Stora Fastan 2012

Fastetiden är här med allt vad den innebär. Kanske får du som läsare negativa associationer inför begreppet fasta. Eller också har du fastat under många perioder och sett både positiva och negativa sidor av fastan. I år fick jag som teolog och prästkandidat i den Evangeliska Ortodoxa Kyrkan i uppdrag av vår biskop att nedteckna årets fastebrev. Det är inklistrat nedan. Min förhoppning är att brevet både skall inspirera och utmana dig under fastetiden, men kanske framför allt att hjälpa oss alla att förstå grundtanken med fastan - Att tränas i att leva ett utgivande liv.


Kvalitetstid med Gud - Fastebrev 2012
Alltsedan dess första tid har Kyrkan praktiserat fasta på olika sätt. Kristus talar på flera ställen om fasta som om det vore en självklarhet, så även flera av de tidiga kristna skribenterna. [Se t ex Matt 4:21-11, 6:16-18, 9:14-17, Apg 13:2, 14:23, Did 8:1-2.] Denna praktik har sin bakgrund inom judendomen. I Gamla Testamentet används fasta för att uttrycka sorg eller ge ett starkt eftertryck åt böner till Herren. Det finns också texter som beskriver fastedagar och årliga fastehögtider. [2 Sam 12:16-23, Joel 1:14, 2:15, Lev 16:29.] Inom profetlitteraturen varnas folket vid flera tillfällen från att upprätthålla en ytlig och självgod fasta, en kritik som Kristus åter betonar i bergspredikan. [Jmf t ex Jes 58:1-12; Sak 7:1-14 med Matt 6:16-18.] Med tanke på det sistnämnda har somliga bibelutläggare velat anföra att fasta är en legalistisk företeelse som kristna inte bör eller behöver ägna sig åt. Det är samma resonemang som när man utifrån Amos inskärpning mot hjärtlöst offrande menar att Gud inte vill ha offer utan rättfärdighet [Amos 5:21-25]. Problemet är att Gamla testamentets profeter samtidigt uppmanar till att offra inför Herren. Poängen är att precis som med offrandet skall fastan ske av hjärtat, i rättfärdighet. Det handlar inte om ett ”antingen eller”, utan om ”både ock” - att fasta med rätt inställning. Som profeten Sakarja uttrycker det:

Säg till allt folket i landet och till prästerna: När ni nu under sjuttio år har hållit faste- och klagodagar i femte och sjunde månaden, har det då varit åt mig som ni har hållit fasta? Och när ni äter och dricker, är det inte då för er egen räkning som ni äter och dricker? [Sak 7:5-6]

Det vi kallar för ”den stora fastan” det vill säga perioden av andlig träning och fokusering under 40 dagar i förberedelse för den stora segerfesten – Påsken, är också en fornkyrklig tradition. Den förste ”kyrkohistorikern” – kyrkofadern Eusebios skriver exempelvis om att kristna tillämpade den 40 dagar långa fastan redan under S:t Irenaeus tid (det vill säga omkring år 160-170 e Kr).

Som med så mycket annat i vårt liv tror jag att vi kristna tenderar att börja i fel ände när det gäller fastan. Kanske använder vi våra förebilder på fel sätt och därmed ställer orimliga krav på oss själva? Förmodligen känner ni alla till det frireligiösa armband som bärs av hundratusentals amerikaner, det med texten W.W.J.D. - What Would Jesus Do? Missförstå mig inte, det är naturligtvis en såväl god ambition som en biblisk grundtanke att efterlikna Jesus i vårt sätt att leva, men vi glömmer ofta vad som låg bakom Jesu eller Paulus, kyrkofädernas eller varför inte den moderne ödmjuke kristne ledarens förmågor att handla som de gör. Träningen –det asketiska livet, bönen, den dagliga omvändelsen till Gud, fastan, en tyst rannsakan och det ständiga beroendet av Herren. Vi kanske borde låta texten H.D.J.T. - How Did Jesus Trained - Pryda våra armband i stället?

Betänk de tysta åren i Nasaret. Vi har en utsaga om Jesu barndom, då Han vistades i templet som tolvåring. Men efter denna händelse skriver evangelisten, i detta fall Lukas:

Sedan följde han med dem (Maria och Josef) ner till Nasaret, och han lydde dem i allt. Hans mor bevarade allt detta i sitt hjärta. Och Jesus blev äldre och visare och vann Guds och människors välbehag. [Luk 2:51-52]

Från det att Jesus var tolv år, fram till det Han är omkring trettio, en period på nästan 20 år, vet vi väldigt lite om Honom. Varför? Jag är för min del övertygad om att det har att göra med förberedelse och prövningar, ett sant mänskligt liv. Hebreerbrevets författare skriver:

Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd. [Heb 4:15]

Detta är värt att reflektera över. Vilket utrymme låter vi de tysta åren eller perioderna ha i våra liv? Hur mycket förberedelse och saktmod ligger bakom det vi faktiskt säger och gör? Vi vet alla att Kristi gärning är unik. Han uppfyller Guds frälsningsplan – förbundet med alla folk. Men Han är också vårt främsta föredöme i handling och förberedelse för handling. Varje kristen, inte bara de som är vigda till tjänst har sin uppgift i Guds rike och den värld vi lever i. Men låt oss inte glömma bort Johannes Döparens 30 år i öknen, Kristi 20 tysta år i Nasaret i Galiléen, Paulus 3 år i ödemarken och därtill ökenfäder, apologeter, teologer, präster och andliga vägledare, som använt månader och år i avskildhet innan de trätt fram och betjänat människor. Dessa perioder skulle jag vilja kalla för kvalitetstid med Gud och det är uppenbart att de gör djupa avtryck i människors karaktär.

Kvalitetstiden med Herren gör oss inte mer eller mindre rättfärdiga, vi fastar inte för att nå rättfärdighet. Om det skulle vara anledningen kunde vi lika gärna ha lagt ner den praktiken innan vi ens försökte. Vi fastar inte för att bli rättfärdiga, utan för att vi är det. Kristi nåd har genom den Helige Ande förvandlat våra sinnen så vi kan sträva den efter Kristuslikhet som varje Kristustroende är kallad till. Därmed har fastan en funktionell, inte en positionell betydelse.

Fastan är en alltså en rik möjlighet till träning i överlåtelse till Herren. Kritiker framhåller ofta att det är en märklig praktik att leva 40 dagar i överlåtelse. Skall inte varje dag av det kristna livet präglas av överlåtelse till Gud? Resonemanget är lika befängt som att tillstå att ett gift par inte behöver ge varandra uppskattning, fira högtidsdagar eller uppleva saker tillsammans under olika perioder, eftersom kärleken alltid ska vara levande varje dag. Det är ju just därför man utför allt detta, för att hålla kärleken levande. Så även med fastetiden, den är en som en miniatyr av det kristna livet i stort. Så ta till vara kvalitetstiden med Herren och jag tror att du kommer uppleva vilken välsignelse det är att välja det långsiktigt bästa för oss – umgänget med Herren.