Predikan

Det är gott att vara hemma i Sverige igen. Ack du fagra Vikinga Rike!! Det är märkligt allt fint man har sett när man har varit iväg så länge och på många olika platser i USA och Kanada så känner man direkt när man kommer till Småland: Detta är speciellt. Det är bara Lappland och delar av Norge som är vackrare vad jag vet...

Tiden har en förmåga att rinna i väg men idag har jag en stund över och tänkte lägga upp Söndagens predikan här på min blogg. Den bär titeln GUDSBÄRARE och hölls i S:t Petrus i Halmstad i Söndags på Marie Bebådelsedag.
------------------------------------------------------------------


Inledning
”Jungfrufödelsen är så oväntad, så egendomlig att ingen som ville göra kristendomen attraktiv skulle ha uppfunnit den.”Anders Plitz

Har ni lyssnat noga på dagens evangelietext?
Ju mer jag har arbetat med den desto mer förundras jag över hur mycket teologi den innehåller. Det talas om Treenigheten, om Inkarnationen, Om Kristi dubbla natur, om änglar, Om frälsningen, om Guds Allmakt, Om Guds förbund och så vidare. Nu tror ni kanske att jag ska predika länge, men jag har försökt att göra en avgränsning här.

Inte alltid, men ofta har jag funnit det vara till stor hjälp att dela in predikostoffet i tre punkter. Predikan idag följer denna klassiska modell som redan finns omnämnd hos tidiga Kyrkofäder. Jag kommer tala om tre som bär fram Gud. Ärkeängeln Gabriel, Jungfru Maria och slutligen Kyrkan.

Man kan med all rätt fråga sig vad en skapad andevarelse, en ung kvinna och en så mångfasetterad organisation som Kyrkan har gemensamt. Om de nu har någonting gemensamt. Om den frågan känns spännande ber jag dig att lyssna med iver till dagens budskap.

1. Ängeln bär fram Gud
Den första huvuddelen i dagens homilia behandlar Angelogins område, det vill säga läran om de heliga änglarna. Har ni tänkt vilken central plats änglarna är givna i de bibliska texterna? på Av de 66 förstahandskanoniska skrifterna i Bibeln nämns änglar på ett eller annat sätt i 61 böcker. Undantag är Esters bok, Rut och Johannes breven. Beskrivningen av änglar är dock tydligare i de kristna grekiska skrifterna än i de hebreiska.

I vår text nämns Ängeln Gabriel och jag tänkte att det kan vara intressant att bekanta sig något mer med denne gestalt. Både de katolska och de Ortodoxa traditionerna talar om ängeln Gabriel som en av sju Ärkeänglar. Man nämner Mikael, Gabriel, Rafael, Uriel, Ragiel, Barakiel och Sariel som dessa sju (dock varierar namnen på de tre sista i olika uppräkningar).

I reformert tradition som sedan till stor del har influerat frikyrklig teologi brukar man endast nämna Gabriel och Mikael som ärkeänglar eftersom de nämns vid namn i Skriften och är ofta återkommande vid centrala händelser. Enligt min uppfattning tror jag man kan tala om sju ärkeänglar (kanske som ett symboliskt tal men i alla fall.) Man kan t ex läsa ifrån Tobits bok, kapitel 12 vers 15:

”Jag är Rafael, en av de sju änglar som står beredda hos och som har företräde hos Honom i Hans härlighet…”

Trots att Gabriel är välkänd och omtalad så nämns han bara på fyra ställen i Skriften. Två gånger i Daniels bok och två gånger här i Lukasevangeliet. Anledningen till att är känd är kopplad till Hans uppdrag. Gabriel är Guds speciella sändebud till människorna. Hans namn betyder Guds man. Lite tidigare i Lukas första kapitel läser vi om hur prästen Sakarias får besök av Ängeln Gabriel som då berättar om att Sakarias hustru Elisabet ska bli havande och föda en son – förelöparen Johannes döparen. Både här och senare i dagens text när Gabriel visar sig för Jungfru Maria säger han åt dem: ”Frukta inte” eller ”var inte rädd”.

Denna uppmaning förekommer ofta i de bibliska texterna när de Heliga Änglarna eller Herren själv uppenbarar sig för människor. Ett närliggande exempel är kapitel 2 i Lukas när herdarna får glädjebudet om att Guds Messias är född.

När Guds storhet och helighet synliggörs genom en teofani eller ett änglabesök blir detta så påtagligt och omskakande för en människa att hon skälver av bävan och helig fruktan. Tänk er in i Sakarias och Marias situation plötsligt i deras ensamhet står en enorm ängel framför dem och det står om dem båda att de blev mycket förskräckta! Men Ängeln Gabriel säger åt dem att inte frukta och mer därtill: Han kallar dem vid namn och säger frukta inte Sakarias, frukta inte Maria. Så kallar Gud på oss, Han nämner oss vid namn.

Gabriels roll i Guds stora frälsningsplan är inte oviktig. Gud kunde visserligen ha utfört allting på egen hand, men i sin nåd väljer Han att låta änglar och människor vara delaktiga i detta stora mysterium och det i avseendet är Gabriel i allra högsta grad en Gudsbärare.

Jag har sammanställt några av Gabriels egenskaper så här:
> Gabriel är Trinitarisk (Luk 1:35)
I vers 35 anger Gabriel att den Högstes (Faderns) Kraft skulle komma över Maria så att Sonen blir människa genom den Helige Anden

> Han är ödmjuk sig trots sin storhet (Luk 1:19, 28)

> Lyssnar till Gud och lyder Hans befallning (Luk 1:19)

Det vill säga att Gabriel tjänar Gud och förmedlar Guds vilja till människor. På det sättet är han en Gudsbärare. Han förkunnar glädjebud – Evangelium.

2. Jungfru Maria bär fram Gud

Idag firar vi som bekant Jungfru Maria bebådelsedag och jag har funderat en hel del på vad jag ska säga om den heliga Jungfrun och hennes roll i Guds frälsningsplan. Jag tror kanske att man skulle ägna lite mer tid åt den teologi som vi kallar mariologin (läran om Maria), förslagsvis under ett teologiskt forum någon kväll. För er som inte kan vänta kan jag gärna rekommendera en bok som jag läser just nu om de sju ekumeniska Kyrkomötena, den tar upp mycket om den tidiga Kyrkans teologi kring Jungfru Maria. The Seven Equemenical Councils Av Leo Donald Davis.

Jag nämnde innan att Gud har valt att låta änglar och människor ha en roll i Hans frälsningsplan. Det låter väl fantastiskt? Samtidigt vill jag poängtera att jag bejaktar den lutherska devisen om att hela frälsningen är endast Guds verk. Dock har Gud av nåd gett skapade varelser möjlighet att gensvara på Hans kallelse och att bära fram glädjebudet för världen. Det är en mycket kortfattad beskrivning av Ortodox frälsningslära som man kallar för synergism.

Om man börjar jämföra Marie bebådelse med viktiga händelser i Gamla Testamentet framträder många likheter. Vi har redan nämnt mötet mellan människor och änglar och vad som ofta sker då. Men den mest slående parallellen är vad jag skulle vilja kalla för Förbundets framskridande genom Guds ingripande. Guds frälsningsplan drivs framåt med hjälp av förbundet mellan Gud och människor. Låt oss ta några exempel:

> När allt mänskligt hopp var ute fick Abraham löftet om en egen arvinge. Löftessonen Isak föddes trots att Sara för länge länge sen hade passerat fertil ålder.

> Jakobs hustru Rakel var ofruktsam, men genom Guds nåd besvarades hennes böner och hon födde nästa löftesson – Josef.

> Mose som kom att bli nyckelgestalt för Israels folk räddades genom Guds försyn som litet barn undan döden.

> Det var fullständigt otänkbart i mänskliga ögon att David skulle bli Kung, men genom Guds hand leddes profeten till den enkle herdepojken.

Detta är bara några exempel på hur Gud griper in, frälser och upprättar Sitt folk genom att vara trogen mot Sitt förbund. Abraham, Isak, Jakob, Josef, Mose och David är alla omistliga personer i Guds plan, men Herrens ingripande är hela tiden förutsättningen för att de ska kunna vara det.

Jag nämner detta för att jag tror att det är nyckeln till vår förståelse av Jungfru Maria. Hon är i sanning Gudaföderska och Hon är värd att vörda, inte för att hon förstod vem Hon var och ville göra sig ett namn utan för att Hon förstod att hon inte kunde förstå och överlämnade allting till Herren.

Hon som sade; Jag är Guds tjänarinna, blev upphöjd genom sin ödmjukhet och villighet att göra Guds vilja. Guds förbund når därmed sitt klimax i Inkarnationen, det som Gamla Testamentet pekar fram mot blir nu verklighet. Gabriels ord till Maria ska inte uppfattas som en vardaglig hälsningsfras, utan som en teologiskt noga vald formel. Herren är med Dig är kopplat till förbundsformeln i Gamla Testamentet och löftet om Guds närvaro.

Om nu den första visar aspekten om Jungfru Maria tar fasta på hur Gud förverkligar sin plan genom att ”göra det som för människor är fullständigt omöjligt” så handlar nästa om hur Gud griper in på ett sätt som vi inte räknar med.

Läser man budskapet till Sakarias om Johannes döparens födelse parallellt med Maria bebådelse ser man väldigt många likheter. Men har du någonsin tänkt på att de rent logiskt och kontextuellt sätt borde de vara omkastade. Elisabeth är översteprästens hustru. Den välkände prästen Sakarias befinner sig i Guds stad – Jerusalem, i det allra heligaste i templet när han får budet om att en Son ska födas åt honom. Men denne Johannes är inte själv Messias, utan förelöparen.

Den okända Jungfrun Maria å andra sidan befinner sig i den lilla obetydliga staden Nasaret i Galiléen, en provins med dåligt rykte långt bort ifrån tempelberget. Hon får budet av samme Ängel att föda Guds Son till denna världen.

Själva Jungfrufödseln är med Piltz ord egendomlig, ja absurd. Men det är mer därtill. Hela skeendet kring den är paradoxal. Varför? För mig är det omöjligt att se något annat skäl än att Gud ofta handlar på ett sätt som vi inte räknar med, Hans namn till ära. Han visar Sin suveränitet.

Både Jungfrufödseln och bekännelsen till Maria som Gudaföderska eller Theotokos går hand i hand. Det är epitet om Maria, men i egentlig mening är de en Kristologisk bekännelse. Det talar om Kristus som både Sann Gud och Sann Människa. Teologiskt sett finns det oerhört mycket att säga om detta, men låt mig sammanfatta det med Kyrkofadern Leo den Stores ord:

”Om Han inte varit Gud, hur kunde Han då bota oss, om Han inte varit människa, hur kunde Han då bli vårt föredöme”

Låt oss också sammanfatta Jungfru Marias egenskaper:

> Jungfrufödseln är Trinitarisk (Luk 1:31-35)
Maria lyssnar till Faderns Ord, Hon föder Sonen genom den Helige Andes kraft.

> Maria ödmjukar sig trots ett ”omöjligt” budskap (Luk 1:38)
Hon sade jag är Herrens tjänarinna - Må det ske…

> Gudsbärare
Den lexikala betydelsen av Theotokos är Gudsbärare. Före någon präst är hon den som bär Kristi kropp och blod till världen.

3. Kyrkan bär fram Gud
Min tredje paragraf idag handlar om Kyrkan som Gudsbärare. Man kan se denna del som en tillämpning av de två övriga eftersom inte denna nämns direkt i texten. Jag upptäckte att om man överför de viktigaste egenskaperna hos Ärkeängeln Gabriel och Jungfru Maria till Kyrkan finner man attribut som är direkt grundläggande för Kyrkan:

En Trinitarisk, Ödmjuk, Gudsbärare…
Jag vill som avslutning säga något kort om dessa i förhållande till Kyrkan.

> Trinitarisk
Hjärtat i den kristna Kyrkans liv och lära är och skall förbli Treenigheten. Fadern och Sonen och Den Helige Anden är grunden för Skapelsen, Frälsningen och Upprättelsen. Treenigheten är den som uppfyller allt och finns i allt – det godas skatt. Och Han är mönstret för läran om Kyrkan. När jag undervisade om Spiritual Pathways i Saskatoon vid ett tillfälle talade jag om Kyrkan som en avbild av den Heliga Treenigheten. Gud är enhet, Gud är mångfald, Gud är utgivande gemenskap.

Precis som många villoläror om Treenigheten betonar Guds enhet så mycket att mångfalden begränsas blir det också fel om Kyrkans enhet betonas på bekostnad av mångfalden. Å andra sidan fanns det andra villoläror om Treenigheten som betonade de unika personerna inom Gudomen så att enheten upplöstes. Den aspekten tror jag är ännu vanligare idag när det gäller Kyrkan. Om mångfalden förvrängs till individualism går enheten förlorad. Men varken Gud eller Kyrkan är antingen eller, de är båda.

> Ödmjukhet:
För det andra: Ödmjukhet
Hur ofta glömmer vi inte hur Gud ser lika värde hos alla människor.

Jag kan inte låta bli att knyta an till en mycket intressant detalj som finns att läsa om i tredje Mosebok. Precis som nu i många kyrkor så var prästerna i det mosaiska förbundet oftast klädda i mycket vackra dräkter för att avspegla den himmelska härligheten, men det fanns ett viktigt undantag till detta som knappast är någon slump: På Jom Kippur – den stora försoningsdagen skulle översteprästen klä sig i en enkel linneklädnad.

När Han trädde in i det allra heligaste inför Gud bar han en slavs dräkt. Den främste ledaren var den störste tjänaren. Detta är en underbar typologi för Inkarnationen: Gud blir människa i Kristus för att kunna försona världen med sig själv. Kristus blir själv slav för befria de bundna. Han blir piskad för hela de slagna, Han dör för att göra de döda levande. Och genom Sin uppståndelse fullbordar Han Sitt verk i Seger och Ära.
Jag lyfter fram ödmjukheten för att den omistlig i det kristna livet och i Kyrkan. Det handlar inte om att bli betjänad, utan att betjäna andra.

> Guds bärare
Till sist vill jag stanna till vid Kyrkans roll som Gudsbärare. Detta attribut är direkt beroende av de båda andra är redan finns.

Det finns något mycket stort i detta. Vi talar om Maria som Guds Moder, men vi talar samtidigt om Kyrkan som Moder. Kyrkan är en förlängning av Inkarnationen. Gud har inkarnerats en gång för alla och fötts till världen av Jungfru Maria, men evangeliet behöver ständigt inkarneras till alla människor i olika kulturer, i det avseendet är vi som Kyrka sannerligen Gudsbärare och Kristi representanter på Jorden. Kyrkan bär fram Kristus i världen.

I Johannesevangeliets första kapitel heter det:
Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv Gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss.
Förklarat heter på grekiska här εχεγεομαι och från det får vi ordet exegetik, som är disciplinen om tolkning och utläggning. Om då Kristus är Guds exeget, är Kyrkan Kristi exeget. Att bära Gud till världen handlar om att visa vem Han är, utifrån Kristi eget exempel.

Må Herren Gud förbarma sig över oss och hjälpa oss i vår uppgift som Kyrkan att vara en Trinitarisk, Ödmjuk, Gudsbärare som lyssnar till Gud och följer Hans vilja.

Till Större Ära åt Gud… I Faderns och Sonens och Den Helige Andes Namn!