Din bön avslöjar vem du är…

Var hälsade vänner!
Nedan följer dagens predikan.
Herren vare med er!!

Din bön avslöjar vem du är…
2010-07-25, S:t Petrus Evangelisk Ortodoxa Församling
Luk 11:1-13, Kol 2:8-15, Gen 18:16-33
Av: Simon Pilgrim Rosén


Inledning

”Lex orandi, Lex credendi – Som man bad så trodde man…”

Citatet är hämtade ur den patristiska skattkammaren, det vill säga kyrkofädernas skrifter och här sammanfattat av den svenske mystikern Peter Halldorf.
”Din bön avslöjar vem du är…”Det är titeln på dagens homila.
Dagens texter handlar som vi just hörde om bön. Vi hörde om Abrahams bön och vädjan för Sodom ifrån första Mosebok och vi hörde om hur Jesus lärde sina lärjungar att be.

En amerikansk rockmusiker ropade som inledning till en låt ut orden:

“Do you believe in God? I believe in myself!”

Utan att kanske ha reflekterat nämnvärt i saken visar det på en tydlig pendelrörelse i människans förhållande till det gudomliga. Livsåskådningsattribut som religion, tro och bön har för många människor i det västerländska samhället förpassats till periferin eller till och med till skräphögen. Man tänker sig att tron har fått ge plats åt vetande, religionen för vetenskapen och bönen för självförverkligandet. Eller som Magnus Malm så träffande beskriver det i en av sina böcker: Samvetet har ersatts med medvetande i detta sofistikerade kunskapssamhälle. Detta till trots har människan i vår del av världen aldrig varit så splittrad, olycklig och självmordsbenägen. Den moderna människan tillber inte Gud, hon tillber sig själv. Hon försöker bli gud men blir istället en best.

Kontext:
Vi befinner oss i Lukasevangeliet - en dynamisk och historiskt välpreciserad ögonvittnesskildring till Herren Jesu Kristi liv och verk på Jorden. Evangeliet enligt Lukas skiljer sig på flera sätt gentemot de andra evangelisterna, inte minst med tanke på att han vänder sig till en hednisk läsekrets medan de andra skriver till judiska adressater. Andra viktiga lukanska särdrag är t ex betoningen på profetism och på fattiga och utstötta människor. Förkunnelsen om Guds rike är med andra ord påtaglig och fortsätter sedan i författarens andra stora verk i NT; Apostlagärningarna. Dessutom ges, precis som dagens text visar, ett stort utrymme för bön och undervisning om bön hos Lukas.

Den närliggande kontexten har i stort en undervisande prägel. I det tionde kapitlet skildras exempelvis Jesu möte med en laglärd som funderade över kriterier för det eviga livet, varpå Jesus framställer en mycket välkänd liknelse, den om den barmhärtige samariten. Alldeles före dagens text finner vi perikopen om Herrens besök hos Marta och Maria, en berättelse som i stort handlar om att överlåta sina bekymmer åt Herren. Vad i vårt liv och i vår relation till Givaren av allt liv som är primärt och vad som är sekundärt. Den frågeställningen tror jag även genomsyrar dagens evangelietext, där Jesus undervisar om bön.

Vad är bön?
Jag tänkte faktiskt börja med att nämna tre saker som bön inte är och detta utifrån följande påståenden:

”Jag sitter här och ber i min ensamhet…….”
”Ska vi be en liten bön….”
”Vi tar en kort bön…”

För det första: Den bedjande är aldrig ensam.
Bönen är relationell handling. Naturligtvis handlar det om samtalet mellan den enskilde och den Heliga Treenigheten, men den bedjande är aldrig ensam i sin Tillbedjan av Gud. Vi har redan hört det i dagens liturgi:

Herre Jesus Kristus, Guds enfödde Son, vi förenar våra röster med hela skapelsen, synlig såväl som osynlig, när vi prisar Din stora godhet, nåd och kärlek….

Och senare hör vi:

Vi tackar Dig också för denna liturgi, som Du behagat ta emot från våra händer, trots att det inför Dig står tusentals ärkeänglar, en oräknelig änglahär, keruber och serafer, sexvingade, mångögda, svävande och flygande….

Smaka på detta ordentligt. Förstår du vad du gör när du ber?

Mortification - ett av mina gamla favorit dödsmetallband hade ett citat ifrån en katolsk mystiker i början av en låt som löd:

”And satan trembles when he sees the weakest saint upon his knees...” (”…satan skälver av skräck när han ser det svagaste helgon på sina knän…”)

Som ung kristen tror jag inte riktigt att jag förstod vidden av ett ordstäv i den kalibern. Sedan jag har börjat glänta på dörren till den Ortodoxa spiritualiteten förstår lite mer av det:

Den som tillber Kristus gör det aldrig ensam. Han eller hon tillber tillsammans med hela den himmelska härskaran och med Guds Kyrka i alla tider. Och ju mer ekumenisk syn du har på vilka som tillhör Kyrkan, ju fler är ni som ber. Vi hörde hur Jesu lärjungar bad Herren att lära dem att be, Han lärde sin Kyrkas första Biskopar (apostlarna) detta och sedan har Kyrkan – Kristi kropp fortsatt att bevara den liturgiska skatten ifrån dess ungdoms dagar…

För det andra: Bönen är aldrig liten……
Med tanke på det som jag just nämnde upplevs det tämligen förmätet att referera till bönen som just liten. Vad som helst må kallas litet, bara inte bönen. Att Tillbedja den Heliga Treenigheten är i sanning bland det absolut största du kan göra. Du kan gå på en enorm fotbollsmatch o skrika dig blå i nyllet åt motståndarlagets osmakliga filmningar eller för all del jubla över segermålet tillsammans med 100 000 eller kanske 200 000 personer.

För att fortsätta att knyta an till aktuella händelser så sägs det att Bröllopet mellan Kronprinsessan Victoria och Daniel Westling följdes av 250 miljoner människor runt omkring i Europa. Det är stort. Och tro mig, det är inte fel med vare sig royalism eller fotbolls VM, men i förhållande till bönen är de oerhört marginella företeelser.

Kyrkan i alla tider når siffror uppemot 4-5 miljarder människor, vilket i sin tur tycks vara en blygsam skara bredvid änglahären och alla himmelska varelser. Så; ”ska vi be en liten bön”, nej men vi ska förena våra röster med den Himmelska härskaran och Kyrkan i alla tider i hänförd dyrkan av Den Heliga Treenigheten.

För det tredje: Bönen är inte kort…
Antagligen konkurrerar förslaget ”vi tar en kort bön” till bronsmedaljen i kampen om missuppfattningar kring bön. Att benämna bönen som kort är lika fel som att utbrista. ”…nu är det syre i luften” eller ”...nu skiner solen” Bönen är varken kort eller lång, den är ständigt pågående. Den är mer liv än händelse, mer tillstånd än event.
I en av våra tidegärden heter det:

”O Kristus, vår Gud, som ständigt tillbeds och förhärligas både i himmelen och på jorden…”

Denna utsaga om bönens väsen visar att bönen alltid pågår i Himmelen inför Guds tron och av Kyrkan i alla tider, även nu i vår tid. Det är den ena sidan av att bönen ur teologisk synvinkel inte kan eller bör benämnas som kort. Den andra har att göra med den enskildes uppfattning kring bönens väsen och Pauli ord om att be oavlåtligen…

Jag vet inte om ni minns stenåldern? Djurhudar som kläder, flinta knivar och internetuppkoppling i form av modem som man ringde upp? Jag hade länge ett sådant modem (nu har jag förresten inget internet alls, har inte ens el) och jag hängde ibland på ett community för metalskallar som hette helgon.net. Om man var inloggad där lyste ens namn grönt. Jag minns hur jag förvånades över hur enstaka namn i min kontaktlista i det närmaste alltid lyste grönt. De var alltid uppkopplade, alltid online. Och hur kom det sig? Jo de hade naturligtvis bredband så de kopplade aldrig ner internet. Men det betydde inte att de alltid satt vid datorn. De var på jobbet, sov, åt, var på semester, mm. Men de var ändå alltid där.

Det är likadant med bönen. Man kan se den som kort och tillfällig som ett uppringt modem, eller som ständigt pågående som en puls i våra liv som aldrig kopplas ner, ett gudomligt bredband. De tidböner vi ber är inte tänkta att vara isolerade företeelser under avskilda stunder av dagen, utan är snarare att betrakta som inledningen till samtalet med Den Allsmäktige Guden. Ett samtal som är relation och liv och ibland – ord.

Fader vår
Nu har jag talat i negationer en stund och därmed varit tämligen upptagen med att förkunna vad bönen inte är. Låt oss i stället se vad bön är!

Relation
När Jesus i dagens text refererar till Gud som Fader gör Han något mycket unikt. Och Han säger inte ”min Fader” utan ”vår Fader” och det knyter tydligt an till det som jag just nämnde. Bön är relation. Det finns anrika judiska böner bevarade i talmud med som innehållsmässigt liknar den bön som Jesus lär sina apostlar att be. Men det finns också en markant skillnad – i de judiska bönerna kallas inte Gud för Fader.
Dessutom har Fader vår tillsammans med den närliggande lukanska kontexten en tydlig trinitarisk prägel. Att tala om Fadern förutsätter att det finns någon arvinge – en Son. I kapitel 10 säger Jesus:

”Ingen vet vem Sonen är, utom Fadern, och ingen vet vem Fadern är, utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara det för.”

Och före inledningen till det citatet skriver Lukas om att Jesus fylldes med jublande glädje i den Helige Ande, samme Ande som enligt slutet på dagens text skall ges åt den som anropar Fadern i Sonens namn. Detta är bara ett av många bevis för att all kristen tillbedjan är en tillbedjan av Hela Treenigheten. Vi ser samma mönster redan i dagens GT-text och ännu mer i den perikop som inleder berättelsen och som var förra söndagens GT-läsning. Den helige Patriarken Abraham lyfte sin blick och såg tre, men Tillbad en.

Lovprisning
Den andra delen av bönen lyder: Helgat varde Ditt namn. Det handlar om ett annat för bönen grundläggande attribut: Lovprisningen av den Gud som är. Gud är Gud, vi är människor. Den svenske mystikern Owe Wikström sade en gång att en lite elak men inte helt osann skillnad mellan vissa protestantiska sammanhang och den Ortodoxa Kyrkan är att de förstnämnda säger trevlig, trevlig, trevlig medan man hos de senare säger Helig, Helig, Helig… Bön som lovprisning handlar inte om en sorts trivsam underhållning och ett sökande efter jagets bekräftande i form av andliga kickar. Nej det handlar om ett vördnadsfullt dyrkande av den Treenige Guden, där Han och inte vi är i centrum.

Ödmjukelse och bekännelse
Nästa del av Fader Vår handlar om bönen som ödmjukelse och bekännelse: Ske Din vilja (återfinns inte hos Lukas, men hos Matteus) och hit hör också tillkomme ditt rike. För ett par år sedan var jag på USA turné med bandet. När vi kom till Cornerstonefestivalen fick vi vara med om intressanta saker, bland annat fick jag förmånen att lära känna ett Ortodoxt Underground Ministry som heter Death to the World. (Ni har säkert sett att jag bär deras tröjor ibland). En gång hade de med sig en broder ifrån ett kloster i Kalifornien – Monk Nicodemus.

Han och jag fick många goda samtal. Före en av våra spelningar gick jag till honom och frågade om han ville be med mig. Han skulle nog just börja sin bön när jag sade:
Vi kan ju be för min hals, den har jag problem med och så kan vi ju be för utrustningen på scen och alla människor som kommer dit och att vi kommer ihåg riffen på den nya låten, och…. Nicodemus tittade upp på mig och sa: Vet du vad? Jag tycker vi ber om att Guds vilja ska ske!
Jag har tänkt på det där en hel del. Är det vi människor eller Gud som är viktigast i bönen? Jag inser att en sådan fråga kan vara missvisande. Skriften säger också att vi får komma med våra önskningar och våra med våra förböner. Men i mitt möte med denne broder blev det uppenbart för mig hur min protestantiska miljö har påverkat min syn på bön och hur hans Ortodoxa tradition hade format honom. För mig var bönen kanske först och främst en önskelista, medan den för honom handlade mer om underkastelse och relation.
Båda delarna hör till bönens beskaffenhet. Men när Jesus lär Sina lärljungar att be är det uppenbart vilket som har företräde. De första tre delarna av bönen handlar om Gud och vårt förhållande till Honom. Sedan följer vädjan och förbön från vår sida.

Vädjan och Omvändelse
Det för oss in på den sista delen av Fader vår, som handlar om att bön är både vädjan och omvändelse. Det första uttrycks i orden ”Ge oss var dag vårt bröd för dagen som kommer.” Enligt Luther och flera senare exegeter handlar dessa ord om våra fysiska behov för var dag. Mat, kläder, ett tryggt hem osv. Men med tanke på de grekiska verbformerna kan man emellertid också tänka sig ett djupare perspektiv.

Orden har eskatologiska övertoner. Speciellt i formuleringen: vårt bröd för dagen som kommer. Vi behöver ständigt ha del av det himmelska brödet, av Kristus själv. Hans sanna kropp och blod som vi mottager i den Heliga måltiden.

Detta är också intimt förbundet med orden; ”förlåt oss våra synder, också vi förlåter var och en som står i skuld till oss…” I det mosaiska förbundet offrade prästerna för folkets räkning morgon offer och kvällsoffer. Det kan på många sätt kännas väldigt avlägset, Kristus har ju en gång för alla ersatt alla djuroffer. Ja och amen! Samtidigt lär det oss något mycket viktigt om syndens allvar och tillika vårt behov av daglig omvändelse, att varje dag be Herren om förlåtelse och ikläda sig Hans offer.

Den del av bönen Fader vår som handlar om vädjan hör samman både i berättelsen då Abraham ber för Sodom och Jesu liknelse om mannen som ber sin vän om tre bröd. Orden för be, söka och bulta står i en pågående form i grekiskan och uttrycker därför en uppmaning ifrån Jesus att vara ihärdig i sin bön. Ändå behöver vi komma ihåg att det är Guds vilja som sker i slutändan. Precis som i exemplet med Sodom.

Epilog
Idag har vi fått reflektera över ett par saker som bön inte är:

Den är inte ensam, inte liten eller kort.
För att i stället se att den är:
Relation, lovprisning, ödmjukelse, bekännelse, vädjan och omvändelse…

Din bön eller din uppfattning om bön avslöjar vem du är…

Henri Nouwens har sammanfattat vad bön är på följande sätt:
”Bönen är ett lyssnande till rösten som kallar mig den älskade, bönen som god vana innebär att ständigt återvända till sanningen om vilka vi är och göra anspråk på den…”

Till större Ära åt Gud.
I Faderns och Sonens och Den Helige Andes namn!