söndag 20 mars 2011

Tankar under fastan... och uppmaning till Bikt


Ἐγώ εἰμι ὁ ὢν καὶ ὁ ἦν καὶ ὁ ἐρχόμενος, ὁ παντοκράτωρ

SCEN 1: Tänk vad tiden går. Tänk vad mycket som förändras. Det som var nytt för ett år sedan kallar vi skämtsamt för "stenålder" idag. Det gäller att hänga med, att ha det senaste, stå för de rätta åsikterna och vara med det det händer. Jag ställer mig utanför detta paradigm...

SCEN 2: Tiden tycks ha stannat. I grund och botten har ingenting förändrats.
I går kväll for jag hem genom ett nattligt Örebro. Den sista tiden har varit... märklig. Jag tog upp min musikspelare o började bläddra bland musiken.. Antestor. Det var länge sen. Först demot Despair från 1994, sedan blev det Northern Lights låtarna från 1996. Det var då jag tänkte det: Intet är nytt under Solen.
Jag satt åter där, 16 år gammal ute i den snörika, iskalla midvinternatten, under fullmånens klara sken och lyssnade till samma låt: Inmost Fear. Det måste vara en av de bästa kompositionerna som frambragts av människohand. Om det nu är av människohand...

SCEN 3: Fastan är en tid av reflektion. Av bön, av betraktelse och omvändelse. Vi behöver stanna upp i rusningen... Se våra liv. Och se dem i Guds ljus. Gör det älskade vänner. Tag möjligheten.

En av dessa möjligheter är att besöka din präst/biskop eller någon präst du känner till för ett biktsamtal. Bekänn din synd, tala ut. Ta emot andliga råd. Det kan förändra ditt liv. För två år sedan skrev jag ett kort arbete i skolan om just Biktens Sakrament. Det följer nedan.
Herren vare med er!
-------------------------------------
Inledning
1.1 Bakgrund

Synd och skuld är för många moderna människor förlegade begrepp som tillhör förgångna tiders religiösa praxis. Rationella människor inser väl att de inte behöver be Gud om förlåtelse för sina misslyckanden i livet? Det kan tänkas att vissa människor lever sina liv efter dessa ovan nämnda premisser, men det är likaledes föga troligt att de lever samma liv utan att känna skuld för olika saker som de genomgår och frågan är vem de går till med sina tyngda samveten? Skuld kan både vara sann och falsk, men oavsett vilket behövs en handling som gör att skulden slutar att ständigt banka på den drabbades hjärta. Kyrkans praktiserande av Biktens sakrament är till för att efter den enskildes bekännelse, på Jesu Kristi uppdrag förmedla avlösning från dennes synder. Nya Testamentet talar på flera ställen om att bekännelsen leder till bot och rättfärdighet; den helige Jakob säger: ”Bekänn därför era synder för varandra, och be för varandra att ni skall bli botade.” Och sammalunda läser vi orden hos den helige Johannes: ”Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet.” Att helt och hållet tillgodose sig denna avlösning och leva i den är naturligtvis inte i sig en lätt uppgift, men även här har Biktens sakrament en viktig roll; att påminna den enskilde individen om Herrens perspektiv, t ex genom orden i Kung Davids psalm:

”Salig är den som fått sin överträdelse förlåten,
sin synd övertäckt. Salig är den människa som HERREN ej tillräknar synd
och som i sin ande är utan svek. Så länge jag teg förtvinade mina ben vid min ständiga klagan. Dag och natt var din hand tung över mig, min livskraft försvann som av sommarhetta. Sela. Då uppenbarade jag min synd för dig, jag dolde inte min missgärning. Jag sade: Jag vill bekänna mina överträdelser för HERREN. Då förlät du mig min syndaskuld.”


1.2 Frågeställning och metod
Med tanke på att jag i allmänhet hyser en djup respekt för de traditionella kyrkornas sakramentssyn vore en frågeställning som berör teologin kring bikten att föredra. Då detta projekt utförs under den praktiska teologins baner kommer det snarare kretsa kring hur bikten går till och vad som detta sakrament åstadkommer i den som tar emot det. Inledningsvis anges en kort historik kring biktens sakrament som följs av en översikt om hur olika kyrkotraditioner behandlar den samma. Förutom Bibeln och diverse kyrkohistoriska verk kommer litteratur från olika kyrkliga traditioner att brukas i syfte att uppnå en bredare förståelse i ämnet.

2. Analys
2.1 Historik

Inledningsvis nämndes några nytestamentliga texter kring vikten av att bekänna sina synder. Då det nu gäller själva sakramentet som sådant och den avlösning som prästen ger den som inför denne biktar sig brukar två andra texter framhållas. Den första finner vi hos S:t Matteus: ”Sannerligen jag säger er: ”Allt vad ni binder på jorden, det skall vara bundet i himmelen och allt vad ni löser på jorden, det skall vara löst i himmelen.” Den andra, snarlika anvisningen återfinns hos S:t Johannes: ”Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder så är han bunden.” Detta anses av de traditionella kyrkofamiljerna vara Jesu eget påbud om prästens auktoritet som avlösare av den som bekänner sin synd. Även om texterna i sig inte uppger vem som skall utföra denna handling, så indikerar ändå starkt det faktum att de står där att förlåtandet av synder i Jesu namn var en del av urkyrkans uppgifter. Under den pre-konstantinianska kyrkans period har vi genom patristiska skrifter förstått att en viktig fråga var hur man skulle ställa sig till synder som var begångna efter dopet. Många menade att sonandet av stora synder krävde botgörelse: ”…synder som begås efter dopet renas genom discipliner” sa Klemens av Alexandria på 100-talet och åsyftade någon form av botgörelsehandling. För att bättre förstå hur man uppfattade skillnaderna mellan de mindre och de större överträdelserna får vi ta ett hopp till 400-talet och Augustinus skrifter:

”Om du har blivit döpt, håll dig då till ett gott liv i Guds bud, så att du kan bevara dopet ända till slutet. Jag talar inte om för dig, att du skall leva här utan synd, ty det finns mindre synder som man inte kan klara sig utan i detta livet. Dopet instiftades för alla syndare. För lätta synder, utan vilka vi inte kan leva, instiftades bönen... Men begå inte dessa synder på grund av vilka du måste skiljas från Kristi kropp. Döda tanken! Ty dem du ser utföra botgöring har begått brott, antingen äktenskapsbrott eller något annat avskyvärt. Det är därför de utför botgöring. Om deras synder vore lätta, skulle daglig bön vara tillräcklig att utplåna dem...I kyrkan finns det därför tre sätt på vilka synderna kan förlåtas: i dopet, i bönen och i den större botgöringen ödmjukhet"

Den form av bikt som här talas om var ofta en offentlig handling och enligt många teologer idag ett avsteg ifrån sakramentets ursprungliga tanke. Bekännelsen, menar man då var redan ifrån början en enskild handling, medan däremot botgöringen var offentlig. Det var först efter västroms fall och genom keltiska munkarnas inflytande som kyrkan kom att börja använda bikten och botgörelsen som en privat överläggning mellan den enskilde individen och prästen. Under medeltidens synoder kom den västliga kyrkan alltmer att definiera vad bikten skulle innehålla och hur den borde utföras. Redan under den tidiga kyrkans tid visste många uppenbarligen att man inte ens efter dopet förmådde att leva ett alltigenom syndfritt liv. Bikten eller boten som den också kallas brukades därför som en form av ”andra dop”. Man har sedan alltmer betonat att NT talar om att även omvända personer är i behov av syndabekännelse:

Jesus kallar till omvändelse. Detta rop på omvändelse är en väsentlig del av förkunnelsen om riket: "Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet" (Mark 1: 15). 1 kyrkans förkunnelse riktas denna uppmaning framför allt till dem som ännu inte känner Kristus och hans evangelium. Likaså är dopet den främsta platsen för den första och grundläggande omvändelsen. Det är genom tro på det glada budskapet och genom dopet' som man avsvär sig det onda och uppnår frälsningen, dvs., förlåtelse för alla synder och det nya livets gåva. Men Kristi uppmaning till omvändelse fortsätter att ljuda i de kristnas liv. Denna andra omvändelse är en uppgift för hela kyrkan som aldrig kan avbrytas. Ty hon "bär syndare i sitt eget sköte" och är "helig, men samtidigt behöver hon alltid renas, hon går ständigt botens och förnyelsens väg".' Denna ansträngning att omvända sig är inte enbart människoverk. Den är "det förkrossade hjärtats" (Ps 51:19) rörelse, det hjärta som påverkas och mognar av nåden till att svara på Guds barmhärtiga kärlek; han har först älskat oss.

2.2 Hur går det till?
I olika kyrkotraditioner har bikten olika betydelse och olika innehåll. Med tanke på den angivna avgränsningen följer nedan en kortfattad, men överskådlig bild över hur bikten brukas inom katolsk, ortodox och luthersk tradition. Då de bägge förstnämnda traditionerna i mångt och mycket har en överlappande teologi och praxis kring bikten så behandlas de parallellt.

2.2.1 Katolsk och ortodox praxis
Både den katolska och de ortodoxa kyrkorna talar om bikten eller boten som ett av de sju sakramenten eller mysterierna. Den fullständiga betäckningen för ortodox bikt är botens sakrament för ånger och omvändelse från egocentricitet till Kristuslikhet. Enligt katolsk praxis bör man gå till biktstolen minst en gång per år, medan man i ortodox tradition anser att biktens frekvens är beroende av eukaristins. För de som regelbundet går till eukaristin behöver inte bikten nödvändigtvis alltid föregå denna, men på platser där eukaristin endast firas ett par gånger per år förväntas man att först bikta sig före måltiden äger rum. Bikten i de katolska kyrkorna förrättas i ett för ändamålet avsett bås eller litet rum som kallas biktstol, medan ortodox praxis låter den samma äga rum vid lämpligt ställe i kyrkan, ibland vid altaret framför ikonostasen. Barn som har uppnått en sådan mognad att de kan skilja mellan gott och ont är välkomna till bikten, d v s ungefär i sju årsåldern. De båda traditionerna är noga med att betona att prästen endast är ett vittne till bikten och en Guds tjänare för den biktande. Rollen som domare har bara Gud själv. Bikten är inte ”bara” bekännelse och avlösning, utan också ett viktigt tillfälle att få andlig vägledning. Bland många ortodoxa är det en sed att ha en andlig fader som man uppsöker med jämna mellanrum för att bikta sig hos och söka andliga råd.

2.2.1.1 Katolsk biktliturgi
Den liturgi som används vid en katolsk bikt ser ut på följande sätt:

Prästen och den biktande gör korstecknet och säger:

I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.

Prästen uppmanar den biktande att förtrösta på Guds barmhärtighet, t.ex. med följande ord:

Gud har givit oss sitt ljus. Må du inse och bekänna din synd och så erfara hans barmhärtighet.
Den biktande svarar: AMEN.
Därefter kan den biktande inleda sin syndabekännelse med följande (eller några andra) ord:
Jag bekänner inför Gud allsmäktig och dig min fader, att jag har syndat mycket i tankar och ord, gärningar och underlåtelser. Detta är min skuld, min stora skuld. Min senaste bikt var...

Den biktande bekänner sina synder.
Han (eller hon) kan avsluta sin syndabekännelse med följande (eller andra) ord:
Herre, rena mig från all min synd och förlåt allt vad jag har brutit. Skapa i mig Gud ett rent hjärta o giv mig på nytt en frimodig ande.
Prästen säger några ord av förmaning, råd och uppmuntran samt anger en lämplig bot.

Prästen ger avlösningen:

Gud, barmhärtighetens Fader, har genom sin Sons död och uppståndelse försonat världen med sig själv och utgjutit den Helige Ande till syndernas förlåtelse. Han give dig genom sin kyrkas förmedling förlåtelse och frid.
Och jag löser dig från dina synder i Faderns och Sonen och den Helige Andes namn.Amen.


Den biktande svarar: AMEN.
Prästen: Tacka Herren, ty Han är god.
Den biktande: Ty Hans nåd varar i evighet.
Prästen kan tillägga: Vår Herres, Jesu Kristi lidande, den saliga Jungfrun Marias och helgons förbön, allt gott du har gjort och ont du har lidit blive dig till läkedom för synden, tillväxt i nåden och det eviga livets lön. Amen.
Till slut säger prästen: Herren har förlåtit dig. Gå i frid.
Nu kan den biktande säga: Gud vi tackar dig, och lämnar biktstolen.

2.2.1.2 Ortodox biktliturgi
Inom den ortodoxa kyrkan förekommer en del olika liturgier för bikten, beroende på vilket patriarkat som den aktuella kyrkan lyder under. Nedan följer ett exempel:

I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn.
Prästen: Se, mitt barn Kristus står här osynlig och mottager din bekännelse. Var inte skamsen eller rädd; dölj ingenting för mig utan säg mig utan att tveka allt som du har gjort och då får du förlåtelse av vår Herre Jesus Kristus. Se, Hans ikon är framför oss, och jag är endast ett vittne, som inför Honom skall vittna om allt vad du har sagt mig. Men om du döljer något för mig blir din synd större. Se därför till att du, efter att ha kommit till lärkaren, inte går bort utan att ha blivit helad.
Den biktande avger nu sin bekännelse….
Prästen lägger sin stola på den biktandes huvud och läser avlösningen
Vår Herre och Gud Jesus Kristus förlåte dig mitt barn (namn) alla dina misshgärningar… osv

Den avslutande delen påminner starkt om den katolska och även här ges utrymme för andliga råd som prästen förmedlar. Om prästen finner det lämpligt kan han också ålägga någon form av botgärning, men detta tillhör ovanligheterna. Nuförtiden handlar dessa botgärningar, både i katolska och ortodoxa sammanhang om att ställa saker till rätta gentemot en tredje part.

2.2.2 Luthersk praxis
I luthersk tradition talar man inte om bikten (eller skriftermålet som det också kallas) som ett sakrament i sig. Däremot är den avlösning som den biktande får av prästen ett sakrament.

”Bikten består av två delar: den första innebär att man bekänner synderna, den andra att man tar emot avlösningen eller förlåtelsen av biktfadern som av Gud själv och inte tvivlar på detta, utan fullt och fast tror att synderna därigenom är förlåtna inför Gud i himlen.”

Luther avvisade inte uppfattningen att bikten är ett sakrament, men han förkastade tanken på botgöringen som en del av själva sakramentet. Han menade också att absolutionen inte bara var förbehållen prästerna att delge. Bekännelse, skriftermål, beredelse eller bikt (kärt barn har många namn), kan i Svenska kyrkan ske på två sätt. Antingen som den kollektiva syndabekännelse som sker i församlingen före man går till nattvarden eller mera i formen som ett enskilt biktsamtal med en präst. I flera svenskkyrkliga handböcker för församlingsliv finns en tydlig indikation på att prästen bör ha för vana att påminna församlingens medlemmar om möjlighet till att gå i biktsamtal eller enskilt skriftermål. Även i luthersk tradition erbjuds den biktande tid för andlig vägledning i samband med samtalet, ofta sker detta före själva bikten.

2.2.2.1 Luthersk biktliturgi
I Luthersk tradition finns speciellt nuförtiden en rad olika ordningar för att genomföra en bikt, nedan följer ett, utifrån handböcker sett frekvent exempel:

Prästen: I Guds, Faderns och Sonens och den Helige Andes namn.
O Gud, du känner oss fullkomligt. Du prövar och utrannsakar våra hemligaste uppsåt och tankar. Du ser den nöd och ångest som vår synd har dragit över oss. Gör oss botfärdiga inför dig, och giv att vår sorg må vara en sorg efter Ditt sinne. Vi flyr ifrån oss själva till dig. Överge oss inte. Gör vår syndabekännelse uppriktig, att vi kunna trygga oss vid ditt tröstefulla löfte om nåd och förlåtelse. Herren har inte lust till syndarens död, utan att han omvänder sig och lever. Så bekänn nu din synd inför Honom.

Den biktande: Jag bekänner inför dig, helige och rättfärdige Gud, att jag har syndat med tankar, ord och gärningar. Jag har inte älskat dig över allting, inte min nästa såsom mig själv. Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag förstår och har del i världens bortvändhet från dig. Därför ber jag om hjälp att se och bryta med mina synder. Förlåt mig för Jesu Kristi skull.
Prästen: Inför Gud den Allvetande frågar jag dig: Är detta din uppriktiga bekännelse och begär du alltså med botfärdigt hjärta dina synders förlåtelse för Jesu Kristi skull?
Den biktande: Ja
Prästen: Då är också i kraft av Herrens ord och löften, fast och orubbligt att Gud av nåd förlåter alla dina synder. Och denna förlåtelse ger jag dig på vår Herre Jesu Kristi befallning, i Guds, Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Amen.
Här kan prästen eller den biktande själv be en fritt formulerad tackbön för syndernas förlåtelse.
Prästen: Må Gud ge dig av Sin nåd att kunna leva i Hans förlåtelse, som Han själv i denna stund har givit dig. Må du sätta din förtröstan på Hans nåd som är var morgon ny och Hans barmhärtighet som varar i evighet. Han hjälper dig att kämpa trons goda kamp och lita på Hans ord och löften. Han är den som ger dig ljus i mörkret och styrka i svagheten. Han ger Sin helige Ande, Hjälparen, som kan lära dig att be och som drar dig till Kristus, din Frälsare. Gud bevare dig till evigt liv. Amen.
Herren välsigne Dig ock Bevare Dig Herren låte sitt ansikte lysa över Dig, ock vare Dig nådig! Herren vände sitt ansikte till Dig och giv er frid; I Faderns och Sonens och Den Helige Andens namn. Amen!

2.3 Vad sker i bikten?
En viktig fråga att ställa sig när man talar om bikten eller åtminstone avlösningen som ett sakrament är vad man menar att detta innebär. Detta kan uppfattas som varande en renodlad teologisk frågeställning, men den är likväl viktig för att för att skönja en förståelse för varför och på vilket sätt bikten bör utföras. I de Lutherska kretsarna talar man ofta om bikten som en källa till kraft och förnyelse, där den andligt sjuke får komma till den Store Läkaren och bli hel på nytt. Oavsett om skulden är sann eller falsk så är den en realitet i den drabbades liv och någonting som denne behöver göra upp med och få förlåtelse för. Eftersom själva bikten och avlösningen i Svenska kyrkans praxis sker först efter ett själavårdande samtal, kan man också tänka sig att man där innehar större fokus på den psykologiska förändringen än på den andliga. I Katolska kyrkan föregår som vi har sett, själva bikten ett eventuellt samtal och man kan därför där tänka sig att man där betonar det andliga skeendet framför det psykiska. Den katolska katekesen förklarar mer ingående vad som sker i detta sakrament:

”Synd är framförallt kränkning av Gud, brytning av gemenskapen med honom. Samtidigt medför den att gemenskapen med kyrkan skadas. Därför medför omvändelsen samtidigt Guds förlåtelse och försoning med kyrkan. Detta uttrycks och förverkligas liturgiskt av botens och försoningens sakrament.”

"De som kommer till botens sakrament får genom Guds barmhärtighet förlåtelse för den orätt de tillfogat Honom. Samtidigt blir de försonade med kyrkan, som de har sårat genom att synda och som genom kärlek, exempel och bön arbetar för deras omvändelse."

"Den enskilda och fullständiga bikten som följs av avlösningen förblir det vanliga sättet på vilket de troende försonas med Gud och kyrkan. Detta har djupa rötter. Kristus handlar i alla sina sakrament. Han vänder sig personligen till varje syndare: "Mitt barn, dina synder är förlåtna" ( Mark 2:5) Han är läkaren som lutar sig över varje sjuk människa som behöver honom för att bota henne. Han reser upp dem och för dem tillbaka till den broderliga gemenskapen. Den personliga bikten är alltså den tydligaste formen för försoning.


Enligt dessa uttalande får följaktligen bikten en binär implikation; för det första erhålles förlåtelsen av synderna och för det andra blir den biktande försonad med de heliga – kyrkan. Med tanke på det sistnämnda kan man alltså tala om att bikten för den enskilde medlemmen tycks bidra till att stärka enheten i den kristna församlingen. Denna aspekt är även tongivande i den Ortodoxa kyrkans lära kring biktens betydelse, man talar om avlöste som just återförenad med kyrkan.

3. Slutsats
3.1 Syntes

Utifrån dessa jämförelsevis grunda analyseringar om biktens sakrament, vill jag ändå tillstå att denna disciplin är något som kyrkan bör betona än mer. Arbetet har av förklarliga skäl inte berört frikyrkans praxis, detta har två anledningar: För det första är inte bikten något direkt frekvent förekommande bland trossamfunden och även om det börjar dyka upp så har det ändå inte varit i bruk så pass länge att litteratur är tillgänglig. För mig har denna analys bidragit till en betydligt bredare insikt vad gäller bekännelsens och avlösningens betydelse för den enskilde individen.

Min övertygelse är att bikten både genererar i en själslig befrielse och en andlig. De båda aspekterna (som naturligtvis också hänger samman), utgör axiom för den enskilde individens förhållande till Kristus och till Hans kyrka. Jag menar att vi människor inte sällan är behov öppenhet och tydlighet. Här ligger biktens essens. Att man på ett ocensurerat sätt får tala om det som kväver inifrån, utan att man på något sätt behöver vara orolig att den som lyssnar vare sig fördömer, eller sprider ut det som sägs. Prästens tystnadsplikt är fullständig och absolut och får inte under några omständigheter, oavsett konsekvenser lov att brytas. Tydligheten innebär att den enskilde får ett ”avslut” på det som plågar samvetet, man talar ut det i bekännelsen och får del av det som jag med den lutherska uppfattningen, hävdar är själva sakramentet; avlösningen och förlåtelsen för synderna. Prästen som är satt till att vara medlare mellan Gud och människor utför denna handling på Jesu Kristi uppdrag i apostolisk efterföljd. De bibliska texterna som vi har sett ligger till grund för denna absolution indikerar tydligt att detta är inrättat som en del av de kristna ledarnas tjänande roll. Bikten är slutligen inte bara ett erkännande av synden, utan även ett erkännande av svaghet, där den biktande erhåller Guds styrka och vishet att leva det dagliga livets kamp och med den ortodoxa kyrkans ord utföra en omvändelse från egocentricitet till Kristuslikhet.

4. Slutkommentarer
Jak 5:16, Bibel 2000
1 Joh 1:9, Bibel 2000
Ps 32:1-5, Svenska Folkbibeln
Matt 18:18, Hedegårds översättning
Joh 20:23, Svenska Folkbibeln
Hunter (1990), sid 878
Bercot (1998), sid 215
Utdrag ur Augustinus skrifter om tron för katekumenerna 7:15, 8:16, år 395, hämtat ifrån http://www.katolik.nu/
Artikel om biktens historik på http://www.katolik.nu/
Hunter (1990), sid 878. Även om det ”nya” sättet att utföra bikt godkändes av flera synoder under tidig medeltid så kom den gamla offentliga metoden länge att brukas parallellt med den nya. Först år 1215 fastslogs dogmen om bikten som primärt varande en enskild sak, som skulle förrättas minst en gång per år.
Utdrag ur den katolska kyrkans katekes; paragraf 1427-1428, hämtad ifrån http://www.katolik.nu/
De sju sakramenten är i stort de samma i öst och väst: Dopet, konfirmationen (kallas myrrasmörjelsen i öst), Eukaristin, Bikt (boten), prästvigningen, äktenskapet och sjuksmörjelsen. Se Ware (2000) sid 280
Artikel om sakramenten på http://www.ortodoxkristendom.se/
Artikel om bikten på http://www.katolik.nu/ På 400-talet var det praxis att prästen hörde bikt i början av fastan, själva avlösningen gavs först på skärtorsdagen, i samband med någon botakt. Men successivt framväxte den praxis man idag har: att man får syndernas förlåtelse i samband med bikttillfället och därefter utför boten.
Ware (2000) sid 294
Ware (2000) sid 292
Ware (2000) sid 293
Ware (2000) sid 294
http://www.katolik.nu/
Ware (2000) sid 294
Linderoth talar om att detta stöds av försvaret för den Ausburgska bekännelsen; Verkliga sakrament är alltså dopet, Herrens nattvard och avlösningen, som är botens sakrament. Se Linderoth (1952), sid 179
Undervisning om bikten ur Luthers lilla Katekes. Hämtad från http://www.evl.fi/svenska/katekes/bibelnbikten/41.html
Artikel om bikten på http://www.katolik.nu/
Linderoth (1952), sid 178
Kyrkohandboken (1942), sid 237
Flera olika varianter på denna bekännelse förekommer. En kortare version som tillhör de vanligare ser ut så här: Jag bekänner inför dig, helige Gud, att jag ofta och på många sätt har syndat med tankar, ord och gärningar. Tänk på mig i barmhärtighet och förlåt mig för Jesu Kristi skull vad jag har brutit. Se http://www.existentiell-tro.net/ekt-98/append05.htm
Kyrkohandboken (1987), sid 190-192, Kyrkohandboken (1942), sid 237
Linderoth (1952), sid 180-181
Artikel om bikt på http://www.svenskakyrkan.se/
Ur den Katolska katekesens 1440: e paragraf, hämtad från http://www.katolik.nu/
Ur den Katolska katekesens 1441:a paragraf, hämtad från http://www.katolik.nu/
Ur den Katolska katekesens 1484:e paragraf, hämtad från http://www.katolik.nu/
Ware (2000) sid 292
Kyrkohandboken (1987), sid 190
Artikel om sakramenten på http://www.ortodoxkristendom.se/