Om Ondska och den dubiösa tillvaron...

Var hälsade älskade vänner...
Vi lever i en tid där det är svårt att förneka det ondas existens. Terrorattentatet och dödsskjutningarna i Norge är en fruktansvärd och avskyvärd händelse som skakar om helavårt samhälle. Men det som har skett är inte bara något sjukt, det är ondska. Ofta talas det om att människor som systematiskt dödar andra människor skulle lida av psykisk sjukdom. Jag är inte rätt man att uttala mig om specifika fall, men att ständigt bortförklara det ondas existens är - åtminstone ur ett klassiskt kristet perspektiv - djupt problematiskt.
Jag vill härmed visa mitt deltagande med Norges folk och påminna oss alla om allvaret och trösten i Pauli ord:
Ty alla skall vi stå inför Kristi domstol, sådana vi är, och där skall var och en få igen för vad han har gjort under sitt jordiska liv, gott som ont.

För den store moralfilosofen Immanuel Kant var denna eskatologiska händelse det största och egentligen endabeviset för att Gud existerar. Om inte all ondska en dag ska straffas och alla drabbade ska återupprättas, vore det mänskliga livet outhärdligt att leva...

Ungefär en vecka före dådet i Norge höll jag en predikan om relationen mellan det onda och det goda i världen och hur vi som kristna är kallade att leva med blicken fäst på Kristus mitt i denna världen. Jag bifogar predikan nedan: Om du har kommentarer eller frågor är du välkommen att kommentera nedan. Herren välsigne oss alla.

--------------------------

Den dubiösa tillvaron 2011-07-16
Homilia S:t Petrus Evangelisk Ortodoxa Församling
Matt 13:24-43, Rom 8:26-28, Jer 28:1-4, 15, 29:1, 4-9.

-------------------------
Inledning
”Den kristna Kyrkan är kallad att vara ett konstrast samhälle, en alternativ gemenskap, bestående av bofasta främlingar……”
Stanley Hauerwas

Vi lever i en dubiös tillvaro.
Det ligger en vass kniv på ett bord. En man tar upp den, går fram till en kvinna och använder tillhygget. Några timmar senare är hennes liv räddat, mannen som är läkare hade gjort ett fantastiskt jobb. Samtidigt ligger en annan liknande kniv på ett bord. En man tar upp den, går fram till en annan kvinna och använder tillhygget. Några timmar senare hittas kvinnan mördad…

Vi lever i en dubiös tillvaro.

Som Kristi tjänare befinner vi oss i denna värld i ett som teologerna brukar säga ”redan nu, men ännu inte tillstånd.” Vi är ”simil justus et peccator”, denna berömda devis som tillskrivs Luther översätts vanligen; ”på samma gång rättfärdig och syndare.” Att vara människa och kristen är inte alltid en enkel uppgift, kanske just med tanke på det där lilla ordet ”och.” Vi vill så gärna vara det ena att det andra faller i skuggan. Dessvärre uppmärksammar vi inte alltid att människa och kristen inte går att skilja åt.

Kontext
Dagens evangelietext är hämtat ifrån Matteusevangeliet. Som jag nämnt vid tidigare tillfälle när jag predikat ifrån Matteusperikoper består hans evangelium av fem längre tal, som i sin tur kopplas till de fem Moseböckerna. Det tal som vi hämtar dagens läsning ifrån återfinns i liknelsetalet. Det kan därför vara på sin plats att säga något kort om vad som kännetecknar en liknelse och hur de är beskaffade.

En liknelse är en bildberättelse, en illustration som på ett jordnära och allmänmänskligt sätt utlägger andliga sanningar så de kan förstås av vanligt folk. Liknelser ger oss på så sätt en skymt av Honom, vars tankar inte är våra tankar och vars vägar inte är våra vägar. En liknelse syftar till att belysa en viktig sanning och kan innefatta intressanta detaljer som bygger på denna så att poängen blir uppenbar för den som är förtrogen med berättelsen.

Hur mycket ska man fastna vid de enskilda detaljerna i berättelsen?
Ett stort problem som jag ibland möter hos predikanter som saknar ingående teologisk bildning är ofta att de tenderar att använda sig av ett ohederligt eller inkonsekvent hermeneutiskt system. Det kan t ex innebära att man tolkar bibliska berättelser, profetior, poesi, lagtexter eller ad hoc uppmaningar, utan att ta hänsyn till respektive genre. Efter Uppenbarelsebokens apokalyptiska genre skulle jag nog vilja hävda att liknelser är den bibliska genre som är behäftad med flest tolkningsrelaterade misstag. I många fall handlar det om att man bryter mot liknelsens syfte som jag nämnde ovan; det vill säga, istället för att låta liknelsen ha en viktig poäng, lyfter man in fler, eller låter detaljerna i liknelsen skymma, i stället för att belysa den verkliga innebörden.

Exeges
Vårt förhållningssätt i världen
Låt oss nu titta lite noggrannare på liknelsen om ogräset och vetet. Detta är denna predikans första punkt, som jag kallar för ”vårt förhållningssätt i världen.”
Jag tror att den övergripande poängen med liknelsen handlar om den dubiösa tillvaron som Jesu efterföljare under första århundradet levde i och som vi fortfarande lever i idag. Det handlar om slitningar mellan goda och onda krafter, men med betoningen på Guds triumf och dom över allt ont.
I den grekiska texten heter det att Jesus paräthken en liknelse för sina åhörare. Det betyder ungefär att han ställde fram den. Ordet användes ibland i samband med mat som tillretts och ställs fram till bordets gäster. Kanske vill Matteus indikera liknelsens livsnäring för den som tar till sig de ord som sades. Till skillnad från liknelsen om sådden är det inte jorden som är problemet utan det ogräs som sås i jorden av fienden. Detta skifte visar oss att även enskilda delar av olika liknelser kan ha helt olika innebörd eftersom huvudsyftet varierar.
Vår översättning har som den ofta gör, utelämnat det grekiska ordet för ”men” i vers 25; Men medan människorna sov kom fienden och sådde ogräs… Denna formulering tolkas av flera kyrkofäder som att villoläror och lögner sprider sig som bäst när de som är satta att förvalta världen likgiltigt slår sig till ro.
kai apälthen - "och han gick sin väg" är också ett medvetet uttryck i grekiskan. Fienden kände mycket väl till åkern och dess jordmån. Han visste att det bara räckte att sprida ut fröer till ogräset så skulle det snabbt slå rot och växa. Det visar oss att synd och ondska härjar fritt utan underhåll, medan den goda säden – nåden – ständigt behöver näring och omtanke.
Är då hela åkern, allt som den innefattar ond? Knappast. Det är ju i samma åker, i världen som den goda säden frambringas. Här gäller det allstå att orientera sig i den dubiösa tillvaron. Formuleringen i dagens GT text säger också mycket om detta:
”Så säger Herren Sebaot, Israels Gud, till alla de deporterade som han fört bort från Jerusalem till Babylonien: 5Bygg er hus och bo i dem. Plantera trädgårdar och ät frukten från dem. 6Ta er hustrur och avla söner och döttrar, ta hustrur åt era söner och ge era döttrar åt män, så att de föder söner och döttrar. Bli flera där, inte färre!

Lev i världen. Njut av det goda som Herren har skapat. Det finns mycket ondska i världen, men det är inte den fysiska skapade världen i sig som är problemet, det är korruptionen av den samma. Guds folk, såväl i det Gamla som det Nya förbundet är kallade till integrera skapelse och frälsning, eftersom Gud har valt att uppenbara sig i skapelsen och historien. Denna underbara integrering mellan fysiskt och andligt som vi som kristna vet når sitt klimax i den heliga Inkarnationen och manifesteras i Kyrkans sakrament. ”Lita inte på den andlighet som inte har ett mänskligt ansikte”, säger Magnus Malm i någon av sina böcker, med tanke på detta. Som kristna bör vi leva med en bejakande attityd till det skapade.

Vårt ansvar i världen
Nästa punkt handlar om ”vårt ansvar i världen.”
God och ond växer sida vid sida säger Jesus i sin liknelse. Ogräset; på grekiska zitzania översattes i våra äldre svenska översättningar med dårrepe. Detta ogräs var inte vilket som helst. Problemet med zitzania var att det under en lång period nästan var identiskt med vetet. Skillnaden blev uppenbar först när vetet sköt ax och då var rötterna från zitzania så långa att man riskerade förstöra den goda säden om man gallrade ur det. Därför fick vetet och zitzania växa upp, sida vid sida fram till skördetiden och skiljas åt först efter åkern var skördad. Denna illustration använder Herren om tillståndet i denna värld och förhållandet mellan goda och onda människor. Den dubiösa tillvaron. Läkaren med kniven och mördaren med kniven. Vi lever sida vid sida.

På ett sätt finns det både allvar och tröst i denna liknelse. Allvaret är naturligtvis kopplat till människornas ondska och det fallna tillståndet här i världen. Trösten inför det faktum att Gud väntar tålmodigt på att människor ska omvända sig till Honom och komma till sin rätta hemvist och intentionen att återfå den förlorade Gudslikheten.

I detta drama och kampen mellan goda och onda krafter vädjar Herren till sina tjänare att vara Hans representanter på jorden. Detta ansvar att göra det goda möter hos Jeremia:

"Gör allt för att den stad jag har deporterat er till skall blomstra, och be till Herren för den. Ty dess välgång är er välgång…"

Frågan blir då; hur kan vi då åstadkomma det goda?
Två grundläggande utgångspunkter för detta är:
1. Kännedomen om vilka vi är.
2. Kännedomen om vad det onda är.
Den store Kyrkofadern Augustinus ger oss två viktiga påminnelser när det gäller synen på oss själva.

”Vem som än föds, föds som Adam, en fördömd bland fördömda och genom dåligt liv blir han en ännu sämre Adam.”

Och; (det är tur att det finns en fortsättning)

”Nåden förvandlar människans vilja och ingjuter i henne kärleken till Gud och därmed förändrar hela hennes viljeriktning.”

Det är som den korta och enkla fastebönen: ”Herre i mig själv är jag ingenting, men i Dig har jag allt.” Det goda vi har fått och åstadkommer har alltid sin grund i Gud. Med Fadern, I Kristus och genom den Helige Ande har vi vår kraft, vårt liv, vår utgångspunkt.

När det gäller kännedomen om det ondas beskaffenhet vill jag gå till en östlig Kyrkofader, tillika en av mina personliga favoriter, Gregorios av Nyzza som sade:

”Synd är en sjudom hos viljan att förväxla det goda, med skenet av något gott… Att ha sin existens i icke existensen betecknar ytterst vad synd är. Ty det goda är, medan det onda inte är eller rättare sagt; det finns bara till då det utövas…”

Detta är grunden för det som hos honom och flera andra fäder i vår terminologi kom att bli känt som prevationsteorin. Det onda är egentligen ingenting i sig självt. Det lever som parasit på det goda och förvränger det till ont. Det onda är i själva verket frånvaron av något gott.
Utifrån de perspektiven om oss själva och det onda som vi kämpar mot bör vi förstå uppmaningen att vara representanter, ja präster för den här världen.

Vårt fokus i världen

Detta leder oss in på dagens tredje och sista punkt; Vårt fokus i världen.
Även detta är något som jag skulle vilja kalla för dubiöst.
När man är ute och kör bil på sena kvällar och nätter är det viktigt att använda sig av helljuset så att man ser tydligt vart man är på väg och hur vägen ser ut på längre sikt. Samtidigt bör vi emellanåt också blända av till halvljus för att uppmärksamma föremål på kort avstånd ifrån bilen och ännu mer för att kunna möta andra medtrafikanter utan att blända dessa med helljuset. Båda lägena på ljuset är viktiga för att bilfärden ska fungera på ett säkert sätt och båda tjänar samma syfte; att värna om dig själv och medtrafikanterna så man når sitt mål.
Detta ”dubbelseende” tror jag både GT läsningen och evangelietexten indikerar i någon mån. Guds folk levde under Jeremias tid i exil i Babylon. Som vi har sett påminde Herren folket genom profeten om att de skulle leva sina liv som vanligt trots fångenskapen. Men de fick samtidigt en annan påminnelse:

”Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Jag bryter sönder den babyloniske kungens ok. Inom två år skall jag föra tillbaka hit alla de föremål från Herrens hus som Nebukadnessar, kungen av Babylonien, tog härifrån och förde till Babylon. Och Jekonja, Jojakims son, kungen av Juda, och alla som deporterats från Juda till Babylonien skall jag föra tillbaka hit, säger Herren. Jag skall bryta sönder den babyloniske kungens ok.”

Befrielse skall komma. Den omgivande ondskans dagar är räknade. Detta eskatologiska hopp är också tydligt i Jesu liknelse. Ond och god lever sida vid sida. Världen som vi lever i är behäftad med ondska och lidande av allehanda slag. Men det kommer en slutgiltig dom, där rättvisa skall skipas en gång för alla.
Hur är det då möjligt för oss att leva i denna dubiösa tillvaro? Jag är övertygad om att svaret finns i dagens epistel:

”Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord…”

Anden är Hjälparen. Det är Han som påminner oss om vår sanna identitet som Guds älskade barn, i Kristus. Paulus talar i Efesierbrevet om Guds Ande som borgen för vårt arv, det vill säga markören för att vi i denna värld har ett hopp som aldrig försvinner.

Epilog
Vi är alltså sammanfattningsvis både bofasta och främlingar i denna världen.
Bofasta pågrund av vår öppna och bejakande attityd till det skapade och fysiska, men också med tanke på vårt prästliga engagemang - att för andra människors skull leva ett utgivande liv.

Främlingar är vi för att vi tillhör ett annat Rike och en annan Kung än den världsliga. Allt gott vi äger i oss själva kommer från Honom. Vi är på ständig resa och med Andens hjälp blickar vi framåt och med blicken fäst på Kristus och den dag när Han dömer all ondska.

Till större ära åt Gud.
I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn
Amen…