SÖNDAGENS PREDIKAN + vardagsrapport...

Ljuva vardag..
Jag är tillbaka i Örebro och min studiecell. Här kommer jag att tillbringa mycket tid de kommande månaderna. Den Heliga Julen tillbringade jag enligt traditionen med mina föräldrar på Gården i Gransefall. Sedan har jag varit 10 dagar på Torpet i de djupa skogarna, bland vänner o fränder och även i ensamhet. Jag saknar skogen så mycket att jag nästan kvävs när jag betänker det, men likväl är det gott att kasta sig över studierna igen. Som väl är har jag hunnit läsa en hel del under julledigheten så jag behöver inte stressa. Innan jag återvände hit hade jag förmånen att besöka vännerna i S:t Petrus igen. Jag predikade där i Söndags på Epifanian. Jag lägger upp homilian nedan. I övrigt har veckan ägnats åt tentaplugg och skrivandet på D-Uppsatsen. Just nu håller jag på att analysera variabler mellan olika manuskript till Didaché, samt arbetar med dateringsfrågan av texten. Uppsatsen som förövrigt går under arbetsnamnet: DET GUDOMLIGA MAJESTÄTETS SPIRA, har följande avgränsing och frågor:
Binitariska och Trinitariska doxologier och epitet i Didaché och 1 Clemensbrevet
En utomtestamentlig, patristisk och textkritisk research kring Kristologi och Trinitarism i den preniceanska Kyrkans liturgiska hymner under perioden 80-96 e Kr.
Frågor: Vilken grad av autenticitet har högkristologiska och trinitariska uttryck i Didaché och 1:a Clemensbrevet och i vilken mån kan de knytas till ett liturgiskt Gudstjänstfirande? Vad betyder den eventuella förekomsten av binitariska och trinitariska utsagor i dessa perikoper?

---------------------------------------
PREDIKAN:

Epifania – Beredelse och bekräftelse
2011-01-09 Homilia, S:t Petrus Evangelisk Ortodoxa Församling
Matt 3:13-17, Tit 2:11-14, 3:4-7, Jes 42:1-7

Inledning
”Nya Testamentet är i det Gamla fördolt
Gamla Testamentet är i det Nya Uppenbarat…”Augustinus

Som ingress till Hebreerbrevet har jag i min studiebibel tecknat orden: ”Det Nya förbundet är äldre än det Gamla…” Det kan tyckas vara ännu en i raden av teologiska spetsfundigheter. Men jag tror att det har substans om man studerar centrala händelser i Jesu liv i ljuset av Gamla Testamentet. Dagens heliga Evangelium bjuder oss att göra så. Nyckelord för Homilan är förberedelse och bekräftelse, deras samband och ofrånkomligt grundläggande inbördes ordning.

Vi firar idag (egentligen den 6e Januari) den högtid som kallas för Epifanian. Det är grekiska och betyder lexikalt synligblivande uppenbarelse. Det är den dag då Jesu Härlighet Uppenbaras och bekräftas, först av de Österländska Stjärntydarna och sedan vid Jesu dop i Jordan, som vi snart skall återkomma till. Högtiden var för mig tämligen okänd innan jag kom i kontakt med den Ortodoxa Kyrkan och detta trots att den har några år på nacken. Dopfesten som den ibland också kallas i tidig patristisk tid firades åtminstone från år 150 e Kr.

I Öst firades den i samband med julen, just på den sjätte Januari, vilket den fortfarande gör i t ex koptisk och syrisk tradition. I den västliga Kyrkan flyttade man julfirandet till den 25e december och kom att fokusera på de vise männens besök hos Jesus i Betlehem, framför dopet i Jordan, som i öst ansågs ha ägt rum på samma dag. I vanlig ordning är detta ett i raden av vittnesbörd om hur de östliga och västliga traditionerna behöver varandra och varför det var en stor förlust för båda sidor då de slutgiltigt på 1000-talet, efter en rad kontroverser, skildes åt.

Kontext
Hur läser vi som kristna en bibeltext 2000 år eller om det gäller gamla testamentet, 3000 år gammal? Jag tror att många av oss, inklusive mig själv ibland sveper över texterna lite lätt, stannar till vid de uppenbara höjdpunkterna och låter orden runt omkring vara ifred. Missförstå mig inte nu! Jag vill inte ta ifrån någon kristen det dynamiska enskilda mötet mellan perikop och läsare. Skriften är i sanning levande och verksam och texterna talar till oss som församling och som enskilda, ibland på lite olika sätt.

Dock har vi inte sällan en tendens att lösa returbiljetten innan färden har tagit sin början. Teologins oumbärliga frågeställningar i stil med: När skrevs texten? Av vem och till vem? Vad var viktigt i historisk respektive teologisk kontext? Ersätts för snabbt med vad betyder texten idag och för oss? Denna sistnämnda aspekt är fördenskull inte oviktig. Om den förbises är det knappast en regelrätt homilia som frambringas, men om inte det förstnämnda utgör grunden är riskerna för att plocka russinen ur kakan överhängande.

Jag är välmedveten om att jag brukar påpeka sånt här, men jag anser det vara ett axiom för oss som vill bekänna oss till den odelade Kyrkans teologi, inte i syfte att briljera med livlösa akademiska färdigheter, utan att värna om Trons liv, grundad i en Ortodox teologi – en teologi som försvarades av de tidiga apologeterna (försvarare av den kristna tron) ibland med livet som insats. En teologi som utgår från en person – Gudamännsikan Kristus, Han som på ett mycket speciellt sätt i dagens heliga Evangelium får Sitt uppdrag sanktionerat och bemyndigat.

ΤΕΧΤ
Texten inleds med ordet τοτε - Sedan eller då kom Jesus från Galileen…
Detta ord inbjuder oss att läsa texten i Sitt sammanhang. Vad finner vi i närliggande verser?

Efter berättelsen om Jesu födelse skildras i det andra kapitlet Johannes Döparens liv och verksamhet i öknen. Han som med hänvisning till Jesajas ord banar väg för Herren... Texten målar egentligen upp hela Johannes liv med ett enda syfte: Att vittna om Honom som skulle komma efter Honom. Matteus ordval ”sedan” är därför en teologisk emfas.

Nu kommer Han som de alla väntade på, Han som Johannes hela tiden hade talat om och Honom som folket hade förberett sig för att möta. Här står Döparen som det Gamla förbundets siste profet och lyfter av den profetiska slöjan och visar att det var Kristus som Gamla Testamentet pekade fram på. Det är mot den bakgrunden som vi bör förstå Johannes vädjan att Jesus skulle döpa Honom istället. Johannes kände på sig fullkomligheten hos den man som stod framför Honom.

Ryktet hade nått före Jesus. Gudsrikets inträdande var oundvikligt. Förberedelserna hade pågått under hela det gamla förbundets tid, ja sedan före världens Skapelse som den helige Petrus vittnar om i sitt första brev. Det är ingen tillfällighet att orden om Kristus kom före Orden av Honom…

Jag vet inte om ni har reflekterat över det faktum att just Jesu ord står i centrum hos Matteus, medan det hos de båda andra synoptikerna Lukas och Markus är handlingarna som står i förgrunden. (Se t ex Matt 4:4, 10, 5:20, 27, 32, 34, 38, 43, 6:29, 7:28-29, 8:26, 9:22, m fl texter) Kraften i Jesu egna ord bevisar gång efter annan Hans ställning som både Sann Gud och Sann Människa.

Dock visar dagens text och även berättelsen om Johannes Döparen på hur andras ord om Kristus först bekräftade denna unika ställning…..
Det var inte bara Johannes som hade talat dessa ord. I GT vimlar det om förutsägelser och typologier för Guds frälsningsplans fullbordan i Kristus. Vi ser det t ex i dagens GT text….

Detta är min tjänare som jag ger kraft, min utvalde som jag har kär.
Jag låter min ande komma över honom, han skall föra ut rätten till folken.

Den inledande versen i dagens text anger även att Jesus kom ifrån Galileen. För dåtidens läsare, i synnerhet eftersom Matteus vänder sig till en judisk läsekrets, väcker detta reaktioner. Detta var den ökända delen av Israel. Inte ens jämförelsen om Halmstadbors uppfattningar om Smålänningar på 1960-talet räcker långt.

Judéen hade långt högre status än Galiléen och Jerusalem, med templet och allt var naturligtvis navet för religiös och politisk societet. Denna lilla geografiska antydan, menar jag, har att göra med Jesu identitet. Hans förberedelsetid och ödmjukhet. Kraften i Jesu ord i Matteusevangeliet är tydligt länkade till förberedelsen och bekräftelsen…

Ibland, tycks det, talar avsaknaden av ord mer än själva orden. Kierkegaard skriver: ”Talet är människans försteg framför djuren i den mån hon också kan hålla tyst….”

Jag tänker på de tysta åren i Nasaret. Vi har en utsaga om Jesu barndom, då Han vistades i templet som tolvåring. Men efter denna händelse skriver evangelisten, i detta fall Lukas:

Sedan följde han med dem (Maria och Josef) ner till Nasaret, och han lydde dem i allt. Hans mor bevarade allt detta i sitt hjärta. 52Och Jesus blev äldre och visare och vann Guds och människors välbehag.

Från det att Jesus var tolv år, fram till det Han är omkring trettio, en period på nästan 20 år, vet vi väldigt lite om Honom. Varför? Jag är för min del övertygad om att det har att göra med förberedelse och prövningar, ett sant mänskligt liv. Hebreerbrevets författare skriver:

"Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd."

Här tror jag det är av största vikt att stanna upp och reflektera lite grann. Vilket utrymme låter vi de tysta åren eller perioderna ha i våra liv? Hur mycket förberedelse och saktmod ligger bakom det vi faktiskt säger och gör?

Vi vet alla att Kristi gärning är unik. Han uppfyller Guds frälsningsplan – förbundet med alla folk. Men Han är också vårt främsta föredöme. Varje kristen, inte bara de som är vigda till tjänst har sin uppgift i Guds rike och den värld vi lever i. Men låt oss inte glömma bort Johannes Döparens 30 år i öknen, Kristi 20 tysta år i Nasaret i Galiléen, Paulus 3 år i ödemarken och därtill ökenfäder, apologeter, teologer, präster och andliga vägledare, som använt månader och år i avskildhet innan de trätt fram och betjänat människor.

Och vi ser även hur dessa perioder ibland i mindre skala är återkommande i mångas liv. Fastetiden inför Påsk bjuder oss en sådan möjlighet. . .

Låt oss återvända till texten. Varför låter sig Jesus döpas av Johannes? Jesu ödmjukhet är förvisso en självklar, men inte riktigt tillräcklig faktor i detta avseende. Det handlar också om Kristi identifikation med folket. För att uppfylla allt som hör till rättfärdigheten räcker det inte med att Gud talar. Han måste också handla.

Det faktum att Johannesdopet skedde ute i vildmarken och i floden Jordan är knappast en tillfällighet. Det utgör nämligen en explicit koppling till viktiga händelser i Israels historia. Precis som Israels folk under Moses ledning lämnade Egyptens fysiska och andliga slaveri, och gick genom röda havets vatten för att möta Gud i öknen, behöver folket nu på nytt avskilja sig, göra ett exodus till Herren i vildmarken och förbereda sig för att ta emot det Nya Förbundet.

Det profetiska budskapet binds därmed samman med en profetisk handling.
Jesu delaktighet handlar inte om att Han behövde omvända sig till Gud, utan i stället att Han som Gud vänder sig till folket! Han träder in, besöker Sitt folk och ger det frihet, som det heter i Sakarias magnifikat i den lukanska texten.

Jesu vistelse i Egypten efter sin födelse eller senare i öknen när han frestas av djävulen visar precis som doptexten på Kristi uppfyllelse och personifiering av Guds Israel. Matteus applicerar profeten Hoseas ord om folket, på Jesus, i det han säger: ”Ur Egypten kallade jag min Son…” Folkets befrielse från den babyloniska exilen i Gamla Testamentet är en verklig händelse och samtidigt en typologi för befrielsen från syndens andliga exil som drabbat alla folk. I Kristus upphör denna exil, då djävulen – den verklige farao – besegras genom Herrens Inkarnation, död och Uppståndelse. Och det är kanske allra tydligast just i skildringen av Jesu dop i Jordan som sambandet mellan GT och NT först avslöjas, för att knyta an till dagens augustinianska ingress.

Dock har denna perikop varit föremål för en hel del teologiska tvister. Redan tidigt i Kyrkans historia sade vissa teologer (s k adoptionister) att denna händelse betecknar den tidpunkt då Jesus blev Guds Son. Tolkningen används fortfarande och ibland av evangelikala teologer. Motargumenten är emellertid så många att jag inte ska redogöra för alla just nu.

Men helt kort så faller den först på den grekiska ordalydelsen: Grekiska texten… Detta Är min Son. Sedan bekräftas Jesus som Gud både av Lukas egna ord ”Han är Messias, Herren”, redan som spädbarn och av de vise männen som faller ner och tillber Honom vid krubban. Dessutom uttrycks samma ord av Fadern återigen på förklaringsberget, vilket i så fall skulle innebära att Jesus blev Guds Son en gång till.

Detta för oss in på predikans andra nyckelord som är bekräftelse.
I sitt dop i Jordan manifesterades Kristi sanna identitet för folket, genom att Fadern bekräftade dennes Gudomlighet. Detta lär oss sambandet i Jesu identitet som både lamm och Lejon. Duvan är en symbol för saktmod och stillhet, medan rösten ifrån Himlarna visar på Kristi Auktoritet och Gudom.

Det är denna sistnämnda makt som Johannes Döpare lite tidigare hade vittnat om: "Han skall döpa er med helig ande och eld. 12Han har kastskoveln i handen och skall rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.”

Kristus sänder den Helige Ande, som utgår av Fadern, ut i tiden och Han är vidare den som har makt att hålla dom över världen. Dessa samband, djupast sett bottnat i den inkarnatoriska teologin; Kristus som sann Gud och sann Människa – är den självklara förutsättningen för frälsningen.

Epifanian manifesterar emellertid inte bara Kristi dubbla natur, hela Treenigheten är dessutom närvarande vid detta dop. Sonen döps i Jordan, Fadern talar ifrån Himlarna och Anden sänker sig ned från himmelen över Sonen. Detta är ingenting att förundra sig över.

Det är ett ständigt återkommande mönster i centrala bibliska skeenden. I Skapelsen, I GT:s tronvisioner, I Jesu tillblivelse och födelse, på förklaringsberget, inför Jesu Korsdöd, vid uppståndelsen och inom undervisning till den tidiga Kyrkan och föreskrifter för de heliga sakramenten, vittnar de bibliska texterna om Treenighetens Närvaro.

Samtidigt är det sant att denna för kristendomen helt avgörande lära, synliggörs genom Nya Testamentet och på sätt och vis för första gången i Epifania texten. därmed kan man säga att berättelsen om Jesu dop inte bara bekräftar Sonens unika ställning, utan även hela Treenighetens roll i Guds frälsningsplan – det Nya Förbundet genom Kristi blod – Lammet, som i enlighet med Uppenbarelseboken är slaktat sedan världens grundläggning.

Epilog
I dag har jag försökt att utlägga essensen i evangelietextens innebörd. Jag har på ett särskilt sätt velat betona mönstret för hur Guds frälsningsplan fullföljs. I den i många avseenden omkastade värld som vi rör oss i kan vi inte nog meditera över detta enorma mysterium. Genom årtusenden av avfall, synd och ödeläggelse, har Gud alltid och kommer alltid ha kontroll. Jesus liknar Guds rike vid den lilla och tillsynes obetydliga del jäst som blandas i degen, men som tids nog genomsyrar hela degen. Bekräftelsen och steget ut i tjänst på olika sätt är ingenting vi själva tar oss.

Det är Herren som genom Sitt Ord och genom andra människor bekräftar detta. Förberedelsen är inte en för somliga kallad avsedd tid, den gäller oss alla och de tysta perioderna i våra liv – självvalda eller ej – är ofta paradoxalt nog de tillfällen då vi växer som mest. Inte på grund av egen förmåga, men p g a den Gud som ser i det fördolda. Låt oss stanna upp och begrunda hur Herren handlar med Sitt folk och må Han i sin nåd och godhet förbarma sig över oss och hjälpa oss att vandra på livets stig – även genom de tysta åren…

Till Större Ära åt Gud
I Faderns, Sonens och den Helige Andes namn!
Amen