Introduktion till Ortodox Teologi och Gudstjänst

Var Hälsade Vänner!
För en vecka sedan besökte jag, Dn Jakob, Bp Thomas och Ann Frizonfestivalen för att presentera den Evangeliska Ortodoxa Kyrkan. Vi fanns på plats i Virustältet tillsammans med Kristen underjord. Vi är mycket tacksamma till er Herren för dessa dagar, alla nya vänner och för gott samarbete med Kristen underjord och andra. Nedan följer det seminarium om Ortodox Teologi och Gudstjänst som jag höll på lördagen.
Herren vare med er alla!

INLEDNING TILL ORTODOX TEOLOGI
Introduktion

Min del av det här seminariet kommer att syfta till att ge oss några nyklar till vad Ortodox teologi är. Jag kommer också kort beröra Ortodoxt Gudstjänstfirande. Det är nämligen i det närmaste omöjligt att tala om Ortodox teologi, utan att nämna det liturgiska Gudstjänstfirandet. Religion is not dogma, it is life... Orden tillhör en nutida Ortodox ledare. Det slår an en ton till hur man i den östliga Kyrkan närmar sig teologin. En av flera skillnader mellan den bysantinska (eller östliga/ortodoxa) och den latinska finns just här. I öst låter man inte mystiken duka under för systematiken, vilket alltför ofta varit fallet i RKK och protestantismen. Samtidigt är de Ortodoxa sällsamt noga med att framhålla en balanserad, rätt lära, då det gäller fundamenten i tron, som vi återkommer till. Ordet ortodox betyder just rätt/balanserat förhärligande eller tillbedjan. De flesta av oss som är här idag står, gissar jag, i en frikyrklig eller kanske en luthersk tradition. Det är åtminstone den kyrkliga kontext som vi befinner oss i. Vi vet vilka Lewi Pethrus, Nathan Söderblom och Frank Mangs var, vi känner till Niklas Pinensho, Stanley Sjöberg, Ulf Ekman m fl. Går man lite längre tillbaka i tiden finns det andra som vi hört om: Luther, Melanchton, Calvin, Wesley. Men hur är det med Irenaeus av Lyon? Bernard av Clairvaux? De tre Kappadoikerna eller varför inte Ignatius av Antiochia? Ett av de allvarligaste misstag människor i alla tider har gjort är att inte lära sig av de som gått före, detta gäller i hög grad även Kyrkan. När jag studerade systematisk teologi på Korteboskolans Seminarium slog det mig hur många beröringspunkter det finns mellan evangelikal kristen tro och Ortodox. Men jag såg också vissa tydliga skillnader. Ibland handlade de inte bara om svaren, utan snarare om utgångspunkterna. Om du läser en protestantisk bok om kristen dogmatik berör det första kapitlet i regel Skriften – Guds Ord till människan. En motsvarande Ortodox bok börjar med läran om Gud som Treenig. Det är knappast någon tillfällighet. Protestanter har med tanke på sitt Lutherska arv en oerhört stark betoning på just Skriften, en hållning som jag som Evangelisk Ortodox ser som grundläggande. Samtidigt är Guds Ord för den Ortodoxe inte i första hand en samling böcker, det är en person av kött och blod vår Herre Jesus Kristus. För att inte det ska uppkomma några missförstånd här ska det sägas att Skriften vördas och erkänns som Guds Ord till människan av den Ortodoxa Kyrkan och den ses som grundläggande i det man kallar för den Kyrkliga Traditionen. Många reagerar inför att man hyser en sådan stark aktning till traditionen, men faktum är att den som accepterar Skriften, accepterar samtidigt den Ande-ledda traditionen, eftersom det var denna som fastslog vilka böcker som skulle ingå i kanon. Förutom Skriften har de kyrkliga bekännelserna och de sju ekumeniska koncilierna en särställning i den Ortodoxa Traditionen. De sistnämnda utlägger och försvarar den apostoliska läran om
Treenigheten och Inkarnationen.

Treenigheten
Låt oss då komma till kärnan: Den Treenige Guden. Det är läran om Gud som Treenig som är utgångspunkt för allt liv och varande, synligt såväl som osynligt. Det är i ljuset av den Trinitariska teologin som vi förstår Gud, världen och oss själva. Det finns ingen kyrka (om man då benämner ”kyrka” utifrån klassiska premisser) som förkastar läran om Gud som Treenig. Dock kan man ganska enkelt upptäcka en väsentlig skillnad i hur denna lära betonas i olika sammanhang. Är den huvudsats eller bisats? För en Ortodoxt kristen är den det förstnämnda. All annan kristen teologi tar för oss sin utgångspunkt i läran om Gud som tre personer i en Gud. Hur kommer det sig? Det kommer sig av att det var denna lära som kom att utkristallisera kristendom ifrån judendom och avtäcka det sanna Mysterium som alltid har funnits där även under Gamla Testamentets tid. Betoningen speciellt på Sonens gudom, men också på Andens och läran och försvar av dessa (s k apologetik) kom att genomsyra både Nya Testamentet och tidiga kyrkofäders tolkningar och utläggningar därav. Däremot är det inte sagt att vi kan förstå Guds väsen som både En och Tre. Nej, man talar hellre om Gud som det ofattbara mysteriet. Han som Är… Gud är bortom mänskligt förnuft och föreställning. Hans väsen är totalt obegripligt eftersom det slår knut på alla logiska filosofiska resonemang. Han är relation i substans. Enhet i mångfald och mångfald i enhet, men utan åtskillnad. Detta stora mysterium är grundläggande för apofatisk teologi eller via negativa. Det betyder att man talar om Gud för vad Han inte är i stället för vad Han är, eftersom det sistnämnda aldrig kan uppfattas av oss människor. Gud är enligt Ortodox lära därför obegränsad, outrannsaklig, bortom all beskrivning. En framträdande kyrkofader, Gregorios av Nyzza säger t ex angående Guds storhet:

”Var och en som försöker beskriva det outsägliga ljuset är i sanning en lögnare – inte därför att han hatar sanningen, utan pågrund av det otillräckliga i hans beskrivning…”

Inkarnationen
Då Treenigheten verkligen befäster läran om Gud som Transcendent, dvs den totalt annorlunde, bortom alla våra begrepp och all förståelse, betonar den andra hörnstenen i Ortodox teologi läran om den heliga Inkarnationen, mer än något annat Guds Immanens. Dvs Gud som aktiv, närvarande och synlig i Sin skapelse. Han har kommit oss helt nära och tagit sin boning ibland oss. Den helige Aposteln Johannes vittnar och säger: Det som var till från begynnelsen, det vi har hört, det vi har sett med egna ögon, det vi har skådat och har tagit på med våra händer, det är vårt ärende: livets ord… Samtidigt är även detta ett enormt mysterium. Med Maximos Bekännaren ord: ”I och med den heliga Inkarnationen blir Gud fattbar, endast genom att bli än mer ofattbar…”

Och Paulus uttrycker det på följande sätt i 1 Tim 3:16:
”Och erkänt stor är vår religions hemlighet (μυστηρίων): Han (vissa läsarter: Gud) uppenbarades som jordisk varelse, rättfärdigades som andlig, skådades av änglarna, förkunnades bland hedningarna, vann tro i världen och togs upp i härligheten…”

Men varför blev egentligen Gud människa? För att frikänna människan ifrån synden? Ja delvis. Men för den Ortodoxe räcker inte det svaret. Man säger istället att Gud blev människa för att människan skulle kunna bli gudomliggjord. Man talar om inkarnationen som frälsningens gungbräda. Gud blev vad vi är för vi genom Hans nåd skulle kunna få del av det som Han är. ”Välsignad är Herren Israels Gud som besöker Sitt folk och ger det frihet…” som det heter i lukanska texten i Nya Testamentet.

Människans frälsning fungerar inte om inte Kristus är både Gud och människa: ”Om Han inte varit Gud, hur kunde Han då bota oss, om Han inte varit människa, hur kunde Han då bli vårt föredöme” Med Leo den Stores ord. Vad får då den Inkarnatoriska teologin för praktiska konsekvenser? Jo först och främst lägger den grunden till en mycket jordnära och holistisk (helhetsbaserad) andlighet. Kristen tro är något fysiskt, något som går att ta på, se, känna, smaka. Inkarnationen är därmed grunden för den sakramentala teologin: Precis som Kristus är både Sann Gud och Sann människa har de Heliga Sakramenten (eller Mysterierna som de också kallas) en fysik sida (t ex brödet och vinet i den Heliga Eukaristin) och en Andlig (brödet och vinet förvandlas och blir på ett mystiskt sätt bärare av Herrens verkliga sanna och Heliga kropp och Blod och därmed förmedlare av Guds nåd). Ortodox Kristendom är därför Jordnära och bejakar sann mänsklighet. Esoterisk andlighet och okontrollerad karismatik utan kontakt med livet här och nu har därför ingenting att göra med den odelade Kyrkans teologi och det var precis detta som de tidiga Kyrkofäderna förfäktade med livet som insats mot olika typer av gnostisk tro, som bara såg ett värde i det andliga.

Soteriologi
Inkarnationen är alltså omistligt sammanlänkad med människans frälsning eller gudomliggörelse som man också säger som Ortodox. Att bli rättfärdiggjord är ett delmål i den stora processen; att återfå sin gudslikhet, att bli återupprättad och gudomliggöras. Om man nu då kan kategorisera faller den Ortodoxa synen på frälsning in under det som man kallar för den klassiska försoningsläran (eller Christus Victor) Den förespråkas av många kyrkofäder t ex: De tre Kappadokierna, Athanasios, Augustiunus. (Viktiga bibelpassager som ligger till grund för denna lära är t ex Heb 2:14, 1 Kor 6:19-20, 1 Joh 3:8) Betoning i denna lära är snarare vem Kristus är, än vad han har gjort för mig. Han är Segraren över satan, Den som triumferar över döden och med Sitt blod återställer inte bara den syndiga människan, utan hela skapelsen och kosmos.

Maria och Helgonen
Innan vi talar om Gudstjänsten ska vi säga något kort om Mariologin och helgonkulten. Som tidigare påpekats står vi i den Evangeliska Ortodoxa Kyrkan för stora delar av den allmänna Ortodoxa teologin, men vi har inte möjlighet att gå in särskilt djupt på alla läror just nu. Treenigheten och Inkarnationen bygger som sagt upp alla andra läror inom Ortodoxin. Ett tydligt exempel är läran om Guds Moder Jungfru Maria – Theotokos. Det senare är grekiska och betyder Gudaföderska. Vår bekännelse till Maria som Guds moder är alltså i första hand en Kristologisk bekännelse. Kristus var inte enligt klassisk kristen tro bara sann människa, då Han föddes. Han är Herren själv – Gud i mänsklig gestalt. Därför är Marias titel viktig. Hon är även det mest framträdande av alla helgon. Hennes vilja och lydnad till Gud är ett mönster för alla i Kristi efterföljd. Hon är en bild av Kyrkan, den som bär fram Kristus i och för världen. När det gäller helgon i allmänhet är de Ortodoxa noga med att göra en åtskillnad mellan tillbedjan och förfrågan om förbön, samt av dyrkan och vördnad. Tillbedjan och dyrkan tillfaller endast Treenigheten, allt annat förkastas med iver. Däremot ser man helgonen som viktiga förebilder för ett sant Kristusliv och det finns oerhört tidiga exempel i Kyrkohistorien som visar på att kristna började högtidshålla deras himmelska födelsedag, alltså den dag de lämnade jordelivet. Tanken om förfrågan om förbön grundar sig i devisen om att för Gud är alla levande. Den som Tillber Kristus gör det aldrig ensam, utan med hela den himmelska härskaran och Guds Kyrka i alla tider.

INLEDNING TILL ORTODOX GUDSTJÄNST
Ortodox Gudstjänst
Därmed har vi nått fram till Ortodox Gudstjänst. Den helhetsbaserade tron, berördes tidigare i stycket om inkarnationen. Detta genomsyrar även Gudstjänsten. Vi firar Gudstjänst med alla våra sinnen och det har sin grund i att Kristus har blivit människa. Vi hör ordet förkunnas, vi känner doften av den heliga rökelsen, vi ser de heligas ikoner, vi smakar Kristi sanna kropp och så vidare. Denna s k sakramentala Gudstjänstform har en tydlig liturgisk prägel, en form som vi menar härstammar ifrån apostolisk tid. Låt oss se närmare på det. Det finns två skäl att tro underlaget för liturgiska Gudstjänster möter oss redan i NT. För det första har den sitt ursprung i den judiska Gudtjänsten som i GT målas upp som strikt liturgisk. I Exodus kapitel 20-25 ges folket befallningen att bygga ett altare åt Jahve, helga sabbatsdagen, hålla andra högtidsfester samt att förrätta offer och inrätta heliga föremål på särskild plats i tabernaklet. För det andra menar man att den kristna Gudstjänsten är en avspegling av den liturgiska Gudstjänst som Uppenbarelseboken beskriver. Eller med Klemens av Alexandrias ord: ”Den jordiska kyrkan är en avbild av den himmelska.”

λειτουργία
Vårt ord liturgi har translittererats ifrån grekiskans λειτουργία som ordagrant betyder prästämbete, prästerlig tjänstgörning eller tjänst. I Apostlagärningarnas 13e kapitel heter det: ”När dessa förrättade Herrens tjänst och fastade, sade den helige Ande: Avskiljen åt mig Barnabas och Saulus för det verk som jag har kallat dem till.” λειτουργία i denna kontext används om den kristna Gudstjänsten har vissa teologer menat att orden bör översättas i translittererad form: ”När dessa förrättade liturgin och fastade…” Här betonas också att liturgin, fastan och Andens tilltal är tydligt sammanlänkande. I Apostlagärningarnas 20:e kapitel finns en annan utsaga som anses vara sammankopplad med ett liturgiskt Gudstjänstfirande på söndagen: ”Den första dagen i veckan var vi samlade till brödsbrytelse…” Det samma gäller Johannes ord i apokalypsens inledning: ”Jag kom i andehänryckning på Herrens dag och fick då bakom mig höra en stark röst…” har vissa också menat skedde under det att Gudstjänsten firas på söndagen.

Kristushymner
Ett annat uttryck för spår av liturgiska Gudstjänster under den Nytestamentliga eran är de anrika paulinska Kristushymnerna. Dessa återfinns i Ef 1, Fil 2, Kol 1 och 1 Tim 3. Hymnen i Filipperbrevet är den mest välkända. Hymnen utgörs av 2:6-11 och är medvetet av helt annan art än den övriga textmassan i brevet. ”Fil 2:6-11 är en helgjuten poetisk komposition, kännetecknad av de talrika participkonstruktionerna, de parallella uttrycken och de knappa sammanträngande satserna.” Texten finner stora likheter med hebreisk parallellism som är vanlig i GT:s poetiska skrifter. Därmed har man dragit slutsatsen att man har att göra med en liturgisk hymn som ursprungligen skrevs på arameiska mycket tidigt. Texten i 1 Tim 3:16 har en tydlig uppdelning i punktform och indikerar därför att den är en del av en mycket tidig trosbekännelse med tydlig fokusering på Inkarnationen.

Liturgi i tidig patristisk tid
De tidigaste hänvisningarna till de kristnas Gudtjänst efter Nya Testamentet återfinns i Didaché. Här understryks bland annat apostlarnas undervisning om en Eukaristcentrerad söndagsliturgi :

”På Herrens dag skall ni samlas och bryta börd och frambära tacksägelse efter att ha bekänt era synder, så att ert offer blir rent. Men den som en tvist med en broder skall ni inte låta delta i er sammankomst förrän de har försonats, så att ert offer inte blir vanhelgat…”

Didaché innehåller också liturgiska föreskrifter rörande daglig tillbedjan, dop, fasta och Eukaristi. När det gäller just Eukaristin finns ingående direktiv. Prästerna uppmanas att be speciellt utformade böner över både bröd och vin. Om vinet heter det exempelvis: ”Vi tackar dig vår Fader för din tjänare Davids heliga vinstock, som du uppenbarat för oss genom Jesus din tjänare. Dig tillhör äran i evighet.” Församlingen ber sedan tillsammans tacksägelser och förböner. Hos Justinus Martyren finner vi ca 50 år senare, alltså ungefär omkring år 150, en mer detaljerad utsaga om Gudstjänsten. I sin första apologi skriver han:

”På den dag som kallas söndag, kommer alla som bor i städerna och på landsbygden tillsammans, och apostlarnas skrifter läses, så länge tiden tillåter. Sedan föreläsaren slutat, tar biskopen till orda för att undervisa och mana till efterföljd av de goda föredömen, som blivit framställda. Därefter stiger alla gemensamt upp, och man håller bön, och såsom jag sagt, frambär man när bönen är slut, bröd och vatten och vin. Biskopen ber och gör tacksägelse, så mycket han förmår, och hela folket instämmer däri med: Amen. Man utdelar till var och en hans del av Eukaristin, och den bäres av diakonerna till dem som inte är närvarande. Vi samlas alla på solens dag; emedan denna är den första dagen, då Gud genom att förvandla mörker och materia skapade världen, och emedan vår Frälsare Jesus Kristus på samma dag uppstod från de döda.”

Den kristna Gudstjänsten omtalad av profana källor
Även profana skribenter i tidig patristisk era berör ibland hur de kristna firade sin Gudstjänst. Den romerske författaren och ämbetsmannen Plinus den yngre är ett exempel på det. Plinius d y är känd för sin brevkorrespondens med den romerske kejsaren Tarajanus. Plinius blev utsedd till kejserlig legat i Bithynia Pontus i mindre Asien år 111 e Kr. År 112 e Kr skriver han en serie brev till kejsaren som innehåller en mängd beskrivningar om ”den kristna sekten”. Detta p g a att rörelsens frammarsch i Plinius provins hade gjort att de hedniska templen stod tomma och de som sålde olja till brännoffren där hade blivit arbetslösa. Plinius är ordrik, men de saker som nämns i hans skrifter om de kristna är bl a att de vägrar att tillbe kejsaren (trots hot och tortyr), Jesus nämns vid ett flertal tillfällen som historisk person, de kristna höll sin gudstjänst före soluppgången på solens dag (söndagen), de tillbad och lovsjöng Kristus som Gud, använde någon form av trohetsed som lästes, de samlades senare samma dag till ”kärleksmåltid” då de ägnade sig åt ”rituell kannibalism” (den heliga eukaristin).

Sammanfattning
1. Ortodox teologi och Gudstjänst betonar mystiken och mötet med Herren framför teknisk terminologi.
2. Hela den Ortodoxa läran byggs upp kring Guds Treenighet och Inkarnation.
3. Treenigheten är mönstret för allt liv och för all god mänsklig relation
4. Inkarnationen leder de Ortodoxa till en mycket jordnära spiritualitet.
5. Den sakramentala teologin grundas i Inkarnationen. Tron är för alla sinnen.
6. De Ortodoxa särskiljer inte Skriften från den kristna traditionen
7. Frälsningen är större än den individuella rättfärdiggörelsen
8. Jungfru Maria och helgonen är viktiga förebilder i vår kristna tro
9. Liturgisk och sakramental Gudstjänst har tydligt stöd i Bibeln och i tolkningen av den samma hos apostlarnas efterträdare.
10. Nattvarden (Eukaristin) firades varje Söndag
11. Även utombibliska författare beskriver tidigt att de kristna firade liturgiska Gudstjänster med Nattvard.