Skogsprästen - Holistisk Kristendom.

ROMARBREVET 8

2011-12-13T12:11:00.000-08:00

Egen översättning av Rom 8:1-28
Romarbrevets åttonde kapitel är mycket intressant och relevant för det kristna livet. För en dryg vecka sedan gjorde jag en översättning av de 28 första verserna:

1Alltså finns ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus 2Ty Andens lag av livet i Kristus Jesus, har befriat dig från den lag som kommer ur synd och död. 3Oförmågan hos lagen var svag pågrund av köttets natur, (men) när Gud sände sin egen Son i köttets likhet och för och angående synd, upphävde Han synden i köttet. 4För att lagens rättfärdighet skulle fullbordas i oss, inte enligt kött, utan enligt Ande. 5De som har sin identitet i köttet, de tänker i enlighet med köttet, men de som är med Anden enligt Ande. 6Ty köttets sinnelag åstadkommer död, men Andens sinnelag (ger) liv och frid. 7Köttets sinnelag betyder därför fiendeskap mot Gud. Ty det underordnar sig inte Guds lag, eftersom det inte är möjligt.8Och de som är i köttet kan inte behaga Gud. 9Men ni är inte i köttet, utan i Anden och således bor Guds Ande i er. Men om någon inte har Kristi Ande hör han inte till Honom. 10Om nu Kristus bor i er är visserligen kroppen död genom synden, men genom rättfärdigheten levandegjord av Anden. 11Och om Anden från den som uppväckte Jesus från de döda bor i er, skall den som uppväckte Kristus ur de döda ge liv åt era dödliga kroppar genom Hans Ande som bor i er. 12Därför bröder, står vi inte i skuld till köttets natur (eller) att leva i enlighet med köttet. 13Ty om ni lever efter köttet kommer ni att dö. Men om ni dödar köttets gärningar med Anden kommer ni att leva. 14Ty alla dessa som leds med Guds Ande är Guds söner. 15Ni tog inte emot slaveriets ande som leder åter till fruktan, utan ni tog emot inlämmandets Ande, som ropar Abba Fader! 16Hans Ande samvittnar med vår ande om att vi är Guds barn. 17Och om vi är barn är vi även arvtagare, Guds arvtagare och Kristi medarvtagare. Således lider vi med Honom och blir förhärligade i Honom. 18Ty jag anser inte att denna tidens lidande är värdiga (i jämförelse) med den härlighet som kommer att uppenbaras åt er. 19Ty i ivrig förväntan trängtar skapelsen efter uppenbarelsen av Guds söner. 20Skapelsen var inte villigt underlagd tomheten, utan pågrund av den som underlade den, med hopp 21att också skapelsen skall befrias ifrån korruptionens slaveri till friheten i förhärligandet av Guds barn. 22Ty vi vet att hela skapelsen våndas och suckar tillsammans intill nu. 23Och inte endast den, utan även vi själva som har förstlingsfrukten av Anden, suckar inom oss efter sonskapet, medan vi med hela vår varelse inväntar befrielsen.24Ty i hoppet har vi blivit frälsta, men ett hopp som är synligt är inget hopp. Ty vem ser den han hoppas på? 25Men om vi inte ser, hoppas vi och väntar med uthållighet. 26På detta sätt hjälper Anden oss vid vår sida i vår svaghet. Vi inte hur vi borde be, men Anden själv vädjar för oss med outsägliga suckar. 27Och Han som utforskar våra hjärtan, Han känner Andens sinnelag, eftersom Han ber för de heliga inför Gud. 28Och vi vet att åt dem som älskar Gud samverkar Gud allt till det goda, för dem som är kallade enligt ett syfte.

En omdiskuterad identifiering

2011-12-06T10:27:00.000-08:00

Var hälsade vänner.
Tack för att ni tar dig tid att läsa min blogg. Denna gång skulle jag vilja gå till en väldigt intressant och laddad text i Romarbrevet. En text som genom Kyrkans historia har vållat en hel del meningsskiljaktigheter. Det handlar om Rom 7:9-24 och hur det jag som plötsligt används bör uppfattas. Låt oss först läsa texten:

9Jag levde en gång, när lagen inte fanns för mig. Men när budordet kom fick synden liv, 10och jag dog. Det visade sig att det budord som skulle föra till liv förde mig till döden. 11Ty synden grep tillfället, den bedrog mig med budordet och dödade mig genom det. 12Lagen är alltså helig och budordet heligt, rättvist och gott . 13Var det då något gott som blev min död? Nej, inte alls. Det var synden. För att den skulle avslöjas som synd vållade den mig döden genom det som är gott; så skulle genom budordet synden kunna visa sin fruktansvärda syndighet.
14Vi vet att lagen hör till det andliga. Men själv är jag av köttslig natur, såld till slav under synden. 15Ty jag förstår inte mitt sätt att handla. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag. 16Men om jag gör det jag inte vill, då medger jag att lagen är något gott. 17Då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig. 18Jag vet att det inte bor något gott i mig , det vill säga i min köttsliga natur. Viljan finns hos mig, men inte förmågan att göra det som är gott. 19Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. 20Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig. 21Jag har alltså upptäckt att eftersom det onda finns hos mig så är lagen något gott för mig som vill göra det goda — 22i mitt inre bejakar jag ju Guds lag. 23Men jag ser en annan lag i mina lemmar; den ligger i strid med lagen i mitt förnuft och gör mig till fånge hos syndens lag i mina lemmar. 24Jag arma människa, vem skall befria mig från denna dödens kropp? 25Men jag tackar Gud, genom Jesus Kristus , vår herre! Lämnad åt mig själv tjänar jag alltså med mitt förnuft Guds lag och med min köttsliga natur syndens lag.

Identifiering av ”jaget” i Rom 7
Vem talar Paulus om i ovanstående perikop? Har du funderat på vem eller vilka som ”jag” betecknar. Bibelutläggare i alla tider har funderat och gett en rad olika förslag och perspektiv till hur detta skall uppfattas.

Grunden till problematiken är att konsekvensen av att oreflekterat läsa in ”jaget” på Paulus själv skapar konflikt med mycket av det som Paulus just har sagt. I 6:6, 17-18 läser vi t ex: ”Vi vet att vår gamla människa har blivit korsfäst med honom för att den syndiga kroppen skall berövas sin makt, så att vi inte längre är slavar under synden… Men Gud vare tack! Ni var slavar under synden men valde att av hela ert hjärta lyda den lära som ni blivit införda i. Och när ni då gjordes fria från synden blev ni slavar under rättfärdigheten…” (Bibel 2000).

Den kände teologen John Stott, (vars kommentar på Romarbrevet jag har hittat mycket av mitt material ifrån) delar upp ”jaget” i Rom 7 i två sektioner: 7-13 och 14-25
Utsagan: 9Jag levde en gång, när lagen inte fanns för mig. Men när budordet kom fick synden liv, 10och jag dog… Visar att den första sektionen handlar om en svunnen tid, och därmed inte om Paulus just nu. Stott anför att dessa verser är personliga, men ändå har en allmänmänsklig prägel. Jaget i 7-13 kan därför tolkas som:

1. Paulus som barn (judiska barn under 13 år var inte förpliktade att följa lagen på samma sätt som en vuxen.) Detta var ju enda tillfället då Paulus levde utanför lagen. Problemet är att det är väl starkt att kalla någon lever utanför lagen som är född och uppfostrad i en judisk familj.

2. Paulus som Farisé. Här vilar en betoning på att Paulus levde som en legalist och följde lagens bokstav, men inte uppfattade dess verkliga intention.

3. Adam. Är jaget en typologi för Adam och eller hela mänskligheten? Vers 7-11 har många paralleller till Gen 2-3. Mönstret är okunskap --> budord --> överträdelse --> död. Denna tes anfördes ex av Käsemannn och Dunn.

4. Israel. Douglas Moo anför denna tes. Lagen är Torah och därför är det anakronistiskt att läsa in Adam här. Moo pekar på mönstret Liv --> budord --> överträdelse --> död. Som är en miniatyr av Israels historia. Betoning på individens identifikation med folket.

”Jaget” i 14-25
1. En oomvänd person. Tidiga Kyrkofäder, speciellt i Öst, betonade att de explicita utsagorna: Men själv är jag av köttslig natur, såld till slav under synden och 18Jag vet att det inte bor något gott i mig… Visade att det inte kan handla om Paulus eller någon annan kristens egna kamp mot synden. Denna syn kan även göras om till en typologi där Rom 7 handlar om mänskligheten i Adam och Rom 8 om mänskligheten i Kristus.

2. Paulus själv som oomvänd. Liknande resonemang som i den första, men att jaget är mer personligt och inte retoriskt. Se alternativ två ovan.

3. Paulus (eller någon annan person som omvänd). Denna tes börjar spridas från Augustinus och framåt. Grunden är att endast en människa som är omvänd talar om ”sin syndiga natur” och är medveten om att denna är ett problem. Vidare har personen i fråga en god inställning till lagen, även om han inte lyckas uppfylla den. För det tredje ropar denne person efter befrielse från ” denna dödens kropp” – en beskrivning som knappast stämmer in på en omvänd. Kampen mot synden är påtaglig och detta menar bland andra Cranfield vittnar om att Anden är aktiv och har uppenbarat syndens problem i denna person.

4. Katekumen/pre-kristen utan Anden. Lloyd-Jones hävdar en mellanposition av alt 1 och 3. Det är å ena sidan tydligt att den som älskar Guds lag, inte kan vara en oomvänd. Samtidigt kan inte den som är omvänd vara såld till slav under synden. Det strider mot Paulus och hela NT´s vittnesbörd om den kristnes identitet. Därför är ”jaget” de som hört evangeliet och blivit upplysta om synden genom Anden, känt sig fördömda, men sedan gått vidare med att kämpa mot detta i egen kraft. Detta ”jag” är därför de som med förtröstan på egen förmåga försöker hålla lagen, men ständigt misslyckas för att de inte lever i Kristi nåd och Andens kraft. Anden nämns inte alls i kap 7, men har en mycket central roll i nästa kapitel. Detta leder Stott till konklusionen att jaget är en pre-pentekostal judekristen. En som älskar lagen, men inte har nyckeln till det kristna livet – Anden. Detta tillstånd blir alltså strikt ad hoc, knutet till en företeelse som var möjlig endast i brytningstiden mellan judekristna och hednakristna.

5. En omvänd kristen i temporär kamp. Det sista alternativet har stora likheter med det fjärde. Här betonas också det dubiösa förhållandet mellan att ”jag” å ena sidan har en hög syn på lagen/vill göra det goda/bekänner kampen och att man å andra sidan är totalt förlorad i synden och inte förmår någonting i sig själv. Men samtidigt är det också kompatibelt med utsagan i vers 25: ”Men jag tackar Gud, genom Jesus Kristus, vår herre! Lämnad åt mig själv tjänar jag alltså med mitt förnuft Guds lag och med min köttsliga natur syndens lag…” Personen är verkligen en kristen som bekänner Jesus som Herre och trots sin kamp och svaghet vill göra det goda och följa Gud. Men i likhet med alternativet ovan är avsaknaden av Anden central. Varje kristen har del av Anden, men det finns situationer och perioder då vi strider och kämpar mot synden i egen kraft och inte med hjälp av Anden. Detta korresponderar mot utsagan i 8:13 "Ty om ni lever efter köttet kommer ni att dö. Men om ni dödar köttets gärningar med Anden kommer ni att leva..." och 8:26-27: "På detta sätt hjälper Anden oss vid vår sida i vår svaghet. Vi inte hur vi borde be, men Anden själv vädjar för oss med outsägliga suckar. Och Han som utforskar våra hjärtan, Han känner Andens sinnelag, eftersom Han ber för de heliga inför Gud” (Egna översättningar)
En viss kombination av alt 4 och 5 kan vara möjlig om man med det menar att de judekristna som vid det specifika tillfället inte levde efter Anden, precis som kristna kan misslyckas med det idag. Dock hade Anden redan utgjutits när Romarbrevet skrevs och det går därför inte att hävda att de var kristna utan Anden. Slutligen bör det tilläggas att poängen i Paulus resonemang inte är vem detta jag är utan hur denne person bekämpar synden. Svaret på den frågan är uppenbart i nästa kapitel – Anden är nyckeln till friheten i Kristus.

Textkritiska noteringar i Luk 10

2011-10-11T23:45:00.000-07:00

Den lukanska teologin bjuder en rad intressanta iakttagelser. Jag går just nu en exegetisk kurs om Lukasevangeliet. Förutom att översätta en rad kapitel från grekiskan håller jag på med ett PM kring tolkningshistorien av den rike mannen och Luzarus. Kursen innefattar även textkritiska moment, vilket jag tänkte dela med mig av nu. I Luk 10 finns ett par varianter i olika Codex och manuskript, varav åtminstone ett kan anses ha dogmatiska implikationer.
Trevlig läsning!

------------------------------
Textens källor
Berättelsen om den laglärdes fråga och liknelsen om den barmhärtige Samarien utgör enligt Howard I. Marsall en viktig textenhet som få forskare anser ha varit åtskilda. Vad som snarare har varit föremål för en diskurs är vilken källa den lukanska texten bygger på. Parallellperikopen till den laglärdes fråga anses ibland vara Mark 12:28ff där en konversation kring Torah´s essens föreligger mellan Jesus och en farisé. Om Lukas har använt Markus som källa, menar somliga att den teoretiska frågan i den markanska texten har anpassats av Lukas till en mer praktisk frågeställning; ” Vad skall jag göra för att jag må ärva evigt liv?” Därför har exegeter som Klostermann och Ellis antagit att utelämnandet av schema-bekännelsen inte fyller någon funktion i det mer pragmatiska lukanska perspektivet. Marshall finner dock av stilistiska skäl denna hypotes som långsökt och menar att Lukas snarare bygger på Q och element från Matteus.

Om liknelsen om den barmhärtige Samariern lyfter fram meningen med kungsbudets andra led; ”och [älska] din nästa som dig själv…” är det nära tillhands att låta perikopen om Martha och Maria i 10:38-42, svara mot det första ledet; ”Du skall älska Herren din Gud ur hela ditt hjärta och av hela din själ och hela din styrka och dela ditt förstånd…” M a o skulle denna länk kunna ses som ett argument för textens enhet. Perikopens relation till Joh 11-12 är omtvistad, men kan enligt Marshall innebära att såväl den johanneiska som den lukanska berättelsen bygger på äldre, okända källor.

Textvarianter
Vers 25a
Inledningen till vers 25 lyder enligt UBS4: ”Καὶ ἰδοὺ νομικός τις ἀνέστη ἐκπειράζων αὐτὸν λέγων.” Codex A5, W 032, 038, Byz lyder: ”Καὶ ἰδοὺ νομικός τις ἀνέστη ἐκπειράζων αὐτὸν καὶ λέγων.” Denna marginella förändring med tillägget av καὶ kommenteras inte av Metzger eller Omanson. Den svårare läsarten skulle dock kunna vara att καὶ har funnits med i ett tidigt stadium av texten, men sedan reducerats bort av stilistiska skäl.

Vers 27
Versen lyder enligt UBS4: ὁ δὲ ἀποκριθεὶς εἶπεν, Ἀγαπήσεις κύριον τὸν θεόν σου ἐξ ὅλης [τῆς] καρδίας σου καὶ ἐν ὅλῃ τῇ ψυχῇ σου καὶ ἐν ὅλῃ τῇ ἰσχύϊ σου καὶ ἐν ὅλῃ τῇ διανοίᾳ σου, καὶ τὸν πλησίον σου ὡς σεαυτόν. I den byzantinska texten används ἐξ ὅλης i stället för ἐν ὅλῃ vid tre tillfällen. Skiftningen kommenteras inte av Metzger eller Omanson.

Vers 32
Participet γενόμενος föreligger i Codex A C D E G H K M S U V W m fl och de flesta minusklerna, men utelämnas i 75 och אc. ἐλθὼν utelämnas av Codex B C E G H K M S U V W. Metzger menar att det är svårt att avgöra om den långa texten har blivit förkortad genom att γενόμενος och/eller ἐλθὼν togs bort eller om vi har att göra med en sammanblandning i den långa texten. Enligt Metzgers kommitté är de externa bevisen starka nog att behålla ἐλθὼν, medan γενόμενος av stilistiska skäl anses vara mer osäker och hamnar inom klammer i texten.

Vers 38
Majoriteten av alla bevarade manuskript lyder här: Ἐν δὲ τῷ πορεύεσθαι αὐτοὺς αὐτὸς εἰσῆλθεν εἰς κώμην τινά: γυνὴ δέ τις ὀνόματι Μάρθα ὑπεδέξατο αὐτόν. (USB4). Sena korrektorer av Codex A och א och Byz har emellertid εἰς τὸν οἶκον αὑτῆς i slutet av versen. Både Metzger och Omanson anser att den korta läsarten här bäst förklarar den längre, eftersom de inte ser någon anledning att ta bort εἰς τὸν οἶκον αὑτῆς om det fanns med tidigare.

Vers 39
Versen enligt USB4:
καὶ τῇδε ἦν ἀδελφὴ καλουμένη Μαριάμ, [ἣ] καὶ παρακαθεσθεῖσα πρὸς τοὺςπόδας τοῦ κυρίου ἤκουεν τὸν λόγον αὐτοῦ. Codex A W och B2 har här istället; παρὰ τοὺς πόδας τοῦ Ἰησοῦ. Kommentar saknas hos Metzger och Omanson. κυρίου skulle dock kunna ses som en harmonisering av texten eftersom det förekommer vid flera tillfällen senare.

Vers 41-42
USB4 anger texten på följande sätt: ἀποκριθεὶς δὲ εἶπεν αὐτῇ ὁ κύριος, Μάρθα Μάρθα, μεριμνᾷς καὶ θορυβάζῃ περὶ πολλά, ἑνὸς δέ ἐστιν χρεία: Μαριὰμ γὰρ τὴν ἀγαθὴν μερίδα ἐξελέξατο ἥτις οὐκ ἀφαιρεθήσεται αὐτῆς. Codex A K P har καὶ τυρβάζῃ περὶ πολλά, en variabel som Metzger menar har sin grund i att θορυβάζῃ helt enkelt är för ovanligt. Vidare har ἑνὸς ersatts av ὀλίγων (lite, få saker) i Codex 038, detta för att tona ner föreställningen om att endast Marias kontemplativa handling var värdefull. Omanson vill tolka det som att Martha inte behövde göra mer än några få maträtter till Jesus. Detta strider emellertid mot såväl extern som intern bevisning. Externt: ὀλίγων föreligger i mycket få manuskript. Internt: Den lukanska kontexten visar på flera sätt att ἑνὸς är den ursprungliga läsarten. Först genom Jesu ord till Martha: Μαριὰμ γὰρ τὴν ἀγαθὴν μερίδα ἐξελέξατο ἥτις οὐκ ἀφαιρεθήσεται αὐτῆς. Singularformen av τὴν ἀγαθὴν Indikerar tydligt att Maria har valt det goda som inte må tas ifrån henne. I den övergripande kontexten svarar liknelsen om den barmhärtige Samarien (10:25-37) och perikopen om Marias mediterande vid Herrens fötter (10:38-42) mot två delar av kungsbudet som Lukas citerar i 10:27. Att göra gott mot och älska sin nästa i liknelsen och att älska Gud i berättelsen om Marias mediterande. Emfasen på Marias handling som den primära betonas i den lukanska texten. Umgänget med Gud spiller över i kärlek till nästan.

Marshall (1978) sid 440.
Hos Markus lyder texten: ἐπηρώτησεν αὐτόν, Ποία ἐστὶν ἐντολὴ πρώτη πάντων;
Egen översättning av Luk 10:25.
Marshall (1978) sid 440-441.
Se fortsatt diskussion hos Marshall (1978) sid 441.
Egen översättning av Luk 10:27b.
Egen översättning av Luk 10:27a.
Jmf Marshall(1978) sid 450ff.
Marshall(1978) sid 451.
Se Gilbrant (1978) Band II sid 194-195.
Byz lyder alltså här: ὁ δὲ ἀποκριθεὶς εἶπεν Ἀγαπήσεις κύριον τὸν θεόν σου ἐξ ὅλης τῆς καρδίας σου καὶ ἐξ ὅλης τῆς ψυχῆς σου καὶ ἐξ ὅλης τῆς ἰσχύος σου καὶ ἐξ ὅλης τῆς διανοίας σου καὶ τὸν πλησίον σου ὡς σεαυτόν. Se Gilbrant (1978) Band II sid 194-197.
Metzger (2005) sid 128.
Metzger (2005) sid 128-129.
Metzger (2005) sid 129, Omanson (2006) sid 129.
Gilbrant (1978) Band II sid 200-201.
Se Metzger (2005) sid 129.
Omanson (2006) sid 129.
Jmf egen översättning av Luk 10:42.

Källförteckning:
Aland, Kurt (2007). The Greek New Testament (Fourth rev edition.) Deutsche Bibelgesellschaft, Stuttgart

Gilbrant, Thoralf (red), Gärtner, Bertil (sv red), Utnem, Erling (no red) + ett 50 tal skribenter. (1978) Studiebibeln Nya Testamentet. Normans förlag, Stockholm.

Marshall, Howard I (1978) The Gospel of Luke, a Commentary of the Greek Text. Paternoster Press, Granville.

Metzger, Bruce M. (2005). A Textual Commentary on the Greek New Testament, second ed. (fourth rev edition). Deutsche Bibelgesellschaft, Stuttgart

Omanson, Roger L. (2006). A Textual Guide to the New Testament. Deutsche Bibelgesellschaft, Stuttgart

Det gäller alla......?

2011-09-28T09:36:00.000-07:00

Hej vänner.
Bloggen har gått från att vara mycket sällan uppdaterad till extremt sällan, haha. Ja alltid retar det någon, skulle tro mest mig själv. Dock ska det sägas att intentionen med denna blogg inte på något sätt är täta och intetsägande uppdateringar, utan få med mer substans... Hör gärna av dig om det är något teologiskt ämne som du vill att jag ska ta upp här. Under tiden kan ni läsa en predikan som jag höll i S:t Petrus Församling för ett par veckor sedan.... Och kan ånjuta en riktigt grym Thrash låt:
http://www.youtube.com/watch?v=v2GeSePO5uw

-----------------
Gäller det alla?

Jes 56:1-7, Rom 11:13-15, 29-32, Matt 15:21-28

Matt 15:21-28
21Därifrån drog sig Jesus undan till området kring Tyros och Sidon. 22En kanaaneisk kvinna från dessa trakter mötte honom och ropade: ”Herre, Davids son, förbarma dig över mig! Min dotter plågas svårt av en demon.” 23Han gav henne inget svar. Då gick hans lärjungar fram och bad honom: ”Säg åt henne att ge sig i väg, hon går ju bakom oss och ropar.” 24Han svarade: ”Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk.” 25Men hon kom och föll ner för honom och sade: ”Herre, hjälp mig.” 26Han svarade: ”Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.” — 27”Nej, herre”, sade hon, ”men hundarna äter ju smulorna som faller från deras herrars bord.” 28Då sade Jesus till henne: ”Kvinna, din tro är stark, det skall bli som du vill.” Och från den stunden var hennes dotter frisk.

INLEDNING
Är den kristna tron inkluderande eller exkluderande? Är vi som Kyrka – Guds representanter på den här Jorden – präglade av en välkomnande eller avvisande attityd gentemot människor som inte delar vår tro? Bär dessa viktiga frågor med dig under dagens homilia.

Dagens texter väcker en del intressanta frågor. Inte minst då det gäller relationen mellan judar – hedningar och huruvida Jesu verksamhet var riktad enbart till det judiska folket. Samtidigt är inte berättelsen om Jesu möte med kananeiska kvinna inlåst i ett geografiskt eller temporalt vakuum. Jag tror att den bär på ett tidlöst budskap som åter behöver aktualiseras i såväl den enskildes liv som i Kyrkans gemensamma.

KONTEXT
Dagens evangelietext utspelar sig på en plats som vi inte hör speciellt mycket om i Nya Testamentet. Området kring Tyros och Sidon.
Tyros var en stad som låg ungefär 11 mil norr om Jerusalem vid medelhavskusten. Idag heter staden Tyr och tillhör Libanon, medan den på Jesu tid tillhörde en självständig del av det gamla Fenicien som bestod av mindre stadsstater. Det samma gäller Sidon som ligger ytterligare två mil norr ut. De båda städerna är i GT tydligt sammankopplade med hedendom och avgudadyrkan. Texten anger inte exakt var i området Jesus befann sig så det är svårt att veta om Han rörde sig utanför Israels gränser eller inte. Klart är emellertid att kvinnan som Han och lärjungarna möter inte är judisk utan hednisk. Hon kallas kananeisk av Matteus och syro-fenicisk i parallellperikopen hos Markus. Hon tillhörde alltså det folk som bodde i Palestina före det att Israel erövrade landet under ledning av Joshua.

EXEGES
När jag läser berättelsen i sitt sammanhang upplever jag att den känns instoppad eller felplacerad i förhållandet till berättelserna som Matteus annars återger. Jesus har avslutat sitt liknelsetal i kap 13, men den tydliga polemiken mellan Jesus och fariséerna och sadduccerna möter oss i berättelserna både före och efter vår text. Dessutom befinner sig Jesus omedelbart före och omedelbart efter mötet med den kananeiska kvinnan intill den Gensaretssjön.
Trots dessa interna indikationer för ett tillägg av texten hos Matteus, föreligger märkligt nog inga externa vittnen till att så skulle vara fallet. Det betyder att inga textvittnen av bland den stora mängd som vi har att tillgå för Matteusevangeliet utlämnar eller placerar texten på ett annat ställe. Min slutsats är därför att Matteus ville markera något viktigt med denna episod. Jesus befann sig vid Gensaretssjön, gick sedan tillsammans med sina lärjungar omkring fem mil ut i öde trakter, mötte den kananeiska kvinnan och gick sedan de fem milen tillbaka. Om inte budskapet i berättelsen är av stor vikt, hade den aldrig kommit med i Matteusevangeliet.

Vad är då budskapet i berättelsen?
Kanske är det så att det den rymmer ett flertal viktiga poänger.
Kvinnan kommer fram till Jesus och ropar: ”Herre, Davids son, förbarma dig över mig! Ryktet om Jesus hade nått långt och det var ett mycket gott rykte som hade gått före Honom. Kvinnan visste att Jesus var extraordinär, att Han var Davids Son och att Han hade makt att göra de sjuka och demonbesatta friska. En del bibelutläggare menar att Davids son i kontexten ska uppfattas bokstavligt. Eftersom kvinnan inte är av judisk börd tilltalar hon inte Jesus som judarnas kung, utan som Salomos efterträdare, eftersom denne var känd demonbesvärjare.
Det finns tre aktörer i berättelsen. Jesus, kvinnan och lärjungarna. Många gånger lägger man inte märke till de sistnämnda, som jag misstänker har en viktig del i budskapet.

Mötet börjar alltså med att kvinnan åkallar och bekänner Kristus. Reaktionen från Jesus kan då tyckas märklig. Han svarar inte. Men, egentligen är det den vanliga reaktionen för en jude som tilltalades av en icke-judisk kvinna. Det låg i linje med vad lärjungarna förväntade sig. De tilltalar henne inte heller, men vädjar till Jesus att Han ska skicka i väg kvinnan pågrund av sitt tjat. Grekiskan kan här tolkas positivt som att Jesus skulle hjälpa kvinnan, men syfte för lärjungarna är att de skulle bli av med henne.

Då svarar Jesus, men texten tycks indikera att det är lärjungarna Han talar med när Han säger: ”Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk…” Detta hör även kvinnan som nu manifesterar sin nöd genom att falla ned inför Herren med orden: ”Herre, hjälp mig.” Nu svarar Jesus kvinnan, med en väldigt radikal och besvärlig utsaga: ”Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.”

Det är dessa ord i kombination med att Jesus sa att Han inte är sänd till hedningar som verkligen rör om i den teologiska grytan…
Jag tror att det finns åtminstone fem olika tolkningar till de här orden.

1. Jesus var inte sänd till hedningar överhuvudtaget.

2. Jesus hade ett begränsat självmedvetande och kände inte till att Hans uppdrag var vidare än det judiska folket.

3. Jesus ville pröva den kananeiska kvinnans tro.

4. Jesus ville lära lärjungarna något.

5. Matteus lyfter fram denna markör-berättelse för att påminna de sina judekristna adressater om andemeningen i Guds förbund med Sitt folk.

Det första alternativet innehåller en sanning med modifikation. Man kan å ena sidan inte säga att Jesus inte i första hand vad sänd till judarna. Det var ju som jude bland judar Han hade blivit född och levde. Det gamla Israel var Guds förbundsfolk och löftet till dem upphör inte i och med Kristus, men dess verkliga intention framkommer. Å andra sidan vittnar redan evangelierna om att Jesus grep in bland hedningar. Och hos Lukas heter det i den välkända lovsången av Symeon att Kristus är ”ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.”

Det andra alternativet är det som jag personligen har svårast för. Skulle inte Jesus – Gud Sonen - ha vetat vad Hans uppdrag innebar? Tvärtom var Jesus mycket medveten om att Han var sänd till alla folk, men via Israel. Detta framkommer tydligt i Jesu samtal med den samariska kvinnan. Där Han säger att sann Guds tillbedjan sker i Ande och sanning, och varken nödvändigtvis i ett tempel i Jerusalem eller på berget Gerezim. Återigen menar jag att Jesus reviderar folkets förståelse av det sanna Israel och dess intention.

Det tredje alternativet handlar om att Jesus prövar kvinnans tro. Det är intressant. Flera kommentarer verkar framhålla denna uppfattning. Poängen med berättelsen är då att Herren vill se om kvinnans tro är tillräckligt stark och om hon är beredd att med ord och handling bekänna sig till Kristus för att få den hjälp hon behöver.

Det fjärde alternativet fokuserar inte på kvinnan utan på lärjungarna. Det har spelats in ett antal filmer om Jesu liv. I en av dem (som jag tyvärr har glömt namnet på) gestaltas mötet med den kananeiska kvinnan och detta fjärde alternativ framkommer tydligt. Jesu svar till både lärjungarna och till kvinnan tolkas ironiskt i filmen. Det är som att Jesus säger vad lärjungarna som de rättrogna judarna tänkte. ”Löftet gäller inte hedningar” eller ”Gudsfolket har ensamrätt att få tillträde till förbundets välsignelser.”

Här tror jag vi börjar närma oss en adekvat förståelse av texten. Precis som i flera av Jesu liknelser om himmelriket tidigare, är poängen att gå till rätta med allvarliga missuppfattningar och degraderingar av Guds frälsningsplan.

Detta fokus kompletteras med den femte tolkningen av Jesu utsagor. Berättelsen är en markör för de ursprungliga läsarna. Dess placering gör att den sticker ut och kombinationen med att Jesus talar med en kvinna som dessutom är hedning och griper in i hennes situation gör att betydelsen kommer fram radikalt. Matteus vill återskapa den ursprungliga förståelsen av förbundet mellan Gud och Israel. Och vad är då det?
Jag menar att kvinnan själv svarar på detta i kommande i vers 27: ”men hundarna äter ju smulorna som faller från deras herrars bord.” Annorlunda uttryckt säger hon att förbundets välsignelse (här framställt som en måltid) också kommer hedningar till del, som ett överflöd. Detta stämmer väl överens med hur Herren talade till Sitt folk i GT om förbundet:

”Ty du är ett folk som är helgat åt Herren, din Gud. Dig har Herren, din Gud, utvalt att vara hans dyrbara egendom framför alla andra folk på jorden. Det var inte för att ni är ett större folk än andra som Herren fäste sig vid er och utvalde er — ni är ju det minsta folket av alla. Men Herren älskade er och ville hålla sin ed till era fäder, och därför förde han er med stark hand ut ur slavlägret och befriade dig ur faraos, den egyptiske kungens, våld…” Deut 7:6-8

Framför bör i detta sammanhang förstås som ett exempel för andra folk. Israel var inte själva Solen, de var som månen, satta att reflektera Solens ljus för andra. Denna tanke möter oss på många ställen i GT och inte minst i den text som vi hörde läsas tidigare ifrån Jes 56:1-7, där främlingar och hedningar som håller lagen var välkomna på samma premisser som Israeliterna.

TILLÄMPNING
Tillämpningen av en 2000 år gammal text är inte alltid det lättaste. Åtminstone inte för en exeget. Jag tror dock att redan exeges av den här texten har talat till oss idag, men jag har även ett par korta utmaningar.

Jag nämnde inledningsvis att dagens text verkligen rör oss idag. Med det menar jag att poängen med berättelsen – att visa på andemeningen och räckvidden i Guds förbund – ständigt är aktuell för Guds folk idag – Kyrkan.

Jag skäms när jag börjar tänka efter. Ibland lever jag med en sorts förinställd distinktion mellan olika människor. Det finns människor; kristna, ateister eller satanister som jag talar om Gud, tro och teologi med väldigt ofta. Men det finns andra kristna, ateister och satanister som jag aldrig har kunnat eller till och med velat dela dessa ting med. Jag tror att vi alla kan känna igen oss i detta, men vi kan ha olika kategorier av människor som vi inte ens ger en chans eller tror är religiöst inkompetenta. Jag vill utmana mig, dig, oss alla till att se människor med Jesu blick och i enlighet med det fjärde och femte tolkningsalternativet till Jesu ord – påminna även de som leder våra kyrkor om att Guds hjärta är större än både medelklass-svensson, filosof-svante eller dödsmetall-jesper.
Gud älskar alla människor och vill att de ska komma till insikt om sanningen. Må Herren förbarma sig över oss alla i denna uppgift…

Till Större Ära åt Gud.
I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn.
Amen

Om Ondska och den dubiösa tillvaron...

2011-07-26T06:30:00.000-07:00

Var hälsade älskade vänner...
Vi lever i en tid där det är svårt att förneka det ondas existens. Terrorattentatet och dödsskjutningarna i Norge är en fruktansvärd och avskyvärd händelse som skakar om helavårt samhälle. Men det som har skett är inte bara något sjukt, det är ondska. Ofta talas det om att människor som systematiskt dödar andra människor skulle lida av psykisk sjukdom. Jag är inte rätt man att uttala mig om specifika fall, men att ständigt bortförklara det ondas existens är - åtminstone ur ett klassiskt kristet perspektiv - djupt problematiskt.
Jag vill härmed visa mitt deltagande med Norges folk och påminna oss alla om allvaret och trösten i Pauli ord:
Ty alla skall vi stå inför Kristi domstol, sådana vi är, och där skall var och en få igen för vad han har gjort under sitt jordiska liv, gott som ont.

För den store moralfilosofen Immanuel Kant var denna eskatologiska händelse det största och egentligen endabeviset för att Gud existerar. Om inte all ondska en dag ska straffas och alla drabbade ska återupprättas, vore det mänskliga livet outhärdligt att leva...

Ungefär en vecka före dådet i Norge höll jag en predikan om relationen mellan det onda och det goda i världen och hur vi som kristna är kallade att leva med blicken fäst på Kristus mitt i denna världen. Jag bifogar predikan nedan: Om du har kommentarer eller frågor är du välkommen att kommentera nedan. Herren välsigne oss alla.

--------------------------

Den dubiösa tillvaron 2011-07-16
Homilia S:t Petrus Evangelisk Ortodoxa Församling
Matt 13:24-43, Rom 8:26-28, Jer 28:1-4, 15, 29:1, 4-9.

-------------------------
Inledning
”Den kristna Kyrkan är kallad att vara ett konstrast samhälle, en alternativ gemenskap, bestående av bofasta främlingar……”
Stanley Hauerwas

Vi lever i en dubiös tillvaro.
Det ligger en vass kniv på ett bord. En man tar upp den, går fram till en kvinna och använder tillhygget. Några timmar senare är hennes liv räddat, mannen som är läkare hade gjort ett fantastiskt jobb. Samtidigt ligger en annan liknande kniv på ett bord. En man tar upp den, går fram till en annan kvinna och använder tillhygget. Några timmar senare hittas kvinnan mördad…

Vi lever i en dubiös tillvaro.

Som Kristi tjänare befinner vi oss i denna värld i ett som teologerna brukar säga ”redan nu, men ännu inte tillstånd.” Vi är ”simil justus et peccator”, denna berömda devis som tillskrivs Luther översätts vanligen; ”på samma gång rättfärdig och syndare.” Att vara människa och kristen är inte alltid en enkel uppgift, kanske just med tanke på det där lilla ordet ”och.” Vi vill så gärna vara det ena att det andra faller i skuggan. Dessvärre uppmärksammar vi inte alltid att människa och kristen inte går att skilja åt.

Kontext
Dagens evangelietext är hämtat ifrån Matteusevangeliet. Som jag nämnt vid tidigare tillfälle när jag predikat ifrån Matteusperikoper består hans evangelium av fem längre tal, som i sin tur kopplas till de fem Moseböckerna. Det tal som vi hämtar dagens läsning ifrån återfinns i liknelsetalet. Det kan därför vara på sin plats att säga något kort om vad som kännetecknar en liknelse och hur de är beskaffade.

En liknelse är en bildberättelse, en illustration som på ett jordnära och allmänmänskligt sätt utlägger andliga sanningar så de kan förstås av vanligt folk. Liknelser ger oss på så sätt en skymt av Honom, vars tankar inte är våra tankar och vars vägar inte är våra vägar. En liknelse syftar till att belysa en viktig sanning och kan innefatta intressanta detaljer som bygger på denna så att poängen blir uppenbar för den som är förtrogen med berättelsen.

Hur mycket ska man fastna vid de enskilda detaljerna i berättelsen?
Ett stort problem som jag ibland möter hos predikanter som saknar ingående teologisk bildning är ofta att de tenderar att använda sig av ett ohederligt eller inkonsekvent hermeneutiskt system. Det kan t ex innebära att man tolkar bibliska berättelser, profetior, poesi, lagtexter eller ad hoc uppmaningar, utan att ta hänsyn till respektive genre. Efter Uppenbarelsebokens apokalyptiska genre skulle jag nog vilja hävda att liknelser är den bibliska genre som är behäftad med flest tolkningsrelaterade misstag. I många fall handlar det om att man bryter mot liknelsens syfte som jag nämnde ovan; det vill säga, istället för att låta liknelsen ha en viktig poäng, lyfter man in fler, eller låter detaljerna i liknelsen skymma, i stället för att belysa den verkliga innebörden.

Exeges
Vårt förhållningssätt i världen
Låt oss nu titta lite noggrannare på liknelsen om ogräset och vetet. Detta är denna predikans första punkt, som jag kallar för ”vårt förhållningssätt i världen.”
Jag tror att den övergripande poängen med liknelsen handlar om den dubiösa tillvaron som Jesu efterföljare under första århundradet levde i och som vi fortfarande lever i idag. Det handlar om slitningar mellan goda och onda krafter, men med betoningen på Guds triumf och dom över allt ont.
I den grekiska texten heter det att Jesus paräthken en liknelse för sina åhörare. Det betyder ungefär att han ställde fram den. Ordet användes ibland i samband med mat som tillretts och ställs fram till bordets gäster. Kanske vill Matteus indikera liknelsens livsnäring för den som tar till sig de ord som sades. Till skillnad från liknelsen om sådden är det inte jorden som är problemet utan det ogräs som sås i jorden av fienden. Detta skifte visar oss att även enskilda delar av olika liknelser kan ha helt olika innebörd eftersom huvudsyftet varierar.
Vår översättning har som den ofta gör, utelämnat det grekiska ordet för ”men” i vers 25; Men medan människorna sov kom fienden och sådde ogräs… Denna formulering tolkas av flera kyrkofäder som att villoläror och lögner sprider sig som bäst när de som är satta att förvalta världen likgiltigt slår sig till ro.
kai apälthen - "och han gick sin väg" är också ett medvetet uttryck i grekiskan. Fienden kände mycket väl till åkern och dess jordmån. Han visste att det bara räckte att sprida ut fröer till ogräset så skulle det snabbt slå rot och växa. Det visar oss att synd och ondska härjar fritt utan underhåll, medan den goda säden – nåden – ständigt behöver näring och omtanke.
Är då hela åkern, allt som den innefattar ond? Knappast. Det är ju i samma åker, i världen som den goda säden frambringas. Här gäller det allstå att orientera sig i den dubiösa tillvaron. Formuleringen i dagens GT text säger också mycket om detta:
”Så säger Herren Sebaot, Israels Gud, till alla de deporterade som han fört bort från Jerusalem till Babylonien: 5Bygg er hus och bo i dem. Plantera trädgårdar och ät frukten från dem. 6Ta er hustrur och avla söner och döttrar, ta hustrur åt era söner och ge era döttrar åt män, så att de föder söner och döttrar. Bli flera där, inte färre!

Lev i världen. Njut av det goda som Herren har skapat. Det finns mycket ondska i världen, men det är inte den fysiska skapade världen i sig som är problemet, det är korruptionen av den samma. Guds folk, såväl i det Gamla som det Nya förbundet är kallade till integrera skapelse och frälsning, eftersom Gud har valt att uppenbara sig i skapelsen och historien. Denna underbara integrering mellan fysiskt och andligt som vi som kristna vet når sitt klimax i den heliga Inkarnationen och manifesteras i Kyrkans sakrament. ”Lita inte på den andlighet som inte har ett mänskligt ansikte”, säger Magnus Malm i någon av sina böcker, med tanke på detta. Som kristna bör vi leva med en bejakande attityd till det skapade.

Vårt ansvar i världen
Nästa punkt handlar om ”vårt ansvar i världen.”
God och ond växer sida vid sida säger Jesus i sin liknelse. Ogräset; på grekiska zitzania översattes i våra äldre svenska översättningar med dårrepe. Detta ogräs var inte vilket som helst. Problemet med zitzania var att det under en lång period nästan var identiskt med vetet. Skillnaden blev uppenbar först när vetet sköt ax och då var rötterna från zitzania så långa att man riskerade förstöra den goda säden om man gallrade ur det. Därför fick vetet och zitzania växa upp, sida vid sida fram till skördetiden och skiljas åt först efter åkern var skördad. Denna illustration använder Herren om tillståndet i denna värld och förhållandet mellan goda och onda människor. Den dubiösa tillvaron. Läkaren med kniven och mördaren med kniven. Vi lever sida vid sida.

På ett sätt finns det både allvar och tröst i denna liknelse. Allvaret är naturligtvis kopplat till människornas ondska och det fallna tillståndet här i världen. Trösten inför det faktum att Gud väntar tålmodigt på att människor ska omvända sig till Honom och komma till sin rätta hemvist och intentionen att återfå den förlorade Gudslikheten.

I detta drama och kampen mellan goda och onda krafter vädjar Herren till sina tjänare att vara Hans representanter på jorden. Detta ansvar att göra det goda möter hos Jeremia:

"Gör allt för att den stad jag har deporterat er till skall blomstra, och be till Herren för den. Ty dess välgång är er välgång…"

Frågan blir då; hur kan vi då åstadkomma det goda?
Två grundläggande utgångspunkter för detta är:
1. Kännedomen om vilka vi är.
2. Kännedomen om vad det onda är.
Den store Kyrkofadern Augustinus ger oss två viktiga påminnelser när det gäller synen på oss själva.

”Vem som än föds, föds som Adam, en fördömd bland fördömda och genom dåligt liv blir han en ännu sämre Adam.”

Och; (det är tur att det finns en fortsättning)

”Nåden förvandlar människans vilja och ingjuter i henne kärleken till Gud och därmed förändrar hela hennes viljeriktning.”

Det är som den korta och enkla fastebönen: ”Herre i mig själv är jag ingenting, men i Dig har jag allt.” Det goda vi har fått och åstadkommer har alltid sin grund i Gud. Med Fadern, I Kristus och genom den Helige Ande har vi vår kraft, vårt liv, vår utgångspunkt.

När det gäller kännedomen om det ondas beskaffenhet vill jag gå till en östlig Kyrkofader, tillika en av mina personliga favoriter, Gregorios av Nyzza som sade:

”Synd är en sjudom hos viljan att förväxla det goda, med skenet av något gott… Att ha sin existens i icke existensen betecknar ytterst vad synd är. Ty det goda är, medan det onda inte är eller rättare sagt; det finns bara till då det utövas…”

Detta är grunden för det som hos honom och flera andra fäder i vår terminologi kom att bli känt som prevationsteorin. Det onda är egentligen ingenting i sig självt. Det lever som parasit på det goda och förvränger det till ont. Det onda är i själva verket frånvaron av något gott.
Utifrån de perspektiven om oss själva och det onda som vi kämpar mot bör vi förstå uppmaningen att vara representanter, ja präster för den här världen.

Vårt fokus i världen

Detta leder oss in på dagens tredje och sista punkt; Vårt fokus i världen.
Även detta är något som jag skulle vilja kalla för dubiöst.
När man är ute och kör bil på sena kvällar och nätter är det viktigt att använda sig av helljuset så att man ser tydligt vart man är på väg och hur vägen ser ut på längre sikt. Samtidigt bör vi emellanåt också blända av till halvljus för att uppmärksamma föremål på kort avstånd ifrån bilen och ännu mer för att kunna möta andra medtrafikanter utan att blända dessa med helljuset. Båda lägena på ljuset är viktiga för att bilfärden ska fungera på ett säkert sätt och båda tjänar samma syfte; att värna om dig själv och medtrafikanterna så man når sitt mål.
Detta ”dubbelseende” tror jag både GT läsningen och evangelietexten indikerar i någon mån. Guds folk levde under Jeremias tid i exil i Babylon. Som vi har sett påminde Herren folket genom profeten om att de skulle leva sina liv som vanligt trots fångenskapen. Men de fick samtidigt en annan påminnelse:

”Så säger Herren Sebaot, Israels Gud: Jag bryter sönder den babyloniske kungens ok. Inom två år skall jag föra tillbaka hit alla de föremål från Herrens hus som Nebukadnessar, kungen av Babylonien, tog härifrån och förde till Babylon. Och Jekonja, Jojakims son, kungen av Juda, och alla som deporterats från Juda till Babylonien skall jag föra tillbaka hit, säger Herren. Jag skall bryta sönder den babyloniske kungens ok.”

Befrielse skall komma. Den omgivande ondskans dagar är räknade. Detta eskatologiska hopp är också tydligt i Jesu liknelse. Ond och god lever sida vid sida. Världen som vi lever i är behäftad med ondska och lidande av allehanda slag. Men det kommer en slutgiltig dom, där rättvisa skall skipas en gång för alla.
Hur är det då möjligt för oss att leva i denna dubiösa tillvaro? Jag är övertygad om att svaret finns i dagens epistel:

”Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord…”

Anden är Hjälparen. Det är Han som påminner oss om vår sanna identitet som Guds älskade barn, i Kristus. Paulus talar i Efesierbrevet om Guds Ande som borgen för vårt arv, det vill säga markören för att vi i denna värld har ett hopp som aldrig försvinner.

Epilog
Vi är alltså sammanfattningsvis både bofasta och främlingar i denna världen.
Bofasta pågrund av vår öppna och bejakande attityd till det skapade och fysiska, men också med tanke på vårt prästliga engagemang - att för andra människors skull leva ett utgivande liv.

Främlingar är vi för att vi tillhör ett annat Rike och en annan Kung än den världsliga. Allt gott vi äger i oss själva kommer från Honom. Vi är på ständig resa och med Andens hjälp blickar vi framåt och med blicken fäst på Kristus och den dag när Han dömer all ondska.

Till större ära åt Gud.
I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn
Amen…

Predikan Pingstdagen

2011-06-13T04:12:00.000-07:00

Pingsten, den nya Skapelsen 2011-06-12
Predikan
Joh 20:19-23,
1 Kor 12:1-13, Apg 2:1-11

Inledning

(En ballong blåses upp)
Vad är egentligen en ballong? Om jag säger så här: Hur många här inne tänker på ouppblåst ballong när jag nämner ordet ballong? Jag tror att de flesta, liksom jag, tänker på en sådan här, uppblåst ballong. Med andra ord är luften som blåses in i ballongen inte en bisak eller eventualitet. Den är tvärtom det som formar ballongen inifrån, ja mer än så, luften gör ballongen till det den är tänkt att vara.
När Gud möter människan brinner en eld som aldrig slocknar, vinden blåser med kraft och det hörs ett dån av himmelskt ursprung. Samma mönster möter oss då lagen i det gamla förbundet skrevs på tavlor av sten, som i det nya förbundet då den skrevs i människornas hjärtan genom Anden.

I Guds heliga väsen råder ständig aktivitet och rörelse. Där finns ingen kraftlöshet, ingen tystnad, inget stillastående. Där är liv, ja Livet självt. Psalmisten uttrycker det: ”Du är livets källa, i ditt ljus ser vi ljus…” (Ps 36:9). Mänskliga maktstrukturer och politiska system är otillräckliga och tillfälliga och utan liv. Guds egen Ande är tvärtom källan till allt Liv och den som förvandlar det döda till fullt av överflödande liv och formar människan så att hon blir den hon är tänkt att vara. Det är i korta drag vad dagens homilia kommer att handla om denna Heliga Pingstdag.

Kontext
När Jesus kommer till sina lärjungar i dagens text är det som vi alla förstår inte något vanligt vardagligt möte som det talas om. Det oerhörda hade skett, Kristus hade uppstått från döden. Hos Johannes betonas att det var Maria från Magdala som först mötte den uppståndne Frälsaren. Betoningen är flerbottnad. En kvinnas vittnesbörd räknades för intet i den historiska kontexten, ändå får hon nåden att bära detta glädjebud till apostlarna. När man inom modern historieforskning bedömer äkthet ur antika texter använder man sig av en rad olika kriterier. Skildringen av Maria från Magdalas vittnesbörd till apostlarna uppfyller det så kallade ”förlägenhetskriteriet” och handlar om att en utsaga anses vara mer trovärdig om den innehåller förlägna, eller för kontexten ofördelaktiga detaljer. Sådana inslag tyder på att den tidiga Kyrkan inte har redigerat bort det som är pinsamt i efterhand. Maria från Magdala var dessutom en kvinna som hade varit oren, kanske en äktenskapsbryteska. Hos Lukas får vi veta att Jesus hade befriat henne från sju orena andar. Nu fick hon det bekräftat på ett fullkomligt sätt, han som hade befriat henne till ett nytt liv är livet själv.

Johannesevangeliet har överlag ett mycket tydligt fokus på Kristi gudomlighet. Gång på gång talar författaren om Sonens attribut, titlar och namn på ett sätt som på ett markant sätt visar på Hans sanna identitet. Gärningarna som Jesus gör är också viktiga tecken på denna identitet, liksom Hans nära relation till Fadern. Något som man kanske inte talar riktigt lika mycket om är Andens gudom utifrån Johannes. Dock är det (utan att gå in på en rad olika texter just nu) tydligt att den Helige Ande har en mycket framträdande roll hos Johannes. Detta möter vi inte minst i Jesu avskedstal, då Anden utlovas att komma till lärjungarna efter Jesu förhärligande. Han är hjälparen som kommer för att stanna. Anden är vidare intimt kopplad till frälsningen och inträdet i Guds heliga rike. I Joh 3 talar Jesus med rådsherren Nikodemus om att Anden och vattnet är förutsättningen för inympningen i detta rike. Anden presenteras även som den som utrustar de troende till tjänst, genom att Han förhärligar Jesus. I Joh 7 beskrivs Andens kraft med koppling till strömmar av levande vatten som flödar över inom den Kristustroende, till vittnesbörd för andra människor i dennes omgivning. Hos Johannes framhålls även viktiga egenskaper av Anden som Livgivare, sanningssägare, vittne och sigill för att den nya tidsåldern har slagit in.

Exeges
Låt oss nu se närmare på den evangelietext som vi idag har läst och som ofta kallas för den Johanneiska missionsbefallningen eller den johanneiska pingsten. Det pågår en diskussion bland olika forskare hur man ska uppfatta givandet av Anden hos Johannes i förhållande till den lukanska skildringen i Apostlagärningarna kapitel två. Är det samma gåva det handlar om, eller är Andens nedstigande över de tidiga kristna något som sker stegvis. En del utläggare har pekat på att texten hos Johannes tycks indikera kollektivets mottagande av Anden, medan pingstdagen i Apg även omfattar den enskilde personens mottagande. Andra menar att betoningen av Anden som Livgivare är mer framträdande hos Johannes, medan Andens utrustande kraft primärt är det som den lukanska texten vill förmedla. Vill man sätta sig in mer i detta kan man få läsa en uppsats som jag fick opponera på för ett par veckor sedan, som handlar om johanneisk pneumatologi ur ett pentekostalt perspektiv.

Kopplingen till liv och nyskapelse finner, hur som helst, tydliga spår i dagens text och dess närliggande sammanhang. Jesus andades på sina lärjungar och sa tag emot Helig Ande. I skapelseberättelsen i Genesis läser vi om hur Herren formade människan av stoft från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse. Vi ser även kopplingen till Genesis några verser före vår text. Maria från Magdala trodde att hon såg trädgårdsvakten – och på ett sätt är det just det hon gör. Herren vandrar åter omkring i Edens trädgård – i den nya Skapelsen.
Samma indikation möter oss vid referatet till Jesu dop i Joh 1:32, där Johannes döparen vittnar och säger:

”Jag har sett Anden komma ner från himlen som en duva och förbli över honom…”

Det vittnar om den nya världsordningen som inträdde i och med Kristi Inkarnation. Och i dagens text vill alltså författaren signalera att den nya Skapelsedagen är inne, den nya mänskligheten är Kyrkan, vars syre är den Helige Ande. Denne Ande refererar Jesus till i sitt avskedstal som sanningens Ande, en annan Hjälpare som skulle stanna för alltid.

Ibland tycks vi tala om frälsningen som enbart ett verk av Sonen och det är naturligtvis sant att Kristi verk är enormt centralt i Guds handlande med mänskligheten. Men om man ser frälsningshistorien ur ett större perspektiv: Skapelse, upprättelse, förvandling och fulländning framträder ett tydligt trinitariskt mönster: Hela Treenigheten finns representerad i skapelsen, vid inkarnationen, vid Jesu dop, på förklaringsberget, vid Kristi död på korset, uppståndelsen, nu vid Kyrkans grundande och i den fulländning som skall komma en dag. Anden blev utgjuten i fullt mått först när Sonen hade fullbordat sitt verk. Denna oerhörda förvandling som Anden nu i sin tur vittnar om. Fadern sände Sonen, genom Anden. Sonen utförde Faderns vilja i den Helige Andes kraft. Anden vittnar om Sonens verk och förhärligar Honom, enligt Faderns rådsslut. Eller med den helige Irenaeus ord:

”Detta är ordningen, rytmen och rörelsen efter vilken den skapade och formade människan blir till den oskapade Gudens avbild och likhet. Fadern beslutar och befaller, Sonen utför och formar, Anden när och ger växt och människan går långsamt framåt.”

Djupast sett är det denna uppenbarelse av Guds Treenighet som vi firar idag. Och det mina vänner är i sanning värt att fira!!
I måndags inföll svenska flaggans dag, eller nationaldagen. Hundratusentals svenskar firade Sveriges födelsedag och gladdes över vårt land. Det är väl fantastiskt, eller?

Innan någon misstolkar mig vill jag framhålla att jag personligen är mycket glad och tacksam för det här landet (inte minst den fantastiska naturen som vi har, åtminstone i Småland). Dock finns det klara gränser för vilken vördnad och tillägnad jag hyser till Sverige. Detta blev uppenbarat för mig när jag läste igenom samtliga verser av ”Du gamla, du fria…” I en av dessa heter det:

”Jag städes vill tjäna mitt älskade land, dig trohet till döden vill jag svära. Din rätt skall jag värna med håg och med hand, Din fana högt, den bragderika bära...”

Detta är, som jag ser det, djupt problematiskt för den kristne att skriva under på. Problemet är att staten ges det förtroende som endast är tillbördigt att ge åt Gud. Indirekt tänker man sig att det politiska systemet kommer att lösa alla världens problem och Gud ställs, först omedvetet och sedan medvetet i skymundan.
I Nya testamentet rådde en liknande situation eftersom det Messianska hoppet om Gudsrikets inträde helt eller delvis hade fått politiska undertoner. Men Kristus deklarerade att Hans rike är av ett annat slag. Kanske tycker vi att det är en bagatell att det officiella högtidshållandet av Annandag Pingst har ersatts av nationaldagens firande? Jag skulle hellre säga att det är ett kännetecken på den sekulära tidsanda som vi lever i – ett led i att statens politiska rike framhålls på bekostnad av Guds eviga Rike. Denna ersättning av dagar är alltså inte bara intressant för att de råkar sammanfalla ganska nära tidmässigt. Det visar på spänningarna mellan världens förgängliga riken och Guds eviga rike.

I Nya testamentet är Den Helige Ande intimt förknippad med Guds rike; Kristus säger exempelvis i Matt 12:

”…om det är med Guds ande jag driver ut demonerna, då har Guds rike nått er.”

Och Hos Paulus heter det i Rom 14:

”…Guds rike är inte mat och dryck utan rättfärdighet och frid och glädje i den heliga Ande.”

Guds boning – Hans rike är åter hos människorna och Anden ges nu åt alla troende i fullt mått, inte temporärt och enbart till somliga, som fallet var under det gamla förbundets tid. Den heliga Treenighetens rike manifesteras genom att Anden stiger ned över lärjungarna, först som det skildras hos Johannes och sedan mer tydligt i Apostlagärningarna. Detta Rike, där fullständig rättvisa, frid och kärlek råder är den kristnes nya hemvist och det enda rike som vi bör svära evig trohet till. Vår djupaste identitet är inte att vi är svenskar eller hallänningar, att säga det vore lite det som att fylla en ballong med sand eller frätande vätska, kanske verkar det som en bra idé, men en sådan ballong blir inte det den är tänkt att vara.

Epilog
Vi är (om jag får säga det själv) väldigt bra på att fira Påsk! Men hur firar vi egentligen Pingst!? (Var finns pukor o flöjter, tårta och dans denna dag i våra kyrkor?) Den heliga Pingsten är Kyrkans födelsedag, dagen då Guds Treenighet uppenbaras för människorna på ett tydligare sätt än den tidigare hade gjort. Så minns vilken födelsedag vi firar! Tacka Herren för det fantastiska land som Sverige är, men lyft även blicken och tacka Gud för Hans rike. Djupast sett är måhända vårt försiktiga firande av Pingsten bottnat i hur vi relaterar till den Helige Ande och Hans roll i våra liv och Kyrkans. Men Anden är inte en härlig känsla, en tillfällig kick, eventualitet eller bisak i den kristnes liv. Anden finns över allt och uppfyller allt, Han är det godas skatt och Livgivaren. Han är sigillet för den nya tiden, borgen för vårt arv. Den Helige Ande som utgår av Fadern och inblåses av Sonen över den nya mänskligheten formar och omdanar människan så att hon blir den hon är tänkt att bli.
Därför kunde den helige Serafim av Sarov uttrycka:

”Hela meningen med det kristna livet är uppfyllelsen av den Helige Ande...”

Till Större Ära åt Gud
I Faderns, Sonens och den Helige Andes namn!
Amen

SKRIFTENS ROLL - ett inlägg om Bibelsyn.

2011-05-14T08:25:00.000-07:00

Var hälsade.
Medan regenet piskar mot fönstret, ljungeldarna lyser upp skyn och tordönet får väggarna att skaka skriver jag dessa rader till er.
Det är inte så att jag har övergett bloggen, men de har inte blivit av att jag har skrivit på ett tag. Dock kommer jag att bjuda på ett ganska långt och intressant inlägg denna gång, som jag hoppas kommer att bidra till goda tankar och i någon mån utmana oss i den tid vi lever i. Inlägget handlar om bibelsyn. Vart har diskussionen om bibelsyn tagit vägen? Och när den väl hörs, varför hamnar den ständigt i kategorierna liberal eller konservativ? Kan det kanske vara så att det finns fler fråor i anslutning till bibelsyn som vi behöver aktualisera. Läs gärna detta inlägg och kommentera och diskutera.
Herren vare med er alla!
//Pilgrim

PROJEKT SKRIFTENS ROLL

”Varje bok i skriften är inspirerad av Gud och till nytta när man undervisar, vederlägger, vägleder och fostrar till ett rättfärdigt liv…” [2 Tim 3:16, Bibel 2000]

Allmänt
Läran om Skriften är på många sätt en väldigt laddad fråga. I likhet med en mängd teologiska frågor har den varit föremål för stora kontroverser, men av någon för mig okänd anledning är just frågan om bibelsyn behäftad med ovanligt många hätska inlägg och därtill en hel del missförstånd. Påståenden som ”Skriften är den fulla uppenbarelsen om Gud”, ”jag tolkar inte, jag bara läser som det står”, ”det fattar du väl själv att man inte kan låta en 2000 år gammal skrift kan vara normerande för hur vi lever våra liv idag” eller ”historisk kritisk forskning har visat att Jesus inte dog på ett kors, utan på en påle” är alla, i varierande utsträckning exempel på problematiska uttalanden som jag personligen har hört kristna människor påstå på fullaste allvar. I likhet med den systematiske teologen Daniel L Migliore vill jag framhålla att det viktiga inte nödvändigtvis är om utan hur eller ännu hellre, med vilken utgångspunkt Skriften är att betrakta som auktoritet för oss. Det kan vara tämligen intetsägande att påstå att Skriften är Guds ord om man inte först definierar utgångspunkten för en sådan devis, eller är det så att Skriften är utgångspunkten, som i sin tur motiverar den kristna teologin i stort? En annan inledande fråga att beakta är huruvida Skriften skall utgå från läsaren och alltid omtolkas in i varje situation eller om den tolkas av gemenskapen och är bärare av ett tidlöst budskap som ständigt är aktuellt, oberoende av den tid vi lever i.

Inspirationslärornas begränsning
Även om det inte tillhör de vardagliga diskussionerna i Kyrkan, kan det vara bra att känna till att det finns fler sätt att definiera bibelsyn än enbart konservativ eller liberal. De traditionella inspirationslärorna är mekanisk diktamen, realinspiration, barthiansk och evangelikal verbalinspiration. (Se förklaring av varje kategori i slutkommentarna) Som jag ser det är samtliga i någon mån förbundna med skilda mått av missförstånd.

Mekanisk diktamen saknar helt och hållet Kyrkans betoning på att Gud anförtrodde sitt budskap till människor. Dessutom håller den inte mot en historisk granskning av tillkomstprocessen av Skriften. Migliore problematiserar denna hållning till Skriften, eftersom detta på många sätt är protestantismens svar på upplysningens kritik, som i sin tur skapar en vetenskapsfobi hos många kristna. ”Jag tolkar inte jag bara läser som det står” är tragiskt nog en devis som (om än uttryckt något annorlunda) kan kopplas till denna bibelsyn, eftersom Skriften ofta läses helt utan kritiska glasögon.

Realinspirationen är vanligare än man tror, eftersom den ofta i företräds i modifierad av bland många narrativa teologer. Mitt problem med denna lära är att den skapar en kanon i kanon och låter primära utsagor vara Guds ord, medan sekundära blir betraktade med skepsis eller ibland helt och hållet förkastade. Ett vanligt exempel här är att den sunda devisen om att läsa hela Skriften med kristologiska glasögon används som ursäkt för att se Guds Suveränitet och domshandlingar i Gamla Testamentet som människors ord om Gud istället för Guds ord. Förlängningen av en sådan approach skapar en dekanonisering av Skriften. Utsagan om att Skriften inte kan vara normerande för hur vi lever våra liv idag är realinspirationen dragen till sin yttersta spets, i sammanhanget använd för att försvara att homosexuella äktenskap skall sanktioneras av Kyrkan.

Den barthianska inspirationsläran kan i viss mån duka under för samma kritik som realinspirationen. Här är det erfarenheten av ordet hos läsaren/lyssnaren som på ett subjektivt sätt möter Guds ord. Sammanfattningsvis kan de två sista inspirationslärorna kritiseras utifrån att de bygger på en subjektiv och individualistisk utgångspunkt, ett perspektiv som kommer att bemötas nedan.

Citatet ”Skriften är den fulla uppenbarelsen om Gud” vill jag koppla samman med den reformerta och evangelikala verbalinspirationen, eftersom den där i vissa led tycks ersätta personen med boken. Jag är fullt medveten om att de flesta systematiska teologer i denna fåra inte begår detta misstag. Samtidigt hör jag denna typ av uttalanden om Skriften i evangelikala sammanhang för ofta för att förbise det. Om Skriften är Guds ord, behöver vi fråga oss på vilket sätt. Läran behöver motiveras och preciseras för att komma till sin rätt.

Inkarnatorisk verbalinspiration
Min egen hållning ligger närmast verbalinspiration - Skriften är Guds ord. Dock är det nödvändigt att tillägga att ett påstående av sådan dignitet inte hänger i luften. Den som har läst systematiskt teologi och haft förmånen att bekanta sig med olika konfessionella traditioners starka (och svaga) sidor, har möjligtvis också gjort upptäckten att olika traditioner börjar sin dogmatiska redogörelse inom olika kategorier. Lutherska och reformerta teologer sätter ofta läran om Skriften först, medan katolska och ortodoxa börjar med läran om Gud. Detta är knappast en tillfällighet. Reformationens viktiga betoning på Skriften som Guds ord har starka historiska förklaringar som inte ska förbises. Luthers sätt att göra upp med den Romerska Kyrkans åsidosättande av Skriftens auktoritet var på många sätt helt nödvändigt.

Den äldre Kyrkans val att börja med läran om Gud (den Heliga Treenigheten och Inkarnationen) har förklaringen att den inte ser Skriften som den fulla uppenbarelsen om Gud, utan ”…det högsta uttrycket för Guds uppenbarelse för människosläktet.” För att uttrycka saken annorlunda har man i ortodox (och i viss utsträckning även i katolsk) tradition valt att låta betoning vara på vem snarare än på vad. Jag menar att dogmers auktoritet hellre bör ta sin utgångspunkt i förtröstan på en person än verifikation kring en möjlig tro på en Gud. Det skrivna ordets beskaffenhet som både Guds ord och människors motiveras utifrån det teologiska ramverk som läran om Inkarnationen konstituerar. På ett liknande sätt som Kristus i till Sitt väsen är ”sann Gud och sann människa… enhet i två naturer, vilka är utan sammanblandning och förvandling, oupplösligt och oskiljaktigt förenade…” är också Skriften på ett mystiskt sätt både Guds ord och människors. Den ortodoxe teologen Bradley Nassif uttrycker det på följande sätt:

"The Scriptures constitute a coherent whole. They are at once Divinely inspired and humanly expressed… The books of Scripture contained in the canon are authoritative because they truly convey the authentic revelation of God…"

Jag menar att det inkarnatoriska perspektivet på Skriftens beskaffenhet hjälper oss att se en motivation och grund för devisen om att Skriften är Guds ord, skrivet av utvalda människor. Poängen är att den paradoxalt nog är både ock, ett mysterium som till fullo inte kan förstå, men kan ana innebörden av då man sätter in Skriften i det sammanhang som den var menad till.

Från sola till solo scriptura?
I sin förträffliga bok Jungfrumark skriver den svenske mystikern Peter Halldorf om att fundamentalistisk biblicism och liberal subjektivistisk individualism båda berövar Skriften dess dynamik. Kanske kan man dra det ännu längre. Den onyanserade biblicisten, den subjektive pietisten och även den kritiske bibelforskaren brottas alla samma grundproblematik: ”They have turned sola scriptura into solo scriptura…” Alla har jaget i centrum för tolkning och upplevelsen av Skriften. Var det verkligen så det var tänkt? Inom den magisterala lutherdomen hade Luthers tes om Sola Scriptura aldrig för avsikt att fullständigt frikopplas ifrån Kyrkans tradition. Tvärtom menade han att patristiska skrifter, ekumeniska kyrkomöten, bekännelser och liturgier hade ett stort värde i tolkningen av Skriften. Tanken på att Skriften skall tolkas totalt utan hänsyn till traditionen är en post-reformatorisk tanke där individens förståelse eller upplevelse av Skriften betonas på bekostnad av Kyrkans gemensamma lärosatser. Det är därför av största vikt att Skriften tolkas av Kyrkan.
Den ortodoxe teologen Kallistos Ware skriver:

"Skriften får inte ses som något som är överordnat Kyrkan, utan är någonting som lever och förstås inom Kyrkan. Det är från Kyrkan som Bibeln ytterst härleder sin auktoritet, för det var Kyrkan som ursprungligen bestämde vilka böcker som skulle ingå i den Heliga Skrift. Det är bara Kyrkan som kan tolka den Heliga Skrift med auktoritet…. När en konvertit skall upptas i den Ortodoxa Kyrkan lovar han: ”Jag skall godta och förstå den Heliga Skrift i överensstämmelse med den tolkning som har gjorts och görs av österns heliga ortodoxa katolska Kyrka, vår moder…"

Låt mig illustrera utifrån ännu ett av de inledande citaten för detta PM: Om Kyrkan enhälligt, sedan äldsta tid har lärt att Kristus dog på ett kors, får detta naturligtvis ifrågasättas, granskas och undersökas. Men att som kristen forskare hävda att detta är historiskt felaktigt signalerar det en brist på respekt för Kyrkans auktoritet och lära.

Eller för att ta ett annat mer kontroversiellt exempel: Kyrkan har i 1900 år lärt att präst och biskopsämbetet är reserverat för män. Om man som kristen i dagens Sverige står upp för denna lära, blir man stundtals lynchad bland Kyrkans egna för att man bestämt grundar sin uppfattning på Skriften och traditionen och inte på samhällets ombytliga och kulturellt betingade koder. Låt vara att man kan ha olika slutsats i frågan som sådan, men varför väcker den traditionella läran markant avståndstagande hos somliga egalitärer? Jag skulle önska att det berodde på att Skriften förstås olika, men fruktar att den underliggande auktoriteten är anpassningen till samhällets strukturer.

Den ecklesiologiska hållningen till Skriften hjälper oss också att förstå att Skriften som den är given är den fastslagna text som genom Anden är Guds inspirerande ord till oss. Textkritik är en mycket spännande disciplin som berikar förståelsen av Skriften, men den skulle inte kunna göra anspråk på nya sanningar om de rent hypotetiskt skulle framträda. Ännu mindre ska vi som vissa messianer framhåller, förkasta den grekiska texten av NT och söka efter ett hypotetiskt hebreiskt original. De nytestamentliga texter som Kyrkan kanoniserade under Andens ledning är skriven på grekiska och inget annat.

Epilog
Jag är medveten om att ovannämnda exempel drar frågan om bibelsyn till sin spets, men jag vill med denna text få oss att tänka till ett extra steg. Vår moderna läsorienterade hermeneutik behöver kritiseras utifrån att vi ser oss i backspegeln och återerövrar den ecklesiologiska hermeneutiken, där kollektivet, inte individen är den som tolkar Skriften. I och med postmodernismen inträde är det inte liberalteologin som är den starkaste polariteten till Skriftens auktoritet, utan individualismen. Liberalteologin förfäktar Kyrkan fortfarande på många håll, men när ska vi på allvar se att vi har svalt individualismens paradigm med hull och hår? Jag är den förste att erkänna att både den Romersk Katolska och den östliga Ortodoxa Kyrkan har mycket att göra upp med, men beskylla dem för en för lättvindig anpassning till en ”tillfällig” kulturell idéströmning på bekostnad av Kyrkans lära är svårt. Ett sådant faktum kan tyvärr konstateras på många evangelikala sammanhang.

Till sist vill jag utifrån detta dokument summera min bibelsyn (som jag hoppas inte är min utan den odelade Kyrkans.) Jag företräder en Inkarnatoriskt ecklesiologisk verbalinspiration: Det innebär att hela Skriften i sanning är Guds ord, nedtecknat av utvalda människor i skilda historiska sammanhang. Denna skrift är älskad, trodd och tolkad av den enda Heliga Allmänliga och Apostoliska Kyrkan och i sin inspirerade form bevarad på grekiska i både Nya och Gamla testamentet.

Slutkommentarer
tyvärr följer ej numreringen med från word, om någon vet hur man fixar detta får ni gärna säga till...

2 Tim 3:16, Bibel 2000.
Migliore (2004) 45-46.
Bibeln är Guds Ord och endast så. Författarna var helt passiva i processen av nedtecknandet. Läran är utbredd på många håll inom amerikanska konservativa fåror, även om det är svårt peka ut någon speciell företrädare.
Realinspiration anger att Bibeln innehåller Guds Ord. Det är inte texterna och orden i sig som är inspirerade, utan de övergripande tankarna och idéerna. Företrädare: Bland andra Hugo Odeberg.
Denna lära betonar att Bibeln blir Guds Ord. Nyttan med uppenbarelsen är när den individuella människan upplever mötet med den uppståndne Kristus i texterna eller när förkunnaren predikar Kristus. Den subjektiva uppenbarelsen betonas. Företrädare: Karl Barth m fl.
Denna syn betonar helt riktigt att Bibeln är Guds Ord, skrivet av utvalda människor. Det finns tydliga skillnader i texterna i sig, bland annat när det gäller kvalitén på textmanuskript, men Skriften är tillförlitlig i allt och tillräcklig och nödvändig i sin uppenbarelse om Gud. GT omtalas frekvent i NT som Skriften, men det finns även perikoper i de senare delarna av NT som likställer evangelierna och paulinska texter med GT. Se 1 Tim 5:18 och 2 Pet 3:16. Företrädare: Wayne Grudem, D A Carson m fl. Se Grudem (1994) sid 105-138.
Migliore (2004) 46ff. Det senare är grundat i att man allt som ofta ser Skriften som svaret på alla typer av frågor. Som brännande exempel kan nämnas skapelseberättelsen som läses en vetenskaplig redogörelse för hur jorden skapades. När goda vetenskapliga studier har påvisat att Jordens ålder är 4,6 miljarder vänder man sig mot detta för att man tror att ”Guds ord säger att Jorden är 6000 år.” I själva verket speglar ett sådant förkastande av vetenskapen att man har pressat in vetenskapens hur och vad frågor på Skriften som är ett teologiskt dokument som i första hand svarar på vem och varför frågor. Se Pieper (1985) sid 131ff.
Vad gör man med de nytestamentliga utsagorna om Kristus som Domaren skall döma rättvist, trampar Guds den Allsmäktige stränga vinpress, vallar folken med en stav av järn och förintar det onda med glansen av sin ankomst? Rom 2:5, Upp 19:11, 15, 2 Thess 2.8.
Luther framhöll Skriftens klara vittnesbörd mot det som uppfattades som en mörkläggning från Roms håll: ”Somliga skriver att Skriften är dunkel. Då ska du svara, det är inte sant. Det finns ingen klarare bok skriven på Jorden, ty den heliga Skrift är jämförd med andra böcker som Solen jämförd med allt annat ljus…”
Se Hägglund (2002) sid 56.
Ware (2000) sid 203, min kursivering.
Ur dekretet från det heliga konciliet i Chaledon 451, beträffande Kristi dubbla natur.
Halldorf (1993) sid 94.
Utdrag ur ett dokument om Bibelsyn som sammanställdes mellan den Anglikanska kyrkan och den Ortodoxa år 1976. Se Nassif (2004) sid 62-63
Halldorf (1993) sid 92ff.
Citatet är hämtat från en predikan av Biskop Joshua Beecham, S:t Paul the Apostle Evangelical Orthodox Church, Indianapolis, USA. I November 2009.
Nassif (2004) sid 65-66
Jmf Migliore (2004) sid 60ff, som är noga med att betona de gemensamma kyrkliga bekännelsernas roll när det gäller att tolka Skriften och lyfta fram dess grundläggande teser.
Ware (2000) sid 203-204.
Jmf Pieper (1985) sid 95ff.
Ur ett ortodoxt perspektiv gäller grekiskan även för Gamla Testamentet, eftersom LXX författades på grekiska och var den text som NT:s författare använde sig av.
Denna slutliga formulering knyter an till de tre kriterier som Kyrkan använde för att låta en text komma med i NT: 1. Apostoliskt ursprung. Texten skulle vara skriven av en apostel eller någon i nära samband med en apostel.2. Spridd och erkänd. Den skulle vara använd och älskad av hela den dåtida Kyrkan. 3. Dynamisk. Den skulle vara skriven på ett sätt som förändrar människors liv. Se Halldorf (1993) sid 94.

Källor
Halldorf, Peter (1993) Jungfrumark – en modern pilgrims färd mot sina rötter. Bokförlaget Cordia, Göteborg.
Hägglund, Bengt (2003) Teologins historia. Församlingsförlaget, Kristianstad.
Grudem, Wayne (1994) Systematic Theology; An introduction to Biblical Doctrine. Zondervan Publishing House, Grand Rapids.
Migliore, Daniel L. (2004) Faith seeking understanding: an introduction to Christian theology. Wm. B. Eerdmans Publishing, Grand Rapids.
Nassif, Bradley / Horton, Michael / Berzonsky, Vladimir / Stefan-Hancook, George / Rommen, Edward / Gundry, Standley N. / Stamoolis, James. (2004) Three views on Eastern Orthodoxy and Evangelicalism. Zondervan, Grand Rapids.
Pieper, Franz (1985) Kristen Dogmatik. Bokförlaget Pro Veritate, Uppsala.
Ware, Kallistos (2000) Den Ortodoxa Kyrkan. Bokförlaget Artos, Skellefteå.

INBJUDAN till bön och samtal under fastan

2011-04-06T12:16:00.000-07:00

Klippan Nyhetsbrev… Mars/April 2011
Tema: I fastans tider

Om det alltså finns tröst genom Kristus, uppmuntran från kärleken och gemenskap från Anden, om det finns ömhet och medkänsla, gör då min glädje fullkomlig genom att visa enighet. Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, fria från självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras. Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära.

Att sammanfatta grunden i kristen tro och lära med ett fårtal ord är en oerhörd utmaning och jag är medveten om att det finns olika perspektiv att lyfta fram. Två ord som jag menar säger mycket är Gemenskap och Utgivande. Detta för att de båda tydligt knyter an till Treenigheten och Inkarnationen, som utgör grunden för vår tro. Så här i fastans tider vill jag speciellt lyfta fram utgivandet. En av de speciella fasteböner som jag försöker be med mitt hjärta varje dag under fastan är denna: Herre, lär mig att leva ett utgivande liv (såsom Du till Ditt väsen är grunden för allt utgivande). Jag säger inte att jag lyckas speciellt bra med detta, men jag har upplevt flera situationer där jag har fått konkreta möjligheter till att omsätta denna bön i handling. Ett sådant exempel var när jag förra veckan var med och genomförde en demonstration mot avvisningar av flyktningar och asylsökande utanför migrationsverket i Örebro. Det hjälpte mig att få lite perspektiv på tillvaron och våga ge av ”dyrbar” tid till förmån för människor som ofta blir hemskickade till förföljelse eller i värsta fall död.
Bibeltexten ovan är med största sannolikhet delar av en urkristen bekännelsehymn. Här använder Paulus denna för att uppmuntra församlingen i Filippi att låta Kristi identitet och gärning återspeglas i deras liv. Detta budskap är ständigt aktuellt för oss, vi är kallade att sätta andra högre än oss själva och med Guds hjälp leva ett utgivande liv.
------------
Nästa Klippan-samling blir den sista i fastetiden. Jag skickar ut denna inbjudan i god tid eftersom jag tänkte att vi skulle ha samlingen hemma i mitt torp denna gång och göra lite utöver det vanliga. I samband med vår vesper tänkte jag att vi kunde ta tillfället i akt att gå en knappt timmes promenad i skogen under tystnad, bön och eftertanke. Detta är tänkt som ett tillfälle att reflektera över livets kamp, fastans allvar och en förberedelse för att fira den heliga Påsken. Efter bönen kommer det att finnas möjlighet att ta del av en enkel fastemåltid.
Lördagen (obs dagen!!) den 16e April kl 18, på Korpåsen (mellan Nässjö och Vetlanda, hör av dig om du önskar vägbeskrivning)
Tema: Fastan
Matansvarig: Pilgrim
Bra att veta: Den som vill får gärna komma till torpet redan på fredag kvällen och arbeta i trädgården under lördagen. Det går även bra att stanna till Söndagen. Under fastan ser jag helst att alkohol inte konsumeras i torpet.

Herren vare med er alla!

/Simon Pilgrim

Tankar under fastan... och uppmaning till Bikt

2011-03-20T12:09:00.000-07:00

Ἐγώ εἰμι ὁ ὢν καὶ ὁ ἦν καὶ ὁ ἐρχόμενος, ὁ παντοκράτωρ

SCEN 1: Tänk vad tiden går. Tänk vad mycket som förändras. Det som var nytt för ett år sedan kallar vi skämtsamt för "stenålder" idag. Det gäller att hänga med, att ha det senaste, stå för de rätta åsikterna och vara med det det händer. Jag ställer mig utanför detta paradigm...

SCEN 2: Tiden tycks ha stannat. I grund och botten har ingenting förändrats.
I går kväll for jag hem genom ett nattligt Örebro. Den sista tiden har varit... märklig. Jag tog upp min musikspelare o började bläddra bland musiken.. Antestor. Det var länge sen. Först demot Despair från 1994, sedan blev det Northern Lights låtarna från 1996. Det var då jag tänkte det: Intet är nytt under Solen.
Jag satt åter där, 16 år gammal ute i den snörika, iskalla midvinternatten, under fullmånens klara sken och lyssnade till samma låt: Inmost Fear. Det måste vara en av de bästa kompositionerna som frambragts av människohand. Om det nu är av människohand...

SCEN 3: Fastan är en tid av reflektion. Av bön, av betraktelse och omvändelse. Vi behöver stanna upp i rusningen... Se våra liv. Och se dem i Guds ljus. Gör det älskade vänner. Tag möjligheten.

En av dessa möjligheter är att besöka din präst/biskop eller någon präst du känner till för ett biktsamtal. Bekänn din synd, tala ut. Ta emot andliga råd. Det kan förändra ditt liv. För två år sedan skrev jag ett kort arbete i skolan om just Biktens Sakrament. Det följer nedan.
Herren vare med er!
-------------------------------------
Inledning
1.1 Bakgrund
Synd och skuld är för många moderna människor förlegade begrepp som tillhör förgångna tiders religiösa praxis. Rationella människor inser väl att de inte behöver be Gud om förlåtelse för sina misslyckanden i livet? Det kan tänkas att vissa människor lever sina liv efter dessa ovan nämnda premisser, men det är likaledes föga troligt att de lever samma liv utan att känna skuld för olika saker som de genomgår och frågan är vem de går till med sina tyngda samveten? Skuld kan både vara sann och falsk, men oavsett vilket behövs en handling som gör att skulden slutar att ständigt banka på den drabbades hjärta. Kyrkans praktiserande av Biktens sakrament är till för att efter den enskildes bekännelse, på Jesu Kristi uppdrag förmedla avlösning från dennes synder. Nya Testamentet talar på flera ställen om att bekännelsen leder till bot och rättfärdighet; den helige Jakob säger: ”Bekänn därför era synder för varandra, och be för varandra att ni skall bli botade.” Och sammalunda läser vi orden hos den helige Johannes: ”Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet.” Att helt och hållet tillgodose sig denna avlösning och leva i den är naturligtvis inte i sig en lätt uppgift, men även här har Biktens sakrament en viktig roll; att påminna den enskilde individen om Herrens perspektiv, t ex genom orden i Kung Davids psalm:

”Salig är den som fått sin överträdelse förlåten,
sin synd övertäckt. Salig är den människa som HERREN ej tillräknar synd
och som i sin ande är utan svek. Så länge jag teg förtvinade mina ben vid min ständiga klagan. Dag och natt var din hand tung över mig, min livskraft försvann som av sommarhetta. Sela. Då uppenbarade jag min synd för dig, jag dolde inte min missgärning. Jag sade: Jag vill bekänna mina överträdelser för HERREN. Då förlät du mig min syndaskuld.”

1.2 Frågeställning och metod
Med tanke på att jag i allmänhet hyser en djup respekt för de traditionella kyrkornas sakramentssyn vore en frågeställning som berör teologin kring bikten att föredra. Då detta projekt utförs under den praktiska teologins baner kommer det snarare kretsa kring hur bikten går till och vad som detta sakrament åstadkommer i den som tar emot det. Inledningsvis anges en kort historik kring biktens sakrament som följs av en översikt om hur olika kyrkotraditioner behandlar den samma. Förutom Bibeln och diverse kyrkohistoriska verk kommer litteratur från olika kyrkliga traditioner att brukas i syfte att uppnå en bredare förståelse i ämnet.

2. Analys
2.1 Historik
Inledningsvis nämndes några nytestamentliga texter kring vikten av att bekänna sina synder. Då det nu gäller själva sakramentet som sådant och den avlösning som prästen ger den som inför denne biktar sig brukar två andra texter framhållas. Den första finner vi hos S:t Matteus: ”Sannerligen jag säger er: ”Allt vad ni binder på jorden, det skall vara bundet i himmelen och allt vad ni löser på jorden, det skall vara löst i himmelen.” Den andra, snarlika anvisningen återfinns hos S:t Johannes: ”Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder så är han bunden.” Detta anses av de traditionella kyrkofamiljerna vara Jesu eget påbud om prästens auktoritet som avlösare av den som bekänner sin synd. Även om texterna i sig inte uppger vem som skall utföra denna handling, så indikerar ändå starkt det faktum att de står där att förlåtandet av synder i Jesu namn var en del av urkyrkans uppgifter. Under den pre-konstantinianska kyrkans period har vi genom patristiska skrifter förstått att en viktig fråga var hur man skulle ställa sig till synder som var begångna efter dopet. Många menade att sonandet av stora synder krävde botgörelse: ”…synder som begås efter dopet renas genom discipliner” sa Klemens av Alexandria på 100-talet och åsyftade någon form av botgörelsehandling. För att bättre förstå hur man uppfattade skillnaderna mellan de mindre och de större överträdelserna får vi ta ett hopp till 400-talet och Augustinus skrifter:

”Om du har blivit döpt, håll dig då till ett gott liv i Guds bud, så att du kan bevara dopet ända till slutet. Jag talar inte om för dig, att du skall leva här utan synd, ty det finns mindre synder som man inte kan klara sig utan i detta livet. Dopet instiftades för alla syndare. För lätta synder, utan vilka vi inte kan leva, instiftades bönen... Men begå inte dessa synder på grund av vilka du måste skiljas från Kristi kropp. Döda tanken! Ty dem du ser utföra botgöring har begått brott, antingen äktenskapsbrott eller något annat avskyvärt. Det är därför de utför botgöring. Om deras synder vore lätta, skulle daglig bön vara tillräcklig att utplåna dem...I kyrkan finns det därför tre sätt på vilka synderna kan förlåtas: i dopet, i bönen och i den större botgöringen ödmjukhet"

Den form av bikt som här talas om var ofta en offentlig handling och enligt många teologer idag ett avsteg ifrån sakramentets ursprungliga tanke. Bekännelsen, menar man då var redan ifrån början en enskild handling, medan däremot botgöringen var offentlig. Det var först efter västroms fall och genom keltiska munkarnas inflytande som kyrkan kom att börja använda bikten och botgörelsen som en privat överläggning mellan den enskilde individen och prästen. Under medeltidens synoder kom den västliga kyrkan alltmer att definiera vad bikten skulle innehålla och hur den borde utföras. Redan under den tidiga kyrkans tid visste många uppenbarligen att man inte ens efter dopet förmådde att leva ett alltigenom syndfritt liv. Bikten eller boten som den också kallas brukades därför som en form av ”andra dop”. Man har sedan alltmer betonat att NT talar om att även omvända personer är i behov av syndabekännelse:

Jesus kallar till omvändelse. Detta rop på omvändelse är en väsentlig del av förkunnelsen om riket: "Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet" (Mark 1: 15). 1 kyrkans förkunnelse riktas denna uppmaning framför allt till dem som ännu inte känner Kristus och hans evangelium. Likaså är dopet den främsta platsen för den första och grundläggande omvändelsen. Det är genom tro på det glada budskapet och genom dopet' som man avsvär sig det onda och uppnår frälsningen, dvs., förlåtelse för alla synder och det nya livets gåva. Men Kristi uppmaning till omvändelse fortsätter att ljuda i de kristnas liv. Denna andra omvändelse är en uppgift för hela kyrkan som aldrig kan avbrytas. Ty hon "bär syndare i sitt eget sköte" och är "helig, men samtidigt behöver hon alltid renas, hon går ständigt botens och förnyelsens väg".' Denna ansträngning att omvända sig är inte enbart människoverk. Den är "det förkrossade hjärtats" (Ps 51:19) rörelse, det hjärta som påverkas och mognar av nåden till att svara på Guds barmhärtiga kärlek; han har först älskat oss.

2.2 Hur går det till?
I olika kyrkotraditioner har bikten olika betydelse och olika innehåll. Med tanke på den angivna avgränsningen följer nedan en kortfattad, men överskådlig bild över hur bikten brukas inom katolsk, ortodox och luthersk tradition. Då de bägge förstnämnda traditionerna i mångt och mycket har en överlappande teologi och praxis kring bikten så behandlas de parallellt.

2.2.1 Katolsk och ortodox praxis
Både den katolska och de ortodoxa kyrkorna talar om bikten eller boten som ett av de sju sakramenten eller mysterierna. Den fullständiga betäckningen för ortodox bikt är botens sakrament för ånger och omvändelse från egocentricitet till Kristuslikhet. Enligt katolsk praxis bör man gå till biktstolen minst en gång per år, medan man i ortodox tradition anser att biktens frekvens är beroende av eukaristins. För de som regelbundet går till eukaristin behöver inte bikten nödvändigtvis alltid föregå denna, men på platser där eukaristin endast firas ett par gånger per år förväntas man att först bikta sig före måltiden äger rum. Bikten i de katolska kyrkorna förrättas i ett för ändamålet avsett bås eller litet rum som kallas biktstol, medan ortodox praxis låter den samma äga rum vid lämpligt ställe i kyrkan, ibland vid altaret framför ikonostasen. Barn som har uppnått en sådan mognad att de kan skilja mellan gott och ont är välkomna till bikten, d v s ungefär i sju årsåldern. De båda traditionerna är noga med att betona att prästen endast är ett vittne till bikten och en Guds tjänare för den biktande. Rollen som domare har bara Gud själv. Bikten är inte ”bara” bekännelse och avlösning, utan också ett viktigt tillfälle att få andlig vägledning. Bland många ortodoxa är det en sed att ha en andlig fader som man uppsöker med jämna mellanrum för att bikta sig hos och söka andliga råd.

2.2.1.1 Katolsk biktliturgi
Den liturgi som används vid en katolsk bikt ser ut på följande sätt:

Prästen och den biktande gör korstecknet och säger:

I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Prästen uppmanar den biktande att förtrösta på Guds barmhärtighet, t.ex. med följande ord:

Gud har givit oss sitt ljus. Må du inse och bekänna din synd och så erfara hans barmhärtighet.
Den biktande svarar: AMEN.
Därefter kan den biktande inleda sin syndabekännelse med följande (eller några andra) ord:
Jag bekänner inför Gud allsmäktig och dig min fader, att jag har syndat mycket i tankar och ord, gärningar och underlåtelser. Detta är min skuld, min stora skuld. Min senaste bikt var...

Den biktande bekänner sina synder.
Han (eller hon) kan avsluta sin syndabekännelse med följande (eller andra) ord:
Herre, rena mig från all min synd och förlåt allt vad jag har brutit. Skapa i mig Gud ett rent hjärta o giv mig på nytt en frimodig ande.
Prästen säger några ord av förmaning, råd och uppmuntran samt anger en lämplig bot.

Prästen ger avlösningen:

Gud, barmhärtighetens Fader, har genom sin Sons död och uppståndelse försonat världen med sig själv och utgjutit den Helige Ande till syndernas förlåtelse. Han give dig genom sin kyrkas förmedling förlåtelse och frid.
Och jag löser dig från dina synder i Faderns och Sonen och den Helige Andes namn.Amen.

Den biktande svarar: AMEN.
Prästen: Tacka Herren, ty Han är god.
Den biktande: Ty Hans nåd varar i evighet.
Prästen kan tillägga: Vår Herres, Jesu Kristi lidande, den saliga Jungfrun Marias och helgons förbön, allt gott du har gjort och ont du har lidit blive dig till läkedom för synden, tillväxt i nåden och det eviga livets lön. Amen.
Till slut säger prästen: Herren har förlåtit dig. Gå i frid.
Nu kan den biktande säga: Gud vi tackar dig, och lämnar biktstolen.

2.2.1.2 Ortodox biktliturgi
Inom den ortodoxa kyrkan förekommer en del olika liturgier för bikten, beroende på vilket patriarkat som den aktuella kyrkan lyder under. Nedan följer ett exempel:

I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn.
Prästen: Se, mitt barn Kristus står här osynlig och mottager din bekännelse. Var inte skamsen eller rädd; dölj ingenting för mig utan säg mig utan att tveka allt som du har gjort och då får du förlåtelse av vår Herre Jesus Kristus. Se, Hans ikon är framför oss, och jag är endast ett vittne, som inför Honom skall vittna om allt vad du har sagt mig. Men om du döljer något för mig blir din synd större. Se därför till att du, efter att ha kommit till lärkaren, inte går bort utan att ha blivit helad.
Den biktande avger nu sin bekännelse….Prästen lägger sin stola på den biktandes huvud och läser avlösningen
Vår Herre och Gud Jesus Kristus förlåte dig mitt barn (namn) alla dina misshgärningar… osv

Den avslutande delen påminner starkt om den katolska och även här ges utrymme för andliga råd som prästen förmedlar. Om prästen finner det lämpligt kan han också ålägga någon form av botgärning, men detta tillhör ovanligheterna. Nuförtiden handlar dessa botgärningar, både i katolska och ortodoxa sammanhang om att ställa saker till rätta gentemot en tredje part.

2.2.2 Luthersk praxis
I luthersk tradition talar man inte om bikten (eller skriftermålet som det också kallas) som ett sakrament i sig. Däremot är den avlösning som den biktande får av prästen ett sakrament.

”Bikten består av två delar: den första innebär att man bekänner synderna, den andra att man tar emot avlösningen eller förlåtelsen av biktfadern som av Gud själv och inte tvivlar på detta, utan fullt och fast tror att synderna därigenom är förlåtna inför Gud i himlen.”

Luther avvisade inte uppfattningen att bikten är ett sakrament, men han förkastade tanken på botgöringen som en del av själva sakramentet. Han menade också att absolutionen inte bara var förbehållen prästerna att delge. Bekännelse, skriftermål, beredelse eller bikt (kärt barn har många namn), kan i Svenska kyrkan ske på två sätt. Antingen som den kollektiva syndabekännelse som sker i församlingen före man går till nattvarden eller mera i formen som ett enskilt biktsamtal med en präst. I flera svenskkyrkliga handböcker för församlingsliv finns en tydlig indikation på att prästen bör ha för vana att påminna församlingens medlemmar om möjlighet till att gå i biktsamtal eller enskilt skriftermål. Även i luthersk tradition erbjuds den biktande tid för andlig vägledning i samband med samtalet, ofta sker detta före själva bikten.

2.2.2.1 Luthersk biktliturgi
I Luthersk tradition finns speciellt nuförtiden en rad olika ordningar för att genomföra en bikt, nedan följer ett, utifrån handböcker sett frekvent exempel:

Prästen: I Guds, Faderns och Sonens och den Helige Andes namn.
O Gud, du känner oss fullkomligt. Du prövar och utrannsakar våra hemligaste uppsåt och tankar. Du ser den nöd och ångest som vår synd har dragit över oss. Gör oss botfärdiga inför dig, och giv att vår sorg må vara en sorg efter Ditt sinne. Vi flyr ifrån oss själva till dig. Överge oss inte. Gör vår syndabekännelse uppriktig, att vi kunna trygga oss vid ditt tröstefulla löfte om nåd och förlåtelse. Herren har inte lust till syndarens död, utan att han omvänder sig och lever. Så bekänn nu din synd inför Honom.
Den biktande: Jag bekänner inför dig, helige och rättfärdige Gud, att jag har syndat med tankar, ord och gärningar. Jag har inte älskat dig över allting, inte min nästa såsom mig själv. Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag förstår och har del i världens bortvändhet från dig. Därför ber jag om hjälp att se och bryta med mina synder. Förlåt mig för Jesu Kristi skull.
Prästen: Inför Gud den Allvetande frågar jag dig: Är detta din uppriktiga bekännelse och begär du alltså med botfärdigt hjärta dina synders förlåtelse för Jesu Kristi skull?
Den biktande: Ja
Prästen: Då är också i kraft av Herrens ord och löften, fast och orubbligt att Gud av nåd förlåter alla dina synder. Och denna förlåtelse ger jag dig på vår Herre Jesu Kristi befallning, i Guds, Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.
Här kan prästen eller den biktande själv be en fritt formulerad tackbön för syndernas förlåtelse.
Prästen: Må Gud ge dig av Sin nåd att kunna leva i Hans förlåtelse, som Han själv i denna stund har givit dig. Må du sätta din förtröstan på Hans nåd som är var morgon ny och Hans barmhärtighet som varar i evighet. Han hjälper dig att kämpa trons goda kamp och lita på Hans ord och löften. Han är den som ger dig ljus i mörkret och styrka i svagheten. Han ger Sin helige Ande, Hjälparen, som kan lära dig att be och som drar dig till Kristus, din Frälsare. Gud bevare dig till evigt liv. Amen.
Herren välsigne Dig ock Bevare Dig Herren låte sitt ansikte lysa över Dig, ock vare Dig nådig! Herren vände sitt ansikte till Dig och giv er frid; I Faderns och Sonens och Den Helige Andens namn. Amen!

2.3 Vad sker i bikten?
En viktig fråga att ställa sig när man talar om bikten eller åtminstone avlösningen som ett sakrament är vad man menar att detta innebär. Detta kan uppfattas som varande en renodlad teologisk frågeställning, men den är likväl viktig för att för att skönja en förståelse för varför och på vilket sätt bikten bör utföras. I de Lutherska kretsarna talar man ofta om bikten som en källa till kraft och förnyelse, där den andligt sjuke får komma till den Store Läkaren och bli hel på nytt. Oavsett om skulden är sann eller falsk så är den en realitet i den drabbades liv och någonting som denne behöver göra upp med och få förlåtelse för. Eftersom själva bikten och avlösningen i Svenska kyrkans praxis sker först efter ett själavårdande samtal, kan man också tänka sig att man där innehar större fokus på den psykologiska förändringen än på den andliga. I Katolska kyrkan föregår som vi har sett, själva bikten ett eventuellt samtal och man kan därför där tänka sig att man där betonar det andliga skeendet framför det psykiska. Den katolska katekesen förklarar mer ingående vad som sker i detta sakrament:

”Synd är framförallt kränkning av Gud, brytning av gemenskapen med honom. Samtidigt medför den att gemenskapen med kyrkan skadas. Därför medför omvändelsen samtidigt Guds förlåtelse och försoning med kyrkan. Detta uttrycks och förverkligas liturgiskt av botens och försoningens sakrament.”

"De som kommer till botens sakrament får genom Guds barmhärtighet förlåtelse för den orätt de tillfogat Honom. Samtidigt blir de försonade med kyrkan, som de har sårat genom att synda och som genom kärlek, exempel och bön arbetar för deras omvändelse."

"Den enskilda och fullständiga bikten som följs av avlösningen förblir det vanliga sättet på vilket de troende försonas med Gud och kyrkan. Detta har djupa rötter. Kristus handlar i alla sina sakrament. Han vänder sig personligen till varje syndare: "Mitt barn, dina synder är förlåtna" ( Mark 2:5) Han är läkaren som lutar sig över varje sjuk människa som behöver honom för att bota henne. Han reser upp dem och för dem tillbaka till den broderliga gemenskapen. Den personliga bikten är alltså den tydligaste formen för försoning.

Enligt dessa uttalande får följaktligen bikten en binär implikation; för det första erhålles förlåtelsen av synderna och för det andra blir den biktande försonad med de heliga – kyrkan. Med tanke på det sistnämnda kan man alltså tala om att bikten för den enskilde medlemmen tycks bidra till att stärka enheten i den kristna församlingen. Denna aspekt är även tongivande i den Ortodoxa kyrkans lära kring biktens betydelse, man talar om avlöste som just återförenad med kyrkan.

3. Slutsats
3.1 Syntes
Utifrån dessa jämförelsevis grunda analyseringar om biktens sakrament, vill jag ändå tillstå att denna disciplin är något som kyrkan bör betona än mer. Arbetet har av förklarliga skäl inte berört frikyrkans praxis, detta har två anledningar: För det första är inte bikten något direkt frekvent förekommande bland trossamfunden och även om det börjar dyka upp så har det ändå inte varit i bruk så pass länge att litteratur är tillgänglig. För mig har denna analys bidragit till en betydligt bredare insikt vad gäller bekännelsens och avlösningens betydelse för den enskilde individen.

Min övertygelse är att bikten både genererar i en själslig befrielse och en andlig. De båda aspekterna (som naturligtvis också hänger samman), utgör axiom för den enskilde individens förhållande till Kristus och till Hans kyrka. Jag menar att vi människor inte sällan är behov öppenhet och tydlighet. Här ligger biktens essens. Att man på ett ocensurerat sätt får tala om det som kväver inifrån, utan att man på något sätt behöver vara orolig att den som lyssnar vare sig fördömer, eller sprider ut det som sägs. Prästens tystnadsplikt är fullständig och absolut och får inte under några omständigheter, oavsett konsekvenser lov att brytas. Tydligheten innebär att den enskilde får ett ”avslut” på det som plågar samvetet, man talar ut det i bekännelsen och får del av det som jag med den lutherska uppfattningen, hävdar är själva sakramentet; avlösningen och förlåtelsen för synderna. Prästen som är satt till att vara medlare mellan Gud och människor utför denna handling på Jesu Kristi uppdrag i apostolisk efterföljd. De bibliska texterna som vi har sett ligger till grund för denna absolution indikerar tydligt att detta är inrättat som en del av de kristna ledarnas tjänande roll. Bikten är slutligen inte bara ett erkännande av synden, utan även ett erkännande av svaghet, där den biktande erhåller Guds styrka och vishet att leva det dagliga livets kamp och med den ortodoxa kyrkans ord utföra en omvändelse från egocentricitet till Kristuslikhet.

4. Slutkommentarer
Jak 5:16, Bibel 2000
1 Joh 1:9, Bibel 2000
Ps 32:1-5, Svenska Folkbibeln
Matt 18:18, Hedegårds översättning
Joh 20:23, Svenska Folkbibeln
Hunter (1990), sid 878
Bercot (1998), sid 215
Utdrag ur Augustinus skrifter om tron för katekumenerna 7:15, 8:16, år 395, hämtat ifrån http://www.katolik.nu/
Artikel om biktens historik på http://www.katolik.nu/
Hunter (1990), sid 878. Även om det ”nya” sättet att utföra bikt godkändes av flera synoder under tidig medeltid så kom den gamla offentliga metoden länge att brukas parallellt med den nya. Först år 1215 fastslogs dogmen om bikten som primärt varande en enskild sak, som skulle förrättas minst en gång per år.
Utdrag ur den katolska kyrkans katekes; paragraf 1427-1428, hämtad ifrån http://www.katolik.nu/
De sju sakramenten är i stort de samma i öst och väst: Dopet, konfirmationen (kallas myrrasmörjelsen i öst), Eukaristin, Bikt (boten), prästvigningen, äktenskapet och sjuksmörjelsen. Se Ware (2000) sid 280
Artikel om sakramenten på http://www.ortodoxkristendom.se/
Artikel om bikten på http://www.katolik.nu/ På 400-talet var det praxis att prästen hörde bikt i början av fastan, själva avlösningen gavs först på skärtorsdagen, i samband med någon botakt. Men successivt framväxte den praxis man idag har: att man får syndernas förlåtelse i samband med bikttillfället och därefter utför boten.
Ware (2000) sid 294
Ware (2000) sid 292
Ware (2000) sid 293
Ware (2000) sid 294
http://www.katolik.nu/
Ware (2000) sid 294
Linderoth talar om att detta stöds av försvaret för den Ausburgska bekännelsen; Verkliga sakrament är alltså dopet, Herrens nattvard och avlösningen, som är botens sakrament. Se Linderoth (1952), sid 179
Undervisning om bikten ur Luthers lilla Katekes. Hämtad från http://www.evl.fi/svenska/katekes/bibelnbikten/41.html
Artikel om bikten på http://www.katolik.nu/
Linderoth (1952), sid 178
Kyrkohandboken (1942), sid 237
Flera olika varianter på denna bekännelse förekommer. En kortare version som tillhör de vanligare ser ut så här: Jag bekänner inför dig, helige Gud, att jag ofta och på många sätt har syndat med tankar, ord och gärningar. Tänk på mig i barmhärtighet och förlåt mig för Jesu Kristi skull vad jag har brutit. Se http://www.existentiell-tro.net/ekt-98/append05.htm
Kyrkohandboken (1987), sid 190-192, Kyrkohandboken (1942), sid 237
Linderoth (1952), sid 180-181
Artikel om bikt på http://www.svenskakyrkan.se/
Ur den Katolska katekesens 1440: e paragraf, hämtad från http://www.katolik.nu/
Ur den Katolska katekesens 1441:a paragraf, hämtad från http://www.katolik.nu/
Ur den Katolska katekesens 1484:e paragraf, hämtad från http://www.katolik.nu/
Ware (2000) sid 292
Kyrkohandboken (1987), sid 190
Artikel om sakramenten på http://www.ortodoxkristendom.se/

Inbjudan till Vesper och samtal på fredag!

2011-02-28T09:15:00.000-08:00

Var hälsade älskade vänner! Dagen som har gått har ägnats åt D-uppsatsen. Just nu håller jag på att sammanställa den första delen, som handlar utgår från Didaché. Snart kommer jag att gå över till 1 Clemensbrevet och de Trinitariska utsagor som föreligger i 58:2 och 64:1.¨

Häromdagen slog det mig att det kunde kanske vore en bra idé att lägga upp nyhetsbreven för "Klippan" här på min blogg. För er som inte är bekanta med detta kan jag berätta att Klippan är vad vi tillfälligt kallar vår nystarade bön och samtalsgrupp under den Evangeliska Kyrkan. Gruppen har sin bas i Jönköping och samlas förnärvarande en eller två gånger i månaden på torpa för att Tillbe den heliga Treenigheten, lyssna till teologisk undervisning, samtala och äta tillsammans. Vi utgår från en liturgisk vesper som även praktiseras i S:t Petrus Evnageliska Ortodoxa Församling i Halmstad. Vår längtan och vision med gruppen är att bilda Sveriges andra Evangeliska Ortodoxa Församling. Om Du är intresserad av att veta mer kring detta eller hälsa på oss går det bra att maila till undertecknad: crimson_pilgrim@hotmail.com
Nedan följer inbjudan till vår nästa samling som undantagvis kommer att äga rum på en fredag istället för torsdag som är vår vanliga dag.
-------------------------

Klippan Nyhetsbrev… Mars 2011
Tema: KYRKAN, Ecklesiologi (läran om Kyrkan)

"Genom att Jesus gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken. Också vi är skyldiga att ge vårt liv för bröderna. Om någon som har vad han behöver här i världen ser sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom, hur kan då Guds kärlek förbli i honom?"

1 Joh 3:16-17, Bibel 2000

”De fattiga visar oss vilka vi är, profeterna visar om vilka vi borde vara.
Så vi gömmer de fattiga och dödar profeterna….”

Scott Albrecht, Catholic Worker

Allvarliga ord att börja nyhetsbrevet för denna månad med kan det tyckas. Men dessa ord säger något otroligt essentiellt till Kyrkan idag i den värld vi lever. Vi som kristna har tillsammans ett djupt ansvar i den här världen. Att vara motkultur till korruption, förtryck och kapitalism.

Helgen som just har gått har varit en viktig påminnelse för mig när det gäller dessa ting. Fredag till lördag samlades ca 120 personer från kommuniteter, kollektiv och andra vardagskristna gemenskaper ifrån stora delar av Sverige i en kyrka i Örebro för att samtala om detta. Vi inledde på fredagseftermiddagen med en demonstration i centrala Örebro och utanför polishuset, som en explicit protest mot avvisningarna av kristna Irakier. Det handlar om människor som med största sannolikhet skickas direkt in i döden. Detta kan inte få fortsätta och jag vill vädja till fler att ta del av demonstrationer och protester mot dessa massmord som svenska staten i stort sett sympatiserar med.

På sammankomsten fick vi sedan möjlighet att lyssna till ovannämnde Scott Albrecht från The Catholic Worker, olika personer ifrån kommuniteten Broderhof och ett par systrar från Mariadöttrarna. Scott betonade bland annat den kristnes roll som präst, profet, kung (som en avbild av Kristus) och hur dessa tre epitet behöver komplettera varandra för att ett helhetsbaserat kristet liv ska frambringas. Inte sällan är det profetrollen som hamnar i skymundan, eftersom Kyrkan tiger av bekvämlighet och ibland av rädsla för att vara Guds språkrör och sanningssägare i denna världen. I vissa situationer kan fredliga former av ”civil olydnad” (eller divine obiedience) vara en möjlig väg att gå för att få samhället att vakna inför det som pågår i vår värld. Aktuella exempel på det är att sitta i vägen för poliser när de vill hämta de Irakier som skickas tillbaka för att dö i sitt land eller att hälla blod utanför vapenfabriker som är understödda av statens kostymkamouflerade terrorism.

När allt detta är sagt vill jag betona att detta är ingenting som vi gör ensamma. Tillsammans och på olika sätt, i överensstämmelse med våra olika gåvor och inriktningar kan vi påverka och göra skillnad!!
---------------------------
Välkomna på liturgisk bön och samtal nu på FREDAG. Pågrund intensiva grekiska studier för undertecknad och osäkerhet på jobbfronten för Gusten, så kommer vi att göra ett eller ev två undantag från vår vanliga tid och plats. Jag ska försöka att se om vi kan få tag bilar så att vi kan samåka ifrån Jönköping för er som vill följa med. Förslagsvis åker vi från Västra torget (vid pingstkyrkan) i Jönköping ca 17:15.

Du som har bil och kan komma på samlingen får väldigt gärna höra av dig till mig så snart som möjligt. Och som vanligt ber jag er alla att anmäla er om ni kan komma eller inte på samlingen.
Fredagen (obs dagen!!) den 4e Mars kl 18, i ett hem utanför HABO.
Tema: Kyrkan

Herren vare med er alla!

/Simon Pilgrim

TEOLOGISK ESSÄ om Inkarnationen

2011-02-08T12:31:00.000-08:00

Den konsekrerade världen – Om den vardagliga konsekvensen av Guds människoblivande

Prolog – Inkarnationen som ”väktardogm”

Läran om Guds människoblivande - den Heliga Inkarnationen spelar en oöverskådlig roll för teologin. Dess omfattning är så betydelsefull att den benämns som varande kristendomens mest centrala händelse. Den är välkänd ifrån den johanneiska prologen:

”Och Ordet vart kött och tog sin boning ibland oss, och vi såg hans härlighet…” [Joh 1:14, Gustav V:s Bibel; 1917 års översättning]

Därtill är läran framträdande gång på gång i Nya Testamentet och den tidiga patristiska eran, innan den slutgiltigt kanoniseras på tre och fyrahundratalen. Att tron på Kristus som Sann Gud och Sann människa inte är en doktrin av sekundär art visas bland annat genom Den helige Aposteln ord om dess betydelse för den apostoliska tron:

Så kan ni se vilken ande som är Guds: varje ande som erkänner att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt är från Gud, men den ande som förnekar Jesus är inte från Gud. Det är Antikrists ande, som ni har hört skall komma och som redan nu är i världen. [Joh 4:2-3, Bibel 2000; Bibelkommissionens översättning]

Denna perikop illustrerar Inkarnationens status som ”väktardogm” i den tidiga Kyrkan. Här särskildes Heresi ifrån Ortodoxi, i det att en tillbördig uppfattning om Guds väsen och Hans handlande med Sin Skapelse därigenom bestämdes. I fråga om Guds väsen skildrar Inkarnationen det eviga och totala utgivandet som alltid har pågått inom Treenigheten och därmed är Inkarnationen inte ett nödvändigt ont, utan Guds plan från begynnelsen. När det gäller försoningen kan vi ställa oss frågan: Varför blev Gud människa? För att frikänna människan ifrån synden? Ja delvis. Men i den tidiga Kyrkan skulle det svaret endast spegla ena sidan av händelsen. Man sade hellre att Gud blev människa för att människan skulle kunna bli gudomliggjord. Den heliga Inkarnationen är därmed en frälsningens gungbräda. Gud blev vad vi är för att vi genom Hans nåd skulle kunna få del av det som Han är. Gapet mellan himmel och jord, mellan Gud och människa övervinns när den osynlige blir synlig, den evige timlig och den obegränsade begränsad. Detta enorma överbryggande av ”Lessings dike” sätts ur spel om Kristus inte är både Gud och människa, både Skapare och Återlösare: ”Om Han inte varit Gud, hur kunde Han då bota oss, om Han inte varit människa, hur kunde Han då bli vårt föredöme” Med Påve Leo den Stores ord.

Inkarnationens förlängning
Vad får då denna teologiska hörnsten för konsekvenser för oss kristna idag? Har den överhuvudtaget kopplingar till livet här och nu? Även om den omfattar en rad aspekter av vårt liv i Mästarens efterföljd, har jag valt att summera dessa utifrån tre påståenden:

1. Ett bejakande av det kroppsliga och materiella
2. Ett liv i gemenskapskristendom
3. En liturgi för alla sinnen.

1. Ett bejakande av det kroppsliga och materiella
Den första reella påverkan som den inkarnatoriska teologin konstituerar för den troendes liv löper via den sakramentala teologin, från den heliga Liturgin ut i den vardag som omger oss: Denna holism uttrycks av William Cavanaugh ”En sakramental syn på världen ser allting som en del av Guds goda skapelse och potentiella tecken för Guds ära.” Gud har inte bara skapat den fysiska världen och deklarerat materien som varande mycket god. Han har även låtit det fysiska - en kropp av kött och blod, vara huvudinstrumentet för hur Han återupprättar skapelsen. Genom sin ankomst till världen har Gud konsekrerat den. Den stora frågan blir därmed: Om nu Herren har sagt sitt ja och amen till det skapade, kan man fråga sig varför det är så svårt för oss att göra det samma? Omvärldsanalytikern Magnus Malm kopplar detta samman med vårt högmod och mänsklig idoges om att i alla lägen reda sig själv och fly från det vanliga jordnära livet till det abstrakt akademiska eller elitiskt spirituella. För att uppnå frälsning försöker många bli så andliga som möjligt och komma bort ifrån kroppens begränsningar. I och med Inkarnationen visar Gud på en totalt motsatt väg. Här blir attityden hos människorna i berättelsen om Babels torn i Genesis signifikativt för det mänskliga högmodet. Deras ambition var att stiga upp till Himmelen. Några verser senare sammanfattas Guds frälsningsplan i det Han inom Treenigheten säger: ”…låt oss stiga ned…” För en kristen präglad av Inkarnatorisk teologi ter sig den fysiska och synliga världen runt omkring henne därför högst meningsfull och skön. Den sakrala konsten hjälper människan att uppfatta Gud med flera sinnen, men också att förstå estetikens som en avbildens imitation av urbildens Skapargärning. Historien är full av exempel på hur dessa ”sakramentalister” drar sig undan staden och lever ett liv i samklang med Guds skapelse och kombinerar den dagliga tidegärden med hantverk, konst och musik. Här finns allt från ikonmåleri och radbandstillverkning till inspelning av heavymetal och bryggandet av ale och stout representerat. Den genuint positiva synen på äktenskap och sexualitet är en annan basal konsekvens för den som praktiserar en inkarnatorisk teologi. Att leva ett liv tillsammans med den man älskar och njuta av erotikens och sensualismens ljuvliga gåvor är varken synd eller oandligt, utan tvärtom en rik välsignelse.

2. Ett liv i gemenskapsskristendom
Ola Tjörhom funderar över vari värdet består i en fromhet som inte kan levas ut i det verkliga livet. Jag tror att många som inte ser det givna sambandet mellan Skapelse och frälsning, lämnar sin kristna tro för att den ter sig ogripbar och meningslös. Den Inkarnatoriska teologin bereder vägen för ett liv i vardagskristendom, där inte minst den djupa relationen till andra människor är ett axiom. Det postmoderna paradigm vi lever i har reducerat, den genom millennierna vedertagna kollektivismen till dess polaritet; individualism. Här skymmer jagets tillfredställelse det gemensammas goda. Det kan handla om allt ifrån ohämmad konsumism istället för att hjälpa de som är fattiga till att ladda hem musik ifrån internet, så att man slipper träffa människor på konsert och supporta bandens ekonomi. Tjörhom utgår från den trinitariska teologin om totalt utgivande och gemenskap via inkarnationens bejakande av sann mänsklighet och knyter det till gemenskapen som ett postulat för vår ecklesiologi:

”Kyrkan har inte gemenskap, den är gemenskap… som en direkt och nödvändig följd av vår gemenskap med Gud har vi också gemenskap med varandra…”

Paulus explicita illustration om Kyrkan som en kropp där alla delar är viktiga och kompletterar varandra ter sig i sanning meningslös i en församling där man på sin höjd hälsar på varandra ett par gånger i månaden, men inte på något sätt är engagerade i varandras liv. I en dynamisk gemenskap har tro och liv ett obrytbart samband, där vi genom det heliga dopet tillsammans har initierats in i Guds rike. Tjörhoms kapitel om den Helige Ande som en jordledning för trons liv kan med fördel kopplas samman med dessa perspektiv. Han belyser där hur Andens roll varken får reduceras till stelbent dogmatism eller verklighetsfrånvänd karismatik. Ett sant andligt liv är tvärtom bottnat i Inkarnationen och därmed intimt sammanfogat med livet vi lever i världen. Jag talade en gång med en person som tillhör ett utpräglat pentekostalt sammanhang. Jag kände till att individen har genomgått svåra psykiska problem och föreslog att personen i fråga kanske borde uppsöka själavårdare. Svaret jag fick var ett triumferande: Nej, jag behöver ingen själavårdare. Jesus är min själavårdare nu. Det var ett väldigt andligt svar. Men frågan är om det var kristet svar? En klassisk kristen tro bejakar sann mänsklighet och ser inget oandligt i att människor av kött och blod betjänar varandra i Kristi kropp. Detta synsätt har många följder, inte minst när det kommer till betoningen av rättvisa och förbarmande gentemot människor som har stora behov. Malm kopplar det till Gamla Testamentets konkreta andlighet som alltid får ett empatiskt uttryck: Att ta vård om främlingen, den faderlöse och änkan är inte en isolerad företeelse från bekännelsen på Gud som Skapare, det är tvärtom essensen i lagen, att älska Gud och sin nästa såsom sig själv. Denna emfas genljuder gång efter annan i Nya Testamentet t ex i Jesu undervisning och Jakobsbrevet. Vardagskristendomens konkretisering i den kristna communio tanken visar på så sätt hur inkarnationen genom att först förena oss med Gud även förenar oss med varandra.

3. En liturgi för alla sinnen
Den sista aspekten som här berörs angående inkarnatoriska praktiker är det sakramentalt liturgiska Gudstjänstfirandet. Den kristna tron är som vi hittills sagt, något fysiskt och konkret, något som man kan ta på, se, känna, smaka. Gud som Inkarnerad är det stora Sakramentet, det föder i sin tur i Kyrkans sakramentsteologi. Poängen är att precis som Kristus är både Sann Gud och Sann människa har de Heliga Sakramenten en fysik sida och en andlig. Kristus som förenade Himmel och Jord, Gud och människor, genom att själv bli människa, fortsätter nu detta verk i sin kropp på Jorden idag. Låt oss ta den Heliga Eukaristin som ett exempel. Det är lätt att tro att den högkyrkliga förståelsen av Nattvarden är att betrakta som ett förandligande av densamma. I själva verket är det tvärtom. I brödet och vinet förenas fysiskt och andligt som en holism. Brödet är verkligt bröd och samtidigt, inte delvis eller symbolsikt, Kristi sanna kropp. Vinet är verkligt vin och samtidigt Kristi sanna blod. Redan skribenterna i tidig patristisk era bekräftar denna nattvardssyn. T ex skriver Ignatius av Antiochia i polemik mot doketismen strax efter år 100:

”Från Eukaristin och bönen håller de sig borta, eftersom de inte bekänner att Eukaristin är vår Frälsares Jesu Kristi Kött som led för våra synders skull och som Fadern uppväckte i sin godhet…” [Andrén/Beskow (2006) sid 111]

Den andliga eliten på denna tid kunde inte acceptera Inkarnationen fullt ut och ville därför inte heller ha med sakramenten att göra, det hjälper oss att se att kopplingen mellan dessa företeelser ingalunda är något som Kyrkan har konstruerat i senare era. Förutom smaken som är tydlig då det gäller Nattvarden finner vi inom ramen för liturgin flera andra sakramentala handlingar som konstituerar en holistisk spiritualitet. I Gudstjänsten är synen verksam genom att vi skådar de heliga ikonerna, vi ser prästens klädnad, vidare känner vi doften av den heliga rökelsen, vi hör Ordet förkunnas, vi känner vattnet och oljan. Ett annat uttryck är när vi använder vår kropp i tillbedjan: Vi knäfaller, står upp, korstecknar oss, ber för varandra med hjälp av hanpåläggning och omfamnar varandra i fridshälsningen. Kontentan är att den sakramentala Gudstjänsten med Inkarnationen som bas är Jordnära och omfattar den skapade realiteten. Esoterisk andlighet och okontrollerad karismatik utan kontakt med livet här och nu har därför ingenting att göra med den odelade Kyrkans liturgiska liv som de tidiga Kyrkofäderna kämpade med livet som insats för att bevara från olika typer av förandligande av den kristna tron.

Epilog
En kristen tro som inte är förankrad i Guds människoblivande är som att skåda en midsommaräng genom ett dunkelt filter. Hur jag än anstränger mig blir världen runt omkring aldrig så skön som om jag förstod att den är intimt sammanflätad med världshistoriens viktigaste händelse. En tro Inkarnationen förutan liknar en frigiven brottsling som sin frihet till trots väljer att förbli i sin ensamma cell och därtill förlora frihetens helhet. Denna essä har kort visat på tre viktiga konsekvenser som den Inkarnatoriska teologin konstituerar: (1) Den materiella världen ter sig skön och i högsta grad meningsfull. (2) Vår förståelse av Kristi kropp som en dynamisk gemenskap i överlåtenhet får sin tydligaste motivering. (3) Grunden för ett Gudstjänstfirande, där estetik, dofter och beröring utgör fundament av den helhet som Liturgin innefattar synliggörs. Med de första kristna, dessa blodsdöpta hjältar, vill jag därför anföra till oss ”fri” kyrkliga i vår tid: Kom tillbaka till källorna, drick livets vatten hos Kristus, den Inkarnerade Guden och återerövra därmed den Ortodoxt holistiska kristendomen!

SLUTKOMMENTARER:
1. Oliver D Crisp beskriver hur all teologi från protologin till eskatologin kan kopplas samman med Inkarnationen. Jmf Webster (2007) sid 160, 166-167
2. Joh 1:14, Gustav V:s Bibel; 1917 års översättning
3. Se t ex: Luk 1:68, 7:16, Joh 1:1-18, Rom 1:3-4, 9:5, Gal 4:4-5, Fil 2:6-11, Kol 2:9, 1 Tim 2:5, 3:16-17, Heb 1:1-14, 2:14, Upp 5:13-14.
4. Det händer att de sju ekumeniska Kyrkomötena och dess dekret beskylls för att besitta explicita politiska undertoner. Även om det är sant Kejsarna kallade samman till dessa Koncilium var det trots allt Kyrkans biskopar och teologer som under ledning av den Helige Ande försökte att sammanfatta vad den apostoliska traditionen stod i de dogmer som behandlades. Vid flera tillfällen gick man emot Kejsarens egna åsikter och de ”Ortodoxa” blev förföljda och i vissa fall avrättade. Jmf Davis (1990) sid 258-288, 296-319 och Webster (2007) sid 162.
5. 1 Joh 4:2-3, Bibel 2000; Bibelkommissionens översättning
6.Jmf t ex Joh 5:19-23, 17:5, 24, 1 Pet 1:20
7. Denna devis är klassisk i kampen mot den arianska heresin som lärde att Kristus inte var sann Gud, utan ett skapat andeväsen. Dock kan själva kärnan i uttalandet spåras till Kyrkofadern Irenaeus av Lyon. Jmf t ex Halldorf (2000) sid 114-155, Andrén (2007) sid 40-41, Tjörhom (2005) sid 124
8. Jmf Andrén (2007) sid 36-38
9. Orden kommer ifrån Kyrkofadern Irenaeus, se Bercot (1998) sid 355
10. Empiristen och filosofen Gotthold Lessing ifrågasatte huruvida mirakel kan fortsätta att användas som ett axiom för kristendomen när mirakel inte går att bevisa. Teism och andra metafysiska anspråk kan inte bevisas på grundval av osäkra historiska data. Härav följer hans berömda uttalande om diket mellan tro och vetande: ”Det är alltså detta fula stora dike som jag inte kan passera, hur innerligt jag än har försökt att ta det språnget.” Se Chadwick (1957) sid 51-54, Jmf Webster (2007) sid 164. Även om Inkarnationen ifrågasätts pågrund av bristen på historiska fakta, är händelsen samtidigt det yttersta svaret på det som Lessing efterfrågar: Koppling mellan det transcendenta och det immanenta.
11. Se Piltz (1998) sid 276
12. Cavanaugh (2008) sid 58
13. Jmf flera utsagor i Gen 1-2
14. Hebreerbrevets författare utrycker sig på följande sätt: ”…ty blod från tjurar och bockar kan aldrig ta bort synder. Därför säger Kristus när han inträder i världen: Offer och gåvor begärde du inte, men en kropp har du danat åt mig.” Heb 10:4-5, Bibel 2000; Bibelkommissionens översättning
15. Med Kyrkofadern Tertullianus ord: ”Caro Cardo Salutis” (köttet är axeln kring vilken frälsningen svänger.)
16. Gud har en plan med hela Sin skapelse. Kristus dog inte enbart för enskilda individer, utan för hela världen. I grekiskan står det kosmos i t ex. Joh 3:16 och 1 Joh 2:2.
17. Piltz (1998) sid 261
18. Den kristna kyrkans vagga stod varken i de fromma templen eller i de högaktade akademiska lärocentren. Den stod i ett stall, bland djur och människor, i en enkel tillvaro i allra högsta grad förenad med den fysiska värld som vi förnimmer med våra sinnen. Jmf Malm (1999) sid 134-135
19. Malm (1999) sid 24-25, 156-157
20. Tjörhom (2005) sid 30-31
21. Gen 11:7, Bibel 2000; Bibelkommissionens översättning. Denna perikop utgör språngbräda för Malm när han resonerar angående den moderna människans dualistiska världsbild och privatreligiositet. Malm (1999) sid 9-28
22. Kärleken till Gud bygger på att Han kommer nära oss och denna kärlek levandegörs verklig genom konkreta sinnesförnimmelser. Dessa perspektiv anbefalles hos Tjörhom (2005) sid 111ff
23. Detta är till stor del signifikativt för den monastiska rörelsen, även om denna i viss utsträckning, trots sitt avståndstagande till en gnostisk verklighetsuppfattning ibland fallit offer för dess mångfasetterade fallgropar.
24. För undertecknad är det knappast en slump att ölet i mångt och mycket är en uppfinning från kristna munkordnar. I Belgien finns exempelvis Trappistorden som är känd för sin mycket smakrika överjästa ale. Öl och vin är en Guds gåva om det hanteras på ett vettigt sätt: ”Vin är som livet självt för människan om det dricks i måttliga mängder. Vad har man för liv om vinet fattas? Det blev ju skapat till människans glädje.
Fröjd i hjärtat och glädje i sinnet ger vin i rätt tid och i lagom mängd.” (Syr 31:27-28)
25. Jmf t ex Paulus ord i 1 Tim 4:1-5, där han går emot både förbjudandet av äktenskap och legalistiska kostregler.
26. Tjörhom (2005) sid 13
27. Denna observation återkommer Malm till gång på gång: ”Ordet blev kött. När vi har berövat det dess kroppslighet, dröjer det inte länge förrän det även har förlorat sin andlighet. Malm (1999) sid 137
28. Jmf Malm (1999) sid 112
29. Tjörhom (2005) sid 124
30. Jmf t ex 1 Kor 12:12-31
31. Tjörhom (2005) sid 125-126
32. Tjörhom (2005) sid 46-60
33. Jmf Tjörhom (2005) sid 47
34. Jmf t ex Paulus ord i Galaterbrevet: ”Bär varandras bördor så uppfyller ni Kristi lag…” Gal 6:2, Bibel 2000; Bibelkommissionens översättning.
35. Malm (1999) sid 161
36. Se t ex Matt 5-7, 25:31-46, Jak 2:1-13, 1 Joh 3:11-24
37. Inom Ortodoxin talar man ibland om de Heliga Sakramenten som mysterier, vilket är intressant med tanke på hur Nya Testamentet vid flera tillfällen knyter an till Inkarnationen med det grekiska ordet μυστηρίων – hemlighet/mysterium, se t ex 1 Tim 3:16, Rom 16:25-26, 1 Kor 2:7, Kol 1:26-27. Primärt hos västliga teologer talar man om Sakramenten som varande sju till antalet. I östkyrkan talar man hellre om sju i symbolisk mening. Det handlar snarare om att leva ett sakramentalt liv som har sin grund i Kristus som Inkarnerad för världens skull. Ware (2003) sid 280-281
38. Jmf Tjörhom (2005) sid 78
39. Malm är medveten om att detta är den gängse hållningen i de traditionella kyrkorna, men samtidigt kritiserar han dem för att firandet av Eukaristin i t ex luthersk kontext ibland tenderar bli avlägset och ogripbart. När fridsomfamningen förbises, det verkliga brödet byts ut mot lövtunna oblater och vinet delas ut i särkalkar kan man fundera över i vilken utsträckning en sådan ritual kan klassas som inkarnatorisk. Malm (1999) sid 134-135
40. Ignatius skrev sju brev till olika församlingar i mindre Asien och är av stort intresse eftersom han stod i nära samband med Aposteln Johannes som dennes lärjunge.
41. En förgnostisk heresi i den tidiga Kyrkan som anförde att Jesu mänsklighet endast var en illusion och inte en verklig kropp av kött och blod. Denna lära vänder sig också Aposteln Johannes emot vid flera tillfällen, vilket bekräftar att Ignatius och Johannes skrev ungefär samtidigt och från samma geografiska område. Jmf Piltz (1998) sid 285
42. Andrén/Beskow (2006) sid 111
43. Jmf Tjörhom (2005) sid 81-82

Källförteckning
Andrén, Olof /Per Beskow (övers/förkl) (2006) De Apostoliska Fäderna. Artos Bokförlag, Skellefteå
Bercot, David W (Redaktör) (1998) Dictonary of early Christian Beliefs. Hendrickson Publisher Inc, Massachusetts
Cavanaugh, William T (2008) Being Consumed; Economics and Christian Desire. WM. B. Eerdmans Publising Company, Grand Rapids.
Chadwick, Henry (red) / Lessing, Gotthold E (1957) Lessing´s Theological Writings. Stanford University Press, Stanford
Davis, Leo Donald (1990) The First Seven Ecumenical Councils; Their History and Theology. The liturgical Press, Collegeville Minneapolis.
Halldorf, Peter; (2000) 21 kyrkofäder - Historien om hur kristendomen formades. Bokförlaget Cordia, Uppsala.
Irenaeus av Lyon (190-talet) Översättning till Svenska av Andrén, Olof (2007) Bevis för den apostoliska förkunnelsen. Artos & Norma Bokförlag, Skellefteå
Malm, Magnus (1999) Fotspår i glastrappan. Den svindlande klättringen i Babels torn och vägen tillbaka till jorden. Artos Förlag AB, Skellefteå.
Piltz, Anders (1998) Se ansiktet; 24 essäer inför Inkarnationens mysterium. Artos & Norma Bokförlag, Skellefteå
Tjörhom, Ola (2005) Smak av himmel, lukt av jord. En materialistisk spiritualitet. Artos & Norma Bokförlag, Skellefteå
Ware, Kallistos (2000) Den Ortodoxa Kyrkan. Artos & Norma Bokförlag, Skellefteå
Webster, John B / (Red), Tanner, Kathryn (Red) / Torrance, Iain (Red) (2007) The Oxford Handbook of Systematic Theology. Oxford University Press, Oxford

Bibelöversättningar:
Bibel 2000, Bibelkommissionens översättning (med noter och uppslagsdel)
Greek New Testament
Gustav V:s Bibel, 1917 års översättning

SÖNDAGENS PREDIKAN + vardagsrapport...

2011-01-13T11:58:00.000-08:00

Ljuva vardag..
Jag är tillbaka i Örebro och min studiecell. Här kommer jag att tillbringa mycket tid de kommande månaderna. Den Heliga Julen tillbringade jag enligt traditionen med mina föräldrar på Gården i Gransefall. Sedan har jag varit 10 dagar på Torpet i de djupa skogarna, bland vänner o fränder och även i ensamhet. Jag saknar skogen så mycket att jag nästan kvävs när jag betänker det, men likväl är det gott att kasta sig över studierna igen. Som väl är har jag hunnit läsa en hel del under julledigheten så jag behöver inte stressa. Innan jag återvände hit hade jag förmånen att besöka vännerna i S:t Petrus igen. Jag predikade där i Söndags på Epifanian. Jag lägger upp homilian nedan. I övrigt har veckan ägnats åt tentaplugg och skrivandet på D-Uppsatsen. Just nu håller jag på att analysera variabler mellan olika manuskript till Didaché, samt arbetar med dateringsfrågan av texten. Uppsatsen som förövrigt går under arbetsnamnet: DET GUDOMLIGA MAJESTÄTETS SPIRA, har följande avgränsing och frågor:
Binitariska och Trinitariska doxologier och epitet i Didaché och 1 Clemensbrevet
En utomtestamentlig, patristisk och textkritisk research kring Kristologi och Trinitarism i den preniceanska Kyrkans liturgiska hymner under perioden 80-96 e Kr.
Frågor: Vilken grad av autenticitet har högkristologiska och trinitariska uttryck i Didaché och 1:a Clemensbrevet och i vilken mån kan de knytas till ett liturgiskt Gudstjänstfirande? Vad betyder den eventuella förekomsten av binitariska och trinitariska utsagor i dessa perikoper?

---------------------------------------
PREDIKAN:

Epifania – Beredelse och bekräftelse
2011-01-09 Homilia, S:t Petrus Evangelisk Ortodoxa Församling
Matt 3:13-17, Tit 2:11-14, 3:4-7, Jes 42:1-7

Inledning
”Nya Testamentet är i det Gamla fördolt
Gamla Testamentet är i det Nya Uppenbarat…”Augustinus

Som ingress till Hebreerbrevet har jag i min studiebibel tecknat orden: ”Det Nya förbundet är äldre än det Gamla…” Det kan tyckas vara ännu en i raden av teologiska spetsfundigheter. Men jag tror att det har substans om man studerar centrala händelser i Jesu liv i ljuset av Gamla Testamentet. Dagens heliga Evangelium bjuder oss att göra så. Nyckelord för Homilan är förberedelse och bekräftelse, deras samband och ofrånkomligt grundläggande inbördes ordning.

Vi firar idag (egentligen den 6e Januari) den högtid som kallas för Epifanian. Det är grekiska och betyder lexikalt synligblivande uppenbarelse. Det är den dag då Jesu Härlighet Uppenbaras och bekräftas, först av de Österländska Stjärntydarna och sedan vid Jesu dop i Jordan, som vi snart skall återkomma till. Högtiden var för mig tämligen okänd innan jag kom i kontakt med den Ortodoxa Kyrkan och detta trots att den har några år på nacken. Dopfesten som den ibland också kallas i tidig patristisk tid firades åtminstone från år 150 e Kr.

I Öst firades den i samband med julen, just på den sjätte Januari, vilket den fortfarande gör i t ex koptisk och syrisk tradition. I den västliga Kyrkan flyttade man julfirandet till den 25e december och kom att fokusera på de vise männens besök hos Jesus i Betlehem, framför dopet i Jordan, som i öst ansågs ha ägt rum på samma dag. I vanlig ordning är detta ett i raden av vittnesbörd om hur de östliga och västliga traditionerna behöver varandra och varför det var en stor förlust för båda sidor då de slutgiltigt på 1000-talet, efter en rad kontroverser, skildes åt.

Kontext
Hur läser vi som kristna en bibeltext 2000 år eller om det gäller gamla testamentet, 3000 år gammal? Jag tror att många av oss, inklusive mig själv ibland sveper över texterna lite lätt, stannar till vid de uppenbara höjdpunkterna och låter orden runt omkring vara ifred. Missförstå mig inte nu! Jag vill inte ta ifrån någon kristen det dynamiska enskilda mötet mellan perikop och läsare. Skriften är i sanning levande och verksam och texterna talar till oss som församling och som enskilda, ibland på lite olika sätt.

Dock har vi inte sällan en tendens att lösa returbiljetten innan färden har tagit sin början. Teologins oumbärliga frågeställningar i stil med: När skrevs texten? Av vem och till vem? Vad var viktigt i historisk respektive teologisk kontext? Ersätts för snabbt med vad betyder texten idag och för oss? Denna sistnämnda aspekt är fördenskull inte oviktig. Om den förbises är det knappast en regelrätt homilia som frambringas, men om inte det förstnämnda utgör grunden är riskerna för att plocka russinen ur kakan överhängande.

Jag är välmedveten om att jag brukar påpeka sånt här, men jag anser det vara ett axiom för oss som vill bekänna oss till den odelade Kyrkans teologi, inte i syfte att briljera med livlösa akademiska färdigheter, utan att värna om Trons liv, grundad i en Ortodox teologi – en teologi som försvarades av de tidiga apologeterna (försvarare av den kristna tron) ibland med livet som insats. En teologi som utgår från en person – Gudamännsikan Kristus, Han som på ett mycket speciellt sätt i dagens heliga Evangelium får Sitt uppdrag sanktionerat och bemyndigat.

ΤΕΧΤ
Texten inleds med ordet τοτε - Sedan eller då kom Jesus från Galileen…
Detta ord inbjuder oss att läsa texten i Sitt sammanhang. Vad finner vi i närliggande verser?

Efter berättelsen om Jesu födelse skildras i det andra kapitlet Johannes Döparens liv och verksamhet i öknen. Han som med hänvisning till Jesajas ord banar väg för Herren... Texten målar egentligen upp hela Johannes liv med ett enda syfte: Att vittna om Honom som skulle komma efter Honom. Matteus ordval ”sedan” är därför en teologisk emfas.

Nu kommer Han som de alla väntade på, Han som Johannes hela tiden hade talat om och Honom som folket hade förberett sig för att möta. Här står Döparen som det Gamla förbundets siste profet och lyfter av den profetiska slöjan och visar att det var Kristus som Gamla Testamentet pekade fram på. Det är mot den bakgrunden som vi bör förstå Johannes vädjan att Jesus skulle döpa Honom istället. Johannes kände på sig fullkomligheten hos den man som stod framför Honom.

Ryktet hade nått före Jesus. Gudsrikets inträdande var oundvikligt. Förberedelserna hade pågått under hela det gamla förbundets tid, ja sedan före världens Skapelse som den helige Petrus vittnar om i sitt första brev. Det är ingen tillfällighet att orden om Kristus kom före Orden av Honom…

Jag vet inte om ni har reflekterat över det faktum att just Jesu ord står i centrum hos Matteus, medan det hos de båda andra synoptikerna Lukas och Markus är handlingarna som står i förgrunden. (Se t ex Matt 4:4, 10, 5:20, 27, 32, 34, 38, 43, 6:29, 7:28-29, 8:26, 9:22, m fl texter) Kraften i Jesu egna ord bevisar gång efter annan Hans ställning som både Sann Gud och Sann Människa.

Dock visar dagens text och även berättelsen om Johannes Döparen på hur andras ord om Kristus först bekräftade denna unika ställning…..
Det var inte bara Johannes som hade talat dessa ord. I GT vimlar det om förutsägelser och typologier för Guds frälsningsplans fullbordan i Kristus. Vi ser det t ex i dagens GT text….

Detta är min tjänare som jag ger kraft, min utvalde som jag har kär.
Jag låter min ande komma över honom, han skall föra ut rätten till folken.

Den inledande versen i dagens text anger även att Jesus kom ifrån Galileen. För dåtidens läsare, i synnerhet eftersom Matteus vänder sig till en judisk läsekrets, väcker detta reaktioner. Detta var den ökända delen av Israel. Inte ens jämförelsen om Halmstadbors uppfattningar om Smålänningar på 1960-talet räcker långt.

Judéen hade långt högre status än Galiléen och Jerusalem, med templet och allt var naturligtvis navet för religiös och politisk societet. Denna lilla geografiska antydan, menar jag, har att göra med Jesu identitet. Hans förberedelsetid och ödmjukhet. Kraften i Jesu ord i Matteusevangeliet är tydligt länkade till förberedelsen och bekräftelsen…

Ibland, tycks det, talar avsaknaden av ord mer än själva orden. Kierkegaard skriver: ”Talet är människans försteg framför djuren i den mån hon också kan hålla tyst….”

Jag tänker på de tysta åren i Nasaret. Vi har en utsaga om Jesu barndom, då Han vistades i templet som tolvåring. Men efter denna händelse skriver evangelisten, i detta fall Lukas:

Sedan följde han med dem (Maria och Josef) ner till Nasaret, och han lydde dem i allt. Hans mor bevarade allt detta i sitt hjärta. 52Och Jesus blev äldre och visare och vann Guds och människors välbehag.

Från det att Jesus var tolv år, fram till det Han är omkring trettio, en period på nästan 20 år, vet vi väldigt lite om Honom. Varför? Jag är för min del övertygad om att det har att göra med förberedelse och prövningar, ett sant mänskligt liv. Hebreerbrevets författare skriver:

"Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd."

Här tror jag det är av största vikt att stanna upp och reflektera lite grann. Vilket utrymme låter vi de tysta åren eller perioderna ha i våra liv? Hur mycket förberedelse och saktmod ligger bakom det vi faktiskt säger och gör?

Vi vet alla att Kristi gärning är unik. Han uppfyller Guds frälsningsplan – förbundet med alla folk. Men Han är också vårt främsta föredöme. Varje kristen, inte bara de som är vigda till tjänst har sin uppgift i Guds rike och den värld vi lever i. Men låt oss inte glömma bort Johannes Döparens 30 år i öknen, Kristi 20 tysta år i Nasaret i Galiléen, Paulus 3 år i ödemarken och därtill ökenfäder, apologeter, teologer, präster och andliga vägledare, som använt månader och år i avskildhet innan de trätt fram och betjänat människor.

Och vi ser även hur dessa perioder ibland i mindre skala är återkommande i mångas liv. Fastetiden inför Påsk bjuder oss en sådan möjlighet. . .

Låt oss återvända till texten. Varför låter sig Jesus döpas av Johannes? Jesu ödmjukhet är förvisso en självklar, men inte riktigt tillräcklig faktor i detta avseende. Det handlar också om Kristi identifikation med folket. För att uppfylla allt som hör till rättfärdigheten räcker det inte med att Gud talar. Han måste också handla.

Det faktum att Johannesdopet skedde ute i vildmarken och i floden Jordan är knappast en tillfällighet. Det utgör nämligen en explicit koppling till viktiga händelser i Israels historia. Precis som Israels folk under Moses ledning lämnade Egyptens fysiska och andliga slaveri, och gick genom röda havets vatten för att möta Gud i öknen, behöver folket nu på nytt avskilja sig, göra ett exodus till Herren i vildmarken och förbereda sig för att ta emot det Nya Förbundet.

Det profetiska budskapet binds därmed samman med en profetisk handling.
Jesu delaktighet handlar inte om att Han behövde omvända sig till Gud, utan i stället att Han som Gud vänder sig till folket! Han träder in, besöker Sitt folk och ger det frihet, som det heter i Sakarias magnifikat i den lukanska texten.

Jesu vistelse i Egypten efter sin födelse eller senare i öknen när han frestas av djävulen visar precis som doptexten på Kristi uppfyllelse och personifiering av Guds Israel. Matteus applicerar profeten Hoseas ord om folket, på Jesus, i det han säger: ”Ur Egypten kallade jag min Son…” Folkets befrielse från den babyloniska exilen i Gamla Testamentet är en verklig händelse och samtidigt en typologi för befrielsen från syndens andliga exil som drabbat alla folk. I Kristus upphör denna exil, då djävulen – den verklige farao – besegras genom Herrens Inkarnation, död och Uppståndelse. Och det är kanske allra tydligast just i skildringen av Jesu dop i Jordan som sambandet mellan GT och NT först avslöjas, för att knyta an till dagens augustinianska ingress.

Dock har denna perikop varit föremål för en hel del teologiska tvister. Redan tidigt i Kyrkans historia sade vissa teologer (s k adoptionister) att denna händelse betecknar den tidpunkt då Jesus blev Guds Son. Tolkningen används fortfarande och ibland av evangelikala teologer. Motargumenten är emellertid så många att jag inte ska redogöra för alla just nu.

Men helt kort så faller den först på den grekiska ordalydelsen: Grekiska texten… Detta Är min Son. Sedan bekräftas Jesus som Gud både av Lukas egna ord ”Han är Messias, Herren”, redan som spädbarn och av de vise männen som faller ner och tillber Honom vid krubban. Dessutom uttrycks samma ord av Fadern återigen på förklaringsberget, vilket i så fall skulle innebära att Jesus blev Guds Son en gång till.

Detta för oss in på predikans andra nyckelord som är bekräftelse.
I sitt dop i Jordan manifesterades Kristi sanna identitet för folket, genom att Fadern bekräftade dennes Gudomlighet. Detta lär oss sambandet i Jesu identitet som både lamm och Lejon. Duvan är en symbol för saktmod och stillhet, medan rösten ifrån Himlarna visar på Kristi Auktoritet och Gudom.

Det är denna sistnämnda makt som Johannes Döpare lite tidigare hade vittnat om: "Han skall döpa er med helig ande och eld. 12Han har kastskoveln i handen och skall rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.”

Kristus sänder den Helige Ande, som utgår av Fadern, ut i tiden och Han är vidare den som har makt att hålla dom över världen. Dessa samband, djupast sett bottnat i den inkarnatoriska teologin; Kristus som sann Gud och sann Människa – är den självklara förutsättningen för frälsningen.

Epifanian manifesterar emellertid inte bara Kristi dubbla natur, hela Treenigheten är dessutom närvarande vid detta dop. Sonen döps i Jordan, Fadern talar ifrån Himlarna och Anden sänker sig ned från himmelen över Sonen. Detta är ingenting att förundra sig över.

Det är ett ständigt återkommande mönster i centrala bibliska skeenden. I Skapelsen, I GT:s tronvisioner, I Jesu tillblivelse och födelse, på förklaringsberget, inför Jesu Korsdöd, vid uppståndelsen och inom undervisning till den tidiga Kyrkan och föreskrifter för de heliga sakramenten, vittnar de bibliska texterna om Treenighetens Närvaro.

Samtidigt är det sant att denna för kristendomen helt avgörande lära, synliggörs genom Nya Testamentet och på sätt och vis för första gången i Epifania texten. därmed kan man säga att berättelsen om Jesu dop inte bara bekräftar Sonens unika ställning, utan även hela Treenighetens roll i Guds frälsningsplan – det Nya Förbundet genom Kristi blod – Lammet, som i enlighet med Uppenbarelseboken är slaktat sedan världens grundläggning.

Epilog
I dag har jag försökt att utlägga essensen i evangelietextens innebörd. Jag har på ett särskilt sätt velat betona mönstret för hur Guds frälsningsplan fullföljs. I den i många avseenden omkastade värld som vi rör oss i kan vi inte nog meditera över detta enorma mysterium. Genom årtusenden av avfall, synd och ödeläggelse, har Gud alltid och kommer alltid ha kontroll. Jesus liknar Guds rike vid den lilla och tillsynes obetydliga del jäst som blandas i degen, men som tids nog genomsyrar hela degen. Bekräftelsen och steget ut i tjänst på olika sätt är ingenting vi själva tar oss.

Det är Herren som genom Sitt Ord och genom andra människor bekräftar detta. Förberedelsen är inte en för somliga kallad avsedd tid, den gäller oss alla och de tysta perioderna i våra liv – självvalda eller ej – är ofta paradoxalt nog de tillfällen då vi växer som mest. Inte på grund av egen förmåga, men p g a den Gud som ser i det fördolda. Låt oss stanna upp och begrunda hur Herren handlar med Sitt folk och må Han i sin nåd och godhet förbarma sig över oss och hjälpa oss att vandra på livets stig – även genom de tysta åren…

Till Större Ära åt Gud
I Faderns, Sonens och den Helige Andes namn!
Amen

Bland Herrnhutare, Annititer och Erikjansare.

2010-12-15T11:10:00.000-08:00

Dagen som har gått har ägnats åt läsning om den Nyevangeliska rörelsen på 1800-talet. Vi kommer att ha en tentamen på den efter jul och det är lika bra att dra igång läsningen i god tid. Väldigt intressant att läsa mer om denna tid, som jag av olika skäl inte har fördjupat mig i särskilt mycket. Herrnhutismen med dess pietiska strömningar kom att påverka många ledare för de olika rörelser och sällskap som bildades under denna tid och som vanligt är det intressant att observera de pendeldrag som ofta uppkommer i teologin, när en viss företeelse betonas på bekostnad av en annan. Kontrasten mellan Annitismen och erikjansarna är en i raden av grupper som gestaltar detta fenomen. Anniterna explicita Lutheraner åberopade stuntals reformatorns skrifter högre än Bibeln. Erikjansarna ansåg tvärtom att läsandet av Bibeln var det enda tillbördiga och ledde till syndabefrielse. Sakramenten var överflödiga. Erikjansarna var strikt polemiska till den lutherska kyrkan som de kallade för den stora skökan med kyrkor som liknades vid horhus. Luthers texter lät de bränna, eftersom Luther sågs som Uppenbarelsebokens falske profet....

Om detta och mycket annat läs:

Jarlert, Anders. (2001). Sveriges Kyrkohistoria : Romantikens och liberalismens tid (band 6), s72-106, 130-140, 148-171. Stockholm: Verbum.

Bexell, Oloph. (2003). Sveriges Kyrkohistoria: Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid (band 7), s37-71, 108-140, 156-165, 246-258, 299-305. Stockholm: Verbum. I

Brohed, Ingmar. (2005). Sveriges Kyrkohistoria: Religionsfrihetens och ekumenikens tid, (band 8), s84-108, 140-147, 227-241, 315-329, 381-385. Stockholm: Verbum.

De Saliga Helgonen

2010-12-12T06:59:00.000-08:00

Var hälsade vänner!!
Efter dagens Gudstjänst samtalade jag med en vän som läser min blogg ibland och denne broder uppmärksammade mig om det faktum att jag inte har uppdaterat den på över en månad - igen!! Dock är inte skälet att jag inte har artiklar att publicera, utan snarare ren och skär lathet. Det må vara som det vill med den saken, men här kommer i alla fall, en uppdatering med en homila om helgonens karaktär, utifrån saligprisningarna som jag höll för en månad sedan i S.t Petrus Församling i Halmstad. Om jag bara kommer ihåg kommer jag att lägga upp en del annat under den kommande veckan som den som vill kan ta del av.
Herren vare med er alla!

Inledning
”Filosoferna och talarna har fallit i glömska, den stora mängden kommer inte ens ihåg kejsarens och fältherrarnas namn, men alla känner Martyrernas namn, bättre än sina vänners…”Theodoretos av Cyrrhus, Biskop på 400-talet

1600 år senare kan vi fundera på huruvida det är en tillfällighet att vi döper våra barn till Peter, Johan, Stefan, Maria och Jakob och våra hundar till Ceasar, Nero och Max. Borde det inte ha varit tvärtom? I den Ortodoxa traditionen intar helgonen en central plats. När folk frågar mig om hur vi inom den Evangeliska Ortodoxa Kyrkan ser på helgonen brukar jag svara att vi här, liksom i det flesta dogmer i övrigt omfattar essensen i Ortodoxin. I detta fall handlar det om en hög syn på helgonen som förebilder för vårt liv och även deltagare i den gigantiska himmelska Gudtjänsten som ständigt pågår inför Guds tron i Himmelen.

Vi vördar helgonen, liksom vi vördar varandra i Kristi kropp. Den lilla, men likväl tongivande skillnaden skulle väl vara att vår praxis i vördandet av helgonen inte går riktigt lika djupt som inom de etniska Ortodoxa och den Katolska kyrkan. Detta beror på att vi vill bibehålla den distinktion som Ortodoxin i alla tider i teorin har pläderat för, nämligen den mellan vördnad och tillbedjan.

Kontext
Om citatet ifrån Biskop Theodoretos är sant, kommer man inte ifrån följdfrågan: Varför är martyrer och helgon mer ihågkomna än mäktiga kungar och kejsare? Jag tror att svaret på den frågan i stor utsträckning står att finna i dagens heliga Evangelium.

Jag vet inte om ni har reflekterat över de skillnader som finns mellan saligprisningarna hos Matteus och de vi finner i Lukas kapitel 6? I det här sammanhanget är de ganska marginella, men de är intressanta att observera, eftersom de speglar de båda evangelisternas särdrag. Den perikop vi har att göra med kallar vi ofta för bergspredikan. Hos Lukas nämns inte berget, i stället står det att Jesus predikar på slätten. Hur kommer det sig? Har vi att göra med två olika tillfällen? Ja möjligt, men knappast troligt. Berget är en medveten teologisk symbol för den judiska läsekrets som Matteus vänder sig till. Det är platsen där Gud uppenbarar sig.

I dagens GT läsning ser vi detta tydligt: 1En gång när Mose vaktade fåren åt sin svärfar Jetro, prästen i Midjan, drev han dem till andra sidan öknen och kom till Guds berg, Horeb. 2Där visade sig Herrens ängel för honom i en eldslåga….

Överhuvudtaget är parallellerna mellan Jesus och Mose slående i Matteusevangeliet. Kristus framställs som den Nye Mose, den som har makt och myndighet att i egen kraft revidera lagen och peka på dess uppfyllelse. Dessutom är boken uppbyggd kring fem längre tal av Jesus, som med stor sannolikhet är en medveten parallell till Pentateuken – de fem Moseböckerna. En annan skillnad gentemot texten hos Lukas är att Matteus talar om Himmelriket och Lukas om Gudsrike. Detta har sin grund i att judarna inte ville uttala Guds namn eller titel och ersatte detta med epitet som Herren eller Himmelen. Saligprisningarna är i sig också kopplade till de judiska åhörarna, liknande utsagor möter oss i Psalmerna t ex Ps 32:

"Lycklig den vars brott har förlåtits och vars synd har plånats ut!
Lycklig den vars skuld har avskrivits av Herren och vars sinne är utan svek!"

Eller Ps 119:
"Lycklig den vars liv är fläckfritt, den som följer Herrens lag.
Lycklig den som lyder hans lagbud och helhjärtat vänder sig till honom..."

Finns det några få ord som kan sammanfatta budskapet som möter oss i Saligprisningarna? Även om jag tror att är svårt att sammanfatta dessa fantastiska utsagor, har jag valt tre ord i detta syfte:

Självkännedom, Utgivande och Återhållsamhet

> Självkännedom
Först har vi alltså ordet självkännedom.
I den tredje versen säger Kristus: Μακάριοι οἱ πτωχοὶ τῷ πνεύματι - Saliga, de Fattiga i anden... Hur kan man förstå de orden?

På något sätt handlar det om de människor som förstår sin egen otillräcklighet. ”Ju fullkomligare man är desto mer inser man sin egen ofullkomlighet” som Isak Syrien har uttryckt det. Att vara fattig i Anden tror jag därmed ytterst handlar om att vara medveten om sina andliga behov. Att inse sitt totala beroende av Gud. Den fattige i anden är motsatsen till den som är arrogant eller självsäker och så att säga ”grejar biffen själv”. Vi kan inte lägga en enda liten del till vår frälsning. Allt beror på Guds nåd.

Detta kan med fördel kopplas till den lutherska emfasen kring just bergspredikan. Israels folk klarade inte att leva efter lagen och nu kommer den nye Mose- Gud själv, I Kristus och skärper dessa bud än mer så att de blir än svårare att uppnå. Ja Han säger ju senare i Bergspredikan att vi ska vara fullkomliga såsom Fadern är fullkomlig... Det är uppenbart att detta inte är något som vi bemästrar med egen förmåga! Just därför har Kristus uppfyllt hela lagen, men ändå i klätt sig den död som vi har förtjänat. Om vi inser att vi är syndare och dagligt behov av Guds nåd i våra liv, då blir vi rättfärdiga pågrund av att Kristus är vår rättfärdighet.

Att ha självkännedom i meningen att inse sin oförmåga att i egen kraft åstadkomma det goda, vill jag också koppla samman med utsagorna att vara renhjärtad och att hungra och törsta efter rättfärdigheten. Det speglar den inställning som vårt hjärta bär på. Jag tänker på dessa utsagor som en ständig process, inte så att vi påverkar vår ställning inför Gud, utan att vår ställning inför Gud driver oss till att ständigt söka det som är rätt. Att vi förstår att vi behöver söka Guds visdom och ledning genom Guds Ord, Sakramenten, Bönen och Gemenskapen i Kristi kropp.

Jag är övertygad om att denna inställning på många områden har anknytningar till det liv vi lever här och nu. Genom att inse vår begräsning ser vi gemenskapen i Kristi kropp som en underbar förmån och välsignelse, i stället för ett hot. Jag blir ofta påmind om den här mycket viktiga aspekten av livet i Kristi efterföljd, när jag ska förbereda en predikan. Jag kan ofta skriva ihop lite stoff och en hygglig exeges över texten, lite historiska och bibelteologiska aspekter osv, men jag kommer ofta (som i fallet med denna predikan) till en punkt då jag blir helt blank.

Hur ska jag bygga ihop detta till en predikan? Var finns de övergripande poängerna osv. Det är klart att man har inlett sina förberedelser med att be, men det är vid denna punkt i processen som någon tycks knacka mig på axeln, sägande: Hallå där vems predikan är det egentligen…. Och det är då jag ofta på allvar säger till Gud: Jag vet inte hur jag ska komma vidare, led mig i detta, jag klarar inte detta i mig själv. Och inte sällan är det då processen tar en ny vändning och Herren leder mig arbetet vidare.

> Utgivande
Det andra övergripande ordet för budskapet i Saligprisningarna är Utgivande. Den kopplingen är kanske mer tydlig än den första, men jag vill likväl belysa några, som jag ser det, viktiga aspekter då det gäller detta epitet:

Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade.
Ordet för att sörja är mycket starkt och användes i Gamla Testamentet när man höll sorgehögtid. Det andra centrala ordet; Tröstade –grekiskas παρακληθήσονται kommer av παρακλητος som är ett av huvudorden som Nya Testamentet använder om den Helige Anden, Han är Hjälparen och Tröstaren. Detta påminner oss om den vila och den Tröst som finns Hos vår Herre oavsett omständighet. I Honom har vi vårt hopp.

Här kan man alltmer skönja hur budskapet knyter an till de löften som Gud genom sina heliga profeter gav till Israel: Glädjebud till de betryckta, bot till de förkrossade, tröst för de sörjande och frihet för de fångna som det heter i Jes 61, löften som i Evangelierna når sin uppfyllelse i Kristus!

Jag uppfattar också sorgen i detta sammanhang som delvis självvald. En sorg som bygger på medlidande och en förtvivlan inför en värld full av smärta och orättvisor. Att gråta med den som gråter, har ett pris. Det handlar om att sätta andra framför sig själv och leva ett utgivande liv.
Utgivandet knyter även an till saligförklaringen av de ödmjuka.
Ödmjukheten är en grundläggande hållning när det gäller att leva ett utgivande liv. Och det speglar kanske mer än någon annan egenskap själva essensen i Kristi gärning.

När det vidare heter att de ödmjuka är saliga för de skall ärva landet är det en tydlig förbundsteologisk term. Landet är kopplat till nationen Israel – det förlovade landet som Herren med ed lovade att ge till Abraham. I detta avsnitt ser man att löftena om landet appliceras på Himmelriket. Vårt hemland är Himmelen… som det heter i den paulinska texten. Om man betänker i vilket sammanhang Jesus säger detta så är det är enorma uttalanden. De mosaiska och det abrahamitiska förbundet fortsätter, fullbordas och får sin verkliga innebörd i Kristi liv och ord, de ord som Han själv deklarerar i egen kraft!

De barmhärtiga vill jag också koppla an till utgivandet. Kanske inte bara jag som kommer att tänka på den barmhärtige samariten? Barmhärtigheten är kärleken uttryckt i handling: Att på eget bevåg, utan förpliktelser gripa in eller göra mer än vad jag egentligen hade behövt.

När jag gick igenom min skilsmässa och precis hade fått reda på att min dåvarande fru ville skiljas så ringde jag, helt förtvivlad till en god vän och berättade allt. Det var fredag kväll och han hade helgen uppbokad och befann sig nästa 30 mil bort. Hans reaktion var utgivande i ordets rätta bemärkelse: ”Jag kommer med nästa tåg” sa han. Han ställde in allt han egentligen skulle göra för en vän i nöd. Han hade ingen skyldighet att göra det, men han gjorde det av frivillig kärlek och uppoffring.

Behöver jag säga att jag aldrig kommer att glömma det där han gjorde för mig där och då? Behöver jag säga att han fortfarande är en av mina absolut närmsta vänner?

Utgivandets absoluta polaritet är högmodet. Om detta sade Kyrkofadern Johannes Cassianus: ”Gud som har skapat universum och också kan hela det, visste att högmodet var ursprunget till alla andra laster. Därför botar Han det genom dess motsats: Vad som hade fallit pågrund högmodet, skulle återuppstå genom ödmjukhet…”

Eller annorlunda uttryckt: ”Adams olydnad kunde inte motstå dödens tyranni och dödens tyranni kunde inte motstå Kristi lydnad”

Återhållsamhet
Det tredje och sista övergripande ordet som jag menar sammanfattar saligprisningarna är återhållsamhet. Jag vet inte hur det är med er, men jag kan inte läsa Bergspredikan utan att reagera och reflektera över Kristi explicita kallelse till sina efterföljare att vara fredsstiftare och pacifister.

Denna hållning höll Kyrkan som helhet fast vid under de 300 första åren, det vill säga före den allierade sig med staten genom Kejsar Konstantin och slutgiltigt Kejsar Theodosius. T ex har vi Justinus Martyren ord från år ca 150 i god anslutning till Kristi undervisning: ”Vi som brukade döda varandra, vägrar numera att bruka våld, till och med mot våra fiender.” och ca 70-80 år senare säger Tertullianus: ”I vår religion blir vi hellre dödade än dödar.”

Saliga de som håller fred… Saliga de som förföljs…
Saliga är ni när man skymfar och förföljer er…
Dessa är utsagorna i Saligprisningarna som jag menar korresponderar gentemot epitetet Återhållsamhet. Att avstå från sin ”så kallade rätt” till hämnd. Freden hålls och förföljelser accepteras, eftersom blicken är fäst vid den som har övervunnit all ondska, död och djävulskap.

Som ni säkert känner till pågår förföljelserna och martyrakterna för fullt också i våra dagar. Indien, Kina, Afganistan, Nordkorea är bara några exempel på länder där det kan och har kostat många människor livet att bekänna sig till Kristus. Speciellt aktuellt är situationen i Irak. Där, för några få dagar sen, muslimska fundamentalister stormade en katolsk mässa och sköt ihjäl två präster och sedan dödade flera andra kristna genom att spränga sig själva i luften.

Detta var en ren och skär martyrakt, där utgivande och återhållsamma kristna, trots att de var omgivna av ondska och terror, i sin självkännedom (alltså beroende av Gud) valde att gå till den Heliga Mässan på Söndagen och där fick bli martyrer.

Vi har en helt annan situation i vårt land.
Jag har en svensk kollega som reflekterade lite grann över att vara pacifist i Sverige idag. Han beskrev det som att vara vegetarian i mellan måltiderna. Och det ligger mycket i det. Samtidigt tror jag att martyrskapet inte bara handlar om att på ett fysiskt sätt dö för sin tro. Det grekiska ordet: μαρτυρος betyder faktiskt vittne och det hjälper oss att förstå att samma kallelse gäller oss, även i det vardagliga livet här och nu i Sverige.

Här pågår inga krig, men det pågår orättvisor, förtal, mobbing, rasism och annat. I detta är vi kallade att leva ut saligprisningarnas budskap om barmhärtighet, frid och återhållsamhet. Och vi kan också vara med och stödja eller arbeta för trovärdiga organisationer som aktivt arbetar för militär nedrustning och för fred och rättvisa i världen.

När Jesus talar om detta nämner han profeterna som förebilder i den förföljelse som Hans efterföljare står inför. Den kopplingen är väldigt spännande eftersom den indikerar att profeterna var den första generationens kristnas helgon. På samma sätt blir helgonen och martyrerna i hela Kyrkans historia tecken, ja profeter för oss..

Epilog
Om nu Självkännedom, Utgivande och Återhållsamhet är essensen i Saligprisningarna är det i hög utsträckning även kärnan i Martyrernas och helgonens liv…. Och allting handlar om deras kartär – att inte själva vara ljuset, utan den rena och klara spegel som reflekterar Kristi ljus i den här i världen. Den kallelsen gäller varje kristen, då det ytterst sätt är en återspegling av Kristus själv. Med den Helige Apostelns ord ifrån 2 Korinthierbrevet:

Ni känner vår herre Jesu Kristi stora gåva: han, som var rik, blev fattig för er skull, för att ni skulle bli rika genom hans fattigdom.

Självkännedom, Utgivande och Återhållsamhet - speglar helgonens liv, eftersom detta i sin tur speglar Guds eget väsen, som summeras av den helige Aposteln med ett enda ord: Kärlek!

Hur är vi Kristi vittnen idag? Jag tror att mycket av det står att finna i ett liv där vi har självkännedom, d v s känner vår begränsade förmåga, att vi lever utgivande, det vill säga visar barmhärtighet och innerlig medkänsla och att vi lever återhållsamt – ett liv i fred, där vi överlämnar hämnden åt Gud.

Ad Majorem Dei Gloriam - Till Större Ära åt Gud!
I Faderns och Sonens och den Helige Andes Namn…….
Amen!

HOMILY at Nordic Fest 2010

2010-11-01T10:17:00.000-07:00

HOMILY ON PRAYER
I just came back from a fantastic weekend in Oslo at Nordic Fest! I want to express my deepest thanks to the Lord for the festival and everyone that showed up. And of course a special thanks to Pål, Oddmund and the Crew. On the friday we went on a small trip to a medieval Church, just outside the city. I got the privilige to give a homily on prayer there. I share it with all of you here below.
May Christ be with you all!

Your prayer reveals who you are
Introduction
"Lex orandi, Lex credendi - As they prayed so they believed …”

This quotation is taken from the patristic treasury, that is, the writings of the Church fathers, and summarize by the Swedish mystic Peter Halldorf.

"Your prayer reveals who you are ..." That is the title of today's homily.
The scripture of today is as we just heard about prayer. We heard about when Jesus taught his disciples to pray.

With the purpose of introducing the bands message an American metal musician cried the words: "Do you believe in God? I believe in myself! "

Without reflecting significantly in the matter, it demonstrates a clear pendulum motion of the human relationship to the divine. Attributes of the philosophy of life such as religion, faith and prayer has for many people in Western society been deported to the periphery or even to the junk yard. People imagines that the faith has given way to knowledge, the religion to science and prayer for self-realization.

Or, as Magnus Malm so clearly describes it in one of his books: The conscience has been replaced by the consciousness in this sophisticated age of knowledge and reason. Despite this, humans in our part of the world has never been so divided, unhappy and even suicidal. Modern man do not worship God, she worship herself. She tries to become god, but instead becomes a beast.

Context:
We find ourselves in the gospel of Luke - a dynamic and historical well oriented eyewitness account to the life and work of Christ here on Earth. The gospel according to Luke differ in several ways with the other evangelists, especially in that his main circle of readers is pagans, not jews as it were for the other evangelists. Other important lukian characteristics is the emphasis on prophetism and on the poor and outcast people. The preaching of the kingdom of God is thus obvious, and it continues in the author's second major work in the NT, Acts of the Apostles. In addition, just as today's text indicates, there is a large space for prayer and teaching on prayer in Luke´s gospel.

The surrounding context is very educational in its character. In the tenth chapter we read about Jesus meeting with a lawyer who was considering the criteria for eternal life, then Jesus makes a very well-known parable, the one about the Good Samaritan. And just before today's text we find the pericope of the Lord's visit to Martha and Mary, a story which as a whole is about to leave the troubles to the Lord, and showing what in our lives and in our relationship to the Giver of all life that is primary and what is secondary. That issue, I feel is there also in today's Gospel, where Jesus teaches about prayer.

So, what is prayer? Are there any suggestions to that?

I was actually going to start by mentioning three things that prayer is not, and this according to the following statements:

"I sit here and pray in my loneliness ... ...."
"Shall we pray a little prayer ...
"Let´s have a short prayer ..."

1. First of all: The praying person is never alone.
Prayer is a relational act. Of course it's about the conversation between the individual and of the Holy Trinity, but those who pray are never alone in their worship of God. In the Orthodox tradition, that I belong to we notice this in several parts in our liturgy: For example: "Lord Jesus Christ, the only Son of God, we unite our voices with all creation, visible and invisible, when we praise Your great goodness, mercy and love .... And later, in the same liturgy:

"We thank You also for this Liturgy which You are pleased to accept from our hands, though there stand before You thousands of archangels, a myriad of angels, Cherubim and Seraphim, six-winged, many-eyed, soaring on their pinions, singing, proclaiming, and shouting the Hymn of Victory…"
Taste this properly. Do you understand what you do when you pray?

How many of you people in here has been fans to the Christian death metal pioneers Mortification? - You even have seen the video Grind planets? In any case: They had a quotation from a Catholic mystic in the beginning of a song that said: "And Satan Trembles-when he See's the weakest saint upon his knees ..." As a young Christian I didn´t really understood the magnitude of a saying in that caliber. Since I have started to open the door to the Orthodox spirituality understand a little bit more of it:

Anyone who worships Christ never do so alone. He or she worships along with the entire heavenly host and the Church of God of all times. And the more ecumenical vision you have of who belongs to the Church, the more warriors it is in that gathering before the Almighty Lord of the universe! Jesus told his disciples how to pray and the apostels in turn taught the first bishops and priests of the Church and so has the prayers and the essence of the liturgy been preserved through the history of the Church.

2. Second: Prayer is not small
Given what I just said it felt somewhat paradoxical to refer to prayer as small. Go on and call any other act for small, just not prayer! To worship the Holy Trinity, indeed, are among the greatest thing you can do. I mean you can attend to a huge metal concert together with 60 000 crazy metalheadz (Wacken!) or why not a football game with perhaps 200 000 people in the audience.

That is great indeed! And believe me, there is nothing wrong with either Metal festivals, or Football, but in relation to prayer they´re both very marginal phenomenon.

The Church in every age reaches numbers upwards 4-5 billion people, which in turn seems to be a modest crowd next to the angelic army and all the heavenly beings. So, "shall we pray a small prayer," no, but we shall unite our voices with the heavenly host and the church of all times in reverent worship of the Holy Trinity.

3. Thirdly, prayer is not a short ...
The saying "we take a short prayer" is a probably the best candidate for the bronze medal in the battle for the misconceptions about prayer. To put short as an epithet on prayer is just as wrong as to exclaim. "... Now it is the oxygen in the air" or "... now the sun is shining" Prayer is neither short or long, it is ongoing. It is more life than happening, more than status then event.

The apostle John sees this as the angel is showing him a glimpse of heaven in the book of Revelation:

And I beheld, and I heard the voice of many angels round about the throne and the beasts and the elders: and the number of them was ten thousand times ten thousand, and thousands of thousands…. Saying with a loud voice, Worthy is the Lamb that was slain to receive power, and riches, and wisdom, and strength, and honour, and glory, and blessing. And every creature which is in heaven, and on the earth, and under the earth, and such as are in the sea, and all that are in them, heard I saying, Blessing, and honour, and glory, and power, [be] unto him that sitteth upon the throne, and unto the Lamb for ever and ever.

This is why it is said in one of our Liturgy of the Hours: "O Christ our God, who constantly worshiped and glorified both in heaven and on earth ..."
These statement on the essence of prayer shows that prayer is always going on in heaven before the throne of God and the Church of all times, even in our own time. That is one side of why prayer from a theological point of view can not or should not be designated as short.

The second has to do with the individual's perception on prayer and the essence of Paul's words, to pray without ceasing.
In regard to that I want to remind you about the Stone Age. You know; animal skin clothing, flint knives and internet access in the form of modems that you have to dial up each time. I used such a modem for long time and I hung out occasionally on a swedish community for punks and metalheadz called helgon.net. Anyone know what that was? Anyhow if you were logged in on that community your name was green lighted.

I remember being amazed over how a few names in my contact list is almost always were green lighted. They were always connected, always online. And how did it happen? Well of course they had broadband so they never logged off internet. But did that mean that they always sat at the computer? No! They were at the job, they slept, ate, went on vacation, etc.. But they were still always there.
It's the same with prayer. One can look at it as short and temporary as a dial-up modem, or as constant as a pulse in our lives which never disconnect, as a divine broadband.

The prayer of the hours that is common in the Catholic and Orthodox traditions is not meant to be isolated occurrences in separate moments of the day, but rather to be regarded as the beginning of the conversation with the Almighty God. A conversation that is relationship and life, and sometimes - words…

Our Father:
I have now been speaking in negations for a while and thus been rather busy with proclaiming what prayer is not. Instead, let us see what prayer actually is!

1. Relationship
When Jesus in today's text refers to God as Father, he does something very unique. And He does not say "my Father" but "our Father" and it clearly ties in with what I just mentioned. Prayer is a relationship.

In addition, the Our Father together with the surrounding lukian context possesses a Trinitarian character. To speak of the Father presupposes that there is an inheritor - a Son. In chapter 10, Jesus says:

“No one knows who the Son is except the Father, and no one knows who the Father is except the Son and those to whom the Son chooses to reveal him.”

And before the beginning of that quote Luke writes that Jesus was filled with great joy in the Holy Spirit, the same Spirit which, in the end of the current text should be given to those who call upon the Father in the name of the Son.

2. Praise
The second part of Our Father says: Hallowed be Thy name. That is about another fundamental attribute of prayer: The Praising and worshipping of the God who is. God is God, we are humans. The Swedish author and religious historian Owe Wikström once said that a bit cruel but not totally implausible distinction between some of the Free Church and the Orthodox Church is that the former says cozy, cozy, cozy while in the latter saying Holy, Holy, Holy ... Prayer as worship is not about to find a kind of pleasant entertainment and a search for self confirmation in the form of a spiritual kick. No, it is a reverent worship of the Triune God, where He and not we are the center.

3. Humility and confession
The next part of the Our Father prayer is about humbling and confession: Thy will be done (is not found in Luke, but in Matthew) and it also include your kingdom come. A few years ago I was in the U.S. on tour with Crimson Moonlight. When we arrived at the Cornerstone Festival, IL, (we had a great time there I can tell) among a lot of interesting things, I was privileged to get to know the Orthodox Underground Ministry called Death to the World. (Have anyone heard about them?) One of them was a brother from a monastery in California - Monk Nicodemus.

He and I had many good conversations. Before one of our shows, I went to him and asked if he wanted to pray with me. He was about to start when I said: Yeah, let´s pray for my throat, it has been a little bit rouge, we can also pray for the equipment on stage and for all the people who come there and for the new songs, and .... Monk Nicodemus looked up at me and said: You know what? I think we pray that God's will shall be done!

I've thought about that sometimes. Are we ourselves or God the most important in the act of prayer? I realize that such a question can be misleading. Scripture says that we can pray about our desires and needs. But in my meeting with this monk, it became clear to me how my Protestant environment has affected my view of prayer and how his Orthodox tradition had shaped his. For me, prayer perhaps first and foremost was a wish list, while for him was more about subordination and relation.

Of course both elements belong to the nature of prayer. But when Jesus teaches His disciples to pray, it is obvious which one that has priority. The first three parts of the prayer is about God and our relationship with Him. Then follow the appeal and intercede from our part.

4. Plea and Repentance
That brings us to the last part of the Our Father, which is about prayer as both appeal and repentance. The first is expressed in the words “Give us day by day our daily bread.” According to Luther, and many later exegetes these words are about our physical needs for each day. Food, clothing, a safe home and so on. But in view of the Greek verb forms one can also, find another dimension to it.
The words have eschatological overtones. Especially in the formulation: our daily bread. We need to constantly be part of the heavenly bread of Christ himself. His true body and blood that we receive in the Holy Eucharist.

This is also close tied up with the words, "forgive us our sins, For we also forgive everyone who is indebted to us.” In the Mosaic covenant, the priests were offering for the people's behalf morning and evening sacrifices. In many ways that seems very distant, Christ has once and for all replaced all animal sacrifices. Yes and Amen! But, it still teaches us something very important about the seriousness of sin and also our need for daily repentance, to every day ask the Lord for forgiveness and so to speak, put on or connect to his sacrifice.

The part of the Lord's Prayer which deals with appeals is related to the Jesus' parable about the man who asks his friend for three loaves. The words for ask, seek and knock, stands in an ongoing form in the Greek language and expresses a call from Jesus to be steadfast in prayer. Yet we need to remember that it is the sovereign will of God that will be happen in the end.

Epilogue
So for summarizing: In the homily of today we have been reflecting on a few things that prayer is not: It is not alone, not small nor short.

In order to instead see that it is:
Relationship, worship, humility, confession, repentance and plea ...
Your prayer and your perception of prayer reveals who you are ...

To the greater glory of God.
In the name of the Father, Son and Holy Spirit
---------------------------------------------------------------------

PRAYER:
O, Christ our God, who at all times and in every hour, in heaven and on earth, art worshipped and glorified; who art long-suffering, merciful and compassionate; who lovest the just and showest mercy upon the sinner; who callest all to salvation through the promise of blessings to come; O Lord, in this hour receive our supplications, and direct our lives according to thy commandments. Sanctify our souls, hallow our bodies, correct our thoughts, cleanse our minds; deliver us from all tribulation, evil and distress. Surround us with thy holy Angels, that guided and guarded by them, we may attain to the unity of the faith and to the knowledge of thine unapproachable glory, for thou art blessed unto ages of ages. Amen.

It is fitting and right to sing to You, to praise You, to give thanks to You, to worship You in every place of Your dominion; for You are God, beyond description, beyond understanding, invisible, incomprehensible, always existing, always the same; You and Your only-begotten Son and Your Holy Spirit!
Out of nothing You brought us into being, and when we had fallen, You raised us up again. And You did not cease doing everything until You brought us to heaven and graciously gave us Your future Kingdom. For all these things we thank You, and Your only-begotten Son, and Your Holy Spirit; for all these blessings, both known and unknown, those bestowed openly and those given in secret, that were lavished upon us.

Glory to the Father, and to the Son, and to the Holy Spirit: now and ever, and unto ages of ages. Amen.

μυστηρίων - begreppsanalys

2010-09-28T05:52:00.000-07:00

1. Inledning
I Nya Testamentet förekommer termen μυστηρίων 27 gånger:1 Matt 13:11, Mark 4:11, Luk 8:10, Rom 11:25, 16:25, 1 Kor 2:1, 7, 4:1, 13:2, 14:2, 15:51, Ef 1:9, 3:3, 4, 9, 5:32, 6:19, Kol 1:26, 27, 2:2, 4:3, 2 Thess 2:7, 1 Tim 3:9, 16, Upp 1:20, 10:7,Upp 17:5, 7. Den överväldigande majoriteten av dessa förekomster återfinns i paulinska perikoper. Eftersom den pågående kursen är inriktad på 1 Korinthierbrevet kommer de fem perikoper där μυστηρίων återfinns där att översättas särskilt.

1.2 Översättning och läsarter
1 Kor 2:1
Första gången μυστηρίων återfinns i 1 Korinthierbrevet är i det andra kapitlets första vers. Den observante bibelläsaren upptäcker emellertid att den vanliga svenska översättningen av μυστηρίων – ”hemlighet”2 ibland har ersatts med ”vittnesbörd”.3 Detta har sin grund i de olika läsarter som föreligger. Den alternativa läsarten μαπηύπιον har enligt ledande textkritiker ett rikt stöd i många manuskript,4 men μυστηρίων anses vara mer trolig utifrån exegetiska premisser och tidigare manuskript.5 Så här lyder 1 Kor 2:1 enligt Metzgers förslag:

Κἀγὼ ἐλθὼν ππὸρ ὑμᾶρ, ἀδελθοί, ἦλθον οὐ καθ' ὑπεποσὴν λόγος ἢ ζοθίαρ καηαγγέλλων ὑμῖν ηὸ μυστηρίων ηοῦ θεοῦ.6
Översättning: ”Och (då)7 jag har kommit till er, bröder, kom (jag) inte med överlägsna ord, förkunnande8 Guds mysterium…9

1 Kor 2:7
ἀλλὰ λαλοῦμεν θεοῦ ζοθίαν ἐν μυστηρίω, ηὴν ἀποκεκπςμμένην, ἣν πποώπιζεν ὁ θεὸρ ππὸ ηῶν αἰώνων εἰρ δόξαν ἡμῶν:10 Översättning: ”Men vi talar Guds vishet, ett mysterium, den hemlighållande11 som Gud förutbestämde12 till vår härlighet före tidsåldrarna…13

1 Kor 4:1
Οὕηωρ ἡμᾶρ λογιζέζθω ἄνθπωπορ ὡρ ὑπηπέηαρ Χπιζηοῦ καὶ οἰκονόμοςρ μυστηρίων θεοῦ.14 Översättning: Därmed må15 en människa anse oss som Kristi tjänare och förvaltare av Guds mysterier.16

1 Kor 13:2
καὶ ἐὰν ἔσω πποθηηείαν καὶ εἰδῶ ηὰ μυστηρία πάνηα καὶ πᾶζαν ηὴν γνῶζιν καὶ ἐὰν ἔσω πᾶζαν ηὴν πίζηιν ὥζηε ὄπη μεθιζηάναι ἀγάπην δὲ μὴ ἔσω οὐθέν εἰμι17 Översättning: ”Och om jag har profetians gåva och kände till alla mysterierna och all kunskapen och all tron så att berg förflyttas, men inte har kärlek är jag ingenting…”18

1 Kor 14:2
ὁ γὰπ λαλῶν γλώζζῃ οὐκ ἀνθπώποιρ λαλεῖ ἀλλὰ θεῷ οὐδεὶρ γὰπ ἀκούει πνεύμαηι δὲ λαλεῖ μυστηρία 19 Översättning: ”Den som20 talar med tungomål han talar inte människors språk, utan talar till21 Gud(s) Ande mysterier som ingen annan hör…”22
1 Kor 15:51
ἰδοὺ μυστηρίων ὑμῖν λέγω πάνηερ οὐ κοιμηθηζόμεθα πάνηερ δὲ ἀλλαγηζόμεθα23 Översättning: ”Se jag säger ett mysterium till er: Alla ska inte avsomnas24 men alla ska bli förvandlade…”25

2. Ordstudium
2.1 Etymologi
Den etymologiska betydelsen av μυστηρίων är omtvistad. Dess rot är troligen hämtad från det grekiska ordet μυειν som betyder att stänga.26 Utöver att μυστηρίων indikerar något som är hemligt, fördolt eller gömt27 är det svårt att finna en exakt betydelse och man får istället se till ordets Usus loquendi28 i aktuella kontexter.

2.2 μυστηρίων i hellenistisk litteratur
De allra tidigaste kopplingarna till μυστηρίων återfinns i samband med kulterna vid staden Eleusis, omkring 1700 f Kr.29 Begreppet förekommer frekvent i förkristen grekisk litteratur och är ofta kopplat till religiösa kulter och främst till specifika invigningsritualer. Den som inte har tagit del av den aktuella riten fick inte del av kultens hemligheter - μυστηρίων.30 Eftersom begreppet kom att användas i den platonska skolan fick det senare en bred användning inom nyplatonismen, där det kopplades till den apofatiska teologin.31

2.3 μυστηρίων i Septuaginta
I LXX förekommer μυστηρίων endast i texter av sent datum, samtida med hellenistisk tid. I likhet med αποκαλυπσις är ordet vanligt i inom apokalyptiska skrifter som den kanoniska Daniels bok och psuedepigrafer som Henoksböckerna.32 I Salomos vishet finns en högintressant text i anslutning till μςζηηπίων:

”Vad visheten är och hur hon blev till skall jag låta er veta. Jag skall inte dölja några hemligheter för er utan följa hennes spår från allra första början. Jag skall öppet lägga fram kunskapen om henne och aldrig vika av från sanningens väg.”33

Detta bruk pekar på en förskjutning av begreppet när det användes inom judendomen. Det hellenistiska esoteriska användandet tycks här ha reviderats så tillvida att dörren till mysterierna är öppna också för de oinvigda.34 μυστηρίων anvädes också i vissa fall i LXX om sekulära företeelser, t ex kungens politiska planer.35 Bornkamm redogör dock för att den typiska eskatologiska inramningen av μυστηρίων har sin grund i den danielisk teologi. Där handlar det om att Anden uppenbarar eskatologiska hemligheter ifrån Gud till människor, dock med betoningen på att Jahve är den ende Guden som har makt att avslöja dessa.36

2.4 μυστηρίων i Nya Testamentet
Majoriteten av de perikoper i Nya Testamentet där begreppet μςζηηπίων används är positivt laddade och kopplade till Kristus själv, förkunnelsen om Honom och Guds frälsningsplan. Genomgående är också att ordet används om någonting som Gud har förutbestämt, hållit fördolt och sedan uppenbarat i Kristus, genom Anden.37 Funktionen av μυστηρίων verkar vara likartad när den används i negativ mening, inte minst i samband med beskrivningen av antikrist i 2 Thess och skökan i Uppenbarelseboken.38 Till skillnad från mysteriekulter och förgnostiska strömningar är inte μυστηρίων på något sätt endast avsett för vissa invigda utan för alla som följer Kristus.39 Det pauluniska bruket av μυστηρίων är tydligt kopplat till förkunnelsen om Kristus, i Honom har Guds hemlighet fullbordats och synliggjorts:

”…min förkunnelse om Jesus Kristus, enligt den avslöjade hemlighet som under oändliga tider har varit dold men nu har uppenbarats och genom profetiska Skrifter på den evige Gudens befallning gjorts känd, för att alla folk skall föras till trons lydnad…”40

”Detta är den hemlighet som har varit fördold i alla tider och släktled men nu har uppenbarats för hans heliga. Gud ville låta dem veta vilken härlig skatt hedningarna har i denna hemlighet…”41

Kerygmat om Guds mysterium i Kristus är därför enligt Nya Testamentet både en oåtkomlig, transcendent verklighet: ”…den hemlighet som från världens början varit dold hos Gud…”42 Och samtidigt en synliggjord, immanent verklighet i denna värld: ”…och som nu blev förverkligad i Kristus Jesus vår Herre.”43 Att NT applicerar termen μυστηρίων till både Fadern44 och Sonen45 och Anden46 knyter an till det soteriologiska schemats trinitariska raster.47 I den anrika Kristushymnen och dess inledning i 1 Tim 3 kopplar Paulus detta samman med den Heliga Inkarnationen:

”Och erkänt stor är vår religions hemlighet: Han uppenbarades som jordisk varelse…”48

Kerygmat om vad Kristus har gjort är därmed aldrig skilt ifrån vem Kristus är och därför är flera μυστηρίων-perikoper i NT inramade av en högkristologisk prägel.49

2.5 μυστηρίων i 1 Korinthierbrevet
Bornkamm noterar att trots att de flesta hänvisningarna till μυστηρίων i NT är kopplade till Kristus som uppenbarad och förkunnelsen av Honom, finns det en gemensam nämnare som gäller för samtliga förekomster: Termen har alltid eskatologiska undertoner.50 Detta skulle innebära att termen blir sammanhållen i 1 Korinthierbrevet, även om den används om både Guds uppenbarade vishet,51 om de andliga nådegåvorna52 och om uppståndelsen.53 Man kan också se en pnevmatologisk aspekt av begreppet μυστηρίων hos Paulus. Denna tidsålders gud har förblindat människor från att se,54 men för den kristne är Anden den som avtäcker slöjan till den himmelska verkligheten.55 För Paulus blir Andens roll en vattendelare i refererandet till gudomliga mysterier. För honom är det inte på något vis kopplat till mänsklig elitism, den stolte ska ha sin stolthet i Herren.56 Det är Anden som utforskar allt, inte människor.57 En tredje grundläggande aspekt av hur μυστηρίων används i 1 Korinthierbrevet är dess ecklesiologiska antydningar. Perikoperna i det andra och fjärde kapitlet fungerar som en bro mellan förkunnare/ledare och adressater/församlingen:

”Vi (förkunnare/ledare) förkunnar Guds hemliga vishet, den vishet som är fördold och som Gud från evighet har bestämt att bli till härlighet för oss (adressater/församling).58

”…Paulus, Apollos och Kefas, hela världen, liv och död, nutid och framtid, allt är ert. (adressater/församling) Men ni tillhör Kristus, och Kristus tillhör Gud… Vi (förkunnare/ledare) bör alltså betraktas som Kristi tjänare och som förvaltare av Guds hemligheter.”59

μυστηρίων är därmed givet åt Kyrkans ledare att förvalta och betjäna folket med. När termen återkommer i 13:2 vill aposteln göra upp med den kärlekslösa andlighet som florerade i församlingen. Formuleringen och kände till alla hemligheterna60 visar på detta. Det förefaller troligt att Kerygmat om Kristus hade skilts ifrån personen Kristus. I 14:2 och 15:51 används μυστηρίων i något mer allmänna ordalag. Dock finns även här kopplingar till Guds fördolda plan, om än inte helt uttalat i koppling till Guds uppenbarade vishet i Kristus. 15:51 knyter emellertid samman det eskatologiska hoppet om Herrens återkommelse och kroppens uppståndelse med förkunnelsen om Kristus - Guds hemlighetsfulla vishet som skall leda oss till härlighet.61

3. Syntes
3.1 Hermeneutiska reflektioner
Det är ställt utom allt tvivel att μυστηρίων är en soteriologisk nyckelterm i NT och speciellt hos Paulus. På flera sätt är det en term som visar på den kristna teologins unikum. Den Gud som är förborgad och bortom denna värld, har i Kristus, genom ett mysterium kommit oss helt nära och visat vem Gud är. Många gånger har vårt ord ”mysterium” använts om företeelser som är fullständigt oåtkomliga för det mänskliga intellektet, men det gör bara rättvisa åt den ena sidan av μυστηρίων i Nya Testamentets teologi. Den finns fördold hos Gud före tidens början och orubbligt beslutad. Å andra sidan har detta mysterium blivit uppenbarat och synliggjort i Kristus: Gud blir människa i Kristus. Han lever som den främste tjänaren, dör oskyldig på ett kors och uppstår triumferande på den tredje dagen. Det är i sanning en paradox – en dårskap för den mänskligt vise, för att knyta an till paulinskt språkbruk, men det är likväl vår religions mysterium, givet till både judar och hedningar. Allt detta har som vi har sett eskatologiska förtecken, det uppenbaras för oss igenom Anden och synliggörs hos den Gudstjänstfirande församlingen.

Kan då μυστηρίων knytas an till någon mer konkret företeelse inom teologin? Gordon Fee avfärdar kategoriskt tanken att μυστηρίων ska kopplas samman med Kyrkans sakrament.62 Jag har förståelse för ett sådant uttalande ur exegetisk synvinkel, men efterlyser samtidigt en bredare bibelteologisk förståelse av begreppet. Den tidiga Kyrkans sakramentala teologi har sin grund den Heliga Inkarnationen. Som framgått av min analys kan inte μυστηρίων på något vis skiljas ifrån denna händelse, då Gud själv blir människa. Förkunnelsen om Gud som Inkarnerad, Korsfäst och Uppstånden är innehållet i Guds fördolda plan och den kan aldrig skiljas ifrån Kristi person. Då dessa kristologiska och eskatologiska aspekter av μυστηρίων även knyts an till ett ecklesiologiskt perspektiv, med Kyrkans ledare som förvaltare, är det i all högsta grad sammanlänkat med de heliga sakramenten. Kyrkan har t ex i alla tider lärt att vi genom ett mysterium får del av Kristus själv den Heliga Nattvarden, det är förvisso en praktisk tillämpning av μυστηρίων. Samtidigt rymmer Eukaristin just de aspekter som är axiom för Paulus bruk av μυστηρίων. Eskatologi, pnevmatologi och ecklesiologi. Det rymmer ett stort mysterium!

4. Slutkommentarer
1 DNTT; Brown (1971) sid 503
2 Se t ex Bibel 2000, Bibelkommissionens översättning av 1 Kor 2:1
3 Se t ex Åkessons, Gustav V:s och Hedegårds översättningar av 1 Kor 2:1
4 μαπηύπιον används i både Codex Sinaiticus, Codex Vaticanus och i Codex Bazae, se Metzger (1994) s 480
5 Bruce Metzger nämner exempelvis anrika syriska och koptiska manuskript som använder sig av μυστηρίων. I tidig patristisk era återfinns denna variant hos bland andra Hippolytus, Ambrosiaster och Ambrosius. Metzger (1994) s 480.
6 Texten är hämtad från http://www.greekbible.com och bygger på Westcott-Hort (1881) edition och Nestle-Aland:s manuskript sammanställningar.
7 Indikerar aoristens punktuella aspekt av handlingen
8 Particip formen καηαγγέλλων – uttrycker en pågående handling, vilket kan indikera Paulus aktiva tjänst som förkunnare av Herrens ord.
9 Egen översättning av 1 Kor 2:1
10 Texten är hämtad från http://www.greekbible.com och bygger på Westcott-Hort (1881) edition och Nestle-Aland:s manuskript sammanställningar
11 Bruket av den pågående formen ἀποκεκπςμμένην - hemlighållande– speglar grekiskans particip och perfektformer. En pågående handling med fortlöpande konsekvenser (jmf påföljande ord i versen).
12 Aoristformen av πποώπιζw, förutbestämma, (här förutbestämde) är svår att ge rättvisa åt i översättningen då detta modus saknar motsvarighet i den svenska grammatiken. Jmf Jmf Blomqvist (1971), sid 70-71. Dock indikerar aoristen en aspekt av handlingen, där målet tycks vara δόξαν - den härlighet som de heliga för del av genom Kristi mysterium.
13 Egen översättning av 1 Kor 2:7
14 Texten är hämtad från http://www.greekbible.com och bygger på Westcott-Hort (1881) edition och Nestle-Aland:s manuskript sammanställningar
15 Imperativformen λογιζέζθω visar på en uppmaning av verbet.
16 Egen översättning av 1 Kor 4:1
17 Texten är hämtad från http://www.blueletterbible.org och bygger på Westcott-Hort (1881) edition och Nestle-Aland:s manuskript sammanställningar
18 Egen översättning av 1 Kor 13:2
19 Texten är hämtad från http://www.blueletterbible.org och bygger på Westcott-Hort (1881) edition och Nestle-Aland:s manuskript sammanställningar
20 Particip formen – λαλῶν, uttrycker en pågående handling
21 πνεύμαηι står här i dativform, vilket tycks stödja bruket av ”till” Guds Ande.
22 Egen översättning av 1 Kor 14:2
23 Texten är hämtad från http://www.blueletterbible.org och bygger på Westcott-Hort (1881) edition och Nestle-Aland:s manuskript sammanställningar
24 κοιμηθηζόμεθα är en fut/ind/pass form av κοιμαatt sova. Översättningen här understryker den passiva formen.
25 Egen översättning av 1 Kor 15:51
26 Se TDNT; Kittel/Friedrich (1979), band IV sid 803
27 Många teologiska lexikon sammanfattar betydelsen av begreppet utifrån hur det används i olika kontexter. Utifrån detta brukar just hemlighet, mysterium, dold vilja, religiösa hemligheter vara de vanligaste förklaringarna av ordet. Jmf t ex. BDAG; Danker (2000) sid 661-662 och http://www.blueletterbible.org/lang/lexicon/lexicon.cfm?Strongs=G3466&t=NIV
28 D v s hur ett ord eller begrepp användes i den tid då det sades/skrevs.
29 DNTT; Brown (1971) sid 501
30 TDNT; Kittel/Friedrich (1979), band IV sid 804
31 DNTT; Brown (1971) sid 501-502
32 DNTT; Brown (1971) sid 502
33 Vish 6:22, Bibel 2000; Bibelkommissionens översättning
34 Jmf TDNT; Kittel/Friedrich (1979), band IV sid 814
35 Jmf t ex Tob 2:7, Jdt 2:22
36 TDNT; Kittel/Friedrich (1979), band IV sid 814-815
37 Jmf t ex Rom 11:25, 16:25, 1 Kor 2:7, Ef 1:9, 3:3-9, Kol 1:26, Tim 3:16. Se också DNTT; Brown (1971) sid 504
38 Jmf 2 Thess 2:7, Upp 17:5-7
39 Se t ex bruket av μυστηρίων hos synoptikerna, där det verkar framgå att Jesu lärjungar och andra som tog till sig budskapet fick inblick i Guds hemligheter, även om de inte kunde greppa dem fullt ut. Jmf Matt 13:11, Mark 4:11, Luk 8:10. Bornkamm noterar att denna insikt inte gavs åt lärjungarna för deras egna meriters eller färdigheters skull, utan är givna helt genom Herrens nåd. TDNT; Kittel/Friedrich (1979), band IV sid 819
40 Rom 16:25-26, Svenska Folkbibelns översättning
41 Kol 1:26-27, Bibel 2000; Bibelkommissionens översättning
42 Ef 3:9, Bibel 2000; Bibelkommissionens översättning
43 Ef 3:11, Biskop Bo Giertz översättning
44 Se t ex 1 Kor 2:7, 4:1
45 Se t ex Kol 2:2, 4:3, Ef 3:4
46 Se t ex Ef 3:5, 1 Kor 2:10-11
47 Jmf TDNT; Kittel/Friedrich (1979), band IV sid 821
48 1 Tim 3:16, Bibel 2000; Bibelkommissionens översättning
49 Jmf t ex texterna i Ef 3 och Kol 1-2
50 TDNT; Kittel/Friedrich (1979), band IV sid 822
51 1 Kor 2:7, 4:1
52 1 Kor 13:2, 14:2
53 1 Kor 15:51
54 Jmf 2 Kor 4:4, 1 Kor 2:6
55 DNTT; Brown (1971) sid 504
56 Se t ex 1 Kor 1:30, 3:21
57 1 Kor 2:10-11
58 1 Kor 2:7, Svenska Folkbibeln
59 1 Kor 3:22-4:1, Bibel 2000; Bibelkommissionens översättning
60 Se den egna översättningen av 1 Kor 13:2
61 Jmf 1 Kor 2:7
62 Fee (1987) sid 160

5. Källor
5.1 Litteratur
Blomqvist, Jerker (1993) Grekiska för teologer; En introduktion. Studentlitteratur, Lund. Brown, Colin (Red) (1971) Dictonary of New Testament Theology Vol III. Pater Noster Pres, Devon Danker, Frederick William (Red) (2000) A Greek-English Lexicon of New Testament and other Early Christian Literature. The University of Chicago Press, Chicago. Fee, Gordon D (1994) NICNT; The First Epistle to the Corinthians W M B Eerdmans Publishing Co, Grand Rapids. Kittel, Gerhard & Friedrich, Gerhard (1979) Theological Dictionary of the New Testament. (Geoffrey Bromiley övers.) W M B Eerdmans Publishing Co, Grand Rapids.
Metzger, Bruce M (1994) A textual commentary on the Greek New Testament. German Bible Society, Stuttgart.
Moulton, W F /Geden, A S (1978) A Concordance to the Greek Testament. T & T Clark, Edinburgh Rogers, Cleon L Jr & Rogers, Cleon L III (1998) Linguistic and Exegetical key to the Greek New Testament. Zondervan Publishing House, Grand Rapids.

4.2 Bibelutgåvor
Bibel 2000, Bibelkommissionens översättning (med noter och uppslagsdel)
Biskop Bo Giertz översättning (NT) 1981
David Hedegårds översättning (NT) 1964
Greek New Testament
Gustav V:s Bibel, 1917 års översättning
Helge Åkessons översättning 1911
Septuaginta (LXX)
Svenska Folkbibeln 1998 (med noter och uppslagsdel)\

4.3 Internet
Svenska Bibelsällskapet (2007) http://www.bibeln.se
Grekiska NT online: http://www.greekbible.com
Exegetiskt program online: http://www.blueletterbible.org

KRIG I GUDS NAMN !?

2010-09-10T04:50:00.000-07:00

Som kristen (måhända speciellt som teolog) möts man ibland av höjljudd kritik då man uttalar sig positivt till Gamla Testamentet, eller menar att Gud inte har förändrats. Att vidhålla att den Gud som uppenbarar sig i Nya Testamentet inte kan eller får skiljas ifrån Herren i Gamla Testamentet skapar problem för den postmoderna läsaren. Även många kristna tenderar idag att skilja dessa Gudsbilder ifrån varandra och Gamla Testamentet blir i bästa fall en slags illustrations bok för Nya Testamentet och i värsta fall en rent hotande och farlig textsamling. För en tid sedan bestämde jag mig för att se lite närmare på förhållandet GT - NT och mer specifikt det som de allra flesta anger som det stora problemet - Krigen i Gamla Testamentet. Hur kan de kopplas samman med tron på en god Gud - eller kan de det överhuvudtaget?
Trevlig läsning önskar jag er. Lämna gärna respons här eller på crimson_pilgrim@hotmail.com

Simon Pilgrim Rosén
Örebro Teologiska Högskola 2010-09-10

Utrotningskrigen i Gamla Testamentet -
Gagnlös masslakt eller rättvist domslut?

1. Inledning
1.1 Bakgrund
Under den epok som brukar kallas för den pre-konstantiniaska kyrkans tid var pacifism de kristnas gängse praxis i frågan om våld och krigföring. Justinus Martyren deklarerade t ex i god anslutning till Kristi undervisning: ”Vi som brukade döda varandra, vägrar numera att bruka våld, till och med mot våra fiender.” Denna distinkta och affirmativa inställning till Kristi undervisning och exempel gav även i de heliga apostlarnas efterföljd upphov till en allt större fokusering på det frivilliga martyrskapet. Detta märks t ex hos kyrkofadern Tertullianus: ”I vår religion blir vi hellre dödade än dödar.” I Matteusevangeliets femte till sjunde kapitel finner vi bergspredikan som brukar anropas som den mest centrala perikopen för vägran att ta till svärdet mot fienden. Även andra nytestamentliga passager pläderar för en sådan fredlig hållning. Så långt är verkar allt väl. Det som emellertid skapar problem är de texter som Jesus och de första kristna såg som helig Skrift: De Hebreiska skrifterna eller det som vi kallar för Gamla Testamentet. Problemet är inte bara våldsamma krig och sammandrabbningar, på flera ställen är dessa inte folkens egna påfund utan Herrens (Jahve). Extraordinärt komplexa är de passager där Jahve befaller utrotningskrig och total förintelse av andra folk, till och med barn och boskap. Allt sedan gnostikern Marcions dagar under tvåhundratalet har somliga teologer hävdat att den Gudsbild som möter oss i Gamla Testamentet är totalt skild ifrån hur Gud beskrivs genom Kristus i Nya Testamentet. I sin uppmärksammade bok ”Om Gud” skriver t ex Jonas Gardell” De (människor som erkänner den Gud som påbjöd förintelsekrig) tror på en annan Gud, en hatets gud som deras skeva blick ser när de skådar Gud genom djävulens spegel.” Gardell menar också att bilden av Gud skiftar avsevärt inom ramen för Gamla Testamentet, med hänvisning till att Gud även i GT beskrivs som kärleksfull och rik på barmhärtighet. Den stora frågan rör allstå vad man ska göra med Gamla Testamentet och vilken relevans det har idag, för vare sig man vill eller inte så har dessa texter från Genesis till Malaki, i kyrkans tidsålder, vördats som Guds Ord till mänskligheten.

1.2 Frågeställning och metod
Frågeställningen för detta PM handlar i allmänhet om att försöka hitta ett välgrundat bibelteologiskt förhållningsätt till texterna om förintelsekrig i Guds namn i Gamla Testamentet och i synnerhet om detta uppnås genom att plädera för en radikal åtskillnad mellan Gamla och Nya Testamentet, eller en eskatologisk fortlöpning. Utgångspunken är Stanley Gundrys bok Show Them No Mercy, Four Veiws On God And Canaanite Geocide. Där jag kommer att jämföra C S Cowles och Daniel L Gards uppfattningar.

2. Analys
2.1 C S Cowles: Radical Discontinuty
Den hållning som C S Cowles argumenterar för, Radical Discontinuty, handlar i stort om att visa på att bilden av Gud i Gamla Testamentet inte stämmer överens med den som presenteras och synliggörs av Kristus i Nya Testamentet. För ordningen skull ska det dock redan inledningsvis understrykas att Cowles inte är marcionist, åtminstone är inte hans avsikt att kasta Gamla Testamentets texter på skräphögen.

2.1.1 Tensionen mellan texterna
Cowles inleder sin essay med att visa på det spänningsförhållande som föreligger mellan vissa texter i GT och NT vad gäller hur Gud framställs. Femte Mosebokens sjunde och tjugonde kapitel utgör en bjärt kontrast med Jesu undervisning i Matteusevangeliets femte kapitel. Ska man utrota sina ”fiender” eller be för dem och älska dem? ”Erkännandet av ofelbarhet i all Skrift, ger teologer få val utom att erkänna denna spänning” , framhäver Cowles. Hans axiom grundar sig därför i att den som vill vara konsekvent behöver förstå dessa svåra texter i GT utifrån NT:s klarläggande av de samma. Det gamla förbundet och dess ordningar tonas ut, medan de nya lyser klart och uppenbarar Guds plan på konkret sätt.

2.1.2 Den gamle och den nye Josua
Cowles knyter mer än vid ett tillfälle an till wesleyansk teologi. Utifrån citatet: “Theology is only theocentric if it Christocentric…” av Thomas A Noble, visar Cowles på Kristus som den totalt unike förmedlaren av Guds vilja och uppsåt. Gud är inte den krigare som den förste Josua visade utan fredsfursten, som den nye Josua har uppenbarat. All eventuell spänning mellan texter i Skriften måste därför förklaras och överbryggas med hjälp av en kristologisk interpretation. Cowles är noga med att framhäva Jesus som mer än en profet bland andra som talade å Guds vägnar; i Kristus förändras alla perspektiv radikalt, som Paulus säger i Kolosserbrevet: ”Ty i honom bor gudomens hela fullhet i kroppslig gestalt…” ”In his person, mission and message, Jesus enbodied and proclaiming an exhilarating and yet disturbing new revelation…” är Cowles egen summering av denne världshistoriens centralgestalts agenda. Kristus talade i egen auktoritet; Jag säger er, inte så säger Herren som Mose och profeterna hade sagt. Just denna utsaga använder sig Jesus av när Han undervisar om våld/icke våld i Matteusevangeliets femte kapitel: ”Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende. Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er…” Detta ser Cowles som en direktpolemik mot den förre Josuas praxis och ett brott mot Mose befallningar. Hur kunde han göra så? Cowles menar att svaret finns redan i den kommande versen i samma perikop: ”Då blir ni er himmelske faders söner…” Jesus introducerar alltså inte bara nya etiska postulat för den kristnes livsföring, han visar även på ett helt nytt sätt att se på vem Gud är. De abnorma skillnaderna mellan Jesu och i synnerhet delar av hexateukens framställning av Gud menar Cowles inte minst synliggörs i berättelsen om Jesus och barnen. Den forne Josua hade på uppdrag av Jahve exempelvis under intagandet av Jeriko förintat allt levande: ”Med svärd gav de till spillo allt som fanns i staden - både män och kvinnor, unga och gamla, liksom oxar, får och åsnor…” När Jesus undervisar i Matteusevangeliets artonde kapitel visar han på att barnen är de största i himmelriket och tillägger att den som inte blir som de kan aldrig komma dit in. Barnen är utan skuld. ”Medan Mose och Josua förintade barn, välsignade Jesus dem…” och lärde att himmelriket tillhör dem.

2.1.3 Progressiv uppenbarelse
Som vi har sett är alltså Kristus enligt Cowles Guds slutgiltiga uppenbarelse. En sådan inställning delar han med en bred skara teologer, skillnaden är dock att Cowles menar att de texter som talar om att Gud befaller krig och utrotning inte är Guds ord. Likväl vill Cowles varken förkasta Gamla Testamentet enligt marcionistisk manér eller plädera för en processteologisk uppfattning där man menar att Gud förändrats. Nej, frågan om hur denna ambivalenta approach kan utredas finner enligt Cowles inte sin lösning i tanken om den progressiva uppenbarelsen i Gud, utan i den om hur Gud uppfattas av Hans folk. Denna stegvisa förståelse av vem Gud är finns redan belagd inom Gamla Testamentet. Ett pregnant exempel på detta är offersystemet, menar han. Torahs explicita befallningar från Jahve om att utföra olika offer tycks ifrågasättas av Herren själv genom flera av GT:s profeter. ”Vad skall jag med edra många slaktoffer? säger HERREN. Jag är mätt på brännoffer av vädurar och på gödkalvars fett, och till blod av tjurar och lamm och bockar har jag intet behag…” Detta vill Cowles tolka som att uppenbarelsen om Guds vilja har växt sedan de åtminstone tusen år äldre texterna i hexateuken. Det skulle alltså inte vara Gud som det är fel på utan de som tolkar Gud och lägger orden i Hans mun. Ett annat klassiskt exempel för denna ståndpunkt framträder i en jämförelse mellan 2 Sam 24:1 och 1 Krön 21:1. Den förra texten som skrevs ungefär 400 tidigare än den senare lyder: ”Åter upptändes HERRENS vrede mot Israel, och han uppeggade David mot dem och sade: ”Gå och räkna Israel och Juda.” I den postexiliska Krönikeboken heter det om samma händelse: ”Men Satan trädde upp mot Israel och uppeggade David till att räkna Israel.” De mörkare attributen hos Jahve började efterhand tillskrivas djävulen och inte Gud, det onda kan inte på något sätt ha sin källa i Herren. Cowles säger alltså med andra ord att de krig Israel sägs göra på Guds befallning, är emot Guds vilja. Israeliterna var minst lika syndiga och fulla av ondska som de folk som de fördrev och utrotade i Kanaan. Gamla Testamentets texter ska ingalunda förkastas, men de ska läsas på rätt sätt. Kristus måste hela tiden vara i blickfånget, det är Han som uppenbarar vem Gud är och vad som är behagligt för Honom och det sannerligen inte
Gud behagligt med massutrotningar och krig.

2.2 Daniel L Gard; Eschatological Continuty
Gard inleder sin essay med att presentera ett par axiom för sin bibelsyn. Dessa är följande: 1. Skriften är pålitlig som historisk text. 2. Gamla Testamentets texter, inklusive de som handlar om utrotningskrigen, måste bejaktas utifrån den kanoniska kontexten i stort. 3. Händelser i Gamla Testamentet kan ibland fungera som typologier på det som kommer i Nya Testamentet. 4. Skrifterna vittnar också om händelser som ännu inte har skett, inklusive det eskatologiska hoppet om Kristi återkomst och formande av en ny himmel och en ny jord. Grundbulten i Gards resonemang handlar därför om att bejaka texterna om utrotningskrig som Guds Ord, men samtidigt peka på att dessa behöver förstås som en typologi på något mycket större som hör framtiden till.

2.2.1 חֲרִם - herem i de Gammeltestamentliga texterna
Det hebreiska ordet חֲרִם – herem betyder ordagrant att ägna, helga eller tillägna och används om utrotningskrigen. Med tanke på denna lexikala betydelse finns alltså en indikation om att någonting helgas genom att det förstörs. Enligt Gard var inte Israeliterna ensamma om att använda sig av dessa utplåningar, det var praxis hos flera av grannfolken. Att det som förstörs samtidigt helgas åt Herren tydliggörs i de postexiliska texterna, menar Gard och visar på att חֲרִם bör förstås som indikation på att Gud dömer rättfärdigt. Även om somliga teologer har menat att utrotningskrigen är ett försök till en tillrättalagd teologisk förklaring till spänningarna mellan folken kring Israel, står Gard själv i den skola som menar att krigen verkligen har ägt rum på Guds befallning. Dock menar han att dessa texter i synnerhet måste läsas med god hänsyn till bibelteologin i stort. När man läser Krönikeböckernas skildring av de helga krigen finner man t ex att den kosmiska och eskatologiska aspekten kring dessa händelser har en mer framträdande roll. ”Allt som sker på jorden har enligt krönikebokens författare, direkt koppling med den kosmiska och andliga verkligheten.” Ett exempel på en sådan läsning av krönikeböckerna kunde vara att se det enade rikets tre kungar Saul, David och Salomo och händelserna kopplat till dem som representativt för dom, upprättelse och slutlig frälsning. Salomos tronföljare ”upprepar” sedan Sauls och Davids epoker med dom och upprättelse. Den intertestamentliga perioden innefattar också texter som visar på att en andlig/eskatologisk verklighet ligger bakom hexateukens utrotningskrig. Dessa texter visar senare upp stora likheter med Nya Testamentets apokalyps – Uppenbarelseboken och hur denna i de avslutande kapitlen på ett bildrikt sätt porträtterar den nuvarande tidens avslutning och det som man vanligtvis refererar till som den sista stora striden och förintelsen av allt ont.

2.2.2 Kristus som den nye David
Krönikeböckerna förutsade att en ny David skulle komma och detta får sin uppfyllelse i Kristus, som den siste ”David” som kommer till Israel. I Kristus personifieras Gudsriket, det eskatologiska hoppet om frid, hälsa och liv var där helt och fullt i Kristus. Han blev i likhet med den förre David attackerad och förföljd. Men till skillnad från den förre David har Kristus besegrat den slutgiltiga fienden som är döden själv. Därför har den kristne inga krig att utföra, Kristus har fullbordat allt och vi kan se framemot den nya och slutgiltiga ”Salomoniska” eran på grund av Herrens seger.

2.2.3 Verkställandet av Guds dom
I sin summering av de egna utgångspunkterna inleder Gard med att fastslå att den Gud som befallde att utrotningskrig skulle utföras är samme Gud som en dag ska utföra den slutgiltiga domen och förstörelsen av allt ont. De folk som invaderades och utrotades i det gamla Kanaan stod inte bara i vägen för Israels folk, utan även för deras Gud som hade lovat med ed att skänka dem landet. Samtidigt fick också Israel själva utstå Guds dom när de inte höll Herrens förbund. Jahve sände då sin dom över Israel genom att använda andra folk som ett instrument för detta. Det antika Israel var Guds utvalda folk på jorden. De var inte utvalda på grund av att de var bättre än andra folk, utan på grund av Herrens nåd. Som Herrens folk var Israel kallade att lyda Gud och göra Hans vilja, de var kallade att vara heliga såsom Herren själv är helig. I denna kallelse ingick också att utföra Guds dom över andra folk, en handling som vi har sett går djupare än att förgöra ett folk. Den syftade till att Guds löften gentemot Israel skulle hållas, att landet skulle säkras och djupast sett att de falska gudarna bland dessa främmande folk skulle möta sin dom. Jahve ensam är ”Jag är” och Han råder över hela jorden. I Nya Testamentet identifierar Kristus sig själv med Guds Israel, men Han går också ännu längre och personifierar sig med Israel. Detta får enorma konsekvenser på utförandet av Guds dom, som nu helt och fullt har överlämnats till Honom. Domen utförs alltså inte längre av en specifik nation eller ens av Kyrkan: ”Kyrkan är Guds folk på jorden i dag, men hon har inga territorium eller nationella gränser som måste säkras på ett politiskt sätt…” hennes kamp är andlig och inte mot kött och blod. Hon kommer att få lida genom sina fienders våld, men hon får sin upprättelse när Kristus, den rättvise domaren träder fram i makt och härlighet. Kyrkans fiender ska då få samma stränga dom som Israels fiender under Gamla Testamentets tid. En viktig förklaring till lagen om krigen i Gamla Testamentet kopplar alltså Gard samman med att Israel var en nation med en egen politisk identitet som Herren själv stod bakom och ledde. Folket var inte felfria på något sätt, vilket texterna också vittnar om, men de var likväl ett utvalt folk, välsignat av Jahve enligt löftet till Abraham att bli en stor nation. Krigen där Israel utförde Guds dom beskriver Gard som en synergism mellan Gud och folket, medan senare texter helt och hållet talar om domen som en av Herren helt monergistisk företeelse.

2.2.4 Guds fullständiga rättvisa
Om ovannämnda argumentering utgör något av Gards resonemang och reflektioner kring varför herem påbjöds av Herren, så är hans korta svar på hur man kan förena Gamla och Nya Testamentets bild av Gud att Gud är fullständighet helig och på samma gång fullständigt rättvis. ”Hans helighet är långt bortom all mänsklig uppfattningsförmåga, innefattande inte bara Hans etiska renhet, utan också Hans suveräna majestät och absoluta transcendens.” Guds rättvisa är total, Han gör ingenting fel och därför har Han ensam rätten på sin sida att ge liv och ta liv. Kanske kan människor ibland inte förstå Guds befallningar och rådslut, men då ligger problemet inte hos Gud, utan hos mänskliga begränsningar, menar Gard. Dessutom förtjänar ingen människa att leva överhuvudtaget, men genom Sin oändliga nåd har Gud låtit somliga gör det ändå. Gud har tagit på sig människans rättmätiga straff genom att sända sin enfödde Son för att dö för hela mänskligheten, för att var och en som tror på Honom inte skall förgås men ha evigt liv.

2.3 Hermeneutiska avvikelser
I sin respons på Gards essay framhåller Cowles tydligt att ett utrotningskrig aldrig under några som helst omständigheter kan vara ett uttryck för rättvisa. Denna approach gör att den hermeneutik som Cowles bedriver har kärleken som ett absolut axiom. Gard tycks å sin sida istället arbeta utifrån axiomet att Gud är totalt transcendent och suverän. Hans vilja övergår vida överlägset alla mänskliga logiska tankar. Kärleken är inte oviktig i Gards argumentering, men betoningen på Guds rättvisa har ändå ett visst försprång. Som vi har sagt tidigare så vill inte Cowles ogiltigförklara hela Gamla Testamentet, utan endast vissa texter, t ex när ”Gud” påbjuder utrotning av andra folk. Det betyder alltså att Cowles (om än i blygsam skala) utgår ifrån en realinspiration av Skriften, medan Gard står för verbalinspiration. En annan grundläggande hermeneutisk skillnad mellan de båda teologerna är hur man uppfattar det antika Israel. Hos Gard finner man frekvent betoningen på att de är utvalda av Gud på ett unikt sätt, också när det gäller att utföra Hans dom. För Cowles är detta folk inte ett dugg bättre än Kananéerna som de dödade. Utifrån Cowles sätt att se på saken finns inget försvar för Israels handlande med kananéerna, medan de för Gard är satta att förverkliga Guds syften och löften. Vidare ska det framhävas att Gard på ett sätt delar Cowles distinkta betoning på Kristus som den genom vilken all Skrift ska tolkas, men Gard drar detta resonemang åt ett helt annat håll än vad Cowles gör. Medan Cowles använder detta uttalande till att fördöma Gamla Testamentets skildringar av utrotningskrig på basis att Kristus är kärleken personifierad, kopplar Gard inte helt oväntat samman det Kristus som både Lammet och Domaren. Gards läser alltså texterna om Guds krig i Gamla Testamentet med eskatologiska glasögon. För Honom (liksom för Tremper Longman III) var dessa krig del av något mycket större, medan de för Cowles endast handlar om tiden där och då.

3. Slutsats
3.1 Syntes
När Gard responderar på Cowles essay belyser han att Cowles tycks närma sig dessa texter med alltför starka förutfattade meningar. Flera av dessa har redan redogjorts för ovan. Den hållning som affirmeras hos Cowles tycks mer handla om att Kristus upphäver lagen än att Han uppfyller och fullbordar den, som Gard pekar på är Nya Testamentets approach. När det gäller den progressiva uppenbarelsen av Gud som Cowles gör ett stort nummer av finns också här, som vi har sett, beröringspunkter teologerna emellan, men som ändå leder fram till skilda slutsatser. Totalt sett kan man säga att Cowles gör stora kraftansträngningar för att hålla ihop bilden om Gud som den ständigt kärleksfulle, medan Gard lägger sitt krut på att hålla ihop Skriftens helhet och därmed tillgriper mer avancerade teologiska resonemang för att lösa dilemmat med utrotningskrigen i Gamla Testamentet.

3.2 Eget ställningstagande
Frågan om hur Gud kunde befalla Israel att kriga mot och utrota andra folk är i sanning ingen lätt fråga. Det är en fråga som man borde närma sig med en mycket stor försiktighet och ödmjukhet. På ett sätt vill jag bara stanna där, med den fornkyrkliga tesen: Deus Semper Major – Gud är alltid större. Jag kan inte förstå varför det hände, men det fullständiga svaret finns hos Gud och det är nog. Jag tycker mig se delar av denna uppfattning hos Gard, men den kanske kunde lyftas fram än mer. När det gäller Cowles löser han faktiskt problemet om hur Gud kunde påbjuda utrotningskrigen. Han säger att det helt enkelt inte var Gud som påbjöd dem, utan det antika Israels uppfattning om Gud, som tillskrev Honom detta. Jag kan inte låta bli att tycka att tanken och hans argumentering som leder fram till detta är god, men att den samtidigt skapar nya, om möjligt ändå större problem. Gamla Testamentet tenderar med Cowles uppfattning att bli partiellt avkanoniserat, eller dekanoniserat som Eugene H Merill framhåller i sin kritik mot Cowles. Det leder i sin tur till att även Nya Testamentet måste ifrågasättas som helt och hållet varande Guds Ord. Detta eftersom Nya Testamentet har en affirmativ inställning till hela Gamla Testamentet som Guds inspirerande ord. Denna hållning tycks även vara den allmänt rådande i tidiga patristiska texter. Om man därför ens ska drista sig till att förklara varför Gud tillät utrotningskrigen att ske, hamnar min ståndpunkt i närheten av Gards. Gud är den store domaren och Herren över alla folk på jorden, Han valde ut Israel och slöt förbund med dem på ett mycket unikt sätt. De var Hans egendoms folk och Han lovade dem, som nation, ett land. Gud är trogen mot sina löften lät därför strida för Israel och de fick även rätt utföra Hans dom i tiden, krigen är alltså en del av något mycket större än fysiska krig där och då. Krigen i GT som Gud befaller om har alltså en tydlig eskatologisk koppling till Guds dom i ändens tid, men de är också större därför att de syftar till den andliga kampen där och då. Jahve straffade avgudarna (demonerna) för att de förledde folken till avfall, detta perspektiv lyfter Tremper Longman III fram på flera sätt i sin essay och det tydliggörs även när Israels folk befrias ut ur Egypten. Varje plåga som drabbar folket där har anknytning till egyptiska gudar som Jahve straffar. En annan sak som Gard har poängterat som jag vill understryka är talet Guds suveränitet. Herren ensam har rätten på Sin sida att ta liv, eftersom Han är den ende som ger liv och Han har också makten att uppväcka de döda. Denna uppfattning är grundläggande för reformert tradition. Avslutningsvis vill jag knyta an till Cowles i det att Gamla Testamentet (såväl som hela Skriften) bör läsas utifrån Kristus, dock inte på så sätt att texter mister sin giltighet som Guds Ord. De bör läsas utifrån en holistisk kristologi: Utifrån den Kristus som kyrkan i alla tider har bekänt är som Lammet och Domaren, vars dom innefattar total rättvisa för alla.

4. Slutnoter
OBS! Tyvärr finns inte referensnr kvar i dokumentet när det skickas över till blogger. Om du vill ha detta PM mer komplett går det bra att sända en e-mail förfrågan.

1 Bercot (1998) sid 676
2 Enligt traditionen led i stort sett alla apostlar martyrdöden under grymma förhållanden.
3 Bercot (1998) sid 677
4 Se Matt 5:38-48 m fl texter
5 Se t ex Deut 7:1-5, 20:16-18, Jos 6:21, 8:24-28
6 Gardell (2003) sid 278
7 Se t ex Gardell (2003) sid 187
8 Till Manases bön eller den tredje Mackarbeerboken om man ser till de katolska och Ortodoxa kanon indelningarna. De apokryfiska eller rättare sagt deuterokanoniska skrifterna fanns med i LXX, den översättning av de hebreiska texterna till grekiska som användes när NT skrevs.
9 Cowles doktorerade vid University of San Francisco Theological Seminary och är nu professor I Bibelteologi vid Point Loma Nazarene University i San Diego, California.
10 Gundry (2003) sid 15
11 Gundry (2003) sid 23
12 Cowles gör ett nummer av att det hebreiska namnet Josua är samma namn som Jesus (som är en latinsk omskrivning av namnet Josua). Betydelsen är ”Gud frälser.” Se t ex Hedegård/Saarisalo (1972) sid 539
13 Kol 2:9, Svenska Folkbibeln
14 Gundry (2003) sid 20
15 λέγω ὑμῖν – ”Jag säger er” är frekventa Jesusord i bland annat bergspredikan och Johannesevangeliet.
16 Matt 5:43-44, Bibel 2000
17 Matt 5:45, Bibel 2000
18 Jos 6:21, Svenska Folkbibeln
19 Se Matt 18:1-5
20 Gundry (2003) sid 30-31
21 Se Mat 19:14
22 Se inledningsavsnittet i detta PM.
23 Jes 1:11, 1917 årsöversättning
24 2 Sam 24:1, Svenska folkbibeln
25 1 Krön 21:1, Svenska folkbibeln
26 Gundry (2003) sid 114-115
27 Strong (1990) hebr sid 43
28 Gundry (2003) sid 129
29 Se Upp 19:11-16, 20:7-10 m fl texter.
30 Inte minst bortförandet till exilen i Babylon beskrivs på detta sätt i profetlitteraturen.
31 Jmf Ex 6:7, 19:5 m fl texter
32 Jmf Lev 19:2
33 Bruce Waltke pläderar för en liknande ”orsakskedja” till dessa händelser; se Waltke (2007) sid 523-524
34 Detta tydliggörs i många NT texter, t ex när Kristus utväljer 12 apostlar eller säger sig vara vinstocken.
35 Se t ex Johannesevangeliets femte kapitel där Jesus säger: ”Och Fadern dömer ingen utan har helt överlåtit domen åt Sonen, för att alla skall ära Sonen liksom de ärar Fadern. Den som inte ärar Sonen ärar inte heller Fadern, som har sänt honom.” – Joh 5:22-23, Bibel 2000.
36 Gundry (2003) sid 138
37 Jmf Paulus ord i Ef 6
38 Se Gen 12:2-3
39 Gundry (2003) sid 139
40 Se t ex Joh 3:16, 2 Kor 5:19-21
41 Gundry (2003) sid 146
42 D v s läran om att Bibeln innehåller Guds Ord, inte att den är Guds Ord till sin helhet.
43 Läran om att Bibeln är Guds Ord och ofelbar i alla väsentligheter.
44 Gundry (2003) sid 148
45 Gundry (2003) sid 140
46 Se Matt 5:17
47 Gundry (2003) sid 38-39
48 Gundry (2003) sid 47, se också Tremper Longman III:s kritik på sid 59.
49 Se t ex: 2 Tim 3:16-17, Matt 4:6-15, Luk 24:25-27, 44-46
50 Klemens av Rom, Polycarpos, Justinius Martyren, Irenaeus och Tertullianus gör samtliga under det andra århundradet uttalanden som bekräftar hela Skriften som varande Guds Ord. Se t ex Bercot (1998) sid 599-602
51 Jmf Gen 12:1-3, Ex 34:10-12
52 Detta är frekvent i Gards essay, men poängteras också av Tremper Longman III, se t ex Gundry (2003) sid 175. Se också Waltke (2007), sid 523-524, 544-545
53 Se Ex 7-12. Dessa inslag finns också belagda när Israel intar Kanan, bland annat när de korsar Jordanfloden som enligt kananésisk tro förknippades med guden Baal. Se Waltke (2007) sid 517
54 Gundry (2003) sid 17, Grudem (1994) sid 114, Waltke (2007), sid 536-537.

Introduktion till Ortodox Teologi och Gudstjänst

2010-08-23T00:48:00.000-07:00

Var Hälsade Vänner!
För en vecka sedan besökte jag, Dn Jakob, Bp Thomas och Ann Frizonfestivalen för att presentera den Evangeliska Ortodoxa Kyrkan. Vi fanns på plats i Virustältet tillsammans med Kristen underjord. Vi är mycket tacksamma till er Herren för dessa dagar, alla nya vänner och för gott samarbete med Kristen underjord och andra. Nedan följer det seminarium om Ortodox Teologi och Gudstjänst som jag höll på lördagen.
Herren vare med er alla!

INLEDNING TILL ORTODOX TEOLOGI
Introduktion

Min del av det här seminariet kommer att syfta till att ge oss några nyklar till vad Ortodox teologi är. Jag kommer också kort beröra Ortodoxt Gudstjänstfirande. Det är nämligen i det närmaste omöjligt att tala om Ortodox teologi, utan att nämna det liturgiska Gudstjänstfirandet. Religion is not dogma, it is life... Orden tillhör en nutida Ortodox ledare. Det slår an en ton till hur man i den östliga Kyrkan närmar sig teologin. En av flera skillnader mellan den bysantinska (eller östliga/ortodoxa) och den latinska finns just här. I öst låter man inte mystiken duka under för systematiken, vilket alltför ofta varit fallet i RKK och protestantismen. Samtidigt är de Ortodoxa sällsamt noga med att framhålla en balanserad, rätt lära, då det gäller fundamenten i tron, som vi återkommer till. Ordet ortodox betyder just rätt/balanserat förhärligande eller tillbedjan. De flesta av oss som är här idag står, gissar jag, i en frikyrklig eller kanske en luthersk tradition. Det är åtminstone den kyrkliga kontext som vi befinner oss i. Vi vet vilka Lewi Pethrus, Nathan Söderblom och Frank Mangs var, vi känner till Niklas Pinensho, Stanley Sjöberg, Ulf Ekman m fl. Går man lite längre tillbaka i tiden finns det andra som vi hört om: Luther, Melanchton, Calvin, Wesley. Men hur är det med Irenaeus av Lyon? Bernard av Clairvaux? De tre Kappadoikerna eller varför inte Ignatius av Antiochia? Ett av de allvarligaste misstag människor i alla tider har gjort är att inte lära sig av de som gått före, detta gäller i hög grad även Kyrkan. När jag studerade systematisk teologi på Korteboskolans Seminarium slog det mig hur många beröringspunkter det finns mellan evangelikal kristen tro och Ortodox. Men jag såg också vissa tydliga skillnader. Ibland handlade de inte bara om svaren, utan snarare om utgångspunkterna. Om du läser en protestantisk bok om kristen dogmatik berör det första kapitlet i regel Skriften – Guds Ord till människan. En motsvarande Ortodox bok börjar med läran om Gud som Treenig. Det är knappast någon tillfällighet. Protestanter har med tanke på sitt Lutherska arv en oerhört stark betoning på just Skriften, en hållning som jag som Evangelisk Ortodox ser som grundläggande. Samtidigt är Guds Ord för den Ortodoxe inte i första hand en samling böcker, det är en person av kött och blod vår Herre Jesus Kristus. För att inte det ska uppkomma några missförstånd här ska det sägas att Skriften vördas och erkänns som Guds Ord till människan av den Ortodoxa Kyrkan och den ses som grundläggande i det man kallar för den Kyrkliga Traditionen. Många reagerar inför att man hyser en sådan stark aktning till traditionen, men faktum är att den som accepterar Skriften, accepterar samtidigt den Ande-ledda traditionen, eftersom det var denna som fastslog vilka böcker som skulle ingå i kanon. Förutom Skriften har de kyrkliga bekännelserna och de sju ekumeniska koncilierna en särställning i den Ortodoxa Traditionen. De sistnämnda utlägger och försvarar den apostoliska läran om
Treenigheten och Inkarnationen.

Treenigheten
Låt oss då komma till kärnan: Den Treenige Guden. Det är läran om Gud som Treenig som är utgångspunkt för allt liv och varande, synligt såväl som osynligt. Det är i ljuset av den Trinitariska teologin som vi förstår Gud, världen och oss själva. Det finns ingen kyrka (om man då benämner ”kyrka” utifrån klassiska premisser) som förkastar läran om Gud som Treenig. Dock kan man ganska enkelt upptäcka en väsentlig skillnad i hur denna lära betonas i olika sammanhang. Är den huvudsats eller bisats? För en Ortodoxt kristen är den det förstnämnda. All annan kristen teologi tar för oss sin utgångspunkt i läran om Gud som tre personer i en Gud. Hur kommer det sig? Det kommer sig av att det var denna lära som kom att utkristallisera kristendom ifrån judendom och avtäcka det sanna Mysterium som alltid har funnits där även under Gamla Testamentets tid. Betoningen speciellt på Sonens gudom, men också på Andens och läran och försvar av dessa (s k apologetik) kom att genomsyra både Nya Testamentet och tidiga kyrkofäders tolkningar och utläggningar därav. Däremot är det inte sagt att vi kan förstå Guds väsen som både En och Tre. Nej, man talar hellre om Gud som det ofattbara mysteriet. Han som Är… Gud är bortom mänskligt förnuft och föreställning. Hans väsen är totalt obegripligt eftersom det slår knut på alla logiska filosofiska resonemang. Han är relation i substans. Enhet i mångfald och mångfald i enhet, men utan åtskillnad. Detta stora mysterium är grundläggande för apofatisk teologi eller via negativa. Det betyder att man talar om Gud för vad Han inte är i stället för vad Han är, eftersom det sistnämnda aldrig kan uppfattas av oss människor. Gud är enligt Ortodox lära därför obegränsad, outrannsaklig, bortom all beskrivning. En framträdande kyrkofader, Gregorios av Nyzza säger t ex angående Guds storhet:

”Var och en som försöker beskriva det outsägliga ljuset är i sanning en lögnare – inte därför att han hatar sanningen, utan pågrund av det otillräckliga i hans beskrivning…”

Inkarnationen
Då Treenigheten verkligen befäster läran om Gud som Transcendent, dvs den totalt annorlunde, bortom alla våra begrepp och all förståelse, betonar den andra hörnstenen i Ortodox teologi läran om den heliga Inkarnationen, mer än något annat Guds Immanens. Dvs Gud som aktiv, närvarande och synlig i Sin skapelse. Han har kommit oss helt nära och tagit sin boning ibland oss. Den helige Aposteln Johannes vittnar och säger: Det som var till från begynnelsen, det vi har hört, det vi har sett med egna ögon, det vi har skådat och har tagit på med våra händer, det är vårt ärende: livets ord… Samtidigt är även detta ett enormt mysterium. Med Maximos Bekännaren ord: ”I och med den heliga Inkarnationen blir Gud fattbar, endast genom att bli än mer ofattbar…”

Och Paulus uttrycker det på följande sätt i 1 Tim 3:16:
”Och erkänt stor är vår religions hemlighet (μυστηρίων): Han (vissa läsarter: Gud) uppenbarades som jordisk varelse, rättfärdigades som andlig, skådades av änglarna, förkunnades bland hedningarna, vann tro i världen och togs upp i härligheten…”

Men varför blev egentligen Gud människa? För att frikänna människan ifrån synden? Ja delvis. Men för den Ortodoxe räcker inte det svaret. Man säger istället att Gud blev människa för att människan skulle kunna bli gudomliggjord. Man talar om inkarnationen som frälsningens gungbräda. Gud blev vad vi är för vi genom Hans nåd skulle kunna få del av det som Han är. ”Välsignad är Herren Israels Gud som besöker Sitt folk och ger det frihet…” som det heter i lukanska texten i Nya Testamentet.

Människans frälsning fungerar inte om inte Kristus är både Gud och människa: ”Om Han inte varit Gud, hur kunde Han då bota oss, om Han inte varit människa, hur kunde Han då bli vårt föredöme” Med Leo den Stores ord. Vad får då den Inkarnatoriska teologin för praktiska konsekvenser? Jo först och främst lägger den grunden till en mycket jordnära och holistisk (helhetsbaserad) andlighet. Kristen tro är något fysiskt, något som går att ta på, se, känna, smaka. Inkarnationen är därmed grunden för den sakramentala teologin: Precis som Kristus är både Sann Gud och Sann människa har de Heliga Sakramenten (eller Mysterierna som de också kallas) en fysik sida (t ex brödet och vinet i den Heliga Eukaristin) och en Andlig (brödet och vinet förvandlas och blir på ett mystiskt sätt bärare av Herrens verkliga sanna och Heliga kropp och Blod och därmed förmedlare av Guds nåd). Ortodox Kristendom är därför Jordnära och bejakar sann mänsklighet. Esoterisk andlighet och okontrollerad karismatik utan kontakt med livet här och nu har därför ingenting att göra med den odelade Kyrkans teologi och det var precis detta som de tidiga Kyrkofäderna förfäktade med livet som insats mot olika typer av gnostisk tro, som bara såg ett värde i det andliga.

Soteriologi
Inkarnationen är alltså omistligt sammanlänkad med människans frälsning eller gudomliggörelse som man också säger som Ortodox. Att bli rättfärdiggjord är ett delmål i den stora processen; att återfå sin gudslikhet, att bli återupprättad och gudomliggöras. Om man nu då kan kategorisera faller den Ortodoxa synen på frälsning in under det som man kallar för den klassiska försoningsläran (eller Christus Victor) Den förespråkas av många kyrkofäder t ex: De tre Kappadokierna, Athanasios, Augustiunus. (Viktiga bibelpassager som ligger till grund för denna lära är t ex Heb 2:14, 1 Kor 6:19-20, 1 Joh 3:8) Betoning i denna lära är snarare vem Kristus är, än vad han har gjort för mig. Han är Segraren över satan, Den som triumferar över döden och med Sitt blod återställer inte bara den syndiga människan, utan hela skapelsen och kosmos.

Maria och Helgonen
Innan vi talar om Gudstjänsten ska vi säga något kort om Mariologin och helgonkulten. Som tidigare påpekats står vi i den Evangeliska Ortodoxa Kyrkan för stora delar av den allmänna Ortodoxa teologin, men vi har inte möjlighet att gå in särskilt djupt på alla läror just nu. Treenigheten och Inkarnationen bygger som sagt upp alla andra läror inom Ortodoxin. Ett tydligt exempel är läran om Guds Moder Jungfru Maria – Theotokos. Det senare är grekiska och betyder Gudaföderska. Vår bekännelse till Maria som Guds moder är alltså i första hand en Kristologisk bekännelse. Kristus var inte enligt klassisk kristen tro bara sann människa, då Han föddes. Han är Herren själv – Gud i mänsklig gestalt. Därför är Marias titel viktig. Hon är även det mest framträdande av alla helgon. Hennes vilja och lydnad till Gud är ett mönster för alla i Kristi efterföljd. Hon är en bild av Kyrkan, den som bär fram Kristus i och för världen. När det gäller helgon i allmänhet är de Ortodoxa noga med att göra en åtskillnad mellan tillbedjan och förfrågan om förbön, samt av dyrkan och vördnad. Tillbedjan och dyrkan tillfaller endast Treenigheten, allt annat förkastas med iver. Däremot ser man helgonen som viktiga förebilder för ett sant Kristusliv och det finns oerhört tidiga exempel i Kyrkohistorien som visar på att kristna började högtidshålla deras himmelska födelsedag, alltså den dag de lämnade jordelivet. Tanken om förfrågan om förbön grundar sig i devisen om att för Gud är alla levande. Den som Tillber Kristus gör det aldrig ensam, utan med hela den himmelska härskaran och Guds Kyrka i alla tider.

INLEDNING TILL ORTODOX GUDSTJÄNST
Ortodox Gudstjänst
Därmed har vi nått fram till Ortodox Gudstjänst. Den helhetsbaserade tron, berördes tidigare i stycket om inkarnationen. Detta genomsyrar även Gudstjänsten. Vi firar Gudstjänst med alla våra sinnen och det har sin grund i att Kristus har blivit människa. Vi hör ordet förkunnas, vi känner doften av den heliga rökelsen, vi ser de heligas ikoner, vi smakar Kristi sanna kropp och så vidare. Denna s k sakramentala Gudstjänstform har en tydlig liturgisk prägel, en form som vi menar härstammar ifrån apostolisk tid. Låt oss se närmare på det. Det finns två skäl att tro underlaget för liturgiska Gudstjänster möter oss redan i NT. För det första har den sitt ursprung i den judiska Gudtjänsten som i GT målas upp som strikt liturgisk. I Exodus kapitel 20-25 ges folket befallningen att bygga ett altare åt Jahve, helga sabbatsdagen, hålla andra högtidsfester samt att förrätta offer och inrätta heliga föremål på särskild plats i tabernaklet. För det andra menar man att den kristna Gudstjänsten är en avspegling av den liturgiska Gudstjänst som Uppenbarelseboken beskriver. Eller med Klemens av Alexandrias ord: ”Den jordiska kyrkan är en avbild av den himmelska.”

λειτουργία
Vårt ord liturgi har translittererats ifrån grekiskans λειτουργία som ordagrant betyder prästämbete, prästerlig tjänstgörning eller tjänst. I Apostlagärningarnas 13e kapitel heter det: ”När dessa förrättade Herrens tjänst och fastade, sade den helige Ande: Avskiljen åt mig Barnabas och Saulus för det verk som jag har kallat dem till.” λειτουργία i denna kontext används om den kristna Gudstjänsten har vissa teologer menat att orden bör översättas i translittererad form: ”När dessa förrättade liturgin och fastade…” Här betonas också att liturgin, fastan och Andens tilltal är tydligt sammanlänkande. I Apostlagärningarnas 20:e kapitel finns en annan utsaga som anses vara sammankopplad med ett liturgiskt Gudstjänstfirande på söndagen: ”Den första dagen i veckan var vi samlade till brödsbrytelse…” Det samma gäller Johannes ord i apokalypsens inledning: ”Jag kom i andehänryckning på Herrens dag och fick då bakom mig höra en stark röst…” har vissa också menat skedde under det att Gudstjänsten firas på söndagen.

Kristushymner
Ett annat uttryck för spår av liturgiska Gudstjänster under den Nytestamentliga eran är de anrika paulinska Kristushymnerna. Dessa återfinns i Ef 1, Fil 2, Kol 1 och 1 Tim 3. Hymnen i Filipperbrevet är den mest välkända. Hymnen utgörs av 2:6-11 och är medvetet av helt annan art än den övriga textmassan i brevet. ”Fil 2:6-11 är en helgjuten poetisk komposition, kännetecknad av de talrika participkonstruktionerna, de parallella uttrycken och de knappa sammanträngande satserna.” Texten finner stora likheter med hebreisk parallellism som är vanlig i GT:s poetiska skrifter. Därmed har man dragit slutsatsen att man har att göra med en liturgisk hymn som ursprungligen skrevs på arameiska mycket tidigt. Texten i 1 Tim 3:16 har en tydlig uppdelning i punktform och indikerar därför att den är en del av en mycket tidig trosbekännelse med tydlig fokusering på Inkarnationen.

Liturgi i tidig patristisk tid
De tidigaste hänvisningarna till de kristnas Gudtjänst efter Nya Testamentet återfinns i Didaché. Här understryks bland annat apostlarnas undervisning om en Eukaristcentrerad söndagsliturgi :

”På Herrens dag skall ni samlas och bryta börd och frambära tacksägelse efter att ha bekänt era synder, så att ert offer blir rent. Men den som en tvist med en broder skall ni inte låta delta i er sammankomst förrän de har försonats, så att ert offer inte blir vanhelgat…”

Didaché innehåller också liturgiska föreskrifter rörande daglig tillbedjan, dop, fasta och Eukaristi. När det gäller just Eukaristin finns ingående direktiv. Prästerna uppmanas att be speciellt utformade böner över både bröd och vin. Om vinet heter det exempelvis: ”Vi tackar dig vår Fader för din tjänare Davids heliga vinstock, som du uppenbarat för oss genom Jesus din tjänare. Dig tillhör äran i evighet.” Församlingen ber sedan tillsammans tacksägelser och förböner. Hos Justinus Martyren finner vi ca 50 år senare, alltså ungefär omkring år 150, en mer detaljerad utsaga om Gudstjänsten. I sin första apologi skriver han:

”På den dag som kallas söndag, kommer alla som bor i städerna och på landsbygden tillsammans, och apostlarnas skrifter läses, så länge tiden tillåter. Sedan föreläsaren slutat, tar biskopen till orda för att undervisa och mana till efterföljd av de goda föredömen, som blivit framställda. Därefter stiger alla gemensamt upp, och man håller bön, och såsom jag sagt, frambär man när bönen är slut, bröd och vatten och vin. Biskopen ber och gör tacksägelse, så mycket han förmår, och hela folket instämmer däri med: Amen. Man utdelar till var och en hans del av Eukaristin, och den bäres av diakonerna till dem som inte är närvarande. Vi samlas alla på solens dag; emedan denna är den första dagen, då Gud genom att förvandla mörker och materia skapade världen, och emedan vår Frälsare Jesus Kristus på samma dag uppstod från de döda.”

Den kristna Gudstjänsten omtalad av profana källor
Även profana skribenter i tidig patristisk era berör ibland hur de kristna firade sin Gudstjänst. Den romerske författaren och ämbetsmannen Plinus den yngre är ett exempel på det. Plinius d y är känd för sin brevkorrespondens med den romerske kejsaren Tarajanus. Plinius blev utsedd till kejserlig legat i Bithynia Pontus i mindre Asien år 111 e Kr. År 112 e Kr skriver han en serie brev till kejsaren som innehåller en mängd beskrivningar om ”den kristna sekten”. Detta p g a att rörelsens frammarsch i Plinius provins hade gjort att de hedniska templen stod tomma och de som sålde olja till brännoffren där hade blivit arbetslösa. Plinius är ordrik, men de saker som nämns i hans skrifter om de kristna är bl a att de vägrar att tillbe kejsaren (trots hot och tortyr), Jesus nämns vid ett flertal tillfällen som historisk person, de kristna höll sin gudstjänst före soluppgången på solens dag (söndagen), de tillbad och lovsjöng Kristus som Gud, använde någon form av trohetsed som lästes, de samlades senare samma dag till ”kärleksmåltid” då de ägnade sig åt ”rituell kannibalism” (den heliga eukaristin).

Sammanfattning
1. Ortodox teologi och Gudstjänst betonar mystiken och mötet med Herren framför teknisk terminologi.
2. Hela den Ortodoxa läran byggs upp kring Guds Treenighet och Inkarnation.
3. Treenigheten är mönstret för allt liv och för all god mänsklig relation
4. Inkarnationen leder de Ortodoxa till en mycket jordnära spiritualitet.
5. Den sakramentala teologin grundas i Inkarnationen. Tron är för alla sinnen.
6. De Ortodoxa särskiljer inte Skriften från den kristna traditionen
7. Frälsningen är större än den individuella rättfärdiggörelsen
8. Jungfru Maria och helgonen är viktiga förebilder i vår kristna tro
9. Liturgisk och sakramental Gudstjänst har tydligt stöd i Bibeln och i tolkningen av den samma hos apostlarnas efterträdare.
10. Nattvarden (Eukaristin) firades varje Söndag
11. Även utombibliska författare beskriver tidigt att de kristna firade liturgiska Gudstjänster med Nattvard.

Din bön avslöjar vem du är…

2010-07-25T05:06:00.000-07:00

Var hälsade vänner!
Nedan följer dagens predikan.
Herren vare med er!!

Din bön avslöjar vem du är…
2010-07-25, S:t Petrus Evangelisk Ortodoxa Församling
Luk 11:1-13, Kol 2:8-15, Gen 18:16-33
Av: Simon Pilgrim Rosén

Inledning

”Lex orandi, Lex credendi – Som man bad så trodde man…”

Citatet är hämtade ur den patristiska skattkammaren, det vill säga kyrkofädernas skrifter och här sammanfattat av den svenske mystikern Peter Halldorf.
”Din bön avslöjar vem du är…”Det är titeln på dagens homila.
Dagens texter handlar som vi just hörde om bön. Vi hörde om Abrahams bön och vädjan för Sodom ifrån första Mosebok och vi hörde om hur Jesus lärde sina lärjungar att be.

En amerikansk rockmusiker ropade som inledning till en låt ut orden:

“Do you believe in God? I believe in myself!”

Utan att kanske ha reflekterat nämnvärt i saken visar det på en tydlig pendelrörelse i människans förhållande till det gudomliga. Livsåskådningsattribut som religion, tro och bön har för många människor i det västerländska samhället förpassats till periferin eller till och med till skräphögen. Man tänker sig att tron har fått ge plats åt vetande, religionen för vetenskapen och bönen för självförverkligandet. Eller som Magnus Malm så träffande beskriver det i en av sina böcker: Samvetet har ersatts med medvetande i detta sofistikerade kunskapssamhälle. Detta till trots har människan i vår del av världen aldrig varit så splittrad, olycklig och självmordsbenägen. Den moderna människan tillber inte Gud, hon tillber sig själv. Hon försöker bli gud men blir istället en best.

Kontext:
Vi befinner oss i Lukasevangeliet - en dynamisk och historiskt välpreciserad ögonvittnesskildring till Herren Jesu Kristi liv och verk på Jorden. Evangeliet enligt Lukas skiljer sig på flera sätt gentemot de andra evangelisterna, inte minst med tanke på att han vänder sig till en hednisk läsekrets medan de andra skriver till judiska adressater. Andra viktiga lukanska särdrag är t ex betoningen på profetism och på fattiga och utstötta människor. Förkunnelsen om Guds rike är med andra ord påtaglig och fortsätter sedan i författarens andra stora verk i NT; Apostlagärningarna. Dessutom ges, precis som dagens text visar, ett stort utrymme för bön och undervisning om bön hos Lukas.

Den närliggande kontexten har i stort en undervisande prägel. I det tionde kapitlet skildras exempelvis Jesu möte med en laglärd som funderade över kriterier för det eviga livet, varpå Jesus framställer en mycket välkänd liknelse, den om den barmhärtige samariten. Alldeles före dagens text finner vi perikopen om Herrens besök hos Marta och Maria, en berättelse som i stort handlar om att överlåta sina bekymmer åt Herren. Vad i vårt liv och i vår relation till Givaren av allt liv som är primärt och vad som är sekundärt. Den frågeställningen tror jag även genomsyrar dagens evangelietext, där Jesus undervisar om bön.

Vad är bön?
Jag tänkte faktiskt börja med att nämna tre saker som bön inte är och detta utifrån följande påståenden:

”Jag sitter här och ber i min ensamhet…….”
”Ska vi be en liten bön….”
”Vi tar en kort bön…”

För det första: Den bedjande är aldrig ensam.
Bönen är relationell handling. Naturligtvis handlar det om samtalet mellan den enskilde och den Heliga Treenigheten, men den bedjande är aldrig ensam i sin Tillbedjan av Gud. Vi har redan hört det i dagens liturgi:

Herre Jesus Kristus, Guds enfödde Son, vi förenar våra röster med hela skapelsen, synlig såväl som osynlig, när vi prisar Din stora godhet, nåd och kärlek….

Och senare hör vi:

Vi tackar Dig också för denna liturgi, som Du behagat ta emot från våra händer, trots att det inför Dig står tusentals ärkeänglar, en oräknelig änglahär, keruber och serafer, sexvingade, mångögda, svävande och flygande….

Smaka på detta ordentligt. Förstår du vad du gör när du ber?

Mortification - ett av mina gamla favorit dödsmetallband hade ett citat ifrån en katolsk mystiker i början av en låt som löd:

”And satan trembles when he sees the weakest saint upon his knees...” (”…satan skälver av skräck när han ser det svagaste helgon på sina knän…”)

Som ung kristen tror jag inte riktigt att jag förstod vidden av ett ordstäv i den kalibern. Sedan jag har börjat glänta på dörren till den Ortodoxa spiritualiteten förstår lite mer av det:

Den som tillber Kristus gör det aldrig ensam. Han eller hon tillber tillsammans med hela den himmelska härskaran och med Guds Kyrka i alla tider. Och ju mer ekumenisk syn du har på vilka som tillhör Kyrkan, ju fler är ni som ber. Vi hörde hur Jesu lärjungar bad Herren att lära dem att be, Han lärde sin Kyrkas första Biskopar (apostlarna) detta och sedan har Kyrkan – Kristi kropp fortsatt att bevara den liturgiska skatten ifrån dess ungdoms dagar…

För det andra: Bönen är aldrig liten……
Med tanke på det som jag just nämnde upplevs det tämligen förmätet att referera till bönen som just liten. Vad som helst må kallas litet, bara inte bönen. Att Tillbedja den Heliga Treenigheten är i sanning bland det absolut största du kan göra. Du kan gå på en enorm fotbollsmatch o skrika dig blå i nyllet åt motståndarlagets osmakliga filmningar eller för all del jubla över segermålet tillsammans med 100 000 eller kanske 200 000 personer.

För att fortsätta att knyta an till aktuella händelser så sägs det att Bröllopet mellan Kronprinsessan Victoria och Daniel Westling följdes av 250 miljoner människor runt omkring i Europa. Det är stort. Och tro mig, det är inte fel med vare sig royalism eller fotbolls VM, men i förhållande till bönen är de oerhört marginella företeelser.

Kyrkan i alla tider når siffror uppemot 4-5 miljarder människor, vilket i sin tur tycks vara en blygsam skara bredvid änglahären och alla himmelska varelser. Så; ”ska vi be en liten bön”, nej men vi ska förena våra röster med den Himmelska härskaran och Kyrkan i alla tider i hänförd dyrkan av Den Heliga Treenigheten.

För det tredje: Bönen är inte kort…
Antagligen konkurrerar förslaget ”vi tar en kort bön” till bronsmedaljen i kampen om missuppfattningar kring bön. Att benämna bönen som kort är lika fel som att utbrista. ”…nu är det syre i luften” eller ”...nu skiner solen” Bönen är varken kort eller lång, den är ständigt pågående. Den är mer liv än händelse, mer tillstånd än event.
I en av våra tidegärden heter det:

”O Kristus, vår Gud, som ständigt tillbeds och förhärligas både i himmelen och på jorden…”

Denna utsaga om bönens väsen visar att bönen alltid pågår i Himmelen inför Guds tron och av Kyrkan i alla tider, även nu i vår tid. Det är den ena sidan av att bönen ur teologisk synvinkel inte kan eller bör benämnas som kort. Den andra har att göra med den enskildes uppfattning kring bönens väsen och Pauli ord om att be oavlåtligen…

Jag vet inte om ni minns stenåldern? Djurhudar som kläder, flinta knivar och internetuppkoppling i form av modem som man ringde upp? Jag hade länge ett sådant modem (nu har jag förresten inget internet alls, har inte ens el) och jag hängde ibland på ett community för metalskallar som hette helgon.net. Om man var inloggad där lyste ens namn grönt. Jag minns hur jag förvånades över hur enstaka namn i min kontaktlista i det närmaste alltid lyste grönt. De var alltid uppkopplade, alltid online. Och hur kom det sig? Jo de hade naturligtvis bredband så de kopplade aldrig ner internet. Men det betydde inte att de alltid satt vid datorn. De var på jobbet, sov, åt, var på semester, mm. Men de var ändå alltid där.

Det är likadant med bönen. Man kan se den som kort och tillfällig som ett uppringt modem, eller som ständigt pågående som en puls i våra liv som aldrig kopplas ner, ett gudomligt bredband. De tidböner vi ber är inte tänkta att vara isolerade företeelser under avskilda stunder av dagen, utan är snarare att betrakta som inledningen till samtalet med Den Allsmäktige Guden. Ett samtal som är relation och liv och ibland – ord.

Fader vår
Nu har jag talat i negationer en stund och därmed varit tämligen upptagen med att förkunna vad bönen inte är. Låt oss i stället se vad bön är!

Relation
När Jesus i dagens text refererar till Gud som Fader gör Han något mycket unikt. Och Han säger inte ”min Fader” utan ”vår Fader” och det knyter tydligt an till det som jag just nämnde. Bön är relation. Det finns anrika judiska böner bevarade i talmud med som innehållsmässigt liknar den bön som Jesus lär sina apostlar att be. Men det finns också en markant skillnad – i de judiska bönerna kallas inte Gud för Fader.
Dessutom har Fader vår tillsammans med den närliggande lukanska kontexten en tydlig trinitarisk prägel. Att tala om Fadern förutsätter att det finns någon arvinge – en Son. I kapitel 10 säger Jesus:

”Ingen vet vem Sonen är, utom Fadern, och ingen vet vem Fadern är, utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara det för.”

Och före inledningen till det citatet skriver Lukas om att Jesus fylldes med jublande glädje i den Helige Ande, samme Ande som enligt slutet på dagens text skall ges åt den som anropar Fadern i Sonens namn. Detta är bara ett av många bevis för att all kristen tillbedjan är en tillbedjan av Hela Treenigheten. Vi ser samma mönster redan i dagens GT-text och ännu mer i den perikop som inleder berättelsen och som var förra söndagens GT-läsning. Den helige Patriarken Abraham lyfte sin blick och såg tre, men Tillbad en.

Lovprisning
Den andra delen av bönen lyder: Helgat varde Ditt namn. Det handlar om ett annat för bönen grundläggande attribut: Lovprisningen av den Gud som är. Gud är Gud, vi är människor. Den svenske mystikern Owe Wikström sade en gång att en lite elak men inte helt osann skillnad mellan vissa protestantiska sammanhang och den Ortodoxa Kyrkan är att de förstnämnda säger trevlig, trevlig, trevlig medan man hos de senare säger Helig, Helig, Helig… Bön som lovprisning handlar inte om en sorts trivsam underhållning och ett sökande efter jagets bekräftande i form av andliga kickar. Nej det handlar om ett vördnadsfullt dyrkande av den Treenige Guden, där Han och inte vi är i centrum.

Ödmjukelse och bekännelse
Nästa del av Fader Vår handlar om bönen som ödmjukelse och bekännelse: Ske Din vilja (återfinns inte hos Lukas, men hos Matteus) och hit hör också tillkomme ditt rike. För ett par år sedan var jag på USA turné med bandet. När vi kom till Cornerstonefestivalen fick vi vara med om intressanta saker, bland annat fick jag förmånen att lära känna ett Ortodoxt Underground Ministry som heter Death to the World. (Ni har säkert sett att jag bär deras tröjor ibland). En gång hade de med sig en broder ifrån ett kloster i Kalifornien – Monk Nicodemus.

Han och jag fick många goda samtal. Före en av våra spelningar gick jag till honom och frågade om han ville be med mig. Han skulle nog just börja sin bön när jag sade:
Vi kan ju be för min hals, den har jag problem med och så kan vi ju be för utrustningen på scen och alla människor som kommer dit och att vi kommer ihåg riffen på den nya låten, och…. Nicodemus tittade upp på mig och sa: Vet du vad? Jag tycker vi ber om att Guds vilja ska ske!
Jag har tänkt på det där en hel del. Är det vi människor eller Gud som är viktigast i bönen? Jag inser att en sådan fråga kan vara missvisande. Skriften säger också att vi får komma med våra önskningar och våra med våra förböner. Men i mitt möte med denne broder blev det uppenbart för mig hur min protestantiska miljö har påverkat min syn på bön och hur hans Ortodoxa tradition hade format honom. För mig var bönen kanske först och främst en önskelista, medan den för honom handlade mer om underkastelse och relation.
Båda delarna hör till bönens beskaffenhet. Men när Jesus lär Sina lärljungar att be är det uppenbart vilket som har företräde. De första tre delarna av bönen handlar om Gud och vårt förhållande till Honom. Sedan följer vädjan och förbön från vår sida.

Vädjan och Omvändelse
Det för oss in på den sista delen av Fader vår, som handlar om att bön är både vädjan och omvändelse. Det första uttrycks i orden ”Ge oss var dag vårt bröd för dagen som kommer.” Enligt Luther och flera senare exegeter handlar dessa ord om våra fysiska behov för var dag. Mat, kläder, ett tryggt hem osv. Men med tanke på de grekiska verbformerna kan man emellertid också tänka sig ett djupare perspektiv.

Orden har eskatologiska övertoner. Speciellt i formuleringen: vårt bröd för dagen som kommer. Vi behöver ständigt ha del av det himmelska brödet, av Kristus själv. Hans sanna kropp och blod som vi mottager i den Heliga måltiden.

Detta är också intimt förbundet med orden; ”förlåt oss våra synder, också vi förlåter var och en som står i skuld till oss…” I det mosaiska förbundet offrade prästerna för folkets räkning morgon offer och kvällsoffer. Det kan på många sätt kännas väldigt avlägset, Kristus har ju en gång för alla ersatt alla djuroffer. Ja och amen! Samtidigt lär det oss något mycket viktigt om syndens allvar och tillika vårt behov av daglig omvändelse, att varje dag be Herren om förlåtelse och ikläda sig Hans offer.

Den del av bönen Fader vår som handlar om vädjan hör samman både i berättelsen då Abraham ber för Sodom och Jesu liknelse om mannen som ber sin vän om tre bröd. Orden för be, söka och bulta står i en pågående form i grekiskan och uttrycker därför en uppmaning ifrån Jesus att vara ihärdig i sin bön. Ändå behöver vi komma ihåg att det är Guds vilja som sker i slutändan. Precis som i exemplet med Sodom.

Epilog
Idag har vi fått reflektera över ett par saker som bön inte är:

Den är inte ensam, inte liten eller kort.
För att i stället se att den är:
Relation, lovprisning, ödmjukelse, bekännelse, vädjan och omvändelse…

Din bön eller din uppfattning om bön avslöjar vem du är…

Henri Nouwens har sammanfattat vad bön är på följande sätt:
”Bönen är ett lyssnande till rösten som kallar mig den älskade, bönen som god vana innebär att ständigt återvända till sanningen om vilka vi är och göra anspråk på den…”

Till större Ära åt Gud.
I Faderns och Sonens och Den Helige Andes namn!

Pingstdagens Predikan

2010-06-06T05:09:00.000-07:00

PINGSTDAGEN Apg 2:1-11
INLEDNING
”Utan den Helige Ande vore Gud långt borta, Kristus stannar i det förflutna,
Evangeliet är en död bokstav, kyrkan vore bara en organisation, auktoriteten en dominans,
Missionen propaganda, liturgin en besvärjelse och kristet handlande enbart slavmoral”
Anders Piltz

Livgivare
Ja, den helige Ande är den som gör all skillnad. Han är den som väcker livet skulle man kunna sammanfatta Piltz ord med.
I inledningen till dagens Gudtjänst sjöng vi som vi alltid gör om den Helige Ande: O Du Livgivare! Kom och tag Din boning i oss och rena oss från allt ont och fräls o Du gode våra själar……

Men vi sjöng också i samma hymn: Himmelske Konung tröstare, Sanningens Ande, Du som finns över allt och uppfyller allt – det godas skatt… Anden är därmed i ortodox uppfattning livet, varat och rörelsen i allt skapat. Utan Honom stannar själva livet och utan Honom finns ingenting. Det är tillfällighet att Anden i klassisk kristen teologi ofta förknippas med rörelse och liv. Syndens väg är döden, men Andens väg är att få evigt liv och bli gudomliggjord.

Inför gårdagens Pilgrimsvandring skickade jag ut ett mail med information om vandringen och där skrev jag även ett par rader om vad som kännetecknar en Pilgrimsvandring. Bland annat formulerade jag mig så här: ”En pilgrimsvandring är en inre vandring som gestaltas i en yttre. Det vill säga; en Pilgrimsvandring är inte enbart en trivsam vandring i skogen (vilket det naturligtvis också är) det är först och främst en helig vandring tillsammans med Gud och varandra…” Tron på Gud är en vandring. Anden är hela tiden där: Väcker vår tro och gör den levande och gör den till vandring, en rörelse. Men Anden verkar också för samband mellan andligt och fysiskt.

Dagens predikan har sin huvudsakliga utgångspunkt i den text som Lukas har tecknat för oss i Apostlagärningarnas andra kapitel: Andens nedstigande. Jag har i mina förberedelser försökt mig på konstycket att göra en kombination av en tematisk predikan och en textutläggande.

Evig
För något mer än en vecka sen firade vi Kristi Himmelfärdsdag, visserligen inomhus för de flesta, men i alla fall. Denna händelse står att läsa om i det första kapitlet i Apostlagärningarna. Precis som vid flera tillfällen i evangelierna vittnar Jesus här för de Saliga Apostlarna om Den Helige Andes nedstigande. Sedan följer texten om när apostlarna utser en efterträdare till Judas. Jag nämner detta eftersom man ibland nästan tar händelsen i dagens text som den första gången den Helige Ande kommer in på arenan.

Men i kapitel ett läser vi alltså inte bara om hur apostlarna genom Andens ledning utser Mattias till Judas efterträdare, utan också om hur Anden under gamla testamentets tid talade ingav David att profetera om Judas. Det är till och med så att Guds Ande (som är synonymt med Den Helige Ande och Jesu Ande) nämns redan i första Mosebokens andra vers. Anden är med därför evig tillsammans med Fadern och Sonen.

I trosbekännelsen instämmer vi här om en stund om Anden med orden: Och på den helige Ande, Herren och Livgivaren, som utgår av Fadern, på Honom som tillika med Fadern och Sonen tillbedes och äras, och som har talat genom profeterna…

Försvarare
Ordet som används för Anden i Skriften är både på Hebreiska och i grekiskan samma ord som för vind och andedräkt, där kan man alltså se en koppling till talet om Anden som Livgivare som jag just nämnde. Det finns även del andra ord som främst NT använder för att beskriva Anden. παράκλητος tillhör de vanligaste och översätts ofta till svenska med hjälpare eller tröstare.

Lexikalt betyder det att vädja för någon och det användes under Jesu tid om försvarsadvokater. Det är knappast någon tillfällighet att detta ord används om Anden eftersom satan betyder åklagare. Bruket av παράκλητος för Anden är också kopplat till Andens roll som försvarare av Kristus, eller den som förhärligar Kristus. Sonen i sin tur förhärligar Fadern och därför framträder också där Treenighetens nära och odelbara gemenskap.

Välplanerad
Ett annat attribut om Anden som jag menar står att finna i dagens text är att Han är välplanerad. Det kan med våra mått mätt verka märkligt eftersom texten anger att Anden kom plötsligt över lärjungarna… Betoningen på Andens fria och plötsliga verkan har ibland använts som kritik mot ett rikt liturgiskt Gudstjänstfirande. Man hävdar då att Anden inte tillåts verka fritt i Gudstjänsten och i församlingens liv. Låt oss ta en sådan invändning på allvar.

Den dag som händelsen i Apostlagärningarnas andra kapitel utspelar sig på heter på grekiska πεντηκοστή och betyder den femtionde dagen. Pingsten var för judarna en veckohögtid som infaller femtio dagar efter påsken. I jordbrukssamhället var detta tiden för veteskördens avslutning – en tacksägelsefest för den goda skörd som Herren hade skänkt. En annan viktig aspekt som tillhör firandet av πεντηκοστή i Gamla Testamentet är tydligt kopplat till det Mosaiska förbundet. Femtio dagar efter den första Påsken – det osyrade brödets högtid då påskalammet slaktades (se Exodus 12) får Mose och folket ta emot lagens gåva på berget Sinai.
Vad har denna Bibelteologiska exposé då att skaffa med den Helige Andes nedstigande på Pingstdagen?

Till saken hör som ni säkert känner till att den kristna Pingsten infaller just femtio dagar efter det Stora Påskalammet, Guds Lamm som borttager världens synd – slaktades. Mose och Israeliterna befriades ur Egyptens slaveri under den första påsken och femtio dagar senare föddes deras nation staten Israel och det mosaiska förbundet stadfästes genom förbundet.

Allt detta pekar nämligen fram på Kristi verk och Andens ankomst: Det stora påskalammets blod rann för Hela världen och femtio dagar senare bildas dess folk – Kyrkan, genom att Anden kommer och stadfäster det nya förbundet. I det gamla förbundet skrev Guds finger på tavlor av sten, nu på Pingstdagen skriver Guds finger (vilket Jesus använder som ett epitet om Anden) på tavlor av kött – lärjungarnas hjärtan!

Det är naturligtvis sant att Anden kom plötsligt över lärljungarna där de var församlade, men det kunde samtidigt ur ett teologiskt perspektiv knappast ha varit mer välplanerat. Pingsten blir därmed Kyrkans födelsedag eller med den Helige Irenaeus ord: Där Kyrkan är där är Anden och där Anden är, där är Kyrkan… Utifrån ett sådant perspektiv menar jag att det är mycket svårt att kategorisera Anden som ostrukturerad.

Förklarande
Nästa attribut som jag finner om Anden i Apostlagärningarnas andra kapitel är att Han är förklarande. Jag finner detta intressant då en vanlig missuppfattning om Anden som man ofta möter i vissa sammanhang är att livet nära Gud eller i Anden bara är till för några få. Detta kan t ex uttryckas i de här människorna talar högt och tydligt i tungotal, gärna framifrån estraden i mikrofonen och utan att någon uttydning följer. Eller kanske berättar man om sina inre upplevelser med den Helige Ande och hur man samtalar med honom flera gånger om dagen och hör Hans röst eller ser eldskrift på väggarna.

Det jag talar om kan låta väldigt extremt och dömande, men det är sådant som jag tyvärr har mött ibland och jag menar att det är en total förvanskning Andens person. Esoterisk andlighet har ingenting med den Helige Ande att göra.
En vän till mig som arbetar som själavårdare blev en gång tillfrågad att ta med några kollegor och finnas till hands för samtal på en kristen konferens. Efter kvällsmötena var mottagningarna fullbelagda och till stor del var ärendet från män och kvinnor som sökte upp själavårdarna det samma: De kändes sig knäckta och nedslagna för de kände inte att de var med i den inre kretsen av heliga människor som såg änglar varje vecka och talade i tungor och alltid var lyckade.

Måhända är ute på ganska djupt vatten, men jag har en fundering kring detta som ni får pröva och tänka efter kring. Pnevmatologi (det betyder läran om Anden) kan och får inte betonas Inkarnationen och skapelseteologin förutan! Kanske är det just det som är den stora skillnaden mellan viss typ av frikyrklig karismatik och Ortodox eller Katolsk. Herren skapar människan av stoft, Hon är tagen ifrån Jorden och sedan blåser Han in sin Livgivande Ande i henne. Gud själv, den ouppnåelige blir (och observera ordvalet) genom Anden människa i Inkarnationens mysterium.

Den helige Ande är konkret och jordnära, Han binder samman Himmel och jord, inte splittrar dem ändå mer och lär ut samma falska kristendom som t ex doketisterna eller gnostikerna pläderade för under det andra århundradet. Dessa grupper av villoläror ville åtskilja andligt och materiellt..

Samtidigt är det ju mycket tydligt att tungotalet användes då Anden föll över apostlarna. Men var det då så att alla som hörde dem blev förvirrade och kände sig nedslagna och utanför. Ja förvirrade blev de som lyssnade, men skälet till att de blev häpna var inte att de kändes sig utanför utan att de, sina många nationaleter till trots, ändå förstod vad som sades.

Tungotalet är en gåva som förenar, inte stöter bort. Detta ligger också i linje med hur Paulus undervisar om tungotalet. Om du har det, tala det tyst eller se till att det alltid finnas en uttydning, men tala hellre fem ord som folk förstår, än hundratals med tungotal som de inte förstår. Andens språk är folkets språk!
Detta blir en passande övergång till nästa egenskap om Anden nämligen just:

Förenande
Flera Kyrkofäder talar om Andens utgjutande på pingstdagen som ett upphävande av språkförbistringen vid Babels torn, då förvirringen ersätts av förståelse och det splittrade åter blir helt.
Anden verkar alltid för enheten i Kristus. Vad är det vi får veta av dagens text innan Anden faller över lärjungarna? De var församlade, flera exegeter som jag har läst inför den här predikan menar att ordet ὁμοθυμαδόν som översätts med församlade indikerar att man var samlade till Gudstjänst. Och man kan ofta se hur detta mönster följer i Kyrkans historia. När kristna samlas över kulturella, konfessionella eller nationella gränser är ofta Anden där och verkar på ett tydligt sätt.

Maximos Bekännaren uttryckte det så här på 600-talet:

Män, kvinnor och barn är djupt splittrade då det gäller raser, nationer, språk, levnadssätt, arbete och tillgångar. Men Kyrkan återskapar dem alla i Anden, så att de blir ett i Kristus…

Det gjorde stort intryck på mig när jag läste Peter Halldorfs bok Drick Djupt av Anden för första gången. I mångt och mycket en alldeles lysande bok på pnevmatologins område. En berättelse som har etsat sig fast i mitt minne är skildringen av den andliga väckelsen vid Asuza Street, Kalifornien, USA år 1906.
Här samlades en liten grupp enkla kristna för att hålla bönemöten. Det var i sig inget märkvärdigt, men det fanns något med denna skara som för sin tid var banbrytande. Alla fick som ville fick delta. Eller som det handlade om i detta fall afroamerikaner tilläts att be med de vita. Som man själva uttryckte det: ‘the color line was washed away in the blood’ — det som skilde svarta och vita åt blev borttvättat i Jesu blod. Andens vind blåste på nytt och den moderna pingstväckelsen blev ett faktum.

Och tänker man vidare på det så liknar det scenariot i texten. I vers fem läser vi om judar som var församlade i Jerusalem. De var ifrån vitt skilda områden: Från mindre Asien, norra Afrika och Europa. Av diverse orsaker som människan har ställt till med var de förskingrade, splittrade och talade inte längre samma språk. Men genom Guds ingripande upphör denna fraktion. Detta belysas utifrån dess kontrast: Ett av de vanligaste epiteten för djävulen på grekiska är diaboloV vilket betyder splittra.

Återigen ser vi alltså den markanta skillnaden mellan Guds Ande och ondskan, mellan sanningens Ande och lögnens. I och med Pingsten får Inkarnationen sin förlängning; Kristi försoning och återupprättande verk blir en realitet för alla människor genom den sanna pingströrelsen som är Kristi Kyrka. Kyrkan med stort K är en pingstkyrka, utan den Helige Ande finns det ingen Kyrka.

Syntes:
Låt oss nu sammanfatta det som har blivit sagt i dagens predikan om Andens egenskaper:

Anden är:
Livgivande – Han uppfyller allt och finns i allt
Evig – Tillsammans med Fadern och Sonen deltar Han i Skapelsen
Försvarare – Anden förhärligar Kristus och är vår Hjälpare
Välplanerad – Vi kan inte styra Anden, men Gud är ordningens Gud
Förklarande – Anden talar ett språk som människor begriper
Förenade – Anden binder samman himmel och Jord och läker splittring

Utifrån dessa grundläggande attribut blir det enklare att ta till sig Serafim av Sarovs ord: Hela meningen med det kristna livet är uppfyllelsen av den Helige Ande.

Till Större Ära åt Gud
I Faderns, Sonens och den Helige Andes namn!
Amen

Livgrön mantel.... + Pilgrimsvandring

2010-05-19T06:39:00.000-07:00

Livgrön mantel
Det är med delad håg som jag märker hur våren raskt bekläder jorden med sin livgröna mantel. Det gör mig så gott att tiden går. Det gör mig så ont att tiden går. Intet timligt består. Med snabba fötter kommer nästa etapp av livet och nästa och nästa igen. Hur ljuvlig är inte grönskan, hur sträng är inte oket den bär. Jag har sagt det många gånger förr: Sköna Maj, raska Maj. Knappt har vitsippan öppnat sin snövita krona förrän midsommarstången, gammal och spröd kastas på höstens sista brasa och klockorna åter klämta in det nya solvarvet. Min Gud, håll mig inte för god för att stanna upp, min Gud väck mig åter ur dvalan att inte se Skaparens förunderliga hand. Förvisso skaver oket livets rygg, men själen målas i vårens lyster, dess livgröna mantel.

Löftet om ett mer frekvent uppdaterande av min blogg har inte uppfyllts i den mån som jag hade för avsikt, men inte desto mindre driver det mig till att åter ”fatta pennan” och dela med mig om lite tankar. Den förestående veckan är minst sagt fulltecknad med diverse göromål som är relaterade till min församlingspraktik. I dag arbetar jag med förberedelser av olika slag och så är även fallet på onsdag och torsdag. I morgon kl 08:30 kommer vi att samlas för teologiskt forum (se mer info i det förra inlägget). Senare under dagen är det dags att åka ut till Simlångsdalen för att reka den sträcka som vi ska vandra på vandringen. För er som inte har fått information om pilgrimsvandringen följer denna i korthet här:

Som några av er känner till håller jag på att planera vårens Pilgrimsvandring. Detta projekt utgör en del av min församlingspraktik. Vandringen kommer att arrangeras i samarbete mellan S:t Petrus Evangelisk Ortodoxa Församling i Halmstad och medeltidsföreningen Drothemshird 1349. Vandring äger rum lördagen den 22a maj med start kl 08:00 (samling vid första stationen 07:45). Vi kommer att vandra ett par sträckor på den välkända Hallandsleden.

Vi samlas vid Gyltige lägerplats kl 07:45 på Lördag morgon och vandrar sedan omkring 17 km via Tavla och Cheddarböket (eller vad det nu heter) till Virsehatt. Beräknad ankomst till Virsehatt är 16:00. Vi går i lugnt tempo under strikt tystnad, kontemplation eller ibland under sång. Vi kommer att stanna flera gånger för att be och rasta. Lunchen intas halvvägs i närheten av Munkabol. I går var jag och Bp Thomas och rekade hela sträckan på cykel och detta tog lite över tre timmar. På två ställen var det i det närmaste omöjligt att hitta leden så vi fick gå omvägar och fråga folk om hur leden gick. Förhoppningsvis slipper vi nu allt sånt på lördag..
Kostnad för maten uppgår till 30 spänn per skalle. (I priset ingår både lunch och kvällsmat)
Utrustning:
Var och en tar med sig eget fika/frukt för två tillfällen
Bra vandringskängor
Medeltidsdräkt (har du ingen så kontakta mig)
Kniv
Kåsa/stop
Tändstickor
Minst en liter vatten
Två par extra strumpor
Druvsockertabletter
Extra sulor
”Skavsårs-plåster”
Radband

Två saker är viktigt att poängtera med Pilgrimsvandringen.

1. En pilgrimsvandring är en inre vandring som gestaltas i en yttre. Det vill säga; en Pilgrimsvandring är inte enbart en trivsam vandring i skogen (vilket det naturligvis också är) det är först och främst en helig vandring tillsammans med Gud och varandra. Därför kommer stora delar av vandringen ske under strikt tystnad och/eller under böner/hymner. Vid varje station ber vi tideböner.

2. Denna Pilgrimsvandring är av medeltida snitt, vilket innebär att du som vandrar helst ska vara tidsenligt klädd. Om du inte har tillgång egna medeltidskläder går det väldigt bra att fråga mig, Kerstin Neikter eller Anna Rydehed så hittar vi säkert något som du kan låna. I normala fall är vår medeltidsförening strikt med att kläder och utrustning ska vara i stort sett exakt tidsenliga (ca 1349), men då detta är en öppen Pilgrimsvandring som sker i samarbete med S:t Petrus församling räcker det med att du har någon typ av medeltidskläder. Försök gärna också att inte använda för modern utrustning. Man kan t ex ha en flätad korg i stället för en kylväska i plast osv.. Skor är naturligtvis undantagna. Använd moderna, rejäla vandringskängor.

Ni som ännu inte har anmält sig till denna vandring kan göra det på 070-250 24 82 eller maila till crimson_pilgrim@hotmail.com

På pingstdagen (dagen efter vandringen) firar S:t Petrus församling pilgrimsmässa kl 10:00, vilket ni alla är varmt välkomna att närvara vid. Undertecknad kommer då att predika uti ifrån den spännande perikopen om Andens nedstigande i Apostlagärningarnas andra kapitel.

Inbjudan till teologiskt forum

2010-05-03T11:49:00.000-07:00

Soteriologi i Öst och Väst.
Välmött till Teologiskt forum på NTO, Kärleken
Tisdagen den 18 maj kl. 08:30

S:t Petrus Evangeliska Ortodoxa Församling inbjuder till ett teologiskt samtal vid frukostbordet.Vi diskuterar dogmatik med fokus på relationen östkyrkan och protestantismen. Simon Pilgrim Rosén är praktikant i församlingen och studerar fjärde året vid Korteboskolans Teologiska Seminarium i Jönköping. Han har nyligen avslutat arbetet med en C-uppsats om korresponsdansen mellan Tübingenteologerna och Patriark Jeremias II Tranos under perioden 1573-1581. Vårt samtal kommer att ta sin utgångspunkt i denna ekumeniska dialog för att sedan appliceras till dagens ekumeniska sammanhang. Samtalet riktar sig primärt till dig som är ledare inom Kyrkan eller har ett teologiskt intresse. Vi tror att den ekumeniska dialogen är grundläggande för Kyrkans framväxande enhet och hoppas därför att detta samtal kan generera i ett djupare teologiskt samförstånd.
Anmälan sker senast 12 maj till: crimson_pilgrim@hotmail.com eller till biskop@evangeliskortodox.se Den som tackar ja kommer att få en del texter och samtalsfrågor skickade till sin e-post.

Varmt välkommen!
/ Simon Rosén och Biskop Thomas Andersson

PS. Sprid gärna denna inbjudan till andra som kan tänkas vara intresserade. DS.

Koncentrerad tid... och ny predikan om Uppståndelsen

2010-04-10T09:49:00.000-07:00

Koncentrerad tid
Alla som läser den här bloggen har uppmärksammat att uppdatering och nya inlägg inte sker lika frekvent som när jag bodde i Nordamerika. Anledningen till detta är helt enkelt tidsmässig. Väl hemma i Sveariket igen hopar sig göromålen på ett annat sätt än där borta, där jag i stort sett ägnade mig åt två saker: tränade och studerade teologi. Det sistnämnda innefattade Uppsatsen, Projekt Rawanda, Religionssociologi och en del frivilliga projekt. Dessutom innefattade väldigt mycket av det praktiska arbetet i Kyrkan också långa förberedelser i form av studier. Jag sticker inte under stolen med att jag saknar att ha en så pass koncentrad vardag (lördagar var jag ofta ledig). Det finns en stor styrka och hemlighet i att, åtminstone för en tid få koncentrera sig på en eller möjligen två saker. (träningen var bara en bisyssla eftersom man satt still så mycket.) Jag ska absolut resa i väg igen om jag skriver något större arbete. Tänk att få sitta i månader och bara studera patristisk eller exegetisk teologi! Nu är jag då som sagt hemma igen och jag är mycket glad över det. Men listan på göromål är inte 1-2 saker, utan kanske 7-8. Teologistudier, träning (hinner inte varannan dag nu dock), praktik i S:t Petrus, diverse projekt hemma på Torpet, repa med Crimson Moonlight, åka till Finland och lira med Horde, arbeta en del på jobbet i Nässjö, hjälpa min far på gården, medeltideriet… Dessutom vill jag ju naturligtvis ha tid över för mina vänner och sköta de dagliga rutinerna. Därför duggar inläggen lite mer glest just nu. Men håll ut! Det kommer mer artiklar, PM, Uppsatser, predikningar, citat, pilgrimböner, boktips med mera. Tack för att ni besöker bloggen och tar del av det som står. Glöm inte att kommentera och reagera.
Må Herren Jesus Kristus vara med er alla!
Och här följer Söndagens predikan som jag ska hålla i S:t Petrus imorgon, 11 April 2010.

--------------------------------------------------------

Vi har sett Herren
Joh 20:19-31, Upp 1:9-19, Apg 5:12-16

Umgänget med Gud gör ansiktet strålande, skriver Anders Piltz med hänvisning till Mose som mötte Gud på Sinai ansikte mot ansikte.

För ett par veckor sedan när jag predikade om Gudsbärare talade jag bland annat om hur mötet med Gud i form av ett änglabesök eller en Teofani föder en stark reaktion hos de människor i Bibeln som är med om detta. Det de har varit med om, det de såg förändrade deras liv i grunden. Idag vill jag utifrån rubriken ”Vi har sett Herren” tala om åsynen och skådandet av den Uppståndne Frälsaren och hur det förändrade och förvandlade de första lärjungarnas liv och sedan både direkt och indirekt miljarder Kristus-efterföljare i Kyrkans tidsålder.

Man kan ibland möta föreställningen om att Nya Testamentet fanns samlat till en bok och kanoniserat i samband med Jesu himmelsfärd eller tiden kring apostlarnas död. Jag tror vi känner till att det inte riktigt var på det sättet. Den fullständiga kanonlistan för NT blev klar så sent som på 380 talet e Kr. Det är väldigt spännande att läsa om det här och speciellt då det gällde de kriterier som den tidiga Kyrkan lade fram för att avgöra om ett brev eller ett Evangelium skulle få lov att ingå i Nya Testamentet.

Dessa var följande:

1. Apostoliskt ursprung (Den skulle vara skriven av en apostel eller någon i nära samband med en apostel)

2. Spridd och erkänd (Den skulle vara använd och älskad av hela den dåtida Kyrkan)

3. Dynamisk (Den skulle vara skriven på ett sätt som förändrar människors liv.)

Detta sista kriterium är helt fantastiskt tycker jag och jag kommer att knyta an till det en del här under dagens predikan. På något sätt är det liksom inte bara ett kriterium för NT:s böcker utan också för den som har mött eller sett den Uppståndne. Umgänget med Gud gör ansiktet strålande, det stora ljuset reflekteras vidare av oss.

Texter
Att se och skåda är alltså nyckelord i dag och Johannesevangeliet är väldigt tacksamt att referera om man bekänner sig till en sakramental teologi. Aposteln poängterar ofta trons fysiska sida. T ex i 1:14

"Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet..."

Evangelietexten talar om scenariot efter Korsfästelsen och Kristi gravläggning, på dagen efter Sabbaten när lärjungarna sitter gömda bakom låsta dörrar. Maria från Magdala hade berättat för dem att Jesus uppstått, men hade ändå svårt att tro. Och plötsligt. I deras mörker står Han där Mitt i bland dem, Han som själv Är Ljuset. De gladde sig (eller fröjdade sig i glädje som grekiskan antyder) när de såg Honom. Det står att Han visade Sina händer och Sin sida för dem. Och ordet för visade heter deiknuw och betyder också att lägga fram för ögonen eller ge bevis för.

När lärjungarna sedan berättar för Tomas, som inte var med vid detta tillfälle säger de: Vi har Sett Herren… Ordet för se har en bred betydelse och innefattar att se fysiskt, men också att skåda eller komma till insikt om. Lärjungarna hade Sett och blivit förvandlade av händelsen. Tala om ett dynamiskt kriterium.

Uppenbarelseboken
Perikopen ifrån Uppenbarelseboken har en likartad betoning (och är antagligen skriven av samme skribent). Texten här i det första kapitlet tillhör en av mina absoluta favoritpassager i de Heliga Skrifterna! Beskrivningen eller snarare försöket till en beskrivning av Kristus i sin Uppståndelseglans är så massiv och pompös att man ryser av helig fruktan när man hör det läsas. Formuleringen; ”…någon som var lik en människoson…” är vanlig inom den judiska apokalyptiken och den knyter an till det som kallar för apofatisk teologi. Guds härlighet är omöjlig för oss att beklä med ord och därför ersätts det liknelser med eller ibland negationer.

På grekiska heter Uppenbarelseboken Ἀποκάλυψις Ἰησοῦ Χριστοῦ- Jesu Kristi uppenbarelse. Och det här ordet Ἀποκάλυψις som vi översätter med ”Uppenbarelse” betyder också ”avtäcka” eller ”ta av slöjan.” Och vad är som skall avtäckas? Eller rättare sagt; Vem är det som ska synliggöras? Jo Kristus - den Uppståndne Herren. Ett par verser före dagens text heter det i Uppenbarelsebokens första kapitel: Allas ögon skall SE Honom…

Och så följer denna mäktiga skildring av Johannes möte med Kristus. Texten berättar att skeendet utspelade sig på Herrens dag, ett epitet som de flesta teologer tillskriver söndagen. Johannes syn av den Uppståndne sker alltså på samma veckodag som när Jesus visade sig för lärjungarna i dagens evangelium, den första dagen i veckan eller dagen efter sabbaten är just söndag. Där fick Johannes åter se Kristus i full härlighet, Han med ögon som eldslågor och vars ansikte var som Solen när den skiner i sin fulla kraft…

När Johannes såg Honom föll han ned som död framför Hans fötter. Och så följer det heliga uppdraget: Skriv ned vad du har sett…. Det vill säga vittna om mig.
Om vi då backar tillbaka till evangelietexten finner vi där ett liknande mönster, som jag har delat in på följande sätt:

Manifestation --> Reaktion --> Mission.

Lärjungarna är visserligen inte fängslade på en ö, men ändå inlåsta och isolerade i rädsla för judarna. Jesus visar sig, lärjungarna får en stark reaktion och Jesus utrustar och sänder dem. Allt detta har en tydlig Trinitarisk inramning: Sonen som själv är sänd av Fadern att försona världen – sänder nu Sina lärjungar att i Hans namn fria eller binda. Detta sker genom Andens kraft.

I bakgrunden ekar Skapelseberättelsen i Genesis andra kapitel då Herren Gud formar människan och ger henne liv genom att blåsa in livsande i henne. Här står vi nu i den nya Skapelsen, på Söndagen – i patristiska källor ofta kallad den åttonde dagen och Han som med Tomas ord senare kallas just Herre och Gud – Kristus själv andas in den Livgivande Helige Ande i den nya mänskligheten.

Måhända finns det de som anser att saker och ting bara blir onödigt tekniska och mer tillkrånglat om man refererar till grekiskan. Men häng med på detta. Det finns verkligen en intressant koppling mellan det som sker här i båda texterna och vad det får för inverkan på lärjungarna. De ser Jesus. Detta är en grundförutsättning för att i enlighet med klassisk definition få tituleras apostel. Jesus sänder dem till att vittna om Honom.

Sända på grekiska heter apostello och där har vi grunden för ordet apostel – att vara sänd eller en som är utsänd. Vittna heter martyreo och har gett oss ordet martyr. Och det är ingen tillfällighet att det ordet kom att tillämpas för de som dog för sin tro. Det är nämligen i stort sett historiskt belagt att elva av tolv apostlar led martyrdöden. Här kan man stanna upp och reflektera djupare. Apostlarna och många andra också som själva hade sett Jesus efter uppståndelsen gick medvetet i döden för sin övertygelse. För mig är det ett enormt starkt bevis för att Jesu uppståndelse är ett historiskt faktum. De var ögonvittnesmartyrer. Visst händer det att folk går i döden för sin tro i andra religioner också, men de första kristna är helt unika i det avseendet. De hade själva sett den Inkarnerade Guden, tagit på Honom och ätit med Honom som uppstånden och deras övertygelse om det var så stark att de var beredda att gå i döden för det. Kungavärdigheten och lidandet hör samman som vi ser i texten i Uppenbarelseboken.

De hade alltså, precis som ordet se i den grekiska texten rymmer; sett, skådat och kommit till insikt om Kristi sanna identitet. Mötet med Honom var så starkt att allt det där andra, t o m deras egna liv i jämförelse förlorade sin mening. Uppståndelsetron var inte en isolerad händelse vid sidan av allt annat, det var den som satte prägeln på det andra, tron på den förändrade människors liv och den skrev de om i Evangelierna.

När jag nämner bevis eller starka indicier på Uppståndelsens äkthet ska man också se vittnesbördet om denna utifrån en kontextuell horisont. Och där ser man att Uppståndelsen, i likhet med Jungfrufödseln som jag refererade till förra gången, bryter mot vad man hade förväntat sig av en fiktiv berättelse. Den största fåran inom judendomen; Sadducéerna trodde överhuvudtaget inte på någon uppståndelse. Och Fariséerna som var något mindre trodde på en uppståndelse, men först efter den yttersta dagen.

Tomasberättelsen:
Hur ska man då få ihop detta med Tomas reaktion efter det att lärjungarna hade sett Jesus första gången. Och speciellt då Jesu svar till honom när Tomas själv möter Herren?

För det första är jag inte speciellt säker på att man ska peka ut just Tomas som den store tvivlaren bland apostlarna. Går vi till berättelsen om Uppståndelsen hos Lukas ser vi där i det tjugofjärde kapitlet att alla lärjungar utan Petrus tvivlade på kvinnornas vittnesbörd. Men sedan kommer Jesus själv till dem och det är då allting blir förvandlat och det är precis det som sker i fallet med Tomas. Han tvivlar och vill se med egna ögon för att kunna tro.

Jesu ord till Tomas: ”Saliga de som inte har sett men ändå tror…” behöver sättas in i sammanhanget som de sägs i.
Hela programförklaringen för Johannesevangeliet följer nämligen i den kommande versen:

"Också många tecken som inte har tagits med i denna bok gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn..."

Just begreppet tecken, har en viktig funktion hos Johannes. Dock är det inte under och tecken i sig som är det viktiga, utan den det pekar på och synliggör. (Det grekiska ordet: Semeion som översätts med tecken har bland annat gett oss ordet semikolon; som ju är ett tecken som pekar fram på något viktigare.) Så använder Johannes ordet.

Tecknen som Jesus hade gjort i sina lärjungars åsyn tjänade ett större syfte - att de skulle se Hans sanna identitet. Och nu har de nedtecknats av dessa apostlar – för människor i kommande tider, som oss t ex, för att vi ska tro och se, skåda och inse att Herren Jesus är Guds Son och i sanning uppstånden ifrån de döda.

Upplevelsen av att få se Jesus blir precis som för de andra en total vändning. Och hans ord som respons till Jesus som Min Herre och min Gud, ramar in Johannesevangeliets explicita betoning på Kristus som Gud inkarnerad som nämns tydligt redan i prologen.

Referensen till Tomas lär oss därför något synnerligen grundläggande: Tron och skådandet av Gud hör därmed omistligt samman. Man kan inte skilja dem från varandra. Tomas och förmodligen flera av lärjungarna trodde inte först, men när de såg uppfylldes de av tro. För många kristna efter dem sker detta i motsatt riktning. Vi ser tecknen som de nedtecknat och bevarat och det föder tron i oss, i det avseendet ser och skådar vi Honom redan nu, eftersom tron är ett skådande. Men en dag skall vi med samme Johannes ord (från 1 Joh 3:2)

”…bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är…”

Jag nämnde inledningsvis att Nya Testamentet kanoniserades utifrån vissa givna premisser. Och på ett sätt tror jag att dessa premisser går att överföra inte bara på enskilda personers, utan även på Kyrkans tro.

Vår tro och lära bör ha ett Apostoliskt ursprung. Den behöver vara spridd och erkänd, i detta fall kanske man kan säga representerad och anbefalld i Kyrkans historia. Och som tredje attribut; Dynamisk. Den tro som vi lär i teorin levandegörs genom vårt möte med den Uppståndne frälsaren. Precis som för Tomas och Johannes och de andra.

Kyrkan är utsänd i apostlarnas efterföljd för att visa på Kristus – och vara ett tecken som pekar på den Uppståndne, så att fler människor kommer till tro, ser, skådar och inser att Herren Jesus lever!

Till Större Ära åt Gud…
I Faderns och Sonens och Den Helige Andes Namn!

Predikan

2010-03-23T01:35:00.000-07:00

Det är gott att vara hemma i Sverige igen. Ack du fagra Vikinga Rike!! Det är märkligt allt fint man har sett när man har varit iväg så länge och på många olika platser i USA och Kanada så känner man direkt när man kommer till Småland: Detta är speciellt. Det är bara Lappland och delar av Norge som är vackrare vad jag vet...

Tiden har en förmåga att rinna i väg men idag har jag en stund över och tänkte lägga upp Söndagens predikan här på min blogg. Den bär titeln GUDSBÄRARE och hölls i S:t Petrus i Halmstad i Söndags på Marie Bebådelsedag.
------------------------------------------------------------------

Inledning
”Jungfrufödelsen är så oväntad, så egendomlig att ingen som ville göra kristendomen attraktiv skulle ha uppfunnit den.”Anders Plitz

Har ni lyssnat noga på dagens evangelietext?
Ju mer jag har arbetat med den desto mer förundras jag över hur mycket teologi den innehåller. Det talas om Treenigheten, om Inkarnationen, Om Kristi dubbla natur, om änglar, Om frälsningen, om Guds Allmakt, Om Guds förbund och så vidare. Nu tror ni kanske att jag ska predika länge, men jag har försökt att göra en avgränsning här.

Inte alltid, men ofta har jag funnit det vara till stor hjälp att dela in predikostoffet i tre punkter. Predikan idag följer denna klassiska modell som redan finns omnämnd hos tidiga Kyrkofäder. Jag kommer tala om tre som bär fram Gud. Ärkeängeln Gabriel, Jungfru Maria och slutligen Kyrkan.

Man kan med all rätt fråga sig vad en skapad andevarelse, en ung kvinna och en så mångfasetterad organisation som Kyrkan har gemensamt. Om de nu har någonting gemensamt. Om den frågan känns spännande ber jag dig att lyssna med iver till dagens budskap.

1. Ängeln bär fram Gud
Den första huvuddelen i dagens homilia behandlar Angelogins område, det vill säga läran om de heliga änglarna. Har ni tänkt vilken central plats änglarna är givna i de bibliska texterna? på Av de 66 förstahandskanoniska skrifterna i Bibeln nämns änglar på ett eller annat sätt i 61 böcker. Undantag är Esters bok, Rut och Johannes breven. Beskrivningen av änglar är dock tydligare i de kristna grekiska skrifterna än i de hebreiska.

I vår text nämns Ängeln Gabriel och jag tänkte att det kan vara intressant att bekanta sig något mer med denne gestalt. Både de katolska och de Ortodoxa traditionerna talar om ängeln Gabriel som en av sju Ärkeänglar. Man nämner Mikael, Gabriel, Rafael, Uriel, Ragiel, Barakiel och Sariel som dessa sju (dock varierar namnen på de tre sista i olika uppräkningar).

I reformert tradition som sedan till stor del har influerat frikyrklig teologi brukar man endast nämna Gabriel och Mikael som ärkeänglar eftersom de nämns vid namn i Skriften och är ofta återkommande vid centrala händelser. Enligt min uppfattning tror jag man kan tala om sju ärkeänglar (kanske som ett symboliskt tal men i alla fall.) Man kan t ex läsa ifrån Tobits bok, kapitel 12 vers 15:

”Jag är Rafael, en av de sju änglar som står beredda hos och som har företräde hos Honom i Hans härlighet…”

Trots att Gabriel är välkänd och omtalad så nämns han bara på fyra ställen i Skriften. Två gånger i Daniels bok och två gånger här i Lukasevangeliet. Anledningen till att är känd är kopplad till Hans uppdrag. Gabriel är Guds speciella sändebud till människorna. Hans namn betyder Guds man. Lite tidigare i Lukas första kapitel läser vi om hur prästen Sakarias får besök av Ängeln Gabriel som då berättar om att Sakarias hustru Elisabet ska bli havande och föda en son – förelöparen Johannes döparen. Både här och senare i dagens text när Gabriel visar sig för Jungfru Maria säger han åt dem: ”Frukta inte” eller ”var inte rädd”.

Denna uppmaning förekommer ofta i de bibliska texterna när de Heliga Änglarna eller Herren själv uppenbarar sig för människor. Ett närliggande exempel är kapitel 2 i Lukas när herdarna får glädjebudet om att Guds Messias är född.

När Guds storhet och helighet synliggörs genom en teofani eller ett änglabesök blir detta så påtagligt och omskakande för en människa att hon skälver av bävan och helig fruktan. Tänk er in i Sakarias och Marias situation plötsligt i deras ensamhet står en enorm ängel framför dem och det står om dem båda att de blev mycket förskräckta! Men Ängeln Gabriel säger åt dem att inte frukta och mer därtill: Han kallar dem vid namn och säger frukta inte Sakarias, frukta inte Maria. Så kallar Gud på oss, Han nämner oss vid namn.

Gabriels roll i Guds stora frälsningsplan är inte oviktig. Gud kunde visserligen ha utfört allting på egen hand, men i sin nåd väljer Han att låta änglar och människor vara delaktiga i detta stora mysterium och det i avseendet är Gabriel i allra högsta grad en Gudsbärare.

Jag har sammanställt några av Gabriels egenskaper så här:
> Gabriel är Trinitarisk (Luk 1:35)
I vers 35 anger Gabriel att den Högstes (Faderns) Kraft skulle komma över Maria så att Sonen blir människa genom den Helige Anden

> Han är ödmjuk sig trots sin storhet (Luk 1:19, 28)

> Lyssnar till Gud och lyder Hans befallning (Luk 1:19)

Det vill säga att Gabriel tjänar Gud och förmedlar Guds vilja till människor. På det sättet är han en Gudsbärare. Han förkunnar glädjebud – Evangelium.

2. Jungfru Maria bär fram Gud

Idag firar vi som bekant Jungfru Maria bebådelsedag och jag har funderat en hel del på vad jag ska säga om den heliga Jungfrun och hennes roll i Guds frälsningsplan. Jag tror kanske att man skulle ägna lite mer tid åt den teologi som vi kallar mariologin (läran om Maria), förslagsvis under ett teologiskt forum någon kväll. För er som inte kan vänta kan jag gärna rekommendera en bok som jag läser just nu om de sju ekumeniska Kyrkomötena, den tar upp mycket om den tidiga Kyrkans teologi kring Jungfru Maria. The Seven Equemenical Councils Av Leo Donald Davis.

Jag nämnde innan att Gud har valt att låta änglar och människor ha en roll i Hans frälsningsplan. Det låter väl fantastiskt? Samtidigt vill jag poängtera att jag bejaktar den lutherska devisen om att hela frälsningen är endast Guds verk. Dock har Gud av nåd gett skapade varelser möjlighet att gensvara på Hans kallelse och att bära fram glädjebudet för världen. Det är en mycket kortfattad beskrivning av Ortodox frälsningslära som man kallar för synergism.

Om man börjar jämföra Marie bebådelse med viktiga händelser i Gamla Testamentet framträder många likheter. Vi har redan nämnt mötet mellan människor och änglar och vad som ofta sker då. Men den mest slående parallellen är vad jag skulle vilja kalla för Förbundets framskridande genom Guds ingripande. Guds frälsningsplan drivs framåt med hjälp av förbundet mellan Gud och människor. Låt oss ta några exempel:

> När allt mänskligt hopp var ute fick Abraham löftet om en egen arvinge. Löftessonen Isak föddes trots att Sara för länge länge sen hade passerat fertil ålder.

> Jakobs hustru Rakel var ofruktsam, men genom Guds nåd besvarades hennes böner och hon födde nästa löftesson – Josef.

> Mose som kom att bli nyckelgestalt för Israels folk räddades genom Guds försyn som litet barn undan döden.

> Det var fullständigt otänkbart i mänskliga ögon att David skulle bli Kung, men genom Guds hand leddes profeten till den enkle herdepojken.

Detta är bara några exempel på hur Gud griper in, frälser och upprättar Sitt folk genom att vara trogen mot Sitt förbund. Abraham, Isak, Jakob, Josef, Mose och David är alla omistliga personer i Guds plan, men Herrens ingripande är hela tiden förutsättningen för att de ska kunna vara det.

Jag nämner detta för att jag tror att det är nyckeln till vår förståelse av Jungfru Maria. Hon är i sanning Gudaföderska och Hon är värd att vörda, inte för att hon förstod vem Hon var och ville göra sig ett namn utan för att Hon förstod att hon inte kunde förstå och överlämnade allting till Herren.

Hon som sade; Jag är Guds tjänarinna, blev upphöjd genom sin ödmjukhet och villighet att göra Guds vilja. Guds förbund når därmed sitt klimax i Inkarnationen, det som Gamla Testamentet pekar fram mot blir nu verklighet. Gabriels ord till Maria ska inte uppfattas som en vardaglig hälsningsfras, utan som en teologiskt noga vald formel. Herren är med Dig är kopplat till förbundsformeln i Gamla Testamentet och löftet om Guds närvaro.

Om nu den första visar aspekten om Jungfru Maria tar fasta på hur Gud förverkligar sin plan genom att ”göra det som för människor är fullständigt omöjligt” så handlar nästa om hur Gud griper in på ett sätt som vi inte räknar med.

Läser man budskapet till Sakarias om Johannes döparens födelse parallellt med Maria bebådelse ser man väldigt många likheter. Men har du någonsin tänkt på att de rent logiskt och kontextuellt sätt borde de vara omkastade. Elisabeth är översteprästens hustru. Den välkände prästen Sakarias befinner sig i Guds stad – Jerusalem, i det allra heligaste i templet när han får budet om att en Son ska födas åt honom. Men denne Johannes är inte själv Messias, utan förelöparen.

Den okända Jungfrun Maria å andra sidan befinner sig i den lilla obetydliga staden Nasaret i Galiléen, en provins med dåligt rykte långt bort ifrån tempelberget. Hon får budet av samme Ängel att föda Guds Son till denna världen.

Själva Jungfrufödseln är med Piltz ord egendomlig, ja absurd. Men det är mer därtill. Hela skeendet kring den är paradoxal. Varför? För mig är det omöjligt att se något annat skäl än att Gud ofta handlar på ett sätt som vi inte räknar med, Hans namn till ära. Han visar Sin suveränitet.

Både Jungfrufödseln och bekännelsen till Maria som Gudaföderska eller Theotokos går hand i hand. Det är epitet om Maria, men i egentlig mening är de en Kristologisk bekännelse. Det talar om Kristus som både Sann Gud och Sann Människa. Teologiskt sett finns det oerhört mycket att säga om detta, men låt mig sammanfatta det med Kyrkofadern Leo den Stores ord:

”Om Han inte varit Gud, hur kunde Han då bota oss, om Han inte varit människa, hur kunde Han då bli vårt föredöme”

Låt oss också sammanfatta Jungfru Marias egenskaper:

> Jungfrufödseln är Trinitarisk (Luk 1:31-35)
Maria lyssnar till Faderns Ord, Hon föder Sonen genom den Helige Andes kraft.

> Maria ödmjukar sig trots ett ”omöjligt” budskap (Luk 1:38)
Hon sade jag är Herrens tjänarinna - Må det ske…

> Gudsbärare
Den lexikala betydelsen av Theotokos är Gudsbärare. Före någon präst är hon den som bär Kristi kropp och blod till världen.

3. Kyrkan bär fram Gud
Min tredje paragraf idag handlar om Kyrkan som Gudsbärare. Man kan se denna del som en tillämpning av de två övriga eftersom inte denna nämns direkt i texten. Jag upptäckte att om man överför de viktigaste egenskaperna hos Ärkeängeln Gabriel och Jungfru Maria till Kyrkan finner man attribut som är direkt grundläggande för Kyrkan:

En Trinitarisk, Ödmjuk, Gudsbärare…
Jag vill som avslutning säga något kort om dessa i förhållande till Kyrkan.

> Trinitarisk
Hjärtat i den kristna Kyrkans liv och lära är och skall förbli Treenigheten. Fadern och Sonen och Den Helige Anden är grunden för Skapelsen, Frälsningen och Upprättelsen. Treenigheten är den som uppfyller allt och finns i allt – det godas skatt. Och Han är mönstret för läran om Kyrkan. När jag undervisade om Spiritual Pathways i Saskatoon vid ett tillfälle talade jag om Kyrkan som en avbild av den Heliga Treenigheten. Gud är enhet, Gud är mångfald, Gud är utgivande gemenskap.

Precis som många villoläror om Treenigheten betonar Guds enhet så mycket att mångfalden begränsas blir det också fel om Kyrkans enhet betonas på bekostnad av mångfalden. Å andra sidan fanns det andra villoläror om Treenigheten som betonade de unika personerna inom Gudomen så att enheten upplöstes. Den aspekten tror jag är ännu vanligare idag när det gäller Kyrkan. Om mångfalden förvrängs till individualism går enheten förlorad. Men varken Gud eller Kyrkan är antingen eller, de är båda.

> Ödmjukhet:
För det andra: Ödmjukhet
Hur ofta glömmer vi inte hur Gud ser lika värde hos alla människor.

Jag kan inte låta bli att knyta an till en mycket intressant detalj som finns att läsa om i tredje Mosebok. Precis som nu i många kyrkor så var prästerna i det mosaiska förbundet oftast klädda i mycket vackra dräkter för att avspegla den himmelska härligheten, men det fanns ett viktigt undantag till detta som knappast är någon slump: På Jom Kippur – den stora försoningsdagen skulle översteprästen klä sig i en enkel linneklädnad.

När Han trädde in i det allra heligaste inför Gud bar han en slavs dräkt. Den främste ledaren var den störste tjänaren. Detta är en underbar typologi för Inkarnationen: Gud blir människa i Kristus för att kunna försona världen med sig själv. Kristus blir själv slav för befria de bundna. Han blir piskad för hela de slagna, Han dör för att göra de döda levande. Och genom Sin uppståndelse fullbordar Han Sitt verk i Seger och Ära.
Jag lyfter fram ödmjukheten för att den omistlig i det kristna livet och i Kyrkan. Det handlar inte om att bli betjänad, utan att betjäna andra.

> Guds bärare
Till sist vill jag stanna till vid Kyrkans roll som Gudsbärare. Detta attribut är direkt beroende av de båda andra är redan finns.

Det finns något mycket stort i detta. Vi talar om Maria som Guds Moder, men vi talar samtidigt om Kyrkan som Moder. Kyrkan är en förlängning av Inkarnationen. Gud har inkarnerats en gång för alla och fötts till världen av Jungfru Maria, men evangeliet behöver ständigt inkarneras till alla människor i olika kulturer, i det avseendet är vi som Kyrka sannerligen Gudsbärare och Kristi representanter på Jorden. Kyrkan bär fram Kristus i världen.

I Johannesevangeliets första kapitel heter det:
Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv Gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss.
Förklarat heter på grekiska här εχεγεομαι och från det får vi ordet exegetik, som är disciplinen om tolkning och utläggning. Om då Kristus är Guds exeget, är Kyrkan Kristi exeget. Att bära Gud till världen handlar om att visa vem Han är, utifrån Kristi eget exempel.

Må Herren Gud förbarma sig över oss och hjälpa oss i vår uppgift som Kyrkan att vara en Trinitarisk, Ödmjuk, Gudsbärare som lyssnar till Gud och följer Hans vilja.

Till Större Ära åt Gud… I Faderns och Sonens och Den Helige Andes Namn!

SPIRITUAL PATHWAYS

2010-03-03T08:23:00.000-08:00

2010-03-02, North Park, Saskatoon (Canada)

Det är måndag eftermiddag och jag är just hemkommen ifrån gymmet på Lawson Heights. Utöver en del läsning är det mest seriösa jag har frambringat idag… jag försöker att ta en ledig dag…
Jag har inte skrivit om vad jag gör på länge nu, kanske mest för att det har varit rätt tjockt ett tag. Om man ska börja med studierna så håller jag på att lägga sista handen nu vid ett projekt i Religionssociologi. Det är handlar om församlingen här som jag gör praktik i och om dess kontext – mestadels staden Saskatoon. Det har varit ett ganska intressant projekt, jag har intervjuat Biskop Jerold och hittat en del andra källor om EOC och The Holy Covenant Church. Jag har även börjat läsa en omfattande bok om de sju ekumeniska kyrkomötena, för jag kände att jag ville veta lite mer om den historiska kontexten kring dem och fördjupa mig i de exegetiska argumenten. Boken heter The First Seven Ecumenical Councils; Their History and Theology och är skriven av Leo Donald Davis, jag kan varmt rekommendera denna titel för den som vill veta mer om den odelade Kyrkans teologi och de olika heresierna som de tidiga apologeterna bemötte.

Då det gäller min praktik här har det varit en hel del att pyssla med den senaste tiden. Jag predikade igen som jag nämnde på förlåtelsens söndag (hela predikan finns upplagd på bloggen i ett tidigare inlägg). Ett intressant pågående projekt är att jag och Dn Jakob Palm håller på med att samställa förslag till lektionsmaterial och kursupplägg till EOC:s kommande teologiska seminarium i Rawanda, dessa förslag kommer att ses över av vår synod. Just nu håller vi på med teologin i pentateuken.

På onsdagar har jag under tre veckor haft förmånen att leda Laudes (morgonbön) kl 07 i Kyrkan. Vi brukar vara några stycken som samlas för att lovsjunga den Heliga Treenigheten med mässande anrika hymner. Detta är något som jag verkligen uppskattar här i Holy Covenant. Stora delar av Laudes och Vesper (och vissa delar av Söndagsliturgin) utförs med gregoriansk ”chanting” eller mässande.

Jag vet inte riktigt vad det beror på, men för mig blir hymnerna levandegjorda på ett tydligt sätt, genom denna urkristna sångmetod. Sedan finner jag ett allvar, en tyngd och en vördnad i ”chanting” som är mycket speciell. Bilden av Gud som det Outsägliga Mysteriet, Bortom all beskrivning, Skapare, Upprätthållare, Återlösare, Domare och Regent den över hela Universum träder fram. Han är Den som Är, Han är det stora Varat, Konungarnas Konung och Herrarnas Herre. Jag har även upptäckt att det heliga vördnadsbjudande mässandet frambringar en pompös förnimmelse som är snarlik den jag finner inom majestätisk death och blackmetal. Då det för många är en paradox att det jag helst lyssnar på i musikväg är antingen gregoriansk chanting, pisk snabb och melodisk blackmetal eller kraxande korpar, ser jag det hellre som två sidor av samma mynt. Båda förmedlar bilden av Gud som Allsmäktig Härskare.

Det var inte riktigt meningen att halka in på detta, men jag antar att det är lika bra att fortsätta. Speciellt eftersom detta kan kopplas till praktiken. Under helgen har jag nämligen haft förmånen att leda två undervisningspass/teologiska forum i Trinitarisk ecklesiologi. (hela undervisningen finns inklistrad nedan). Korfattat handlade det om att hitta en balans mellan enhet och mångfald i Kristi kropp. Jag talade om åtta olika vanliga ”Sacred Pathways” eller sätt att relatera till Gud med sin egen unika personlighet och hur dessa kan användas och bejakas för att bygga enheten i församlingen. Dessa åtta är creational, activist, sacramential, ascetic, relational, enthusiastic, contemplative och intellectual. Man har ofta en eller två ganska starkt och för mig är det den första och sista som dominerar (fast den sakramentala hänger med också eftersom den har mycket gemensamt med den första).

Allra starkast är den första, att se Gud i skapelsen. Guds Skapelse är storslagen, majestätisk, mäktig, vördnadsfull, vacker, sträng, stilla, våldsam, varm, iskall, pompös. Om man skulle tonsätta denna vore det för mig lite märkligt att använda sig av glad popig ”lovsångsmusik”, dansband eller techno. Ingen av dessa musikstilar anser jag vara kompatibel till skapelsens och ännu mindre till Skaparens sanna attribut. Chanting (och viss pompös klassisk musik) eller döds/svartmetall förmedlar enligt min åsikt detta tydligare. Jag tror att jag skulle kunna utveckla dessa tankar lite mer en annan gång. Men inte 15 minuter före Completoriet.

Personal pilgrimage, common goal
The personal spiritual path in the communal life of the Church

Introduction:

Willfrid Stinisen, a Swedish catholic mystic has said that:

“...the goal of the Christian life is not to find meaning, it is to find unity…”

How can we find this unity? By our own? Think about that for a moment. Can unity be individual or does it need something more to it to be true unity?

Read Scripture: 1 Corinthians 12:4-7, 14-27

This pericope is of course one of the most central teachings that we have about the Church as and its function. To get a brother perspective on this I would suggest that you read the whole chapter and even chapter 13 and 14. Now I would like to start with make an essential emphasize concerning this text. When S:t Paul begins his teaching on the Church and its function, what is his axiom? Where does he start? He starts with the Holy Trinity!! When he says in verse 4 The Spirit is the same, he of course talks about the Holy Spirit. When he says the Lord is the same in verse 5, he uses the greek word Κυριος, which is one of the most common epithets on God - The Son in the New Testament. Finally in verse 6 Paul refers to God the Father. And one can ask why is it very important for Paul (as well as it is for us) to build the theology of the Church on a Trinitarian fundament? Well simply put I would say it´s because the Church is meant to be an image of The Holy Trinity. In the Church is a number of different persons united to one, but still we keep our unique personality, our gifts and our way to relate to God.

The Body of Christ consists not only hands or the feet alone. It is not only the sight or smell. It is diversity. But is then the body of Christ or the Church a term for various autonomous parts that live their lives, each in his own way. No! The Church is certainly diversity, but it is also unity. Just as S:t Paul illustrates this in the text is all the parts of the body connected to each other and together, in all its diversity, it forms what we call the Church!

I don´t know if you recall all the different heresies about God that the early Church was struggling against. It´s quite much as a jungle of terminology all those different ism´s of heresies and things are not easier when one consider the fact that there are different epithets for each. (This is not the forum to present all those, but I will mention two groups of heresies here since they can be connected to our subject today. Modalism, sabellianism, monarchism and patripassianism is all the same or the same aspect of the same heresy. Very briefly it made such an extreme emphasize on the unity of God, that the Trinity only became a temporary thing for the work of redemption. The Father, Son and Holy Spirit was just aspects of God, not different persons. One the other hand the early apologetics of the Church dealt with arianism, trititarism and adoptionism. They were those who either denied the divinity of the Son and the Holy Spirit or claimed that it was three distinct substances or Gods.

I mention these ancient heresies here for two reasons. First I think some of them still exists, or rather they rise up again with different faces. And second, if the theology of the Holy Trinity is our absolute foundation (as the survey seem to indicate) becomes changed, it will have an direct impact of the whole Theology and certainly about the Church!! So my message is this: As the Holy Trinity, paradoxically is both Three and One, so is the Church as an image of the Holy Trinity both diversity and unity. We must not lose one of these pillars or over emphasize one of them so that the other stands in the shadow. I am not saying that an easy task. But I am saying it´s important to work for it.

One could also say that this forum is about asceticism. And because that is a pretty misunderstood term, I want to emphasize its meaning = spiritual exercise. But it is not only a spiritual exercise, but moreover about getting to know yourself and your spirituality. Is it really possible to practice in spirituality? I would say it is, but only by the grace of God, (that I hear Luther is screaming in my ear). S:t Paul teach about this:

Read Scripture: 1 Tim 4:7-8

We also need to ask if we as members of the Body of Christ connect to God in a different way from one another. Even here I think we deal with an affirmative answer. As we saw in 1 Cor 12, it is a diversity of spiritual gifts, administrations and operations in the Church and I think those are related to the personality God has given us and how that personality connects to God. This part will be more obvious when we work through the main material here very soon.

After speaking about the Holy Spirit as the gift of unity, The Orthodox theologian, Kallistos Ware writes in his book; The Holy Spirit in the personal life of the Christian:

“The Holy Spirit is a gift of diversity. At Pentecost They saw what seemed to be tongues of fire that separated and came to rest on each of them.(Acts 2:3), och satte sig på var och en av de närvarande. The Spirit of God makes us all unique; he lets us be our true selves. The Spirit is not only a force in within the Godhead, He is the third person of the One God….”

Later Ware continues: “It is through our unity in the Holy Spirit that the same Spirit creates our diversity. The more we are one, the more we can be ourselves as true images of the Triune God. By unite us, the Holy Spirit transform us from individuals into persons…. To be a person is in its essence to be in relation. The greek word for person – prosopon means face. No one can be a true person unless he turns his face towards others…“

An American theologian and pastor named Gary Thomas has applied this principle. He has written a book called Sacred Pathways. - Discover Your Soul Path to God. In this book he writes about eight different sacred pathways or spiritual paths that are very exciting. I have worked through these different pathways and tried to linked them together with biblical persons, saints and theologians in the history of Christendom and to contemporary Christians as well. The idea now is simply that I go through these spiritual pathways and then we open up the forum for reaction, conversation and questions.

1. “The Creationist (or creational) pathway”

Powerpoint picture: Me on a medieval pilgrimage in Dalsland, Sweden

People that apply to this pathway learn to love God through His awesome creation and all that He has created. The endless forest or the great Sea is the best cathedrals. People who find themselves in this sphere are longing to go far out in the wilderness, to bow down before God out in His magnificent creation. They can travel far away "only" to be able to live in or to visit the wasteland. They seem to be thankful to God for the different weather and the change of seasons. They can talk for a long time about 40 below, the northern lights and the mighty black ravens…

Biblical example: "The Psalmist" Psalm 147:7-18, King David Psalm 8

Church History examples: The Celtic tradition, Francis of Assi, Bernard of Clairvaux

Contemporary examples: Carl Boberg,

Spiritual gift related to: The gift of faith (1 Cor 12:9)

Quote: Read something from Celtic spirituality. Or "beyond the forest"

Benefits: These people see God in both small and big things. It is easy to talk to the Lord during a walk in the woods or at sea and gratitude to God for His greatness is often present. They are good stewards of the creation.

Risks: One risk with the creational pathway is that they fall into pantheism. (that is the faith that everything is God). If the creation should be a way to true spirituality, everything must be viewed with Christological eyes. Everything has its cause in Him.

It is only when we see the creation through the eyes of Christ that it becomes the miracle it is. / Luther

Advice: Enjoy the forest cathedral along with other sometimes. Pilgrimage is a shining example of an activity that includes both community prayer and exercise, all in fascination and gratitude to God for His creation.

Related books: Elizabeth Theokritoff Living in God´s Creation Orthodox
Basil the Great Hexaemeron.

2. Activists pathway.

Powerpoint picture: Checklist

If you have an activist pathway, you have a high level of energy and you have a passion to act. When you are in a group that hears a story about injustice, other people in the group shake their heads in sadness. You are vibrating for action: “Somebody’s gotta do something! I’m in. Who’s with me?” You want to sit on the board or lead the music. If the first category was a documentary about Ravens in a national Park in Northern Finland, this is rather the latest action movie with Sean Connery. The activists want to give the maximum, they love to work hard and feel closest to God as the center of the heat of battle.

Biblical example: The Apostle Peter. According to tradition, St. Mark's Gospel is linked to him. Nehemiah, Elijah and Moses are other important examples of people who were in constant activity, and worked up to breaking point.

Church History examples: Pope Gregory I (pope during the 7th century), Martin Luther, John Wesley.

Contemporary example: Bill Hybels, Billy Graham, Lewi Petrus (founder of the Pentecostal movement in Sweden).

Spiritual gift related to: The gift to serve others and even the apostolic gift (Rom 12:7, 1 Cor 12:28)

Quote: I always start the day with one hour of prayer. Except the very busy days - Then I pray for two hours. / Luther.

Benefits: These people are often good organizers and they ensure that things get done.

Risks: Unfortunately, the risk of burnout is imminent. The activist can also sometimes also have a bad impact on people that don´t find them self in this pathway, since they may feel ineffective.

Advice: Know yourself. Do not forget the grace of being just occasionally. Go for a couple of retreats each year and don´t bring any work, but rather a good friend.

Related books: Alec Mackenzie The Time Trap: The Classic Book on Time Management

3. The sacramental / the five senses pathway.

Powepoint picture: Orthodox Church

The Sacramental or traditionalists are those affected by architecture, liturgy, incense, icons, candles, holy water, music, art, poetry, taste, and so on…
These people rely on their senses to detect a true spirituality. It is about to use a incarnational theology. They let themselves be influenced by the rituals in the service, the written prayers, sacraments, the kiss of peace.

Biblical examples: Moses, Ezekiel, Ezra. Read Ex 25:19, 27:8, 35:30-35 (See also 1 Kings 8, texts from Hebrews and Rev)

Church History examples: Basil the Great, Justin Martyr, John of Damascus

Contemporary example: Alexander Schmemann, Peter Halldorf, Per Beskow

Spiritual gift related to: The gift of faith (1 Cor 12:9)

Quote: The earthly church is an image of the heavenly /Clement of Alexandria
Liturgy is the theology in function / Alexander Schmemann

Benefits: There is a desire to emphasize the holism of the Christian life. True spirituality is real concrete, it has a human face.

Risks: Risks are associated with the sacramental pathway could possibly be that one let senses or atmosphere have to much impact when it comes to discern the truth.

Advice: Even if it is difficult, yet try to show a respect also to other churches with a “lower” liturgy practice like Reformed or Baptists. Try to look beyond the external and instead discover their honest desire for obedience and imitation of the word.

Related books: Alexander Schmemann The Eucharist: Sacrament of the Kingdom , For the Life of the World: Sacraments and Orthodoxy, Vladimir Lossky, The Mystical Theology of the Eastern Church.

4. Ascetics pathway

Powerpoint picture: Russian monks

The ascetic Christians allow themselves first and foremost influenced by things that others are not looking for: Solitude, silence and simplicity. Fasting and offerings are very central. Being a follower of Christ must cost something.

Biblical example: The Prophet Daniel, John the Baptist

Church History examples: The Saint Anthony, Thomas a Kempis, Cistercian Order

Contemporary example: Monks at Mount Athos, Brothers at Östanbäck monastery, Sweden.

Spiritual gift related to: The gift of prophecy (1 Cor 12:10)

Quote: "Everything is summarized in the cross, because everything must die. There is no other way to life and to true inner peace than the Holy Cross road: To die somewhat each day ... " Thomas à Kempis

"Man does not deserve to own something that he can´t produce with his own hands"

Benefits: The ascetics put their own interests aside for God's favour. They often have a heart of compassion for people in need. In our “Shoppaholic-culture”, they truly act as an alarm clock / prophetic voice.

Risks: Legalism. If one forget the purpose of the ascetic way of life I´d say it´s directly harmful.

Advice: Matthew 6:16-18

“Moreover, when you fast, do not be like the hypocrites, with a sad countenance. For they disfigure their faces that they may appear to men to be fasting. Assuredly, I say to you, they have their reward. But you, when you fast, anoint your head and wash your face, so that you do not appear to men to be fasting, but to your Father who is in the secret place; and your Father who sees in secret will reward you openly.”

Related books: Archimandrite Sophrony (Sakharov); We Shall See Him As He Is
Thomas a Kempis; Imitation of Christ

5. Caring people / relational pathway.

Powerpoint picture: Mother Teresa

These find that they have a deep sense of God’s presence when they’re involved in significant relationships. God seems for them being very close presence when they are involved in helping others. These consider it’s kind of useless or even boring to sit down and read a theological book on the use of the greek word σημειον in the gospel of John or to go away on an individual retreat out in a hermitage in the mountains. They want to live out their faith and with and for others. Consoling others or social work are important keys to these people.

Biblical example: Mordecai, Dorcas in Acts, James. Read James 2:14-17

Church History examples: John Chrysostom, Mother Teresa, William Booth

Contemporary examples: Stanley Hauerwas, Sean Clair Borne, monastery in Minsk, Salvation Army

Spiritual gift related to: The gift of healing (1 Cor 12:9), The gift to serve others (Rom 12:7)

Quote: “It is not the lack of miracles, which has made the church to stagnate. It is because we have forsaken the angelic life of Pentekost, and reverted to private property. If we could live like the apostles lived, with all things in common, we would soon have converted the whole world – without any miracle.” "John Chrysostom

Benefits: This sacred pathway often generates credibility. People outside the Church take notice on the fact that Christians live what they preach and that they defend the weak, lonely and outcast.

Risks: A danger to these people is the temptation to think God is present only when they are serving. They can get so caught up in being God’s servant they forget they are his child first of all. They will have to stretch by learning to receive love as well as to offer it.

Advice: “Expose" yourself for reflection and even contemplation. You may not want to visit a monastery for a one month in silence and prayer, but how about three days? And you could bring along a friend as well.

Related books: Shane Claiborne; The Irresistible Revolution: Living as an Ordinary Radical. John Howard Yoder; The Politics of Jesus.

6. The enthusiastic pathway.

Powerpoint picture: Liturgical dance

This pathway is for those who meet God in joy-filled worship. If this is you, when you worship at church, you hope it will go on for hours. While the intellectual types are looking at their watches, waiting for the message to start, you’re internally shouting, “Sing it again!” You sometimes find yourself in tears, sometimes in moments of deep joy, because God seems so close.

Biblical example: Miriam, Ex 15:20-21, King David, (many of his psalms express this with songs of praise and dance before the Lord. For example, Psalm 30, 103rd

Church History examples: Evagrios of Pontus, Symeon the New Theologian

Contemporary examples: Liturgical Dance, Hillsong, Orthodox Eastern Celebration

Spiritual gift related to: The gift of speaking in different tongues (1 Cor 12:10)

Quote: “Praise him with the sound of the trumpet: praise him with the psaltery and harp. Praise Him with the timbrel and dance; Praise Him with stringed instruments and flutes!” Ps 150:3-4

“Ask the Lord first to get the gift of tears, so that burst open up your hard soul "
Evagrios of Pontus

Benefits: The entire body is activated frequently in this form of worship. Many experience this as liberating and well for both soul and body.

Risks: It can be a risk to judge people who are not as outwardly expressive as you. Not everybody dances. Some of us are Scandinavian or maybe hesychasts or even both…
They are not depressed even if they sit on their knee and whispering the Jesusprayer during praises.

Advice: Try to understand that the expressions of worship are quite different. Everyone does not like the musical style that often is used for praise music, others prefer Gregorian chanting, deathmetal or silence better.

Related books: Lynn Hayden; Dance, Dance, Dance, Deena Bess Sherman; Liturgical Dance: A practical Guide to Dancing in Worship.

7. The contemplative pathway

Powerpoint picture: Prayer rope

Meditation, contemplation, stillness, silence, mystery, Hesychasm, apofatic theology, is key phrases in this category. The deepest meaning with the Christian life is to gaze upon the Holy Trinity. Reflection comes naturally to you. You often feel like an observer in life. Contemplatives have a hard time with all stress and activites. They emphasizes being. They have also a huge need of spending time alone in prayer and meditation.

Biblical example: Mary who sat at the feet of Jesus, John the Evangelist.

Church History examples: Dionysius the Areopagite, Gregory of Palamas (Hesychasm founder), Master Eckhart, St. John of the Cross

Contemporary examples: Thomas Merton, Vladimir Lossky and Henry Nouwen

Spiritual gift related to: The gift of spiritual discernment (1 Cor 12:10)

Quote: “To consider God is achieved not by something that can be seen or heard nor be taken by usual reason activities. The Divine surpasses in nature all comprehension why it is said that Moses went into thick darkness where God had his dwelling”
/ Gregory of Nyzza

"The silence of darkness is brighter than the light" / Dionysius the Areopagite

Benefits: The contemplatives offer prayer a wide room. These people are often very spiritually aware and the gift of discernment between the spirits appears frequently.

Risks: There is a risk that your own spirituality becomes focus instead of the common spiritual life in the fellowship of the Body of Christ.

Advice: Let your priest/bishop/pastor know that you belong to this category. Make yourself available to the local Church, perhaps in a special prayer ministry or for spiritual inspiration for others, by writing poetry or devotional books, etc., your body part is very necessary!

Related books: Vladimir Lossky, The Mystical Theology of the Eastern Church.
Gregory of Nyzza; De Vita Mose, The mind of the desert fathers

8. The intellectual pathway

Powerpoint picture: S:t Thomas ab Aquinas

People in the intellectual pathway draw closer to God as they learn more about him. They let themselves be influenced by logic and apologetics, philosophy, theological arguments, etc.. These people can sit and watch the clock back and forth during praise longing for a solid exegetical homily. They love study the scripture and can spend hours in book shops.

Biblical example: King Solomon, the Apostle Paul, S:t Matthew (The letter to the Romans, Acts 17)

Church History examples: S:t Athanasios, S:t Gregory of Nyzza, S:t Augustine, Thomas ab Aquino, Philip Melanchthon, Galileo Galilei, Wolfhart Pannenberg, CS Lewis

Contemporary example: Alister McGrath, William Lane Craig, NT Wright, Anders Piltz, Lee Strobel, G K Chesterton

Spiritual gift related to: The words of wisdom & knowledge (1 Cor 12:8)

Quote: “You shall love the LORD your God with all your heart, with all your soul, and with all your mind.” Jesus in Matt 22:37

Benefits: Intellectual Christians can have a strong impact on today's enlightened society. If they use their knowledge in a respectful manner they often gain respect from others since they can argue scientifically for the faith and the historical data to prove the Bible's credibility. They can also give a wider theological knowledge for people in Church or at theological seminaries.

Risks: A risk is that some people feel excluded from the conversation because the intellectual sometimes use a vocabulary with a advanced and foreign terminology.

Advice: Use your gift by inspire others to dig deeper in the Scripture and tradition of the Church, but do so from that person's interests. Try to realize that not everyone is interested in the use of the aorist tension in the greek grammar of the NT.

Related books: S:t Athanasios; On the Incarnation,
S:t Augustine; The City of God
Thomas ab Aquinas; Summa Theologia
William Lane Craig; Reasonable Faith: Christian Truth and Apologetics,
Alister McGrath; Historical Theology: An Introduction to the History of Christian Thought
Lee Strobel; The Case for a Creator and The Case for Christ,
N T Wright; Jesus and the Victory of God, Christian Origins and the Question of God. Peter Kreeft; Handbook of Christian Apologetics: Hundreds of Answers to Crucial Questions

EPILOGUE

All the "pathways" are represented in Jesus:
Creational: Luke 12:24-28, 6:12
Activist: Mark 6:6-12, Luke 4:14
Sacramental: Matt 26:26-29, John 6:34ff
Ascetic: Matt 4:1-11, Mark 1:12-13
Relational: Luke 19:1-10, 14:15-24
Enthusiastic: John 7:37, 12:44
Contemplative: Luke 5:16, Matt 14:13
Intellectual: Luke 24:27, Matt 13:45

Questions:

1. Now, is there anyone who wants to tell which of these pathways you are most appealing to? I must not be only one category.

2. Are all of these categories clearly represented today? In this Church? How about the Churches of Canada? What would we need more of?

3. How can this diversity, also generate unity in the body of Christ?

Sources / for further reading:

Alfeyev, Bishop Hilarion (2002) The Mystery of Faith – An Introduction to the Teaching and Spirituality of the Orthodox Church. Darton Longman Todd, London

Claiborne, Shane (2003) The Irresistible Revolution: Living as an Ordinary Radical. Zondervan Publishing House, Grand Rapids.

Halldorf, Peter; (2000) 21 kyrkofäder - Historien om hur kristendomen formades. Bokförlaget Cordia, Uppsala

Lossky, Vladimir (1997) The Mystical Theology of the Eastern Church. S:t Vladimir´s Press, New York.

Schmemann, Alexander (1970) For the Life of the World: Sacraments and Orthodoxy.

Schmemann, Alexander (1988) The Eucharist: Sacrament of the Kingdom

Thomas, Gary (2002) Sacred Pathways. - Discover Your Soul Path to God. Zondervan Publishing House, Grand Rapids.

Volf, Miroslav (1998) After Our Likeness – The Church as the Image of the Trinity. W M B Eerdmans Publishing Co, Grand Rapids.

Ware, Kallistos (2000) Den Ortodoxa Kyrkan. Artos bokförlag, Skellefteå

Ware, Kallistos (1984) The Holy Spirit in the personal life of the Christian. Artos bokförlag, Skellefteå

Yoder, John Howard (1972) The Politics of Jesus.

http://www.talkjesus.com/ethics-morality/22795-christian-spiritual-pathways.html

Test: http://common.northpoint.org/sacredpathway.html

FORGIVNESS SUNDAY - Homily

2010-02-14T17:00:00.000-08:00

I dag inleds fastan. Nedan finns Söndagens predikan som jag höll tidigare idag i HOLY COVENANT CHURCH, Saskatoon, Canada. Budskapet idagens Heliga Evangelium är synnerligen utmanande, men inte desto mindre viktigt att våga närma sig.
Må Herren vara med oss alla!!

Love your enemy
(Luke 6:27-38, 1 Cor 15:45-49 1 Sam 26:2, 6-16, 21-25)

Introduction:

A Christian is the most free lord of all, and subject to no one,
a Christian is the most dutiful servant of all, and subject to every one.Luther

Is the Christian faith characterized by short-running or long term- thinking? Let us have that question in mind as we face this homily.

The Christian psychologist Larry Crabb speaks about the following scenario in one of his books:

One man began the therapy sessions with a desperate desire:
- I want to feel better quickly!
I waited a moment before I answered:
- Then I suggest you buy a couple of boxes good wine, provides you with some light-footed beauties and travel to Bahamas for a month. This time it was his turn to catch his breath. Slightly surprised, he looked at me and asked: - Are you a Christian?
- Why? Your advice does not seem very biblical.
- Well it's the only advice I can give you for your wishes. If you want to feel good immediately and get rid of all your unpleasant feelings it is difficult to recommend you to follow Christ. Short-term things as alcohol, immoral acts and holidays is better. It gives you a fast and pleasant experience. But the joy will not last long.

Context:
There are at least one similarity between Jesus' teaching in Luke 6 and my sermon today. Both are given on a plain area. Jesus' teaching on the same theme in Matthew was carried out on the mountain – (that is, Sermon on the Mount,) but here he is at a flat field. Even if it’s not mention whatever you there could see your dog runaway for six days…

To understand the greatness of Jesus' teaching here it is fundamental not only note what He says, but how He says it.

Jesus teaches not only about the law. He showing its true meaning. Jesus' characteristic formulation Ἀλλὰ ὑμῖν λέγω + “But I say to you..” is showing His authority. If a prophet would declare the Lord's will he would say “thus says the Lord,” and then bring forth a message. Jesus not only speaks on God's behalf (as we said a couple of weeks ago that a prophet does) He speaks as God Himself.

Text:

> Forgive - reject revenge
My first point today is called Forgive - reject revenge..

The woe-cries which is previous to today´s text was directed to the rich and self-righteous. But in our text Jesus is turning to his followers again. To those who suffer and are meek for the Lord's sake.

The message that follows is one of the most radical ever has been proclaimed. Believe me. The Theologians have reflected on the message a lot and especially the words about to love your enemies. How should that be applied?

Some scholars claims that those words does not apply in this world but in the heavenly, because they are impossible to live up to. But that creates problems if reading the entire text, since it deals with God's judgment on how people have treated their fellow human beings in this life. Others suggested that this radical imitation of Christ only was to those who were called to perfection - that is, those who lived a monastic life. But isn’t the heart of the monastic life – discipleship - for all Christians?

St. Augustin said that Jesus' teaching here was for all Christians, but only on a personal level. When threats and persecution was directed against me as a person I shall turn the other cheek and pray for my enemy, but when the violence hit a third innocent part, we can use violence if necessary. From that grew the doctrine of just war. I realize that many Christians have often been faced with difficult choices. But I'm still not sure whether war can ever be right. This is not least because of how the early Church interpreted those words.

During its first 300 years the church was strictly pacifistic. One of the earliest Christian writings outside the NT – the First letter of Clemens (about 96) contains prayers for the political forces - although they at that time were direct enemies of the Church and executed Christians because of their faith.

Luther spoke about this message as impossible to live up to. But he meant that our inability to be perfect before God forces us to Christ. We are sinners who by grace, can participate in His righteousness. I think that aspect of the text is an important starting point. As long it´s not used as an excuse to not do good works.

Jesus' words should, in short, be applied literally, but without losing the underlying sentence. To love your enemies and turn the other cheek tells us that we are called to live with a forgiving attitude, but not only against those who ask for forgiveness, but also against those who have not yet done so.

The text of the OT today illustrates this in a clear manner. The background is the huge rivalry that King Saul felt against David. The people loved David, they said: Saul has struck a thousand, David struck ten thousand. Due to this David had to flee for his life away from Saul into the wilderness. Then we heard how David by the Lord's miracle could come close to Saul, but that he refrained from carrying out revenge. And this leads Saul to repent and bless David.

That is a fundamental essence of Jesus' message in today's Holy Gospel - to practice undeserved forgiveness and leave the vengeance to God.

DENY yourself - become yourself
This brings us into the next paragraph. Deny yourself - become yourself. Jakob's definition of Jesus' message of the Beatitudes last week was: Deny yourself for the benefits of others. I think this captures something very central in today's text. To pray for ones enemies, turning the other cheek, and to give of what you own is to is to deny yourself, but not as a purpose of its own but as an act of love for other people.

There are three different words in the Greek for love: φιλεω, εροσω andαγαπαω When Jesus speaks of loving our enemies in our text it is interestingto note that the strong and self denial word for love - αγαπαω is used. αγαπαω is a denial of the self and the own benefits - it is a love that springs from God's source.

Jesus wants to challenge our attitude of giving and caring for other people.
This is why Jesus often rejected the Pharisees. Not because they kept the law. The problem is the attitude to the observance of the law. For the Pharisees this had been as a checklist, rather than a sacrificial act of love. That could be even directly harmful.

Let me illustrate: If you're driving a car on the highway and are about to change lane the traffic law tells you to blink before you turn over. Let's say you do, but crash with the car to the left of you because you didn’t pay attention to it. How would it be if you told the police afterwards: I did nothing wrong, I blinked just as you should. Then of course you missed the meaning of the law - to protect yourself and your fellow road-users.

So what then was the real intention of the law according to the Lord:

Jesus answer that Himself saying: It is to love God and your neighbor as yourself ... ... ...

Putting others before yourself is to deny yourself, or rather, to deny your selfishness. We are not created for selfishness. We are created for relationship and the sharing of Gods love - as an image of the Trinitarian love; an eternal and sacrificial outgiving communion between the Father and the Son and the Holy Spirit. Therefore, we – become our true self, if we deny ourselves for the benefits of others.

The Lord's commands - the morals of Heart
My third point today acts as a lens in which we should read the others.

I think that its overall is a very common misunderstanding when it comes to the discussion to be a Christian and do good deeds ... How often have we not heard people saying that Christianity is just about rules. And maybe we are thinking primarily on Jesus' command here as something we should keep so that we will be saved? Such a negative "I shall or must -effect" can be turned into a positive "I want to effect." Why?

Because Jesus not only proclaimed the kingdom of God. He came with the kingdom of God. Through baptism and faith we enter into the kingdom of God. If you hold on to that approach things becomes very different. The radical ethics of Jesus is then not a negative inconvenient preparation for what is to come, but rather a joyful participation in what already is…

Lent is now upon us and we can ask ourselves, why do we fast, anyway? Is it not just another legalistic commandment? Do we do this to become holy before God or because God has made us holy through Christ? That’s a huge difference! Some theologians have distinguished morality and good deeds from grace, that’s not my point. But I am convinced that we need to start with the grace. Participation in the kingdom of God, in communion with the Holy Trinity brings forth a morality that springs from our hearts. We love because He first loved us ....

Lent is a tremendous contrast to the very core of the western mindset. Postmodernism focus on the individual's best here and now. Everything we do must be wonderfully satisfying, entertaining and fun. In Lent take a step back, relinquish our right to have everything that we can get right now. That’s not anything we do to earn God’s grace, but as an ascetic responds in thankfulness to God.

Challenge:
To sum up I would like to offer us three major challenges from these three points for Lent:

1. Step into mantle of reconciliation. Surrender to God and ask Him to forgive those who have hurt you. Leave your “right” for vengeance, your “right” for possesses and your “right” to judge to the God who himself left all His glory, was condemned, punished, and even killed for the life of the world.

2. Love other people with an outgiving love that does not expect to be rewarded. Renounce your selfishness by giving of yourself to your neighbour.

3. Do not forget that all Christian acts stems from what is already been done for us. We do not make good because we have to, but because God has turned our heart and will.

So let us all with God's help, support each other in a special way during lent. Let us look beyond the short-running and have our eyes fixed on Jesus Christ….

To the greater glory of God ...

+ In the name of the Father and the Son and the Holy Spirit,
Amen.

DEN HELIGA NATTVARDEN

2010-02-06T11:39:00.000-08:00

Var Hälsade!!

I början av denna veckan skrev jag några korta tankar om den Heliga Nattvarden och dess tolkningar i olika traditioner, utifrån en bok jag just hade läst. Nedan följer denna redogörelse. Till mitt stora förtret (jag har väldigt svårt för när datorer gör myteri) vill inte fotnoterna följa med denna gång är jag kopierar arbetet fr word. Jag har därför lagt in dem manuellt längst ned, men de är inte numrerade i dokumentet. Då de trots allt står i rätt följd kan man nog lista ut var de ska vara. Hur som helst så är det viktigt att ni läser noterna när ni läser inlägget, för att få lite mer förklaringar angående vissa aspekter. Kommentarer/tankar är som vanligt välkomna! OCH om någon vet ur man gör med noterna så hjälp mig gärna med det..

-----------------------------------------------------

1. Den Heliga Nattvarden
1.1 Inledning

”Medan de åt tog Jesus ett bröd, och efter att ha läst tackbönen bröt han det, gav åt sina lärjungar och sade: ”Tag och ät, detta är min kropp.” Och han tog en bägare, och efter att ha tackat Gud gav han den åt dem och sade: ”Drick av den alla. Detta är mitt blod, förbundsblodet som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse….”

Synnerligen sällsynt är uppfattningen att ovannämnda måltid, må vara om den kallas Herrens Heliga Nattvard, Eukaristi eller Mässa, inte är av stor betydelse för Kyrkan och dess liv. Måltiden är instiftad av Herren Jesus själv och den kristne får av nåd deltaga i detta högtidsfirande. Någonstans där upphör koherensen bland teologer och kyrkliga traditioner. Det kräver inga nämnvärda djupdykningar i kristen dogmhistorik för att upptäcka att Nattvarden – som enligt undertecknad bör ses som ett axiom för de troendes enhet med Gud och varandra, tragiskt nog har vållat prekära dispyter och kyrkosplittringar. Jag kan inte säga att jag attraheras av påståendet, men jag tror vi står inför ett vägval. Antingen kan vi uppträda som om det regnar och låsas att allt är väl eller också kan vi erkänna att det inom Kyrkan föreligger essentiellt differenta interpretationer om vad Nattvarden innebär och hur den dess praxis bör se ut. Behöver jag säga att det första alternativet är dömt att misslyckas? Hur kan vi be om och sträva efter enhet i Kristi kropp om inte ens tillkännager våra olikheter? Att tillkännage och förstå varandras initiallägen i en viss teologisk dogm är just vad vi behöver göra om vi väljer det andra alternativet. Där och endast där, kan en fruktbar dialog ha sin utgångspunkt. Jag har med intresse precis läst en bok som tar dessa premisser på allvar. Den ingår i Zondervans dogmatiska counterponits serie och bär titeln: Understanding Four Veiws on the Lord´s Supper. I boken presenteras fyra tolkningar av Nattvarden av en teolog ifrån respektive tradition. De utvalda teologerna är: Russel D Moore, John I Hesslink, David P Scaer och Thomas A Baima. Redaktörer för boken är Paul E Engle och John H Armstrong. Då jag personligen hyser ett djupt intresse för historisk systematisk teologi, har jag flera gånger uppmärksammat hur likartade dialoger genom Kyrkans historia har öppnat upp för viktiga gemensamma ställningstaganden eller åtminstone förvärvat en ingående förståelse för varandras olikheter och strävan efter en autentisk teologi.

2. Analys
2.1 Baptistisk tolkning (Zwingliansk memorialism) - Russell D Moore

Bokens första essä är skriven av den baptistiske teologen Russell D Moore. Han står för vad man brukar kalla för den zwinglianska tolkningen av Nattvarden. Huldreich Zwingli gick betydligt längre i sitt avståndstagande till katolikernas syn på Nattvarden än vad både Luther och Calvin hade gjort och menade att Kristus inte alls var närvarande i Nattvardselementen (brödet och vinet). Han ville i stället lyfta fram Kristi närvaro i de troende som samlades och deltog i kommunionen. Moore betonar dock initialt att denna uppfattning inte är att betrakta som att brödet och vinet endast är symboler, utan snarare tecken. Det handlar om historiska verkligheter som levandegörs. Han talar också om Nattvarden som en proklamation av Guds ingripande för Sitt folk. Här knyter Moore tydligt an till berättelserna i Exodus och den första påsken i samband med Israels befrielse ut ur Egypten. Denna händelse skulle folket helga och fira som åminnelse, som ett tecken som både pekade tillbaka i tiden till befrielsen ur slaveriet, men också framåt till löfteslandet som flödar av mjölk och honung. Parallellerna till Herrens måltid är naturligtvis inga tillfälligheter och Moore menar därmed att proklamationen av Guds ingripande och trofasthet gentemot förbundet på Mose tid, både upprepas och når sin fullbordan i Kristi verk. Nattvarden är en förbundsmåltid och elementen är det nya förbundets tecken som i likhet med regnbågen i det Noaiska förbundet eller omskärelsen i det Abrahamitiska var tecken som proklamerade en större verklighet.

”The bread and the cup are signs of remembrance of the atonement… in the Supper we commune with one another and with Christ…”

Moore anför vidare att Kristus inte bara är närvarande när vi firar Nattvarden, utan alltid när Kyrkan är samlade i Hans namn. Som kristna har vi delaktighet i Kristi kropp, men inte i Hans fysiska kropp, utan i Hans mystiska Kropp på Jorden som är Kyrkan. Att synda mot Kristi kropp som Paulus varnar för i första Korinthierbrevet handlar enligt Moore därför om den splittring av församlingen och missbruk av Guds gåvor som Aposteln talat om i den närliggande kontexten, inte om metafysiska realiteter inom elementen i sig själva.

2.2 Reformert tolkning (Andlig närvaro) - John I Hesselink
John I Hesselink skriver i sin kommentar till Moores essä att kopplingarna till GT:s förbund och Nattvarden som ett tecken är i harmoni med hur hans egen tradition skulle beskriva detta omtvistade fenomen. Men frågan vad som sker i Herrens måltid anser han inte riktigt vara besvarad. Kristus är förvisso alltid närvarande med Sitt folk, men i sakramenten möter Han oss på ett unikt sätt. Calvin talade om sakramenten som givna av Gud för att uppväcka vår tro och få den att växa, men han tillade att det måste ske genom Andens verk. Anden föder vår tro på sakramentets djupare innebörd. Det handlar därför inte om orden som uttalas över elementen, utan om den troendes hjärta. Om detta sade Calvin:

”Den som åtskiljer tron från sakramenten gör det samma som om man skulle avlägsna själen ifrån kroppen.”

Calvin menade att Kristus var verkligt närvarande i elementen, men genom en andlig närvaro. Med hänvisning till detta kan man se flera likheter mellan Luther och Calvin än mellan Zwingli och Calvin. Inom den kalvinistiska interpretationen av Nattvarden talar man om denna som en själens föda i vilken brödet och vinet fungerar som instrument för att Kristus genom Anden uppfyller den troende med Sin kropp. Genomgående affirmeras den pnevmatologiska aspekten av Nattvarden hos Hesselink. Genom Andens verk kommer Kristus oss helt nära. Det är också här den viktigaste differensen till den Lutherska tolkningen föreligger.

Calvin betonade att Kristus ingalunda kan vara fysiskt närvarande i Nattvardselementen, eftersom Kristus, efter Sin himmelsfärd kroppsligen sitter på Faderns högra sida i Himmelen. Men hur kan då Kristus även för Calvin vara ”verkligt” närvarande i elementen? Här betonas Andens roll på ett explicit sätt. Han är den som överbryggar klyftan mellan Himmel och Jord och gör Kristus andligt närvande i Nattvarden. Detta kopplar Calvin samman med Romarbrevets åttonde kapitel där vi läser: ”Ni däremot lever inte efter köttet utan efter Anden, eftersom Kristi Ande bor i er. Den som inte har Kristi Ande tillhör inte Honom.” Det är med hjälp av Anden som de kristna lyfts upp till Kristus i firandet av Eukaristin. Man kan därtill inte tala om reformert sakramentslära utan att nämna betoningen på mysteriet. Vårt sinne kan inte och våra ord kan ännu mindre på ett rationellt sätt förklara hela innebörden av Nattvarden.

2.3 Luthersk tolkning (Realpresens) - David P Scaer
David P Scaer som står i den Lutherska skolan polemiserar Hesselinks påstående om att Calvin och Luther stod varandra nära i synen på Nattvarden. Redan 1549 erkände nämligen kalvinister och zwinglianer varandras uppfattning. Vilket ska sättas i perspektiv med att Luther vägrade ha Nattvardsgemenskap med Zwingli. Visserligen använder sig både Lutheraner och kalvinister av termen realpresens, men Scaer anför att innebörden i denna term är långt ifrån den samma inom de bägge traditionerna. Lutheraner tror på en verklig närvaro i det att den troende får del av Kristi fysiska och gudomliga natur i sin kropp och själ, emedan kalvinisterna tycks mena att Kristi närvaro är av andlig art och ”endast” blir en själens föda. Scaer ogillar det för Lutherdomen ofta brukade epitetet konsubstantiation eftersom denna inte speglar den magisterala Lutherdomens uppfattning. Enligt Scaer bör man hellre, i anslutning till Confessio Augustana tala om realpresens:

”Om Herrens Nattvard lära de, att Kristi lekamen och blod i nattvarden äro verkligen tillstädes och utdelas åt dem, som undfå sakramentet. De ogilla dem, som lära annorlunda.”

För att verkligen understryka detta skriver Scaer att den som deltar i Eukaristin får del samma kropp som föddes till Jorden av Jungfru Maria. Denna konkreta syn har sin förklaring i den höga sakramentsteologin inom Lutherdomen. Sakramenten är ingen nytestamentlig innovation, utan snarare det gängse bibliska sättet genom vilket Gud kommer till Sitt folk. Scaer refererar till den omtvistade perikopen i 1 Kor där det heter:

”…bröder: våra fäder hade alla molnet över sig och gick alla genom havet. Alla blev de döpta i molnet och i havet till gemenskap med Mose. Alla åt de samma andliga mat, och alla drack de samma andliga dryck, de drack ur en andlig klippa som följde dem, och den klippan var Kristus.

Denna text läses Kristologiskt (hur man nu kan läsa den på annat sätt) och visar därför på en tydlig sakramental närvaro i förbunden på GT´s tid. I sakramenten, som naturligtvis explicit utgår ifrån Inkarnationen, blir Skaparen till ett med Sin skapelse genom att anta dess form. Gud är närvarande i allting, men för frälsningen är Han närvarande i vissa ting. En annan aspekt som Scaer tar fram som en skillnad mellan den reformera och den lutherska uppfattningen är Luthers betoning på Kristi ord som instiftande. Det kommer inte an på om man tror att Han är där eller inte, men den som dricker i otro möter Herren som domare och inte som frälsare.

Det kan tyckas att den Lutherska uppfattningen är identisk med den Katolska synen på Nattvarden, men Scaer visar på flera essentiella variabler gentemot Rom. Det mesta är kopplat till mässoffertanken, som enligt Luther var en stor hädelse om man med denna åsyftade att Kristi offer upprepades vid varje mässa. Denna tolkning, menar Scaer är mycket svår att harmonisera med Skriftens klara ord om att Kristus offrades en gång för hela mänskligheten. Vidare fördömer den Augsburgska trosbekännelsen privata mässor och bruket att låta folket endast ta del av brödet vid mässan.

2.4 Romersk katolsk tolkning (Transubstantiation) – Thomas A Baima
Den katolske teologen Thomas A Baima har genomgående en god ton gentemot de andra författarna och han visar på att den katolska synen på Nattvarden har många likheter med de andra och välkomnar vissa betoningar som han anser saknas i sin egen tradition. Men han bemöter också kritik. Bland annat kritiseras Scaer eftersom han i sin tur ifrågasatte aristotelisk terminologi för att på ett filosofiskt plan försöka beskriva hur Nattvardselementen förvandlas. Enligt Baima gör Lutheranerna samma sak, även om de lånar sitt filosofiska system ifrån William Ockham.

Baima tar i sin essä två synnerligen centrala utgångspunkter: Treenigheten och Inkarnationen. Nattvarden som även kallas kommunion har sitt absoluta axiom i Gud som själv är kommunion (gemenskap) den eviga kommunionen mellan Fadern och Sonen och Den Helige Anden. Kristen existentialism är därför inte att finna mening, utan att finna enhet/förening, med denne Gud som själv är enhet och förening. Kristi Inkarnation är sedan ramverket för det sakramentala livet i Gud. Han är Gåvan som ges i gåvorna (sakramenten). I sakramenten förenas Gudomligt och mänskligt, precis som Kristus är både Gud och människa. Sakramenten förmedlar därför liv och nåd för den kristne som i liturgin och firandet av Eukaristin inte endast minns och proklamerar Kristi verk, utan tar aktivt del i det. Baima förklarar att vid konsekrationen är dock inte endast Kristi kropp närvarande, utan även Hans offer. Även om Baima inte tydligt nämner mässoffret i klassiska katolska termer som ett upprepande av Kristi offer finns den underliggande tanken med i hans resonemang. När Baima kommer fram till definitionen av RKK:s syn på realpresens pekar han på det faktum att systematiskt dogmatiska utläggningar i Kyrkans hägn ofta har sin grund i att man besvarar en villfarelse som florerade, utifrån detta citeras ett dekret från konciliet i Trent:

”If anyone denies that in the sacrament of the most Holy Eucharist the body and blood, together with the soul and divinity of our Lord Jesus Christ and therefore the hole Christ are truly, really and substantially contained, but says that He is in it only as a sign or figure or by His power, let him be anathema…”

Härvid tillkännager Baima den explicit katolska tolkningen av Nattvardselementen – Transubstantiation, som går ut på att elementens form består, medan dess verklighet förvandlas, inte ens en empirisk undersökning av de konsekrerade elementen skulle resultera i något annat än att brödet och vinet är just bröd och vin till sina yttre gestalter, men icke desto mindre är den inre verkligheten Kristi kropp och blod. Genom vad man kallar för adduction är Kristus lika närvarande i Himmelen som i Eukaristin var den än firas, Hans närvaro är inte begränsad till en plats. Baima avslutar med att skriva om Nattvardens praxis, där man kan se en koherens mellan de olika författarna. Alla tycks intressant nog, vara överens om att Eukaristin helst borde firas varje Söndag (eftersom detta var urkyrkans bruk ) men Baima tillägger dock att en överlåten katolik går dagligen i mässan.

3. Slutsats
Boken Understanding Four Veiws on the Lord´s Supper är som nämndes i inledningen ett gott hjälpmedel för den som på ett sammanfattande och relativt enkelt sätt vill förstå mer om hur vissa traditioner tolkar läran om den Heliga Nattvarden. Det finns vissa aspekter av denna lära som omfattas av samtliga traditioner och boken har visat att flera infallsvinklar hos de olika författarna har välkomnats hos de andra teologerna. Ett exempel är Baptisten Moores förbundsteologiska approach, en annan är den reformerta betoningen av Andens roll, eller det Trinitariska och Inkarnatoriska ramverket som katoliker och Lutheraner betonar i sin sakramentslära. Differenserna är å andra sidan explicita och den mest polemiska hållningen mot de andra framförs av Scaer. Huruvida detta är ett personligt drag eller rent dogmatiskt är svårare att säga. Jag vill dock tillstå att Baima (RKK) och Scaer (Lutherdomen) står nära varandra, speciellt om man bortser ifrån mässoffret. Står då Moore (Baptismen) och Hesselink (Reform) lika nära varandra? Kanske inte riktigt, eftersom den reformerta traditionen tydligt talar om en verklig närvaro inom elementen. På så vis är den Zwinglianska uppfattningen en udda fågel. Å andra sidan kan man ställa samtliga protestantiska representanter mot Baimas katolska läror om mässoffret, utdelandet av endast bröd och privata mässor. Ser man i stället till devisen om en mystisk förvandling och närvaro i elementen torde den Lutherska och Reformerta linje hysa vissa likheter. Det sistnämnda hade varit än mer sant om den Ortodoxa synen hade funnits representerad.

3.1 Eget ställningstagande
3.1.1 Zwingliansk memorialism
Moore är en god Bibelteolog och jag har stor respekt för hans betoning av Nattvarden som ett tecken med rötter i GT och krona i det himmelska riket. Om man ska förlänga en sådan liknelse undrar jag vad som händer med stammen? Om Nattvarden är så central att GT innehåller flera historiska typologier för den och att Uppenbarelseboken talar om dess fullbordan, varför då begränsa dess innebörd här och nu som ”endast” ett tecken. En sakramental approach förenar Gudomligt och mänskligt och springer därmed fram ur frälsningens förutsättning: Inkarnationen.

Moore tar avstånd ifrån realpresens bland annat med hänvisning till tolkningen av att synda mot Herrens kropp och blod har att göra med Kyrkan som Kristi kropp och inte elementen vid måltiden. Hermeneutiken är logisk, men fallerar då man betänker att man inte kan synda mot någon annan än Gud själv. Att Paulus i denna vers nämner både kropp och blod tycks också understryka ett sådant postulat, då det annars är kroppen ensam som används om Kyrkan.
Min tredje och sista invändning mot en Zwingliansk Nattvardssyn är en i det närmaste enhetlig kyrkohistorisk konsensus, som fram till mitten av 1500-talet lärde realpresens.

3.1.2 Reformert, Andlig närvaro
Jag kan inte nog uttrycka min uppskattning av Hesselink´s eller rättare sagt Calvins betoning på Den Helige Andes roll i Nattvarden. Det är en betoning som ligger mycket nära den Ortodoxa uppfattning som jag själv står för. Det samma gäller naturligtvis Nattvardens mystiska realitet, som ingalunda helt kan uppfattas av människan. Dessa två premisser har gett upphov till fruktbara dialoger mellan det reformerta och Ortodoxa lägret, ett faktum som inte är helt svårt att förstå eftersom Östkyrkan sällan explicit har definierat Nattvarden lika ingående som i Väst.

Jag har dock en allvarlig invändning mot Calvins lära om Nattvarden, nämligen att Kristus endast är närvarande på ett andligt sätt i Nattvarden och att denna därmed endast är föda vår själ och inte för vår kropp. Som vi har sett skrev Hesselink om att Anden gör Kristus ”verkligt” närvarande i elementen, men om Kristus inte är fysiskt närvarande innebär det i så fall att endast Hans gudomliga sida är närvarande i Nattvarden. Den kalvinistiska läran formar därmed i detta fall en Nestoriansk Kristologi, en lära som enhetligt fördömdes av den tidiga Kyrkan. Kristi mänskliga och Hans Gudomliga natur får inte och kan inte särskiljas. Orsaken till denna hållning hos de reformerta har sin grund i att Kristus sitter på Guds högra sida och därmed inte kan vara närvarande i Nattvarden också. Är då inte Kristus allestädes närvarande? Och än mer, handlar inte formuleringen sittande på Guds högra sida snarare om potentat än om fysisk position? I dess kontext är det ett sätt att säga att Kristus är jämlik med Gud själv.

3.1.3 Katolsk transubstantiationslära
Då jag själv står för den patristiska läran om Nattvarden, är det föga förvånande att jag finner stora likheter mellan utgångspunkterna i min egen uppfattning och RKK:s. Det Trinitariska och Inkarnatoriska ramverket som ett omistligt axiom för sakramentsteologin ser jag som varande av stort värde. Dock anser jag realpresens vara en teologiskt mer passande ”beskrivning” av Nattvardens element än transubstantiation, då det senare på ett alltför invecklat sätt försöker beskriva sådant som inte går att beklä med ord. Med Gregorios av Nyzzas ord ”Var och en som försöker beskriva det outsägliga ljuset är i sanning en lögnare – inte därför att han hatar sanningen, utan pågrund av det otillräckliga i hans beskrivning…” Jag delar vidare till fullo Scaers kritik mot mässoffertanken, (om man med detta anför att Kristi offer upprepas i den Heliga Eukaristin) Augustanas fördömande av privatmässor och utdelandet av Nattvarden endast i form av brödet. Detta skall sättas i kontrast med Jesu ord: ”Och han tog en bägare, och efter att ha tackat Gud gav han den åt dem och sade: ”Drick av den alla…”

3.1.4 Luthersk (och Ortodox) Realpresens
Med tanke på ovannämnda kommentarer till de övriga teologiska hållningarna liknar min förståelse av Nattvarden mest Scaers Lutherska. Skälen till detta är många. Luther gjorde å ena sidan upp med RKK:s tillägg till mässan, utan att å andra sidan ta bort essentiella sanningar i den samma som jag menar att Calvin och i synnerhet Zwingli gjorde.

För det första är Eukaristin ett tacksägelsesakrament där gudomligt och mänskligt möts och förenas. Den är ett möte med Hela Treenigheten som blir möjligt tack vare Guds människoblivande. Hela Kristus möter oss i Nattvarden. Hans närvaro är inte bara för vår själ, utan också för vår kropp. Med andra ord blir elementen förvandlade för att vi ska kunna bli förvandlade. Precis som att ”…Gud (i Inkarnationen) blev människa för att människan ska kunna bli gudomliggjord…” Jag tror att realpresens är det närmaste vi kan komma i vår beskrivning. Precis som Kristus är både Gud och människa är Nattvardselementen både bröd och kropp / vin och blod. Brödet är inte ett skenbröd, men det är samtidigt så mycket mer än bröd. Exakt hur detta går till är varken möjligt eller ens relevant att veta. Varje försök till formulering slinker ur teologernas fångstnät som en vig katt, för att låna en träffande bild av en okänd kyrkofader. Vidare kan man precis som Scaer fråga sig varför S:t Paulus varnar oss för att synda mot Herrens kropp och blod om det bara var symboler för Kristi närvaro? Är det möjligt att synda mot en symbol? Jag delar också som sagt Luthers explicita förkastande av mässoffret (upprepandet av Kristi död). Här vill jag låna ett citat av Scaer som är mycket träffande:

“Sacrament and Sacrifice are two different sides of one reality. Christ´s death is a onetime historical moment, but this sacrifice or atonement for sin is an eternal reality before God, which determines how He deals with the world. The one sacrifice for sin corresponds to only one Eucharist, which manifests itself wherever Christians celebrate it. No one but God can offer up Christ as a sacrifice and Christ alone distributes his sacrifice as sacrament to His people…”

Denna uppfattning delas också med Ortodoxin, där man inte talar om en upprepning utan en delaktighet i Kristi offer, eftersom evigheten under liturgin skär in i tiden. Jorden höjer sig och himmelen sänker sig. Någon undrar nu vad som är den verkliga skillnaden mellan Ortodox Nattvardslära och (magisteral) Luthersk. Då jag under flera månaders tid har arbetat intensivt med den första verkliga teologiska dialogen mellan Lutheraner och Ortodoxa, vill jag hävda att det inte finns någon skillnad. Och redan Luther själv refererade i sin polemik mot RKK, till grekerna i Östkyrkan som ”de mest sanna efterföljarna av evangeliet i världen..” då det handlade om läran om den heliga Nattvarden.

SLUTNOTER:

1) Matt 26:26-28, Bibel 2000
2) Jmf t ex Jesu egna ord i Joh 17:11. Paulus uppmanar vidare till detta i Ef 4:3-6
3) Dessa fyra tolkningar är Zwinglian memorialism (Moore), Reformed Spiritual Presens (Hesselink), Lutheran Real Presens (Scaer) och Catholic Transubstantiation (Baima).
4) Grenz (2000) sid 534
5) Moore (2007) sid 30
6) Se Ex 12:1ff
7) När judarna firar påsk ställer de fram ett sederfat, som innehåller lamm, ägg, bittra örter mm. Detta är hämtat ifrån Exodusberättelsen. Man upprepar händelsen under den första påsken. Det var en sådan måltid som Jesus firade med Sina lärjungar under påsken när Han instiftade Nattvarden.
8) Moore (2007) sid 34-35
9) Moore (2007) sid 38
10) Jmf 1 Kor 10:17
11) Moore (2007) sid 39-40
12) Moore (2007) sid 39
13) Hesselink (2007) sid 45
14) Hesselink (2007) sid 61
15) Hoc Est Corpus – den latinska inlednings orden av instiftelsen, Detta är min kropp, knyts i RKK till det ögonblick då brödet förvandlas till Kristi verkliga kropp. Från denna fras härstammar Hokus Pokus.
16) Torrance (1958) sid 174
17) Hesselink (2007) sid 62
18) Hesselink (2007) sid 63-64
19) Hesselink (2007) sid 64-65
20) Rom 8:9, Svenska Folkbibeln
21) Som en reaktion mot RKK:s betoning av prästens roll i ”neddragandet” av Kristus i sakramentet betonas i reformert tradition hellre de troendes upplyftande. Se 22) Hesselink (2007) sid 66
23) Hesselink (2007) sid 66
24) Scaer refererar också till det faktum att Luther lär ha böjt sig ned och slickat upp spillt vin vid ett Nattvardsfirande och hans exkommunicerade av en tysk präst som placerade konsekrerade oblat bland de icke konsekrerade, något som Calvin troligen aldrig skulle ha gjort. Scaer (2007) sid 75
25) Scaer (2007) sid 99
26) Scaer (2007) sid 75. Luther var mycket noga med att tolka innebörden av Jesu ord ”detta är min kropp… detta är mitt blod…” på ett bokstavligt sätt. Det är intressant att notera den påstådda polemiken i denna fras av olika reformatorer sätts in på olika ställen. Calvin lärde att min kropp skulle uppfattas symbolsikt så att närvaron kunde kopplas till en andlig närvaro, Karlstadt försökte med detta, för att Kristus med touto (detta) inte menade brödet som räcktes fram utan egen sin kropp. Zwingli tolkade är på ett symboliskt sätt och uteslöt därmed helt och hållet en sakramental närvaro i elementen. Därmed menar Lutheranerna vara konsekventa och tolkar hela frasen på ett bokstavligt sätt. Se Pieper (1985) sid 587ff
27) Konsubstantiation betyder lexikalt ”en substans vid sidan av en annan.” Eftersom den kan tolkas som att Kristus inte är verkligt närvarande i elementen, utan att det föreligger en distinktion mellan Kristi närvaro och elementen. Scaer (2007) sid 87
28) Ur den Augsburgska Trosbekännelsen artikel 10, Om Nattvarden. Hämtat från: http://www.logosmappen.net/beskrifter/ca
29) Scaer (2007) sid 87
30) 1 Kor 4:1-4, Bibel 2000
31) Scaer (2007) sid 92-93
32) Scaer (2007) sid 94ff
33) Scaer (2007) 144-145
34) Jmf Heb 8-9
35) Se den Augsburgska Trosbekännelsen artikel 24 (tilläggsparagraf III), Om Mässan
”Vid Herrens nattvard får lekmännen sakramentet under båda gestalterna, emedan detta bruk stöder sig på Herrens befallning Matt. 26:27: Drick härav alla. Där föreskriver Kristus med klara ord om kalken, att alla skall dricka av den. Ock för att ingen skall kunna göra undanflykter och påstå att ordet gäller endast prästerna, anför Paulus för korintierna ett exempel, av vilket det framgår att hela församlingen tagit emot sakramentet under båda gestalterna. 1 Kor. 11:20. Och detta bruk fortlevde länge i kyrkan… Hieronymus, säger: Prästerna förvalta eukaristien och utdelar Kristi blod åt folket…” Ur den Augsburgska Trosbekännelsen artikel 22 (tilläggsparagraf I), Om nattvarden under båda gestalterna. Hämtat från: http://www.luk.se/augustana.htm
36) T ex den starka pnevmatologiska aspekten inom reformert uppfattning. Se Baima (2007) sid 79
37) Jmf Scaer (2007) sid 92
38) Baima (2007) sid 111
39) Baima (2007) 120-121. Därför inleds Katolska (och Ortodoxa) Gudtjänster i allmänhet och mässor i synnerhet med orden: ”I Faderns och Sonens och Den Helige Andens Namn…”
40) Baima (2007) sid 122
41) Se t ex RKK:s katekes, artikel 1323
42) Nuener (2000) sid 621
43) Baima (2007) sid 129
44) Apg 2:42, 20:7, Justinius Martyrens första apologi, kapitel 67. Se Bercot (1998) sid 404, Jmf också Didaché och Ignatiusbreven
45) Baima (2007) sid 131
46) Se t ex Gen 14:18-20, Ex 12:1ff
47) 1 Kor 11:27
48) Jmf Ps 51:6
49) Nestorius läror fördömdes vid det tredje ekumeniska Konciliet, Efesos 431.
50) Lossky (1997) sid 224
51) Matt 26:27
52) Jmf t ex Lossky (1997) sid 123-124
53) Scaer (2007) sid 145
54) Jmf t ex Ware (2000) sid 291
55) Det vill säga korresponsdansen mellan Tübingenteologerna (Jakob Andreae, Martin Crusius m fl) och Patriark Jeremias II Tranos under perioden 1573-1581
56) Luther (1958) sid 59

4. Källor
4.1 Litteratur:

Armstrong, John H (Red), Engle Paul E (red), Moore, Russel D / Hesslink, John I / Scaer, David P / Baima, Thomas A. (2007) Understanding Four Veiws on the Lord´s Supper. Zondervan, Grand Rapids

Andrén, Olof /Per Beskow (övers/förkl) (2006) De Apostoliska Fäderna. Artos Bokförlag, Skellefteå

Bercot, David W (Redaktör) (1998) Dictonary of early Christian Beliefs. Hendrickson Publisher Inc, Massachusetts

Grenz, Stanely J (2000) Theology for the Community of God. Eerdmans, Grand Rapids

Lossky, Vladimir (1997) Östkyrkans mystiska teologi. Artos Bokförlag, Skellefteå

Luther, Martin (1958) The Liepzig Debate, Luthers work: Career of the reformer I vol 31. Muhlenberg Press, Phiadelphia

Luther, Martin (1958) The Liepzig Debate, Luthers work: Career of the reformer II vol 32. Muhlenberg Press, Phiadelphia

Nuener J (2000) The Christian Faith in the Doctrinal Documents of the Catholic Church. Alba House, New York

Pieper, Franz (1985) (Översatt av Tom Hardt) Kristen Dogmatik. Bokförlaget Pro Veritate, Uppsala

Torrance T F (1958) Calvin´s Antidote to the Council of Trent. Eerdmans, Grand Rapids

Ware, Kallistos (2000) Den Ortodoxa Kyrkan. Artos bokförlag, Skellefteå

4.2 Bibelöversättningar:
Bibel 2000, Bibelkommissionens översättning (med noter och uppslagsdel)
Greek New Testament
Svenska Folkbibeln 1998 (med noter och uppslagsdel)
4.3 Internet:
The exegetical Bible online: http://www.blueletterbible.org/
Den Augsburgska bekännelsen online:
http://www.logosmappen.net/beskrifter/ca
http://www.luk.se/augustana.htm

Uppsatsen klar, predikan, konsert mm

2010-01-25T18:42:00.000-08:00

2010-01-26. Saskatoon, Canada

I dag är det måndag och jag tar en välbehövlig dag av vila. Det har varit fullt ös nu ett tag, men denna veckan blir nog relativt lugn. Idag har jag varit nere på stan en runda. Jag lånar Biskopens bil nu när han är i Rawanda så det är grymt bra. Jag var på en katolsk bokhandel som ligger nere downtown i Saskatoon. De hade en hel del intressant litteratur där. Jag hittade ett par böcker, bland annat en patristisk bok av den nuvarande påven som kan vara intressant med tanke på att han behandlar flera av de östliga fäderna också. Efter det drog jag och plockade upp Jakob och så drog vi och käkade lunch på ett gött ställe som jag har glömt vad det heter. Jag har sagt det innan o jag säger det igen: Maten är fantastisk här i Nordamerika. Tur att man tränar annars hade kilona inte låtit vänta på sig. Mätta och glada gick vi sedan till en evangelikal bokaffär och handlade ett par titlar. De hade en skivavdelning också, men jag trodde inte att de skulle ha någon hård musik. Men jag hade fel. De hade en Metal/Hardcore avdelning med ett gäng schysta alster. Jag inhandlade nya Impending Doom. GRYMT bra!!! Typ Messugha/Living Sacrifice möter Decapitated. KÖP!!! Jag hittade förövrigt en del presenter som man kanske inte ska beskriva i detalj här i fall vederbörande som ska få dem läser min blogg…

Det har gått några veckor sen jag skrev nu och jag antar att det speglar att det har varit ett ganska späckat schema. Jag måste säga att jag trivs bättre och bättre här och att livet flyter på ganska väl. Jag är tacksam för alla som nämner mig inför Allhärskaren och jag vet att varje dag är en nåd och välsignelse från Honom. Stå gärna mig bi i bön under den kommande tiden också, jag vet att jag behöver det.

Jag har en glad nyhet att tillkänna ge er: Jag har under förra veckan slutfört min C-uppsats. Då denna inte skall läggas fram förrän i April eller Maj månad kommer det dock med all säkerhet att bli en del uppdateringar och redigeringar, men version ett är klar. För er som har glömt vad jag skriver om så kan man säga att det är en 70 sidig dogmhistorisk exposé om den första ekumeniska dialogen mellan Lutherdomen och den Ortodoxa Kyrkan. Jag kallar den för Augustana Graeca; Magisteral Lutherdom i mötet med Bysantinsk Ortodoxi. En kritisk analys av korresponsdansen mellan Tübingenteologerna och Patriark Jeremias II Tranos under perioden 1573-1581.

Jag kommer ev lägga upp den här senare under våren om jag får det att funka med fotnoter osv, men om du är intresserad av att läsa den så sänd mig ett mail så kan jag skicka över den längre fram. Det känns väldigt bra att uppsatsen är klar, men samtidigt är det också lite vemodigt. Att få gå ner riktigt djupt i ett specifikt teologiskt område tillhör ju livet större förnöjsamheter. Jag hade förövrigt förmånen att diskutera Luther med en lektor i teologi häromdagen. Vi träffades på samma fest här i lördags. Sen gick fyra timmar snabbt. Jag pratade nog inte med någon annan på hela kvällen. Hur som helst så ska vi ut och fira att Uppsatsen är klar på Onsdag. Det blir jag, Fr Ruben, Barb och Jakob, synd att biskopen inte är hemma för då kunde han ha följt med också.

Förra tisdagen var jag och Jakob på Guns´n´Roses konsert på Credit Union Arena. Det var grym show, men helt ärligt talat måste tillstå att förbanden (Danko Jones och Sebastian Bach) var mycket bättre än huvudakten. Men kul att ha sett dem i alla fall. När man ändå snackar musik så ska det nämnas att vi hittade en grym musikaffär idag också. Tillbringade en timma där och lirade på lite sköna guror.

Som jag nämnde i förra inlägget var det min tur att predika i Söndags. Det var en god upplevelse. Jag tror att det gick lite bättre än i Indianapolis för jag börjar få bättre flyt i engelskan nu. Perikopen som jag utgick ifrån var söndagens heliga evangelium: Luk 4:21-30. Det är en spännande text och det blev en intressant predikan som jag klistrar in här nedan för er som vill läsa:

Introduction

"And so again Herod is filled with wrath, again his daughter is dancing, and asking about John's head on a platter ..."

It is interesting to note how quickly things change. During its first 300 years the Church was marked by persecution of all kinds. The Jews persecuted the Christians because they believed that they disobeyed the law of God and the Romans persecuted the Christians even more because they thought that the Christians violated the law of the Roman Empire when they refused to worship the emperor.

In year 313 the so-called first Christian emperor Constantine ordered that the persecution against Christians should stop. Only 70 years later Constantine's successor Theodosius prohibited all other religions than Christendom in the Roman Empire and the Christian themselves started to persecute and kill other people.

It is in a similar context, a few decades later a radical bishop named John makes this statement about Herod. The words are a direct polemic against the fact that the Christian leaders in Constantinople had changed God's agenda of peace, simplicity and humility for political alliances, wars and a life in luxury. The Bishop becomes persecuted and opposed by the other leaders, but his words bear witness to God's truth and by the request of the people he is allowed to return to the city. This Bishop is known in the Church with the epithet golden mouth - Chrysostom.

Context
Prophets and profetism has a prominent role in the Gospel of Luke. An example of this is that John the Baptist is mentioned more times by Luke than in any other gospel and that the stories about him are more developed and contains more details. What is a prophet, anyway? How can we define them?

Perhaps one could say that "Prophet is the one who speaks on the Behalf God and The One Who Speaks on Behalf of God is a Prophet!" Greek word profetes means literally "to carry forward." That is something you have to be borne forth or passed on to anyone else.

Very often, I would say we just imagine prophetism as something that has exclusively to do with the future. If you read the so-called prophetic books in the Old Testament it will soon become obvious that it is not the whole picture. A prophet speaks in the first place on God's Behalf In the present situation, although there also are clear visions of the future as well. The main purpose of the Prophets is to reveal the truth about who God is and that he appears and speaks to His people in history.

Jeremiah confirms this in today's OT text:
But the LORD said to me: "Do not say, 'I [am] a youth,' For you shall go to all to whom I send you, And whatever I command you, you shall speak. Do not be afraid of their faces, For I [am] with you to deliver you," says the LORD

The prophet, like both Jeremiah, John the Baptist and John the Golden Mouth meet opposition and resistance, but they were chosen to speak God's truth to the people.

Text
(context + v21)
Today's Gospel continues where we ended up last Sunday. We're back in the synagogue of Nazareth, in the town where Jesus grew up. Jesus has just read a very central messianic pericope from the book of Isaiah. The audience reaction confirms that this was not just any text. Everyone is waiting intently, with their eyes fixed on the young rabbi. What would Jesus say in his exposition of this text?

Jesus said: Today this scripture has been fulfilled, in other words: He announces himself as the fulfillment of these words! He is the awaited Messiah - the anointed One and thus also Jesus says indirectly that the new era has begun! The poor will get good news, the blind shall see, the oppressed must be liberated. The Kingdom of God is here!

(v 22 a)
No wonder the initial reaction of the people - all praised Him by giving Him their witness to Him, And they were amazed at His lovely words

(v 22b) But the joy is short-lived.
It is interesting to note how the whole atmosphere turned into the second part of verse 22. We read here before the words "and they asked Him," The little Greek word kai for and in this verse should properly be translated with the possible other translation: but. But they asked: "Is not Joseph's son?" The people recognize Jesus as a simple son of a carpenter from the small town where they all lived. He could he be anything special? All knew that Joseph came from Nazareth so how could that be true according to the prophet Micah's words that the Messiah will come from Bethlehem. And Jerusalem in Judea would be the place where this Person was to be vindicated, not Nazareth in Galilee. They clearly did not know about God's mysterious plan…

(v 23-24)
Jesus' answer in the next few verses may seem a little cryptic. What does he mean by the words: Physician, heal yourself and no prophet is accepted in his hometown? Very briefly, I think it is about that Jesus challenge the attitude of the jews…

"Physician heal thyself" is a unique expression of the Gospel of Luke - perhaps it is included to connect to the profession of Luke who according to tradition was a doctor. The implication, however, connects to the ministry of Christ, which is a ministry of serving others, not making own benefits.

Perhaps these words are easier to understand if we put them in connection with my introduction, the context of 5th century Constantinople and to the aspect of a prophet as a messenger of truth. The truth can be harsh to hear because it´s challenging and sometimes even overthrows our way to live our lives. The political religious leaders had their agenda on what Christianity meant. It was safe and they had a good life. Therefore the strong reaction against Chrysostom.

What about today then?
In Sweden, for example, you will not be popular if you in some churches preach the biblical view of marriage or if you ask people to live and think more collectively. In the U.S. you will meet resistance if you suggest that people should take care of the creation more and use the car less or if you say that a Christian should not bear a gun. I have not been in Canada long enough to comment on specific issues, but I guess there is such. There are things people do not want to hear, because they must change things in their lives. Therefore, it is difficult to be a prophet in his own hometown...

But what then was the great challenge for the Jews that heard Jesus message? In many ways, I think it was about the Jewish nationalism and the agenda of a political Messiah…

(v 25 - 27)
First, we note that Jesus draws parallels to OT prophets as Elijah and Elisa. Why? First, there is a strong link between these prophets and the ministry of Jesus. The relationship between Elijah and Elisha shows the relationship between God and His people, or with the NT perspective, between Christ and the His Church. Elisha continues the prophetic task of Elijah and this is the same way when Christ sends out his disciples to proclaim the kingdom of God and do miracles in His name. And if you summarize the stories of Elisha they focus on the proclamation of the good news, the feeding of the hungry, the healing of the sick and raising the dead. The similarities with the ministry of Christ are overwhelming and this shows how the Lord still is the same: He keeps His promises and is faithful to His covenant.

Second, there are serious parallels between Israel's disobedience of Elijah and Elishas time and the assurance of the contemporaries of Jesus day. Jesus shows with the illustration that the disobedience of Israel during the OT which made God´s kingdom to be first presented to the gentiles now was to be repeated.

(v 28-30)
The people clearly understood the link to their situation. And what happens?
They become furious. Their political agenda on the physical state of Israel as the manifestation of God's kingdom, is called into question by someone who declares Himself to be the fulfillment of Messianic prophecies, and then argue that the even the Gentiles could have part in these blessings. The reactions are so strong that they try to kill Jesus, but his time was not yet fulfilled. By a miracle Jesus is gone.

And what is Christ doing this after this event? Luke portrays in the upcoming chapters how Jesus confirms his words about himself as the manifestation of God's kingdom. He brings healing to the sick, cast out demons, releases, consoles, unites and raises the dead. The Prophet of prophet shows us that true preaching has its root in God.

Epilogue:
Today we have talked about the proclamation of the truth of God's as the essence of profetism. Let me just make an emphasis at the epistle of today. Paul clearly pointing out that spiritual gifts and profetism is nothing worth if it lacks love.

The great thing about Jesus is that He not only talks about and personifies God's truth on the one hand, or just showing love and personifies the love of God, on the other. He is both. He is with St. John the Words "full of grace and truth" that is, there is no distinction between these Christological attributes.

So, let's summaries what's been said in this Homily:

1. The messengers of truth is Speaking God's truth into the present situation
2. The message is based on the Word of God
3. He or She will often be criticized by the contemporaries
4. They live by the promise of God's presence in the midst of resistance
5. The messengers of truth puts the secular agenda aside in favor of the will of God
6. They confirm their message with their lives
7. And they mediates the prophetic truth with the Love of God.

May therefore, the God who was with Jeremiah, performed miracles through Elijah and Elisha, spoke the truth through John Chrysostom and especially whom became Incarnated in Christ for the life of the world - have mercy on us and help us today to be messengers of God's truth, even in our hometowns….

To the greater glory to God!
In the Name of the Father, the Son and the Holy Spirit! AMEN!

MORGONBÖN TILL DEN HELIGA TREENIGHETEN

2010-01-19T07:36:00.000-08:00

Idag sitter jag på kontoret i Holy Covenant Church och lägger sista handen vid söndagsens predikan, innan det är dags för översättningen då. Jag kommer nog att lägga upp den här sedan så att ni kan ta del av dess budskap. Just nu tänkte jag dela med mig av en Ortodox morgonbön som lämpligen kan användas hela eller delar av vid morgonandakten, kanske som en ny god andlig vana för fastetiden?:

Morgonbön
(Lång version)

TREFALDIGHETSBÖNERNA

Välsignad är vår Gud, nu och alltid och i evigheters evighet. Amen.

Ära till Dig, o vår Gud, ära till Dig.

Himmelske Konung, Tröstare, Sanningens Ande, Du som finns överallt och fyller allt, det Godas skatt, Livgivare, kom tag Din boning i oss, rena från allt ont, och fräls oss Du Gode. Amen.

Helige Gud, helige Starke, helige Odödlige, förbarma Dig över oss. (3 ggr)

Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande, nu och alltid och i evigheters evighet. Amen.

Allraheligaste Treenighet, förbarma Dig över oss.
Herre, rena oss från våra synder.
Härskare, förlåt våra överträdelser.
Helige, kom till oss och hela våra krankheter för Ditt namns skull.

Herre förbarma Dig, Herre förbarma Dig, Herre förbarma Dig. ( 3 ggr.)

Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande, nu och alltid och i evigheters evighet. Amen.

FADER VÅR

MORGONBÖN TILL DEN HELIGA TREENIGHETEN

Uppvaknade från sömnen, tackar vi Dig Allraheligaste Treenighet, att Du på grund av Din stora godhet och Ditt stora tålamod inte vredgats på oss, ty vi är lättjefulla och syndiga.
Inte heller har Du låtit oss förgås i våra överträdelser. Men Du har visat Din ständiga kärlek mot oss och har rest oss upp från vår likgiltighet, så att vi kan sjunga vår morgonpsalm och förhärliga Ditt majestät.
Upplys nu våra ögon, öppna våra öron att ta emot Dina ord, och lär oss Dina bud. Hjälp oss att göra Din vilja, att sjunga till Dig, att bekänna Dig från våra hjärtan, och att prisa Ditt Allraheligaste Namn: Fader, Son och helig Ande, nu och alltid, och i evigheters evighet. Amen.

DEN NICENSKA TROSBEKÄNNELSEN

PSALMERNA

Söndag Psalm 5
Måndag Psalm 90
Tisdag Psalm 101
Onsdag. Psalm 3
Torsdag Psalm 63
Fredag Psalm 10
Lördag Psalm 5

EVANGELIET OCH EPISTELN

Läs söndagens aktuella texter. (Eller annan lämplig bibelläsning.)

FÖRBÖNER

Kom ihåg, O Herre Jesus Kristus, vår Gud, Din nåd och kärlek som varit från begynnelsen. På grund av den blev Du människa och uthärdade korsfästelse och död till frälsning för alla som rätt tror på Dig. Du uppstod från de döda och uppsteg till himmelen och sitter på Gud Faderns högra sida, och tar emot de stilla böner från alla som av hela sitt hjärta kallar på Din hjälp. Böj Ditt öra till oss och lyssna till vår ödmjuka begäran, Dina ovärdiga tjänare, som uppsänder den som en doft av andlig vällukt för allt Ditt folk.
Kom först ihåg Din Heliga, Allmänneliga och Apostoliska Kyrka, vilken Du har vunnit med Ditt dyra blod.
Befäst och styrk den, låt den växa och utvecklas, bevara den i frid och värna den, obesegrad för alltid, från helvetets portar. Hela splittringen bland kyrkorna, dämpa hedningarnas raseri,
omintetgör och utrota villolärornas tillväxt och låt dem bli till intet, genom kraften av Din helige Ande.

Fräls, O Herre, och förbarma Dig över alla världsledare, över vår kung _____, vår statsminister _____, och över alla våra myndigheter. Tala frid och välsignelse i deras hjärtan för Din heliga Kyrka och för allt Ditt folk, så att vi kan leva ett lugnt och stilla liv, på allt sätt fromt och värdigt.

Fräls, O Herre, och förbarma Dig över alla kyrkoledare, över biskopar, präster och diakoner och alla Dina tjänare, som Du har kallat för att föda Din hjord. Förbarma Dig över oss genom deras böner, och fräls oss, syndare.

Fräls, O Herre, och förbarma Dig över våra andliga fäder, och förlåt oss våra synder genom deras heliga förböner.

Fräls, O Herre, och förbarma Dig över våra föräldrar, vår maka eller make, våra bröder och systrar, våra barn, våra släktingar efter köttet och våra vänner, och skänk dem Dina välsignelser både nu och i framtiden.

Fräls, O Herre, och förbarma Dig över de gamla, de unga, de behövande, de föräldralösa och änkorna, över alla som är sjuka eller har sorg, i betryck och trångmål, under förtryck och fångenskap, i fängelse och isolering. Förbarma Dig speciellt över Dina tjänare som lider under förföljelse för Din och för den Ortodoxa trons skull, i händerna på hedniska nationer, avfällingar och villolärare. Kom ihåg dem, besök, styrk, bevara och trösta dem, och låt dem snart, genom Din makt, få lättnad, frihet och upprättelse.

Fräls, O Herre, och förbarma Dig över alla som är utsända i Din tjänst, alla som reser, våra fäder, bröder och systrar, och över alla sanna kristna.

Fräls, O Herre, och förbarma Dig över dem som avundas och förolämpar oss och gör oss ont, och låt dem inte gå förlorade genom oss, syndare.

För dem som lämnar den Ortodoxa tron, bländade av destruktiva villoläror, upplys dem med Din heliga visdoms ljus, och förena dem med Din Heliga, Apostoliska och Allmänneliga Kyrka.

PERSONLIGA BÖNEÄMNEN

BÖN FÖR DAGENS BÖRJAN

Käre Herre, låt oss få hälsa den nya dagen i frid. Hjälp oss i allt att lita på Din heliga vilja. Uppenbara Din vilja för oss under dagens alla timmar. Välsigna vårt umgänge med alla som omger oss. Lär oss att med ett fridsamt sinne bemöta alla som kommer till oss under dagens lopp, och med den starka övertygelsen att Din vilja styr alla. Led våra tankar och känslor i allt vad vi gör och säger. Hjälp oss att inte glömma att även oförutsedda händelser är Din skickelse.Lär oss att handla bestämt och visligt, utan att förbittra eller förringa andra. Ge oss styrka så att vi klarar den nya dagens ansträngning med allt vad den innehåller. Styr vår vilja, lär oss att bedja, ja bed Du i oss. Amen.

VÄLSIGNELSE

Genom våra heliga Fäders förböner, O Herre Jesus Kristus vår Gud, förbarma Dig över oss och fräls oss. Amen.

KÖLDREKORD!!

2010-01-07T06:50:00.000-08:00

2010-01-07, Lac la Plonge, Northern Saskachewan

Hell eder, vänner och fränder!!
I skrivandets stund befinner jag mig i en jaktstuga i ödemarken i norra delarna av delstaten Saskachewan. Jag fick privilegiet att följa med Bp Jerold på en affärsresa norrut under tre dagar. I dag har vi färdats ca 55 mil och kommit till ett område som påminner om Sveariket. Massor av vacker granskog och långt mellan byarna. Vi har varit i en liten stad som heter Ale la Crosse och sålt böcker på en skola för infödda indianer där. Det var spännande. Idag är en speciell dag. Efter vad jag vet så har jag aldrig upplevt så kallt väder förut. Under dagen var det -37 C, men det kändes mycket kallare nu i kväll så tror det slår mitt tidigare rekord på -38C som det var hemma en gång på 80-talet. Förmodligen var det omkring -40C!!!! Jag tog en ganska lång promenad ute under dagen och när jag kom tillbaka så var mitt skägg fullt med is och frost, det var grymt. Men det kändes inte så kallt då för det var soligt och helt vindstilla. Jag har också sett den första vilda Vargen i mitt liv idag, vilket är hyfsat mäktigt. Vargar, Skog och 40 minus, kan det bli mer Blackmetal?? I morgon ska jag vara här själv hela dagen och plugga och sen drar vi härifrån till en annan stad på fredag.

Annars har det varit mycket Hockey senaste tiden. Junior VM har ju spelats i staden som jag bor i så jag har sett tre matcher live och flera på TV. Två av medlemmarna i Kyrkan arbetade som vakter på arenan så de skaffade biljetter åt oss. Jag såg Finland-USA, Ryssland-Finland och Sverige-Schweiz (bronsmatchen). Börjar jag måhända bli en sportnörd? Jag skulle inte dra alltför snabba slutsatser, eftersom jag inte bryr om någon annan sport än Hockey då och då..
Utöver hockeyn så har jag arbetat en hel del med Uppsatsen (är uppe i 58 sid nu.. börjar se änden på det) och andra studieprojekt. I mellandagarna uppdaterade jag ett av mina apologetiska projekt som handlar om Jesusforskningen och lade ut det på bloggen. Jag har också varit med på en del planeringsmöten i församlingen och gjort en del liturgiska uppgifter. Om två veckor ska jag hålla min första homila här i Canada, det ska bli spännande.

Överlag så är allt bra här, även om vissa dagar är ganska tunga. Mycket studier gör kroppen trött.. och dessutom saknar jag mitt Svearik och alla vänner. Nyår var grymt trevligt här faktiskt, men ingenting kan jämföras med Gästabuden på Korpåsen. Så är det bara, men jag är glad att Stefan o Anna var där hemma o höll traditionen vid liv, hehe. Jag längtar redan till nästa år!! Men det får väl bli ett rejält 30-års GÄSTABUD före det………

KRISTUS ÄR MITT IBLAND OSS!