testamentet tenderar med Cowles uppfattning att bli partiellt avkanoniserat, eller dekanoniserat som Eugene H Merill framhåller i sin kritik mot Cowles. Det leder i sin tur till att även Nya Testamentet måste ifrågasättas som helt och hållet varande Guds Ord. Detta eftersom Nya Testamentet har en affirmativ inställning till hela Gamla Testamentet som Guds inspirerande ord. Denna hållning tycks även vara den allmänt rådande i tidiga patristiska texter. Om man därför ens ska drista sig till att förklara varför Gud tillät utrotningskrigen att ske, hamnar min ståndpunkt i närheten av Gards. Gud är den store domaren och Herren över alla folk på jorden, Han valde ut Israel och slöt förbund med dem på ett mycket unikt sätt. De var Hans egendoms folk och Han lovade dem, som nation, ett land. Gud är trogen mot sina löften lät därför strida för Israel och de fick även rätt utföra Hans dom i tiden, krigen är alltså en del av något mycket större än fysiska krig där och då. Krigen i GT som Gud befaller om har alltså en tydlig eskatologisk koppling till Guds dom i ändens tid, men de är också större därför att de syftar till den andliga kampen där och då. Jahve straffade avgudarna (demonerna) för att de förledde folken till avfall, detta perspektiv lyfter Tremper Longman III fram på flera sätt i sin essay och det tydliggörs även när Israels folk befrias ut ur Egypten. Varje plåga som drabbar folket där har anknytning till egyptiska gudar som Jahve straffar. En annan sak som Gard har poängterat som jag vill understryka är talet Guds suveränitet. Herren ensam har rätten på Sin sida att ta liv, eftersom Han är den ende som ger liv och Han har också makten att uppväcka de döda. Denna uppfattning är grundläggande för reformert tradition. Avslutningsvis vill jag knyta an till Cowles i det att Gamla Testamentet (såväl som hela Skriften) bör läsas utifrån Kristus, dock inte på så sätt att texter mister sin giltighet som Guds Ord. De bör läsas utifrån en holistisk kristologi: Utifrån den Kristus som kyrkan i alla tider har bekänt är som Lammet och Domaren, vars dom innefattar total rättvisa för alla.
4. Slutnoter
OBS! Tyvärr finns inte referensnr kvar i dokumentet när det skickas över till blogger. Om du vill ha detta PM mer komplett går det bra att sända en e-mail förfrågan.
1 Bercot (1998) sid 676
2 Enligt traditionen led i stort sett alla apostlar martyrdöden under grymma förhållanden.
3 Bercot (1998) sid 677
4 Se Matt 5:38-48 m fl texter
5 Se t ex Deut 7:1-5, 20:16-18, Jos 6:21, 8:24-28
6 Gardell (2003) sid 278
7 Se t ex Gardell (2003) sid 187
8 Till Manases bön eller den tredje Mackarbeerboken om man ser till de katolska och Ortodoxa kanon indelningarna. De apokryfiska eller rättare sagt deuterokanoniska skrifterna fanns med i LXX, den översättning av de hebreiska texterna till grekiska som användes när NT skrevs.
9 Cowles doktorerade vid University of San Francisco Theological Seminary och är nu professor I Bibelteologi vid Point Loma Nazarene University i San Diego, California.
10 Gundry (2003) sid 15
11 Gundry (2003) sid 23
12 Cowles gör ett nummer av att det hebreiska namnet Josua är samma namn som Jesus (som är en latinsk omskrivning av namnet Josua). Betydelsen är ”Gud frälser.” Se t ex Hedegård/Saarisalo (1972) sid 539
13 Kol 2:9, Svenska Folkbibeln
14 Gundry (2003) sid 20
15 λέγω ὑμῖν – ”Jag säger er” är frekventa Jesusord i bland annat bergspredikan och Johannesevangeliet.
16 Matt 5:43-44, Bibel 2000
17 Matt 5:45, Bibel 2000
18 Jos 6:21, Svenska Folkbibeln
19 Se Matt 18:1-5
20 Gundry (2003) sid 30-31
21 Se Mat 19:14
22 Se inledningsavsnittet i detta PM.
23 Jes 1:11, 1917 årsöversättning
24 2 Sam 24:1, Svenska folkbibeln
25 1 Krön 21:1, Svenska folkbibeln
26 Gundry (2003) sid 114-115
27 Strong (1990) hebr sid 43
28 Gundry (2003) sid 129
29 Se Upp 19:11-16, 20:7-10 m fl texter.
30 Inte minst bortförandet till exilen i Babylon beskrivs på detta sätt i profetlitteraturen.
31 Jmf Ex 6:7, 19:5 m fl texter
32 Jmf Lev 19:2
33 Bruce Waltke pläderar för en liknande ”orsakskedja” till dessa händelser; se Waltke (2007) sid 523-524
34 Detta tydliggörs i många NT texter, t ex när Kristus utväljer 12 apostlar eller säger sig vara vinstocken.
35 Se t ex Johannesevangeliets femte kapitel där Jesus säger: ”Och Fadern dömer ingen utan har helt överlåtit domen åt Sonen, för att alla skall ära Sonen liksom de ärar Fadern. Den som inte ärar Sonen ärar inte heller Fadern, som har sänt honom.” – Joh 5:22-23, Bibel 2000.
36 Gundry (2003) sid 138
37 Jmf Paulus ord i Ef 6
38 Se Gen 12:2-3
39 Gundry (2003) sid 139
40 Se t ex Joh 3:16, 2 Kor 5:19-21
41 Gundry (2003) sid 146
42 D v s läran om att Bibeln innehåller Guds Ord, inte att den är Guds Ord till sin helhet.
43 Läran om att Bibeln är Guds Ord och ofelbar i alla väsentligheter.
44 Gundry (2003) sid 148
45 Gundry (2003) sid 140
46 Se Matt 5:17
47 Gundry (2003) sid 38-39
48 Gundry (2003) sid 47, se också Tremper Longman III:s kritik på sid 59.
49 Se t ex: 2 Tim 3:16-17, Matt 4:6-15, Luk 24:25-27, 44-46
50 Klemens av Rom, Polycarpos, Justinius Martyren, Irenaeus och Tertullianus gör samtliga under det andra århundradet uttalanden som bekräftar hela Skriften som varande Guds Ord. Se t ex Bercot (1998) sid 599-602
51 Jmf Gen 12:1-3, Ex 34:10-12
52 Detta är frekvent i Gards essay, men poängteras också av Tremper Longman III, se t ex Gundry (2003) sid 175. Se också Waltke (2007), sid 523-524, 544-545
53 Se Ex 7-12. Dessa inslag finns också belagda när Israel intar Kanan, bland annat när de korsar Jordanfloden som enligt kananésisk tro förknippades med guden Baal. Se Waltke (2007) sid 517
54 Gundry (2003) sid 17, Grudem (1994) sid 114, Waltke (2007), sid 536-537.
Trevlig läsning önskar jag er. Lämna gärna respons här eller på crimson_pilgrim@hotmail.com
Simon Pilgrim Rosén
Örebro Teologiska Högskola 2010-09-10
Utrotningskrigen i Gamla Testamentet -
Gagnlös masslakt eller rättvist domslut?
1. Inledning
1.1 Bakgrund
Under den epok som brukar kallas för den pre-konstantiniaska kyrkans tid var pacifism de kristnas gängse praxis i frågan om våld och krigföring. Justinus Martyren deklarerade t ex i god anslutning till Kristi undervisning: ”Vi som brukade döda varandra, vägrar numera att bruka våld, till och med mot våra fiender.” Denna distinkta och affirmativa inställning till Kristi undervisning och exempel gav även i de heliga apostlarnas efterföljd upphov till en allt större fokusering på det frivilliga martyrskapet. Detta märks t ex hos kyrkofadern Tertullianus: ”I vår religion blir vi hellre dödade än dödar.” I Matteusevangeliets femte till sjunde kapitel finner vi bergspredikan som brukar anropas som den mest centrala perikopen för vägran att ta till svärdet mot fienden. Även andra nytestamentliga passager pläderar för en sådan fredlig hållning. Så långt är verkar allt väl. Det som emellertid skapar problem är de texter som Jesus och de första kristna såg som helig Skrift: De Hebreiska skrifterna eller det som vi kallar för Gamla Testamentet. Problemet är inte bara våldsamma krig och sammandrabbningar, på flera ställen är dessa inte folkens egna påfund utan Herrens (Jahve). Extraordinärt komplexa är de passager där Jahve befaller utrotningskrig och total förintelse av andra folk, till och med barn och boskap. Allt sedan gnostikern Marcions dagar under tvåhundratalet har somliga teologer hävdat att den Gudsbild som möter oss i Gamla Testamentet är totalt skild ifrån hur Gud beskrivs genom Kristus i Nya Testamentet. I sin uppmärksammade bok ”Om Gud” skriver t ex Jonas Gardell” De (människor som erkänner den Gud som påbjöd förintelsekrig) tror på en annan Gud, en hatets gud som deras skeva blick ser när de skådar Gud genom djävulens spegel.” Gardell menar också att bilden av Gud skiftar avsevärt inom ramen för Gamla Testamentet, med hänvisning till att Gud även i GT beskrivs som kärleksfull och rik på barmhärtighet. Den stora frågan rör allstå vad man ska göra med Gamla Testamentet och vilken relevans det har idag, för vare sig man vill eller inte så har dessa texter från Genesis till Malaki, i kyrkans tidsålder, vördats som Guds Ord till mänskligheten.
1.2 Frågeställning och metod
Frågeställningen för detta PM handlar i allmänhet om att försöka hitta ett välgrundat bibelteologiskt förhållningsätt till texterna om förintelsekrig i Guds namn i Gamla Testamentet och i synnerhet om detta uppnås genom att plädera för en radikal åtskillnad mellan Gamla och Nya Testamentet, eller en eskatologisk fortlöpning. Utgångspunken är Stanley Gundrys bok Show Them No Mercy, Four Veiws On God And Canaanite Geocide. Där jag kommer att jämföra C S Cowles och Daniel L Gards uppfattningar.
2. Analys
2.1 C S Cowles: Radical Discontinuty
Den hållning som C S Cowles argumenterar för, Radical Discontinuty, handlar i stort om att visa på att bilden av Gud i Gamla Testamentet inte stämmer överens med den som presenteras och synliggörs av Kristus i Nya Testamentet. För ordningen skull ska det dock redan inledningsvis understrykas att Cowles inte är marcionist, åtminstone är inte hans avsikt att kasta Gamla Testamentets texter på skräphögen.
2.1.1 Tensionen mellan texterna
Cowles inleder sin essay med att visa på det spänningsförhållande som föreligger mellan vissa texter i GT och NT vad gäller hur Gud framställs. Femte Mosebokens sjunde och tjugonde kapitel utgör en bjärt kontrast med Jesu undervisning i Matteusevangeliets femte kapitel. Ska man utrota sina ”fiender” eller be för dem och älska dem? ”Erkännandet av ofelbarhet i all Skrift, ger teologer få val utom att erkänna denna spänning” , framhäver Cowles. Hans axiom grundar sig därför i att den som vill vara konsekvent behöver förstå dessa svåra texter i GT utifrån NT:s klarläggande av de samma. Det gamla förbundet och dess ordningar tonas ut, medan de nya lyser klart och uppenbarar Guds plan på konkret sätt.
2.1.2 Den gamle och den nye Josua
Cowles knyter mer än vid ett tillfälle an till wesleyansk teologi. Utifrån citatet: “Theology is only theocentric if it Christocentric…” av Thomas A Noble, visar Cowles på Kristus som den totalt unike förmedlaren av Guds vilja och uppsåt. Gud är inte den krigare som den förste Josua visade utan fredsfursten, som den nye Josua har uppenbarat. All eventuell spänning mellan texter i Skriften måste därför förklaras och överbryggas med hjälp av en kristologisk interpretation. Cowles är noga med att framhäva Jesus som mer än en profet bland andra som talade å Guds vägnar; i Kristus förändras alla perspektiv radikalt, som Paulus säger i Kolosserbrevet: ”Ty i honom bor gudomens hela fullhet i kroppslig gestalt…” ”In his person, mission and message, Jesus enbodied and proclaiming an exhilarating and yet disturbing new revelation…” är Cowles egen summering av denne världshistoriens centralgestalts agenda. Kristus talade i egen auktoritet; Jag säger er, inte så säger Herren som Mose och profeterna hade sagt. Just denna utsaga använder sig Jesus av när Han undervisar om våld/icke våld i Matteusevangeliets femte kapitel: ”Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er…” Detta ser Cowles som en direktpolemik mot den förre Josuas praxis och ett brott mot Mose befallningar. Hur kunde han göra så? Cowles menar att svaret finns redan i den kommande versen i samma perikop: ”Då blir ni er himmelske faders söner…” Jesus introducerar alltså inte bara nya etiska postulat för den kristnes livsföring, han visar även på ett helt nytt sätt att se på vem Gud är. De abnorma skillnaderna mellan Jesu och i synnerhet delar av hexateukens framställning av Gud menar Cowles inte minst synliggörs i berättelsen om Jesus och barnen. Den forne Josua hade på uppdrag av Jahve exempelvis under intagandet av Jeriko förintat allt levande: ”Med svärd gav de till spillo allt som fanns i staden - både män och kvinnor, unga och gamla, liksom oxar, får och åsnor…” När Jesus undervisar i Matteusevangeliets artonde kapitel visar han på att barnen är de största i himmelriket och tillägger att den som inte blir som de kan aldrig komma dit in. Barnen är utan skuld. ”Medan Mose och Josua förintade barn, välsignade Jesus dem…” och lärde att himmelriket tillhör dem.
2.1.3 Progressiv uppenbarelse
Som vi har sett är alltså Kristus enligt Cowles Guds slutgiltiga uppenbarelse. En sådan inställning delar han med en bred skara teologer, skillnaden är dock att Cowles menar att de texter som talar om att Gud befaller krig och utrotning inte är Guds ord. Likväl vill Cowles varken förkasta Gamla Testamentet enligt marcionistisk manér eller plädera för en processteologisk uppfattning där man menar att Gud förändrats. Nej, frågan om hur denna ambivalenta approach kan utredas finner enligt Cowles inte sin lösning i tanken om den progressiva uppenbarelsen i Gud, utan i den om hur Gud uppfattas av Hans folk. Denna stegvisa förståelse av vem Gud är finns redan belagd inom Gamla Testamentet. Ett pregnant exempel på detta är offersystemet, menar han. Torahs explicita befallningar från Jahve om att utföra olika offer tycks ifrågasättas av Herren själv genom flera av GT:s profeter. ”Vad skall jag med edra många slaktoffer? säger HERREN. Jag är mätt på brännoffer av vädurar och på gödkalvars fett, och till blod av tjurar och lamm och bockar har jag intet behag…” Detta vill Cowles tolka som att uppenbarelsen om Guds vilja har växt sedan de åtminstone tusen år äldre texterna i hexateuken. Det skulle alltså inte vara Gud som det är fel på utan de som tolkar Gud och lägger orden i Hans mun. Ett annat klassiskt exempel för denna ståndpunkt framträder i en jämförelse mellan 2 Sam 24:1 och 1 Krön 21:1. Den förra texten som skrevs ungefär 400 tidigare än den senare lyder: ”Åter upptändes HERRENS vrede mot Israel, och han uppeggade David mot dem och sade: ”Gå och räkna Israel och Juda.” I den postexiliska Krönikeboken heter det om samma händelse: ”Men Satan trädde upp mot Israel och uppeggade David till att räkna Israel.” De mörkare attributen hos Jahve började efterhand tillskrivas djävulen och inte Gud, det onda kan inte på något sätt ha sin källa i Herren. Cowles säger alltså med andra ord att de krig Israel sägs göra på Guds befallning, är emot Guds vilja. Israeliterna var minst lika syndiga och fulla av ondska som de folk som de fördrev och utrotade i Kanaan. Gamla Testamentets texter ska ingalunda förkastas, men de ska läsas på rätt sätt. Kristus måste hela tiden vara i blickfånget, det är Han som uppenbarar vem Gud är och vad som är behagligt för Honom och det sannerligen inte
Gud behagligt med massutrotningar och krig.
2.2 Daniel L Gard; Eschatological Continuty
Gard inleder sin essay med att presentera ett par axiom för sin bibelsyn. Dessa är följande: 1. Skriften är pålitlig som historisk text. 2. Gamla Testamentets texter, inklusive de som handlar om utrotningskrigen, måste bejaktas utifrån den kanoniska kontexten i stort. 3. Händelser i Gamla Testamentet kan ibland fungera som typologier på det som kommer i Nya Testamentet. 4. Skrifterna vittnar också om händelser som ännu inte har skett, inklusive det eskatologiska hoppet om Kristi återkomst och formande av en ny himmel och en ny jord. Grundbulten i Gards resonemang handlar därför om att bejaka texterna om utrotningskrig som Guds Ord, men samtidigt peka på att dessa behöver förstås som en typologi på något mycket större som hör framtiden till.
2.2.1 חֲרִם - herem i de Gammeltestamentliga texterna
Det hebreiska ordet חֲרִם – herem betyder ordagrant att ägna, helga eller tillägna och används om utrotningskrigen. Med tanke på denna lexikala betydelse finns alltså en indikation om att någonting helgas genom att det förstörs. Enligt Gard var inte Israeliterna ensamma om att använda sig av dessa utplåningar, det var praxis hos flera av grannfolken. Att det som förstörs samtidigt helgas åt Herren tydliggörs i de postexiliska texterna, menar Gard och visar på att חֲרִם bör förstås som indikation på att Gud dömer rättfärdigt. Även om somliga teologer har menat att utrotningskrigen är ett försök till en tillrättalagd teologisk förklaring till spänningarna mellan folken kring Israel, står Gard själv i den skola som menar att krigen verkligen har ägt rum på Guds befallning. Dock menar han att dessa texter i synnerhet måste läsas med god hänsyn till bibelteologin i stort. När man läser Krönikeböckernas skildring av de helga krigen finner man t ex att den kosmiska och eskatologiska aspekten kring dessa händelser har en mer framträdande roll. ”Allt som sker på jorden har enligt krönikebokens författare, direkt koppling med den kosmiska och andliga verkligheten.” Ett exempel på en sådan läsning av krönikeböckerna kunde vara att se det enade rikets tre kungar Saul, David och Salomo och händelserna kopplat till dem som representativt för dom, upprättelse och slutlig frälsning. Salomos tronföljare ”upprepar” sedan Sauls och Davids epoker med dom och upprättelse. Den intertestamentliga perioden innefattar också texter som visar på att en andlig/eskatologisk verklighet ligger bakom hexateukens utrotningskrig. Dessa texter visar senare upp stora likheter med Nya Testamentets apokalyps – Uppenbarelseboken och hur denna i de avslutande kapitlen på ett bildrikt sätt porträtterar den nuvarande tidens avslutning och det som man vanligtvis refererar till som den sista stora striden och förintelsen av allt ont.
2.2.2 Kristus som den nye David
Krönikeböckerna förutsade att en ny David skulle komma och detta får sin uppfyllelse i Kristus, som den siste ”David” som kommer till Israel. I Kristus personifieras Gudsriket, det eskatologiska hoppet om frid, hälsa och liv var där helt och fullt i Kristus. Han blev i likhet med den förre David attackerad och förföljd. Men till skillnad från den förre David har Kristus besegrat den slutgiltiga fienden som är döden själv. Därför har den kristne inga krig att utföra, Kristus har fullbordat allt och vi kan se framemot den nya och slutgiltiga ”Salomoniska” eran på grund av Herrens seger.
2.2.3 Verkställandet av Guds dom
I sin summering av de egna utgångspunkterna inleder Gard med att fastslå att den Gud som befallde att utrotningskrig skulle utföras är samme Gud som en dag ska utföra den slutgiltiga domen och förstörelsen av allt ont. De folk som invaderades och utrotades i det gamla Kanaan stod inte bara i vägen för Israels folk, utan även för deras Gud som hade lovat med ed att skänka dem landet. Samtidigt fick också Israel själva utstå Guds dom när de inte höll Herrens förbund. Jahve sände då sin dom över Israel genom att använda andra folk som ett instrument för detta. Det antika Israel var Guds utvalda folk på jorden. De var inte utvalda på grund av att de var bättre än andra folk, utan på grund av Herrens nåd. Som Herrens folk var Israel kallade att lyda Gud och göra Hans vilja, de var kallade att vara heliga såsom Herren själv är helig. I denna kallelse ingick också att utföra Guds dom över andra folk, en handling som vi har sett går djupare än att förgöra ett folk. Den syftade till att Guds löften gentemot Israel skulle hållas, att landet skulle säkras och djupast sett att de falska gudarna bland dessa främmande folk skulle möta sin dom. Jahve ensam är ”Jag är” och Han råder över hela jorden. I Nya Testamentet identifierar Kristus sig själv med Guds Israel, men Han går också ännu längre och personifierar sig med Israel. Detta får enorma konsekvenser på utförandet av Guds dom, som nu helt och fullt har överlämnats till Honom. Domen utförs alltså inte längre av en specifik nation eller ens av Kyrkan: ”Kyrkan är Guds folk på jorden i dag, men hon har inga territorium eller nationella gränser som måste säkras på ett politiskt sätt…” hennes kamp är andlig och inte mot kött och blod. Hon kommer att få lida genom sina fienders våld, men hon får sin upprättelse när Kristus, den rättvise domaren träder fram i makt och härlighet. Kyrkans fiender ska då få samma stränga dom som Israels fiender under Gamla Testamentets tid. En viktig förklaring till lagen om krigen i Gamla Testamentet kopplar alltså Gard samman med att Israel var en nation med en egen politisk identitet som Herren själv stod bakom och ledde. Folket var inte felfria på något sätt, vilket texterna också vittnar om, men de var likväl ett utvalt folk, välsignat av Jahve enligt löftet till Abraham att bli en stor nation. Krigen där Israel utförde Guds dom beskriver Gard som en synergism mellan Gud och folket, medan senare texter helt och hållet talar om domen som en av Herren helt monergistisk företeelse.
2.2.4 Guds fullständiga rättvisa
Om ovannämnda argumentering utgör något av Gards resonemang och reflektioner kring varför herem påbjöds av Herren, så är hans korta svar på hur man kan förena Gamla och Nya Testamentets bild av Gud att Gud är fullständighet helig och på samma gång fullständigt rättvis. ”Hans helighet är långt bortom all mänsklig uppfattningsförmåga, innefattande inte bara Hans etiska renhet, utan också Hans suveräna majestät och absoluta transcendens.” Guds rättvisa är total, Han gör ingenting fel och därför har Han ensam rätten på sin sida att ge liv och ta liv. Kanske kan människor ibland inte förstå Guds befallningar och rådslut, men då ligger problemet inte hos Gud, utan hos mänskliga begränsningar, menar Gard. Dessutom förtjänar ingen människa att leva överhuvudtaget, men genom Sin oändliga nåd har Gud låtit somliga gör det ändå. Gud har tagit på sig människans rättmätiga straff genom att sända sin enfödde Son för att dö för hela mänskligheten, för att var och en som tror på Honom inte skall förgås men ha evigt liv.
2.3 Hermeneutiska avvikelser
I sin respons på Gards essay framhåller Cowles tydligt att ett utrotningskrig aldrig under några som helst omständigheter kan vara ett uttryck för rättvisa. Denna approach gör att den hermeneutik som Cowles bedriver har kärleken som ett absolut axiom. Gard tycks å sin sida istället arbeta utifrån axiomet att Gud är totalt transcendent och suverän. Hans vilja övergår vida överlägset alla mänskliga logiska tankar. Kärleken är inte oviktig i Gards argumentering, men betoningen på Guds rättvisa har ändå ett visst försprång. Som vi har sagt tidigare så vill inte Cowles ogiltigförklara hela Gamla Testamentet, utan endast vissa texter, t ex när ”Gud” påbjuder utrotning av andra folk. Det betyder alltså att Cowles (om än i blygsam skala) utgår ifrån en realinspiration av Skriften, medan Gard står för verbalinspiration. En annan grundläggande hermeneutisk skillnad mellan de båda teologerna är hur man uppfattar det antika Israel. Hos Gard finner man frekvent betoningen på att de är utvalda av Gud på ett unikt sätt, också när det gäller att utföra Hans dom. För Cowles är detta folk inte ett dugg bättre än Kananéerna som de dödade. Utifrån Cowles sätt att se på saken finns inget försvar för Israels handlande med kananéerna, medan de för Gard är satta att förverkliga Guds syften och löften. Vidare ska det framhävas att Gard på ett sätt delar Cowles distinkta betoning på Kristus som den genom vilken all Skrift ska tolkas, men Gard drar detta resonemang åt ett helt annat håll än vad Cowles gör. Medan Cowles använder detta uttalande till att fördöma Gamla Testamentets skildringar av utrotningskrig på basis att Kristus är kärleken personifierad, kopplar Gard inte helt oväntat samman det Kristus som både Lammet och Domaren. Gards läser alltså texterna om Guds krig i Gamla Testamentet med eskatologiska glasögon. För Honom (liksom för Tremper Longman III) var dessa krig del av något mycket större, medan de för Cowles endast handlar om tiden där och då.
3. Slutsats
3.1 Syntes
När Gard responderar på Cowles essay belyser han att Cowles tycks närma sig dessa texter med alltför starka förutfattade meningar. Flera av dessa har redan redogjorts för ovan. Den hållning som affirmeras hos Cowles tycks mer handla om att Kristus upphäver lagen än att Han uppfyller och fullbordar den, som Gard pekar på är Nya Testamentets approach. När det gäller den progressiva uppenbarelsen av Gud som Cowles gör ett stort nummer av finns också här, som vi har sett, beröringspunkter teologerna emellan, men som ändå leder fram till skilda slutsatser. Totalt sett kan man säga att Cowles gör stora kraftansträngningar för att hålla ihop bilden om Gud som den ständigt kärleksfulle, medan Gard lägger sitt krut på att hålla ihop Skriftens helhet och därmed tillgriper mer avancerade teologiska resonemang för att lösa dilemmat med utrotningskrigen i Gamla Testamentet.
3.2 Eget ställningstagande
Frågan om hur Gud kunde befalla Israel att kriga mot och utrota andra folk är i sanning ingen lätt fråga. Det är en fråga som man borde närma sig med en mycket stor försiktighet och ödmjukhet. På ett sätt vill jag bara stanna där, med den fornkyrkliga tesen: Deus Semper Major – Gud är alltid större. Jag kan inte förstå varför det hände, men det fullständiga svaret finns hos Gud och det är nog. Jag tycker mig se delar av denna uppfattning hos Gard, men den kanske kunde lyftas fram än mer. När det gäller Cowles löser han faktiskt problemet om hur Gud kunde påbjuda utrotningskrigen. Han säger att det helt enkelt inte var Gud som påbjöd dem, utan det antika Israels uppfattning om Gud, som tillskrev Honom detta. Jag kan inte låta bli att tycka att tanken och hans argumentering som leder fram till detta är god, men att den samtidigt skapar nya, om möjligt ändå större problem. Gamla Testamentet tenderar med Cowles uppfattning att bli partiellt avkanoniserat, eller dekanoniserat som Eugene H Merill framhåller i sin kritik mot Cowles. Det leder i sin tur till att även Nya Testamentet måste ifrågasättas som helt och hållet varande Guds Ord. Detta eftersom Nya Testamentet har en affirmativ inställning till hela Gamla Testamentet som Guds inspirerande ord. Denna hållning tycks även vara den allmänt rådande i tidiga patristiska texter. Om man därför ens ska drista sig till att förklara varför Gud tillät utrotningskrigen att ske, hamnar min ståndpunkt i närheten av Gards. Gud är den store domaren och Herren över alla folk på jorden, Han valde ut Israel och slöt förbund med dem på ett mycket unikt sätt. De var Hans egendoms folk och Han lovade dem, som nation, ett land. Gud är trogen mot sina löften lät därför strida för Israel och de fick även rätt utföra Hans dom i tiden, krigen är alltså en del av något mycket större än fysiska krig där och då. Krigen i GT som Gud befaller om har alltså en tydlig eskatologisk koppling till Guds dom i ändens tid, men de är också större därför att de syftar till den andliga kampen där och då. Jahve straffade avgudarna (demonerna) för att de förledde folken till avfall, detta perspektiv lyfter Tremper Longman III fram på flera sätt i sin essay och det tydliggörs även när Israels folk befrias ut ur Egypten. Varje plåga som drabbar folket där har anknytning till egyptiska gudar som Jahve straffar. En annan sak som Gard har poängterat som jag vill understryka är talet Guds suveränitet. Herren ensam har rätten på Sin sida att ta liv, eftersom Han är den ende som ger liv och Han har också makten att uppväcka de döda. Denna uppfattning är grundläggande för reformert tradition. Avslutningsvis vill jag knyta an till Cowles i det att Gamla Testamentet (såväl som hela Skriften) bör läsas utifrån Kristus, dock inte på så sätt att texter mister sin giltighet som Guds Ord. De bör läsas utifrån en holistisk kristologi: Utifrån den Kristus som kyrkan i alla tider har bekänt är som Lammet och Domaren, vars dom innefattar total rättvisa för alla.
4. Slutnoter
OBS! Tyvärr finns inte referensnr kvar i dokumentet när det skickas över till blogger. Om du vill ha detta PM mer komplett går det bra att sända en e-mail förfrågan.
1 Bercot (1998) sid 676
2 Enligt traditionen led i stort sett alla apostlar martyrdöden under grymma förhållanden.
3 Bercot (1998) sid 677
4 Se Matt 5:38-48 m fl texter
5 Se t ex Deut 7:1-5, 20:16-18, Jos 6:21, 8:24-28
6 Gardell (2003) sid 278
7 Se t ex Gardell (2003) sid 187
8 Till Manases bön eller den tredje Mackarbeerboken om man ser till de katolska och Ortodoxa kanon indelningarna. De apokryfiska eller rättare sagt deuterokanoniska skrifterna fanns med i LXX, den översättning av de hebreiska texterna till grekiska som användes när NT skrevs.
9 Cowles doktorerade vid University of San Francisco Theological Seminary och är nu professor I Bibelteologi vid Point Loma Nazarene University i San Diego, California.
10 Gundry (2003) sid 15
11 Gundry (2003) sid 23
12 Cowles gör ett nummer av att det hebreiska namnet Josua är samma namn som Jesus (som är en latinsk omskrivning av namnet Josua). Betydelsen är ”Gud frälser.” Se t ex Hedegård/Saarisalo (1972) sid 539
13 Kol 2:9, Svenska Folkbibeln
14 Gundry (2003) sid 20
15 λέγω ὑμῖν – ”Jag säger er” är frekventa Jesusord i bland annat bergspredikan och Johannesevangeliet.
16 Matt 5:43-44, Bibel 2000
17 Matt 5:45, Bibel 2000
18 Jos 6:21, Svenska Folkbibeln
19 Se Matt 18:1-5
20 Gundry (2003) sid 30-31
21 Se Mat 19:14
22 Se inledningsavsnittet i detta PM.
23 Jes 1:11, 1917 årsöversättning
24 2 Sam 24:1, Svenska folkbibeln
25 1 Krön 21:1, Svenska folkbibeln
26 Gundry (2003) sid 114-115
27 Strong (1990) hebr sid 43
28 Gundry (2003) sid 129
29 Se Upp 19:11-16, 20:7-10 m fl texter.
30 Inte minst bortförandet till exilen i Babylon beskrivs på detta sätt i profetlitteraturen.
31 Jmf Ex 6:7, 19:5 m fl texter
32 Jmf Lev 19:2
33 Bruce Waltke pläderar för en liknande ”orsakskedja” till dessa händelser; se Waltke (2007) sid 523-524
34 Detta tydliggörs i många NT texter, t ex när Kristus utväljer 12 apostlar eller säger sig vara vinstocken.
35 Se t ex Johannesevangeliets femte kapitel där Jesus säger: ”Och Fadern dömer ingen utan har helt överlåtit domen åt Sonen, för att alla skall ära Sonen liksom de ärar Fadern. Den som inte ärar Sonen ärar inte heller Fadern, som har sänt honom.” – Joh 5:22-23, Bibel 2000.
36 Gundry (2003) sid 138
37 Jmf Paulus ord i Ef 6
38 Se Gen 12:2-3
39 Gundry (2003) sid 139
40 Se t ex Joh 3:16, 2 Kor 5:19-21
41 Gundry (2003) sid 146
42 D v s läran om att Bibeln innehåller Guds Ord, inte att den är Guds Ord till sin helhet.
43 Läran om att Bibeln är Guds Ord och ofelbar i alla väsentligheter.
44 Gundry (2003) sid 148
45 Gundry (2003) sid 140
46 Se Matt 5:17
47 Gundry (2003) sid 38-39
48 Gundry (2003) sid 47, se också Tremper Longman III:s kritik på sid 59.
49 Se t ex: 2 Tim 3:16-17, Matt 4:6-15, Luk 24:25-27, 44-46
50 Klemens av Rom, Polycarpos, Justinius Martyren, Irenaeus och Tertullianus gör samtliga under det andra århundradet uttalanden som bekräftar hela Skriften som varande Guds Ord. Se t ex Bercot (1998) sid 599-602
51 Jmf Gen 12:1-3, Ex 34:10-12
52 Detta är frekvent i Gards essay, men poängteras också av Tremper Longman III, se t ex Gundry (2003) sid 175. Se också Waltke (2007), sid 523-524, 544-545
53 Se Ex 7-12. Dessa inslag finns också belagda när Israel intar Kanan, bland annat när de korsar Jordanfloden som enligt kananésisk tro förknippades med guden Baal. Se Waltke (2007) sid 517
54 Gundry (2003) sid 17, Grudem (1994) sid 114, Waltke (2007), sid 536-537.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)