HERREN BEHÖVER DEN

HERREN BEHÖVER DEN
Homilia 2012 04 01, S:t Petrus Församling
Sak 9:9-17, Fil 2:5-11, Mark 11:1-10  

Inledning

Clemens, Biskop av Rom under det första århundradet skriver:

”Med Sitt Majestäts Ord har Han [Gud] ordnat allt, och med ett enda ord kan Han omstörta det. Vem kan säga till Honom: Vad har du gjort? Eller vem kan stå emot Hans väldiga kraft? När Han vill och såsom Han vill skall Han göra allt, och ingenting av det som Han har fastställt skall utebli. Allt finns inför Honom, och ingenting är dolt för Hans vilja…” [1 Clem 27:4-6]

Enligt Evangelisten Markus sade Jesus, strax innan berättelsen i dagens text:

”Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många…” [Mark 10:45]

Hur förklarar vi tensionen, spänningsförhållandet mellan Guds suveräna Allmakt och Hans totala utgivande? Det är en fråga som kan vara på sin plats att reflektera över utifrån dagens texter.

Smaka åter på orden ifrån Sakarja som vi hörde läsas tidigare:

”Fröjda dig storligen, du dotter Sion, höj jubelrop, du dotter Jerusalem. Se, din konung kommer till dig, rättfärdig och segerrik är han. Han kommer fattig, ridande på en åsna, på en åsninnas fåle...” [Sak 9:9]

Märk väl konstrasterna i texten. Konung – fattig och segerrik – ridande på en åsna. Främmande från varandra kan det tyckas. Samtidigt verkar det inte vara ett problem för profeten. 

Exeges

I dagens heliga Evangelium läser vi om hur Kristus uppfyller Sakarjas profetia om Messias intåg i Guds heliga stad. Än mer kan hela det kontextuella sammanhanget, med den blinde Bartimaios som Jesus helar, intåget i Jerusalem och folkets lovprisning ses som en uppfyllelse av orden hos Jesaja:

”De döva skall på den tiden höra vad som läses för dem, och de blindas ögon skall se och vara fria från dunkel och mörker. Och de ödmjuka skall då känna allt större glädje i Herren, och de fattigaste bland människor skall fröjda sig i Israels Helige…” [Jes 29:18-19].

Utifrån Kyrkoåret betecknar Jesu intåg i Jerusalem - Palmsöndagen - inledandet av stilla veckan. Nu börjar de slutliga förberedelserna för fullbordandet av Jesu jordiska gärning. Den profetiska händelsen bär också en stark symbolisk prägel.

Den syftar till att visa på hur Kristus gör upp med de felaktiga judiska föreställningar som fanns om Messias och Guds rike. Jesus är den som uppfyller lagen och profeterna och upprättar centrum för sann tillbedjan.

Detta sistnämnda indikeras av tempelrensnigen som följer ett par verser efter det att inridandet i Jerusalem har skildrats. Men allra viktigast är kanske ändå den kristologiska aspekten av dagens text. Den har oerhört mycket att lära oss om vem Gud är och på vad sätt de inkarnatoriska grundvalarna av frälsningsverket hänger samman med de triumfatoriska. 

Det finns en aktör i berättelsen som fångade min uppmärksamhet på ett speciellt sätt när jag arbetade med dagens text, nämligen åsnan. Precis som händelsen i sig är åsnans funktion i den här perikopen dubbelbottnad. Jag har sammanfattat detta utifrån ett par punkter.

1. Osedd, dock förutsedd

För det första är åsnan osedd, men likväl förutsedd.

Det ringaktade lilla djuret, visserligen avkomma till ett lastdjur som helt säkert hade en viktig funktion, var om man ska se det logiskt osett av så gott som alla. Samtidigt, frågar jag mig om det finns något specifikt djur i de heliga skrifterna som har varit sett av så många och mest av allt sett av Gud som just detta lilla åsnesto?

500 hundra år i förväg omnämns det hos profeten Sakarja, 700 år i förväg hos Jesaja och sedan bekräftar Jesus att åsnestoet är sett och Hans lärjungar får syn på det, precis som Jesus hade sagt dem. Sedan kommer intåget i sig när tusentals människor ser detta lilla djur. Och dessutom blir samma åsna varje Palmsöndag under 2000 år av Kyrkans historia sedd och uppmärksammad, inte därför att hon var speciellt lyckad som åsna, men därför att hon var förutsedd av Gud.

2. Oansenlig, dock använd

För det andra är åsnan oansenlig, men ändå använd av Gud.

Även om man tänker sig att Barack Obama skulle komma åkande i en rostig gammal Fiat vid sin presidentinstallation räcker vi endast en bråkdel av ödmjukheten i Jesu handling. Han som är Kristus, universums Konung och upphov, Gud av Gud, sann Gud av sann Gud sätter sig på ett lastdjursföl när Han rider in i Jerusalem. 

Åsnor nämns frekvent i Skriften. De används förvisso som av många människor som lastdjur, men deras ringa värde var vida känt. Detta indikeras i ett flertal texter, exempelvis heter i fjärde Mosebok:

”…Se inte till deras offergåva. Inte så mycket som en enda åsna har jag tagit av dem, och ingen av dem har jag gjort något ont…” [Num 16:15]

Eller som profeten Jeremia skriver:

”Som man begraver en åsna, så skall han begravas. Han skall släpas ut och kastas bort, långt utanför Jerusalems portar... [Jer 22:19]

Förväntningen på en politisk Messias var oerhört stark under Jesu tid. Och nu kommer Han som man förväntar sig skall krossa den Romerska ockupationen, ridande på en liten åsna – ett djur som symboliserar fred. Folkets messianska agendor såg väldigt annorlunda ut. Messias, skulle ju komma med makt och myndighet och naturligtvis ridande på en häst, som är symbolen för strid.  

Visst är det sant att Messias skall vara Kung. Men Kristi messianska tjänst utgörs av en triad. Han är Profeten som talar å Guds vägnar, Han är Prästen som företräder folket inför Gud och Kungen som utövar det suveräna styret.


3. Oanvänd, dock behövd

Den tredje och slutgiltiga av åsnas paradoxer är att hon var oanvänd, men likväl behövd. För mig förefaller det som om evangelietextens inkarnatoriska och utgivande klimax återfinns i Jesu ord om åsnan; ”Herren behöver den.” Har du reflekterat över vilken oerhörd deklaration de orden innefattar?

Skriften vimlar av uttalande om Guds Allmakt och Triumf, i stil med det vi hörde från Clemens av Rom i inledningen, men ändå behöver Han ett litet osedd och ansenligt åsnesto. För att förstå detta oerhörda behöver vi poängtera något väldigt väsentligt i sammanhanget, nämligen Kristi frivilliga ödmjukhet.

Naturligtvis kunde Jesus ha valt att handla på ett annat sätt, men genom att stiga ned från Himmelen, bli människa och gå korsets och lidandets väg så använder Han, ja till och med behöver en liten åsna i sin tjänst.

Jesu beskrivning och poängtering om att åsnan skulle vara oanvänd är inte slumpmässig. Det svarar mot den judiska sedvänjan att ett djur som skulle brukas i helig tjänst måste vara oanvänt i andra syften. I Fjärde Mosebok läser vi:

Och Herren talade till Mose och Aron och sade: Detta är den lagstadga som Herren gett befallning om: Säg till Israels barn att de skaffar fram åt dig en röd, felfri ko, en som inte har något lyte och som inte har burit något ok. [Num 19:1-2].

Samma företeelse möter vi i Första Samuelsboken, när Herrens heliga ark skulle flyttas:

Så gör er nu en ny vagn, och ta två kor som ger di och som inte har burit något ok, och spänn korna för vagnen, men skilj deras kalvar från dem och låt dem stanna hemma. [1 Sam 6:7]

Därmed indikerar åsnans status som ickeanvänd att den tjänst hon fick utföra åt Herren var ett heligt arbete, hon som var förutsedd blev använd och därför också behövd.

Tillämpning

Finns det inte, vid närmare eftertanke, en tämligen uppenbar parallell mellan åsnas roll i Jesu intåg i Jerusalem och människans roll i Guds handlande med Sitt folk? Kan inte denna lilla åsna som Jesus använder sig vara en bild av människan i hennes tjänst inför Herren?

Teologerna har genom 2000 år diskuterat hätskt om huruvida frälsningsverket är monergistisk eller synergistiskt till sin karaktär. Alltså huruvida Gud helt ensam utför frälsningen eller om Han samverkar med människan i viss utsträckning.

För att göra rättvisa åt saken ska det säga att den tredje vägen, en heresi kallad pelagianism också föreligger, men dess tes om att människan i första hand är den som väljer Gud är om ni frågar mig mycket svår att få ihop med såväl Gudsbild som frälsningslära.

Jag tror dessvärre att denna sistnämnda aspekt är vanligt förekommande inom frikyrkan. När jag var i USA såg jag t ex halsband som var formade som plektrum (på engelska ”pick”) som bar texten ”pick Jesus” (välj Jesus). Fyndigt kan det tyckas, men föga förenligt de stora Kyrkofamiljernas lära om frälsningen.

Men tillbaka till frågan. Handlar det alltså om egenverkan hos Gud eller samverkan mellan Gud och människan? Detta rymmer ett stort mysterium, för att använda en paulinsk terminologi. Jag tror nämligen att svaret på frågan paradoxalt nog är både ock.

På ett övergripande plan är det min övertygelse att man inte kan undvika eller komma ifrån att Guds vilja, Allmakt och suveränitet är total, precis som citatet hos Clemens deklarerar. Å andra sidan, och detta är en oerhört viktig aspekt, hade inte denne Allsmäktige Gud varit värd att vördas, Tillbes och efterföljas om Hans Allmakt var påtvingande. Det hade fortfarande handlat om Allmakt, men en Allmakt med tyranni som förtecken.

Nu vet vi att Gud inte fungerar på det sättet. Essensen i kristen tro handlar om att Guds väg är seger genom utblottande och utgivande - kärlekens triumfatoriska mysterium.  Det var människan som försökte göra sig till gud i det hon säger ”låt oss stiga upp...” Responsen hos Gud som är universums Skapare och upphov är det motsatta, som Treenig säger Han inom Gudomen; ”låt oss stiga ned…”

Jag tror att ni alla känner igen det Ortodoxa korset. (Visa/rita en bild). Den lilla tvärslån över den stora betecknar som de flesta känner till I.N.R.I. – Jesu Nasare Rex Judaios, men vad betyder den diagonala tvärslån nertill?

En förklaring har med rövarna att göra. Den på Jesu högra sida fick löfte om himmelskt liv, medan den andre kom till dödsriket. En mer ingående aspekt handlar just om frälsningens paradoxala essens, det som med Luthers ord kallas för det saliga utbytet. Ser ni att denna nedre tvärslå påminner om en gungbräda? På sätt och vis är det just det den är! Inkarnationen är frälsningens gungbräda. Många kyrkofäder betonade ofta detta med orden:

”Gud blev det vi är för att vi genom Hans nåd skulle kunna ta del av det Han är…” eller mer koncist uttryckt; ”Gud blev människa för att människan skulle kunna bli gudomliggjord...” Detta frivilliga nedstigande, ja utblottelse för människans skull vittnar dagens episteltext om:

Han [Jesus] ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud, utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa, gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn… [Fil 2:6-9]

Denna anrika kristologiska bekännelsehymn användes troligen liturgiskt av Kyrkan före det att Paulus skrev detta brev. Dess budskap fångas upp av Clemens av Rom som vi tidigare har citerat när Han skriver i Första Clemensbrevet:

Det gudomliga majestätets spira, Jesus Kristus kom inte i skrytsam arrogans inte heller i stolthet, trots att Han hade kunnat göra det, Han kom i ödmjukhet…

Med andra ord: Gud Sonen, den Allsmäktige, kungars Kung och herras Herre – Jesus Kristus föddes av en enkel judinna i en oansenlig by, Han gick lydnadens väg, lät sig förödmjukas, var bland de mest utstötta, använde sig av de mest föraktade och red sin väg till korset på en liten åsna...

Därför i Guds utblottande, ja sårbarhet, riskerar Gud att låta människan få användas och gensvara i Hans frälsningsplan. 

Precis som åsnan är människan osedd, men likväl förutsedd av Gud. Därmed är hon allt annat än osedd. Att vara sedd av Gud ger människan ett evighetsvärde.

Vidare är människan oansenlig likt åsnan, men ändå använd av Gud. ”Vad är en människa att Du tänker på henne..”, utbrister psalmisten när han skådar den stjärnbeströdda himmelen. Och trots denna vår litenhet i jämförelse med Guds enorma Skapelse är människan inte bara sedd av Gud, utan också använd. Det genererar värde och funktion i Guds värld.

Och till sist; människan kan i likhet med åsnan vara oanvänd, men likväl behövd. Gud har ordnat det så att människan får vara med i frälsningens drama på ett mycket tydligt sätt. Därmed har hon ett unikt värde, en viktig funktion och ett uppdrag eller ansvar i Guds plan. Allt initiativ springer ur Gud, men genom att låta sin Allmakt vara frivilligt erkänd säger Gud det oerhörda om oss: Herren behöver Dig!

Till större Ära åt Gud!

I Faderns och Sonens och Den Helige Andes Namn.

Amen 

Mötet med Ljuset som förvandlar

Under våren har jag återigen haft en sporadisk tillgång till internet. Det har gjort att jag inte kunnat lägga upp predikningar från de senaste månaderna. Om allt fungerar kommer jag i stället att lägga upp dem nu med någon veckas mellanrum. Hoppas därför att ni har överseende med att de kommer lite "efter" i förhållande till kyrkoåret. Först ut är en predikan som berör Ljusets teologi i den ortodoxa traditionen. Den har sin utgångspunkt i det som skedde på förklaringsberget och som återges hos synoptikerna, här ifrån Markusperikopen. I vanlig ordning ber jag er att komma med respons eller kommentarer. Frid vare med er alla!!

---------------------------------------------------------------------------------------------------

MÖTET MED LJUSET SOM FÖRVANDLAR

Homilia S:t Petrus Församling 2012 - 03 - 04.      Simon Pilgrim Rosén

Gen 22:1-18, Rom 8:31-39, Mark 9:2-10

Mark 9:2-10, egen översättning

Och efter sex dagar tog Jesus med sig Petrus och Jakob och Johannes och ledde dem upp till ett högt berg. Där var de avsides och ensamma med varandra. Då förvandlades Han inför dem. Hans klädnad blev plösligt extremt skinande vit, så skinande som ingen tvättare på Jorden kan göra vitt. Då uppenbarades Elia och Moses för dem. När de samtalade med Jesus sade Petrus; Mästare här är gott för oss att vara här. Låt oss göra tre hyddor, en åt Mose, en åt Elia och en åt Dig. Han hade blivit skräckslagen och visste inte vad som skulle bli sagt. Plötsligt kom ett moln och överskuggade dem och en röst ljöd ur molnet; Denne är Sonen min, den älskade, hör Honom ni! Plötsligt när de såg sig omkring såg de ingen annan än Jesus med dem själva. Medan de gick ned befallde Han dem att inte berätta för någon vad de hade sett, inte förrän Människosonen hade uppstått från de döda. De höll tyst om ordet med varandra, trots att de diskuterade vad de innebär att uppstå från de döda.

Inledning

Det är en fantastisk tid just nu. Ljuset och värmen vänder åter till vår kalla nord. Det blir speciellt påtagligt en dag som denna när Solen skiner så klart. Ändå vet vi ju att solen skiner även gråa dagar – bortom molnen. Dock blir allting annorlunda när Solen med sina strålar lyser upp landskapet. Men har ni försökt att titta in i Solen någon gång? Det gör man inte speciellt länge, vi bländas snabbt och blicken viker undan…

Den svenske mystagogen Peter Halldorf skriver i inledningen till sitt magnum opus om Anden:

”Vid åsynen av grips själen av yrsel, tanken raglar och ögat bländas. Ändå anstränger vi oss till det yttersta för att gillra en fälla åt Allhärskaren. Men alla försök att fånga Gud i förnuftets nät, i begreppen och i böckerna är fåfänga. Mysteriet spricker som en såpbubbla när vi ska till och gripa om den Oändlige. Språket går i baklås. Vi hamnar i en återvändsgränd, utelämnade åt en tänkt Gud, en abstrakt tro och en känsla av overklighet inför den andliga världen. Allt medan den levande Guden sörjer över att vi inte besvarar Hans kärlek med hängivenhet.”

Kristi förklaring, förvandling eller Transfiguration som denna händelse brukar kallas för kan tyckas vara en ganska märklig och svår händelse att förstå innebörden av. Många kyrkotraditioner gör inte speciellt mycket av den, medan den är oerhört central inom Ortodox spiritualitet och teologi. Kanske just därför. Händelsen är i sanning både spiritualitet och teologi, både erfarenhet och lära och det är min tro att den har mycket att lära oss idag. Dagens homilia kommer att lägga stor vikt vid Ljusets teologi, naturligtvis i första hand för att evangelietexten bjuder oss till det, men också för att jag tror att den hjälper oss att förstå grunden för ett möte med Herren.

Exeges

Transfigurationen

Vad är det egentligen som hände den där dagen på berget Tabor, beläget i Galiléen? Till att börja med är det en händelse som satte spår i lärjungarnas liv och avspeglar sig i deras berättelser i senare skede, den helige Aposteln Petrus talar om detta i sitt andra brev:

"Det var inte några skickligt hopdiktade sagor jag byggde på när jag för er förkunnade vår herre Jesu Kristi makt och hans ankomst, utan jag hade med egna ögon sett honom i hans majestät. Ty han mottog ära och härlighet från Gud, sin fader, när en röst kom till honom ur denna majestätiska härlighet: "Detta är min älskade son, honom har jag utvalt." Den rösten hörde jag själv komma från himlen, när jag var med honom på det heliga berget…" [2 Pet 1:16-18 ]

Varför befann sig Jesus och de tre lärjungarna på det där berget överhuvudtaget? Om vi backar bak lite till den omgivande kontexten hos Markus finner vi att Jesus vid flera tillfällen gjort en rad fantastiska mirakler och på flera sätt angett tecken på Hans sanna identitet. I det åttonde kapitlet frågar Jesus sina lärjungar om vem de säger att Han är och Petrus svarar då: Du är Messias.

Samtidigt verkar det som att lärjungarna inte hade förstått Jesu roll och uppdrag fullt ut. Jesus tillrättarvisar Petrus för att han ifrågasatte att Messias måste bli förkastad och lida. Sedan kommer perikopen omedelbart före vår text där Jesus talar om lärjungarskapets krav - att varje dag ta sitt kors och följa efter Kristus. Bryggan mellan denna undervisning och händelsen på förklaringsberget finner vi i 9:1:

"Och han sade: Sannerligen, några av dem som står här skall inte möta döden förrän de har sett Guds rike komma med makt."

Rykt ur sitt sammanhang är det lätt att låta dessa ord endast handla om den yttersta dagen, då den djupaste av universums sanningar – Kristi Herravälde – slutgiltigt skall uppenbaras. Men denna händelse sker redan där på berget, eller rättare sagt den åttonde dagens pågående strålglans blir för ett ögonblick skönjbar för de utvalda och saliga apostlarna.

Tidsangivelser är ovanliga hos Markus. Därför är det värt att notera att han skriver ”efter sex dagar…” Troligtvis är detta en medveten parallell till Exodus tjugofjärde kapitel som handlar om när Mose mötte Gud på berget Sinai och mottog lagens bud. Ett stycke in i denna berättelse heter det:

"Och Herrens härlighet vilade på Sinai berg, och molnskyn övertäckte det i sex dagar. Men den sjunde dagen kallade han på Mose ur skyn. Och Herrens härlighet tedde sig inför Israels barns ögon som en förtärande eld, på toppen av berget. Och Mose gick mitt in i skyn och steg upp på berget. Sedan blev Mose kvar på berget i fyrtio dagar och fyrtio nätter." [Ex 24:16-18]

De sex dagarna är alltså en symbol för förberedelse för mötet med Gud själv, det som vi med teologiska termer brukar kalla för en teofani. Förberedelsetiden är bara den första i raden av paralleller mellan teofanin i Exodus och Kristi förklaring.

Höga berg är också återkommande vid dessa dylika mystiska företeelser eller vid andra händelser som är viktiga ur ett frälsningshistoriskt perspektiv. Vi ser det t ex i dagens GT läsning där Abrahams och Isak enligt traditionen befann sig på Moria berg, det berg där Jerusalems tempel kom att byggas. Som vi redan har sett mötte Mose Herren och mottog lagen på berget Sinai, men långt före detta, fick han sin kallelse vid Guds berg Horeb, där Gud talade till honom från den brinnande busken. För Elia uppenbarade sig Herren först med ett kraftfullt åskväder inför Baals profeterna på berget Karmel och sedan i det stilla suset på Horebs berg. [Jmf Kung 18-19]. (Listan kan göras betydligt längre och det är intressant att notera att både Mose och Elia är återkommande i dessa sammanhang och det är just dessa två som uppenbaras bredvid Jesus på förklaringsberget.) Det är även på berg som flera avgörande skeenden i Jesu verksamhet äger rum, förutom dagens berättelse kan vi nämna bergspredikan, Golgata och himmelsfärden.

Nästa signifikativa drag för en teofani som möter oss i berättelsen om Kristi förklaring är molnet. Vi har redan sett detta i Exodusberättelsen och generellt fungerar det ofta som ett tecken för Gudsnärvaro i Gamla Testamentet. På berget, framför folket i öknen som en molnstod, i tabernaklet och i templet. Denna härlighetsmanifestation brukar inom judendomen refereras till som Shekinah. Molnet kan emellertid inte nämnas utan att kopplas till den mest specifika indikation på en teofani: Ljuset.

Det är somom mysteriet kräver att både dunkel och ljus hänger samman vid teofanin. Vi ser liknande mönster t ex vid Sinai.

Hyllmeter har skrivits om det ouppnåeliga ljuset, ljusmystik eller ljusets teologi i den ortodoxa traditionen. Enkelt uttryckt har det sin grund i Kristi gudomliga Ljus som strålade kring Honom på förklaringsberget. Detta förvandlingens ljus beskrivs oerhört apofatiskt i den grekiska texten, en textnära översättning lyder ungefär:

"Hans klädnad blev plösligt extremt skinande vit, så skinande som ingen tvättare på Jorden kan göra vitt…"

Märker ni hur orden slinter? Språkets rika kläddräkt står naket och utblottat inför detta oerhörda mysterium, för att anknyta till Halldorfs ord om mötet med den oändlige Guden. Samma drastiska beskrivning eller snarare brist på beskrivning av Gud Sonen möter oss när Aposteln Johannes - en av deltagarna på det heliga berget möter den uppståndne Kristus. Han skriver i Uppenbarelsebokens första kapitel att strålglansen från Kristi ansikte var ”såsom Solen när den lyser i all sin kraft...”

Grunden för denna Ljusets teologi är Ortodoxins åtskillnad mellan Guds väsen och Hans energier. Genom att skilja mellan väsen och energier hos Gud slår man vakt om både Transcendens och Immanens i Gudomen: Guds väsen förblir ouppnåeligt, men Hans energier kommer ner till oss.

Läran bygger t ex på Paulus ord i Romarbrevet 1: ”Det man kan veta om Gud kan de ju själva se; Gud har gjort det uppenbart för dem...” [Rom 1:19] eller i Första Timoteusbrevet: 
”Gud som ensam är odödlig, som bor i ett ljus som ingen kan nalkas, Han som ingen människa har sett eller kan se. Hans är äran och den eviga makten, amen.” [1 Tim 6:16]. 


På ett dogmatiskt plan handlar det alltså om att Guds väsen hör till de icke förmedlingsbara (apofatiska) attributen hos Gud, medan Guds energier hör till de förmedlingsbara (katafatiska).

(Guds energier som är Gud själv, genomtränger hela Hans skapelse, och vi upplever dem i form av gudomliggörande nåd och gudomligt ljus. Vår Gud är i sanning en Gud som döljer sig, men Han är också en Gud som handlar – historiens Gud som ingriper i konkreta situationer.) Gud kallas inte Ljus efter Sitt väsen, utan efter Sin energi, sade därför Gregorius av Palamas som var ärkebiskop av Thessalonike på 1300-talet. Denne Gregorios var en av de viktigaste teologerna när det gäller utvecklingen av Ljusets teologi och formandet av den s k Hesykastiska kontemplativa spiritualiteten. Delar av det han skriver är ganska invecklat och bär med rätta en stark mystisk prägel och en predikan är inte rätt forum att presentera hans teologi. Den som vill får istället läsa om honom på egen hand och jag kan rekommendera kapitlet Ljusets teologi hos Gregorius av Palamas i Vladimir Losskys bok Ljus av Ljus, som för övrigt är en mycket spännande och hissnande teologisk färd på detta tema.

På något sätt är det somom Gudsuppenbarelsen på förklaringsberget både upplyser och fördunklar, ger syn och förblindar. Återigen är parallellen till Mose oerhört tydlig. Gregorius av Nyzzas teologi kring det gudomliga mörkret är hämtad ifrån Sinai berättelsen. Ljuset från den Gudomliga Härligheten är starkare än miljarder solar. Att blicka mot Herren får det att svartna för ögonen. T o m Herrens tjänare Moses ansikte var så starkt skinande att han var tvungen att dölja sitt ansikte för att inte blända Israeliterna. [Se Ex 34:29ff]

Detsamma gäller för Aposteln Paulus. Hans första möte med Kristi Ljus gjorde Honom fysiskt blind en lång tid och samtidigt kom det att bli den mest upplysande erfarenheten i hans liv. Petrus och de båda andra lärjungarna blir alldeles skräckslagna av det de ser, en reaktion som för övrigt är typisk vid teofanier i Skriften [se t ex Ex 3:1-6, Dom 13:1-22, Dan 8:17, Luk 1:12-13, 30, Upp 1:17] men samtidigt är det en avgörande händelse i deras relation till Herren och som vi har sett att de knyter an till vid senare tillfällen. Man kan säga att umgänget med Gud gör ansiktet strålande och det stämmer in både för Mose och de Saliga Apostlarna, med tanke på att de med livet som insats förkunnade att Kristus är det sanna ljuset som upplyser hela världen.  

Berget, de sex dagarna, molnet och kanske allra mest ljuset, formar tillsammans svaret på våra inledande frågor om vad det egentligen var som hände den där dagen på berget. Eller snarare vem Jesus Kristus är. Han är Gud Sonen som uppenbarades för de tre apostlarna i Sin himmelska härlighet. Faderns röst ljöd ur himmelen: ”Detta är min älskade son. Lyssna till honom.” [Mark 9:7]. Med andra ord bör inte Kristi förvandling uppfattas som att Jesus blev Guds Son vi detta tillfälle, eller med Johannes av Damaskus ord:

"Vid förklaringen blev inte Kristus till något som Han tidigare inte var. Han visade sig för sina lärjungar sådan som Han var. Han öppnade deras ögon och gav syn åt de blinda."

På sätt och vis är det alltså hos lärjungarna förändringen sker. Det var samma person – det inkarnerade Ordet som lärjungarna såg på Tabors berg, men de hade för att citera Vladimir Lossky; ”blivit i stånd att betrakta Honom i Hans eviga härlighet och förnimma den gudomliga naturens energi…” Det vill säga, att de såg den alltid skinande Solen bakom molnen. De blev uppfyllda av gudomliggörelsens nåd och fick se det som är målet för varje kristen. Om detta vittnar Johannes själv om i sin första epistel:

"Mina kära, nu är vi Guds barn, men det har ännu inte blivit uppenbart vad vi kommer att bli. Vi vet dock att när han uppenbarar sig, kommer vi att bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är." [1 Joh 3:2].

Händelsen på berget Tabor syftar alltså till att visa på Kristi identitet som Gud uppenbarad. Vidare har den ett explicit frälsningshistoriskt raster över sig. Mose och Elia representerar lag och profetism och är i en mening symbol för hela förbundet och Gamla Testamentet. Kristus framställs varken som lag eller profetism i uppenbarelsen, Han är både ock. Mer därtill handlar det om att Kristus sammanfattar och fullbordar det som lagen och profeterna talar om. (Precis som Kristus anger i Johannesevangeliet: ”Om ni trodde på Mose, skulle ni tro på mig, ty det var om mig han skrev.” [Joh 5:46]. Elia och Mose har en oerhört viktig funktion, men skeendet med hur de försvinner i molnet och ger rum helt för Herren visar på att det är i Honom allting blir uppfyllt.)

Tillämpning

Att möta Gud

Jag är medveten om att det har blivit väldigt mycket teologi idag, men samtidigt har jag gjort det som en predikan per klassisk definition handlar om - att utlägga skrifterna. Men låt oss också stanna upp inför ett par tillämpande aspekter av texten.

Jag låter detta rymmas i frågan; Vad är utifrån dagens text kriterier för ett möte med den levande Guden? Det blir lite av en sammanfattande tillämpning för oss i sju korta punkter:

En äkta erfarenhet av Herren:

1.  Uppkommer plötsligt:

Grekiskan i dagens text innehåller flera ord som kan översättas med plötsligt eller då skedde det. Händelsen var inte planerad av lärjungarna och de kunde inte styra eller hålla kvar den. Ofta gör vi nog misstaget att försöka upprepa och planera upplevelsen av Gud, men det är inte möjligt. Vi kan inte styra den Helige Andes verkan. Det är också vanligt att mottagaren av upplevelsen precis som i texten drabbas av helig fruktan.

2.  Den är inramad av bön:

Berget är en avlägsen plats och texten betonar att Jesus tog med sig lärjungarna dit för att vara ensam med dem. I parallelltexten hos Lukas får vi veta att syftet var att be. Vi lägger också märke till att det var tre personer som var med Jesus på berget. Det kan jämföras med Jesu löfte om att där två eller tre är samlade i Hans namn är Han mitt ibland dem. Liturgin – folkets gemensamma tillbedjan av Gud är därför det huvudsakliga forumet för Guds tilltal till oss.

3.  Den är kortvarig, men förändrar långsiktigt:

Utifrån vad vi får veta i dagens text verkar det som att teofanin och lärjungarnas förmåga att se Kristus som Han verkligen är varar endast en kort stund. Likaså varar Mose och Elias framträdande endast ett ögonblick. Men den korta stunden räcker. Precis som när en blixt lyser upp ett nattsvart landskap för bara en sekund. Mörkret efter blixten är det samma som före, men likväl ter det sig helt annorlunda. Petrus låter som vi har sett händelsen vara ett mycket vikigt argument i sin förkunnelse om Kristi identitet i Andra Petrusbrevet. [2 Pet 1:16-18].

 4. Den belyser bakåt:

 Apostlarna förstod inte allt de var med om på Tabors berg, men händelsen bekräftade tydligt det som Jesu under hade pekat på och som Petrus hade bekänt: Han är Messias – den levande Gudens Son. Gud sammanbetar med våra känslor och tidigare upplevelser. Om en andlig upplevelse eller profetia tycks gå emot tidigare indikationer från Gud eller om den skrämmer oss, så är det inte från Herren.

5. Den har Jesus Kristus i centrum:

Mose och Elia har en viktig del i uppenbarelsen, men de är inte dess fokus. Den som sammanfattar och uppfyller allt som Gamla Testamentet handlar om är Jesus Kristus. Många talar vitt och brett om andliga upplevelser, om änglabesök och helgonförnimmelser. Men om dessa inte pekar på Kristus är upplevelsen demonisk.

6.  Den är teologisk och i samklang med Kyrkans tradition:

Mystik och teologi går alltid hand i hand i en uppenbarelse från Gud. Samtidigt som vi har att göra med en erfarenhetsmässig och omskakande händelse så har bär den en djup teologisk prägel. Den syftar till att visa på Kristi sanna identitet som Guds unike utvalde. Hör Honom!

7.  Den landar i erfarenheten innan den landar i orden:

Lärjungarna förstod till en början väldigt lite av sin upplevelse. Den var omskakande och lämnade djupa spår, men det kom att dröja lång tid innan de ens hade tillåtelse att förkunna om det. Erfarenheten behöver landa innan den basuneras ut.

Till större Ära åt Gud

I Faderns och Sonens och den Helige Andes Namn. 

Teologistudier - en investering för livet

För en tid sedan intervjuades undertecknad om varför jag är teolog och hur min utbildningstid har varit. Svaren på frågorna finns nedan eller följ länken till Korteboskolans hemsida:

 http://www.korteboskolan.edu/web/Teologistudierna_var_en_investering_for_livet.aspx

 ------------------------------------------
Teologistudierna var en investering för livet

 - Jag brukar säga att de 5 1/2 år som jag har pluggat teologi är en investering för livet och även om det har varit extremt tufft i perioder så kan jag ärligt talat inte komma på någonting som jag hellre skulle ha ägnat de åren åt. Simon Rosén är övertygad om att Herren har lett honom in i teologins oändliga värld. Tiden på Kortebo har verkligen hjälpt i arbetet med predikningar, undervisning och liturgiska uppgifter.

Vad har du gjort sedan du gick på Korteboskolan?

Tiden sedan Kortebo har varit ganska intensiv. Jag kände redan något år innan jag var klar med mina fyra år på teologiutbildningen där att jag ville fortsätta med att bedriva teologiska studier. Efter att ha undersökt vilka möjligheter som stod till buds bestämde jag mig för att söka in till Örebro Teologiska Högskola, där jag började plugga höstterminen 2010. Under tre terminer läste jag en rad intressanta kurser, mestadels inom nytestamentlig exegetik. Vintern/våren 2011 ägnade jag mycket tid åt min D-uppsats som jag skrev under handledning av Docent Tommy Wasserman. Uppsatsen bär namnet Det Gudomliga Majestätets Spira – Kristologi och Trinitarism i Didaché och Första Clemensbrevet. Kortfattat är den en exegetisk och textkritisk studie kring autenticitet, omfång och funktion av trinitariska doxologier och högkristologiska epitet i subapostolisk tid, speciellt gällande perikoper av hymnologisk karaktär, som kan härledas till ett liturgiskt bruk. Uppsatsen finns att läsa på Korteboskolans hemsida under fliken uppsatser. Mitt intresse för exegetik, patristik och anrik kristen liturgi är något som fanns tydligt redan under tiden på Kortebo och som jag nu genom Herrens nåd har fått tillfälle att fördjupa.

Förutom mina studier har jag också arbetat en del i S:t Petrus församling i Halmstad, byggt på mitt torp som ligger i skogen utanför Vetlanda och varit ute och spelat en del med mitt band Crimson Moonlight (Liturgisk Blackmetal). Sedan i somras har jag också tillbringat mycket tid med min käresta Nele från Belgien.

På vilket sätt har utbildningen på Kortebo varit ett bidrag till din situation idag?

På väldigt många sätt skulle jag vilja säga. Jag brukar säga att de 5,5 år som jag har pluggat teologi är en investering för livet och även om det har varit extremt tufft i perioder så kan jag ärligt talat inte komma på någonting som jag hellre skulle ha ägnat de åren åt. Jag är övertygad om att Herren har lett mig in i teologins oändliga värld och tiden på Kortebo har verkligen hjälpt mig i mitt arbete med predikningar, undervisning, liturgiska uppgifter etc. Den ekumeniska andan som jag tycker finns på Kortebo har också varit enormt viktig för mig, man lär sig om de flesta kyrkoinriktningar och teologiska hållningar och det ger en viktig insikt och respekt i mötet med människor som tolkar Skriften på andra sätt än den tradition som jag själv tillhör.


Du har en nära relation till den Evangeliska Ortodoxa Kyrkan i Sverige. Vad är kännetecknande för den?

Essensen av sin teologi hämtar E.O.C. ifrån den odelade Kyrkans tid och det är därför ingen tillfällighet att de dogmatiska likheterna med den kanoniska Ortodoxa Kyrkan är slående i många avgörande frågor. Läran om den Heliga Treenigheten och Inkarnationen är det teologiska ramverk som bygger upp hela vår tro. Också stora delar av den liturgi som vi använder oss av utgår från S:t Chrystosomos, vilket även de Ortodoxa Kyrkorna gör. Vår ”ortodoxa” identitet har alltså med historisk autentisk tro att göra. Vår ”evangeliska” identitet grundar sig vår övertygelse om att religiösa riter och bekännelser måste vara grundade i en levande tro som kommer från hjärtat. Religion is not dogma, it is life, som någon har sagt. Vår övertygelse är att man inte behöver välja mellan historisk ortodoxi och evangelikalism, de hör ihop och är båda absolut grundade i Skriften och Kyrkans tidiga tradition. Ett annat viktigt kännetecken för E.O.C. är en stark ekumenisk betoning. Kyrkan är en, men har många uttryck och vi behöver varandra för att berikas i vår förståelse av vem Gud är.

Finns det något speciellt i det sammanhanget som du tror att övriga Kyrkan i Sverige skulle kunna ta lärdom av?

Först skulle jag vilja betona att vi själva har lärt från Kyrkans rika och levande tradition och att det finns mycket som vi är i behov av att lära från andra sammanhang. Förutom den ovannämnda ekumeniska betoningen, skulle jag vilja nämna den holistiska spiritualiteten som E.O.C. (i likhet med den Ortodoxa Kyrkan) är måna om att framhålla. Den kristna tron är något fysiskt och konkret, något som man kan ta på, se, känna, smaka. Gud som Inkarnerad är det stora sakramentet, det föder i sin tur i Kyrkans sakramentsteologi. Poängen är att precis som Kristus är både sann Gud och sann människa har de heliga sakramenten en fysik sida och en andlig. Kristus som förenade himmel och jord, Gud och människor, genom att själv bli människa, fortsätter nu detta verk i sin kropp på Jorden idag. Vi kan ta den heliga Eukaristin som ett exempel. Det är lätt att tro att den högkyrkliga förståelsen av Nattvarden är att betrakta som ett förandligande av densamma. I själva verket är det tvärtom. I brödet och vinet förenas fysiskt och andligt som en holism. Brödet är verkligt bröd och samtidigt, inte delvis eller symbolsikt, Kristi sanna kropp. Vinet är verkligt vin och samtidigt Kristi sanna blod. Förutom smaken som är tydlig då det gäller Nattvarden finner vi inom ramen för liturgin flera andra sakramentala handlingar som konstituerar en holistisk spiritualitet. I Gudstjänsten är synen verksam genom att vi skådar de heliga ikonerna, vi ser prästens klädnad, vidare känner vi doften av den heliga rökelsen, vi hör Ordet förkunnas, vi känner vattnet och oljan. Ett annat uttryck är när vi använder vår kropp i tillbedjan: Vi knäfaller, står upp, korstecknar oss, ber för varandra med hjälp av handpåläggning och omfamnar varandra i fridshälsningen. Denna holistiska hållning bör också ha inverkan på hur vi lever som kristna i vardagen. Jag tror att vara kristen ytterst sett handlar om att i gemenskap leva utgivande liv i Kristi kärlek. Det innebär att vi behöver återerövra ett liv i vardagskristendom och konkret gemenskap med varandra, inte någon sorts konsumtionsförening där vi en gång i veckan går till Kyrkan för att ”få lite andligt till livs.” Gud har blivit människa och därför har hela vår tillvaro, allt vi är och gör med Honom att göra. Den inkarnatoriska och holistiska spiritualiteten tror jag är oerhört vital för att motverka gnostiska tendenser som alltjämt härjar i kristenheten.

Vad har du för framtidsplaner?

Just nu är det återhämtning, fysiskt arbete och en del åtaganden i S:t Petrus Församling, som jag tillhör i Halmstad. På sikt är det är min förhoppning att jag ska kunna bedriva teologi i så stor utsträckning som möjligt. Jag är prästkandidat inom den Evangeliska Ortodoxa Kyrkan och funderar på att söka vidare med mina studier till forskningsnivå. Jag tror att Herren kallar mig till tjänst i Hans rike på något sätt, men jag är medveten om att ett liv som mystagog (ortodox präst) och kristolog (kristologisk forskning) inte skulle ge någon direkt inkomst och jag kommer därför säkerligen i perioder att ha civila arbeten på deltid. En dröm vore att betjäna en församling och samtidigt arbeta med teologisk undervisning/forskning. Jag tror att Herren kommer leda allt i rätt tid.

Stora Fastan 2012

Fastetiden är här med allt vad den innebär. Kanske får du som läsare negativa associationer inför begreppet fasta. Eller också har du fastat under många perioder och sett både positiva och negativa sidor av fastan. I år fick jag som teolog och prästkandidat i den Evangeliska Ortodoxa Kyrkan i uppdrag av vår biskop att nedteckna årets fastebrev. Det är inklistrat nedan. Min förhoppning är att brevet både skall inspirera och utmana dig under fastetiden, men kanske framför allt att hjälpa oss alla att förstå grundtanken med fastan - Att tränas i att leva ett utgivande liv.


Kvalitetstid med Gud - Fastebrev 2012
Alltsedan dess första tid har Kyrkan praktiserat fasta på olika sätt. Kristus talar på flera ställen om fasta som om det vore en självklarhet, så även flera av de tidiga kristna skribenterna. [Se t ex Matt 4:21-11, 6:16-18, 9:14-17, Apg 13:2, 14:23, Did 8:1-2.] Denna praktik har sin bakgrund inom judendomen. I Gamla Testamentet används fasta för att uttrycka sorg eller ge ett starkt eftertryck åt böner till Herren. Det finns också texter som beskriver fastedagar och årliga fastehögtider. [2 Sam 12:16-23, Joel 1:14, 2:15, Lev 16:29.] Inom profetlitteraturen varnas folket vid flera tillfällen från att upprätthålla en ytlig och självgod fasta, en kritik som Kristus åter betonar i bergspredikan. [Jmf t ex Jes 58:1-12; Sak 7:1-14 med Matt 6:16-18.] Med tanke på det sistnämnda har somliga bibelutläggare velat anföra att fasta är en legalistisk företeelse som kristna inte bör eller behöver ägna sig åt. Det är samma resonemang som när man utifrån Amos inskärpning mot hjärtlöst offrande menar att Gud inte vill ha offer utan rättfärdighet [Amos 5:21-25]. Problemet är att Gamla testamentets profeter samtidigt uppmanar till att offra inför Herren. Poängen är att precis som med offrandet skall fastan ske av hjärtat, i rättfärdighet. Det handlar inte om ett ”antingen eller”, utan om ”både ock” - att fasta med rätt inställning. Som profeten Sakarja uttrycker det:

Säg till allt folket i landet och till prästerna: När ni nu under sjuttio år har hållit faste- och klagodagar i femte och sjunde månaden, har det då varit åt mig som ni har hållit fasta? Och när ni äter och dricker, är det inte då för er egen räkning som ni äter och dricker? [Sak 7:5-6]

Det vi kallar för ”den stora fastan” det vill säga perioden av andlig träning och fokusering under 40 dagar i förberedelse för den stora segerfesten – Påsken, är också en fornkyrklig tradition. Den förste ”kyrkohistorikern” – kyrkofadern Eusebios skriver exempelvis om att kristna tillämpade den 40 dagar långa fastan redan under S:t Irenaeus tid (det vill säga omkring år 160-170 e Kr).

Som med så mycket annat i vårt liv tror jag att vi kristna tenderar att börja i fel ände när det gäller fastan. Kanske använder vi våra förebilder på fel sätt och därmed ställer orimliga krav på oss själva? Förmodligen känner ni alla till det frireligiösa armband som bärs av hundratusentals amerikaner, det med texten W.W.J.D. - What Would Jesus Do? Missförstå mig inte, det är naturligtvis en såväl god ambition som en biblisk grundtanke att efterlikna Jesus i vårt sätt att leva, men vi glömmer ofta vad som låg bakom Jesu eller Paulus, kyrkofädernas eller varför inte den moderne ödmjuke kristne ledarens förmågor att handla som de gör. Träningen –det asketiska livet, bönen, den dagliga omvändelsen till Gud, fastan, en tyst rannsakan och det ständiga beroendet av Herren. Vi kanske borde låta texten H.D.J.T. - How Did Jesus Trained - Pryda våra armband i stället?

Betänk de tysta åren i Nasaret. Vi har en utsaga om Jesu barndom, då Han vistades i templet som tolvåring. Men efter denna händelse skriver evangelisten, i detta fall Lukas:

Sedan följde han med dem (Maria och Josef) ner till Nasaret, och han lydde dem i allt. Hans mor bevarade allt detta i sitt hjärta. Och Jesus blev äldre och visare och vann Guds och människors välbehag. [Luk 2:51-52]

Från det att Jesus var tolv år, fram till det Han är omkring trettio, en period på nästan 20 år, vet vi väldigt lite om Honom. Varför? Jag är för min del övertygad om att det har att göra med förberedelse och prövningar, ett sant mänskligt liv. Hebreerbrevets författare skriver:

Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd. [Heb 4:15]

Detta är värt att reflektera över. Vilket utrymme låter vi de tysta åren eller perioderna ha i våra liv? Hur mycket förberedelse och saktmod ligger bakom det vi faktiskt säger och gör? Vi vet alla att Kristi gärning är unik. Han uppfyller Guds frälsningsplan – förbundet med alla folk. Men Han är också vårt främsta föredöme i handling och förberedelse för handling. Varje kristen, inte bara de som är vigda till tjänst har sin uppgift i Guds rike och den värld vi lever i. Men låt oss inte glömma bort Johannes Döparens 30 år i öknen, Kristi 20 tysta år i Nasaret i Galiléen, Paulus 3 år i ödemarken och därtill ökenfäder, apologeter, teologer, präster och andliga vägledare, som använt månader och år i avskildhet innan de trätt fram och betjänat människor. Dessa perioder skulle jag vilja kalla för kvalitetstid med Gud och det är uppenbart att de gör djupa avtryck i människors karaktär.

Kvalitetstiden med Herren gör oss inte mer eller mindre rättfärdiga, vi fastar inte för att nå rättfärdighet. Om det skulle vara anledningen kunde vi lika gärna ha lagt ner den praktiken innan vi ens försökte. Vi fastar inte för att bli rättfärdiga, utan för att vi är det. Kristi nåd har genom den Helige Ande förvandlat våra sinnen så vi kan sträva den efter Kristuslikhet som varje Kristustroende är kallad till. Därmed har fastan en funktionell, inte en positionell betydelse.

Fastan är en alltså en rik möjlighet till träning i överlåtelse till Herren. Kritiker framhåller ofta att det är en märklig praktik att leva 40 dagar i överlåtelse. Skall inte varje dag av det kristna livet präglas av överlåtelse till Gud? Resonemanget är lika befängt som att tillstå att ett gift par inte behöver ge varandra uppskattning, fira högtidsdagar eller uppleva saker tillsammans under olika perioder, eftersom kärleken alltid ska vara levande varje dag. Det är ju just därför man utför allt detta, för att hålla kärleken levande. Så även med fastetiden, den är en som en miniatyr av det kristna livet i stort. Så ta till vara kvalitetstiden med Herren och jag tror att du kommer uppleva vilken välsignelse det är att välja det långsiktigt bästa för oss – umgänget med Herren.

ROMARBREVET 8

Egen översättning av Rom 8:1-28
Romarbrevets åttonde kapitel är mycket intressant och relevant för det kristna livet. För en dryg vecka sedan gjorde jag en översättning av de 28 första verserna:

1Alltså finns ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus 2Ty Andens lag av livet i Kristus Jesus, har befriat dig från den lag som kommer ur synd och död. 3Oförmågan hos lagen var svag pågrund av köttets natur, (men) när Gud sände sin egen Son i köttets likhet och för och angående synd, upphävde Han synden i köttet. 4För att lagens rättfärdighet skulle fullbordas i oss, inte enligt kött, utan enligt Ande. 5De som har sin identitet i köttet, de tänker i enlighet med köttet, men de som är med Anden enligt Ande. 6Ty köttets sinnelag åstadkommer död, men Andens sinnelag (ger) liv och frid. 7Köttets sinnelag betyder därför fiendeskap mot Gud. Ty det underordnar sig inte Guds lag, eftersom det inte är möjligt.8Och de som är i köttet kan inte behaga Gud. 9Men ni är inte i köttet, utan i Anden och således bor Guds Ande i er. Men om någon inte har Kristi Ande hör han inte till Honom. 10Om nu Kristus bor i er är visserligen kroppen död genom synden, men genom rättfärdigheten levandegjord av Anden. 11Och om Anden från den som uppväckte Jesus från de döda bor i er, skall den som uppväckte Kristus ur de döda ge liv åt era dödliga kroppar genom Hans Ande som bor i er. 12Därför bröder, står vi inte i skuld till köttets natur (eller) att leva i enlighet med köttet. 13Ty om ni lever efter köttet kommer ni att dö. Men om ni dödar köttets gärningar med Anden kommer ni att leva. 14Ty alla dessa som leds med Guds Ande är Guds söner. 15Ni tog inte emot slaveriets ande som leder åter till fruktan, utan ni tog emot inlämmandets Ande, som ropar Abba Fader! 16Hans Ande samvittnar med vår ande om att vi är Guds barn. 17Och om vi är barn är vi även arvtagare, Guds arvtagare och Kristi medarvtagare. Således lider vi med Honom och blir förhärligade i Honom. 18Ty jag anser inte att denna tidens lidande är värdiga (i jämförelse) med den härlighet som kommer att uppenbaras åt er. 19Ty i ivrig förväntan trängtar skapelsen efter uppenbarelsen av Guds söner. 20Skapelsen var inte villigt underlagd tomheten, utan pågrund av den som underlade den, med hopp 21att också skapelsen skall befrias ifrån korruptionens slaveri till friheten i förhärligandet av Guds barn. 22Ty vi vet att hela skapelsen våndas och suckar tillsammans intill nu. 23Och inte endast den, utan även vi själva som har förstlingsfrukten av Anden, suckar inom oss efter sonskapet, medan vi med hela vår varelse inväntar befrielsen.24Ty i hoppet har vi blivit frälsta, men ett hopp som är synligt är inget hopp. Ty vem ser den han hoppas på? 25Men om vi inte ser, hoppas vi och väntar med uthållighet. 26På detta sätt hjälper Anden oss vid vår sida i vår svaghet. Vi inte hur vi borde be, men Anden själv vädjar för oss med outsägliga suckar. 27Och Han som utforskar våra hjärtan, Han känner Andens sinnelag, eftersom Han ber för de heliga inför Gud. 28Och vi vet att åt dem som älskar Gud samverkar Gud allt till det goda, för dem som är kallade enligt ett syfte.