onsdag 15 december 2010

Bland Herrnhutare, Annititer och Erikjansare.

Dagen som har gått har ägnats åt läsning om den Nyevangeliska rörelsen på 1800-talet. Vi kommer att ha en tentamen på den efter jul och det är lika bra att dra igång läsningen i god tid. Väldigt intressant att läsa mer om denna tid, som jag av olika skäl inte har fördjupat mig i särskilt mycket. Herrnhutismen med dess pietiska strömningar kom att påverka många ledare för de olika rörelser och sällskap som bildades under denna tid och som vanligt är det intressant att observera de pendeldrag som ofta uppkommer i teologin, när en viss företeelse betonas på bekostnad av en annan. Kontrasten mellan Annitismen och erikjansarna är en i raden av grupper som gestaltar detta fenomen. Anniterna explicita Lutheraner åberopade stuntals reformatorns skrifter högre än Bibeln. Erikjansarna ansåg tvärtom att läsandet av Bibeln var det enda tillbördiga och ledde till syndabefrielse. Sakramenten var överflödiga. Erikjansarna var strikt polemiska till den lutherska kyrkan som de kallade för den stora skökan med kyrkor som liknades vid horhus. Luthers texter lät de bränna, eftersom Luther sågs som Uppenbarelsebokens falske profet....

Om detta och mycket annat läs:

Jarlert, Anders. (2001). Sveriges Kyrkohistoria : Romantikens och liberalismens tid (band 6), s72-106, 130-140, 148-171. Stockholm: Verbum.

Bexell, Oloph. (2003). Sveriges Kyrkohistoria: Folkväckelsens och kyrkoförnyelsens tid (band 7), s37-71, 108-140, 156-165, 246-258, 299-305. Stockholm: Verbum. I

Brohed, Ingmar. (2005). Sveriges Kyrkohistoria: Religionsfrihetens och ekumenikens tid, (band 8), s84-108, 140-147, 227-241, 315-329, 381-385. Stockholm: Verbum.

söndag 12 december 2010

De Saliga Helgonen


Var hälsade vänner!!
Efter dagens Gudstjänst samtalade jag med en vän som läser min blogg ibland och denne broder uppmärksammade mig om det faktum att jag inte har uppdaterat den på över en månad - igen!! Dock är inte skälet att jag inte har artiklar att publicera, utan snarare ren och skär lathet. Det må vara som det vill med den saken, men här kommer i alla fall, en uppdatering med en homila om helgonens karaktär, utifrån saligprisningarna som jag höll för en månad sedan i S.t Petrus Församling i Halmstad. Om jag bara kommer ihåg kommer jag att lägga upp en del annat under den kommande veckan som den som vill kan ta del av.
Herren vare med er alla!



Inledning
”Filosoferna och talarna har fallit i glömska, den stora mängden kommer inte ens ihåg kejsarens och fältherrarnas namn, men alla känner Martyrernas namn, bättre än sina vänners…”Theodoretos av Cyrrhus, Biskop på 400-talet

1600 år senare kan vi fundera på huruvida det är en tillfällighet att vi döper våra barn till Peter, Johan, Stefan, Maria och Jakob och våra hundar till Ceasar, Nero och Max. Borde det inte ha varit tvärtom? I den Ortodoxa traditionen intar helgonen en central plats. När folk frågar mig om hur vi inom den Evangeliska Ortodoxa Kyrkan ser på helgonen brukar jag svara att vi här, liksom i det flesta dogmer i övrigt omfattar essensen i Ortodoxin. I detta fall handlar det om en hög syn på helgonen som förebilder för vårt liv och även deltagare i den gigantiska himmelska Gudtjänsten som ständigt pågår inför Guds tron i Himmelen.

Vi vördar helgonen, liksom vi vördar varandra i Kristi kropp. Den lilla, men likväl tongivande skillnaden skulle väl vara att vår praxis i vördandet av helgonen inte går riktigt lika djupt som inom de etniska Ortodoxa och den Katolska kyrkan. Detta beror på att vi vill bibehålla den distinktion som Ortodoxin i alla tider i teorin har pläderat för, nämligen den mellan vördnad och tillbedjan.

Kontext
Om citatet ifrån Biskop Theodoretos är sant, kommer man inte ifrån följdfrågan: Varför är martyrer och helgon mer ihågkomna än mäktiga kungar och kejsare? Jag tror att svaret på den frågan i stor utsträckning står att finna i dagens heliga Evangelium.

Jag vet inte om ni har reflekterat över de skillnader som finns mellan saligprisningarna hos Matteus och de vi finner i Lukas kapitel 6? I det här sammanhanget är de ganska marginella, men de är intressanta att observera, eftersom de speglar de båda evangelisternas särdrag. Den perikop vi har att göra med kallar vi ofta för bergspredikan. Hos Lukas nämns inte berget, i stället står det att Jesus predikar på slätten. Hur kommer det sig? Har vi att göra med två olika tillfällen? Ja möjligt, men knappast troligt. Berget är en medveten teologisk symbol för den judiska läsekrets som Matteus vänder sig till. Det är platsen där Gud uppenbarar sig.

I dagens GT läsning ser vi detta tydligt: 1En gång när Mose vaktade fåren åt sin svärfar Jetro, prästen i Midjan, drev han dem till andra sidan öknen och kom till Guds berg, Horeb. 2Där visade sig Herrens ängel för honom i en eldslåga….

Överhuvudtaget är parallellerna mellan Jesus och Mose slående i Matteusevangeliet. Kristus framställs som den Nye Mose, den som har makt och myndighet att i egen kraft revidera lagen och peka på dess uppfyllelse. Dessutom är boken uppbyggd kring fem längre tal av Jesus, som med stor sannolikhet är en medveten parallell till Pentateuken – de fem Moseböckerna. En annan skillnad gentemot texten hos Lukas är att Matteus talar om Himmelriket och Lukas om Gudsrike. Detta har sin grund i att judarna inte ville uttala Guds namn eller titel och ersatte detta med epitet som Herren eller Himmelen. Saligprisningarna är i sig också kopplade till de judiska åhörarna, liknande utsagor möter oss i Psalmerna t ex Ps 32:

"Lycklig den vars brott har förlåtits och vars synd har plånats ut!
Lycklig den vars skuld har avskrivits av Herren och vars sinne är utan svek!"


Eller Ps 119:
"Lycklig den vars liv är fläckfritt, den som följer Herrens lag.
Lycklig den som lyder hans lagbud och helhjärtat vänder sig till honom..."


Finns det några få ord som kan sammanfatta budskapet som möter oss i Saligprisningarna? Även om jag tror att är svårt att sammanfatta dessa fantastiska utsagor, har jag valt tre ord i detta syfte:

Självkännedom, Utgivande och Återhållsamhet

> Självkännedom
Först har vi alltså ordet självkännedom.
I den tredje versen säger Kristus: Μακάριοι οἱ πτωχοὶ τῷ πνεύματι - Saliga, de Fattiga i anden... Hur kan man förstå de orden?

På något sätt handlar det om de människor som förstår sin egen otillräcklighet. ”Ju fullkomligare man är desto mer inser man sin egen ofullkomlighet” som Isak Syrien har uttryckt det. Att vara fattig i Anden tror jag därmed ytterst handlar om att vara medveten om sina andliga behov. Att inse sitt totala beroende av Gud. Den fattige i anden är motsatsen till den som är arrogant eller självsäker och så att säga ”grejar biffen själv”. Vi kan inte lägga en enda liten del till vår frälsning. Allt beror på Guds nåd.

Detta kan med fördel kopplas till den lutherska emfasen kring just bergspredikan. Israels folk klarade inte att leva efter lagen och nu kommer den nye Mose- Gud själv, I Kristus och skärper dessa bud än mer så att de blir än svårare att uppnå. Ja Han säger ju senare i Bergspredikan att vi ska vara fullkomliga såsom Fadern är fullkomlig... Det är uppenbart att detta inte är något som vi bemästrar med egen förmåga! Just därför har Kristus uppfyllt hela lagen, men ändå i klätt sig den död som vi har förtjänat. Om vi inser att vi är syndare och dagligt behov av Guds nåd i våra liv, då blir vi rättfärdiga pågrund av att Kristus är vår rättfärdighet.

Att ha självkännedom i meningen att inse sin oförmåga att i egen kraft åstadkomma det goda, vill jag också koppla samman med utsagorna att vara renhjärtad och att hungra och törsta efter rättfärdigheten. Det speglar den inställning som vårt hjärta bär på. Jag tänker på dessa utsagor som en ständig process, inte så att vi påverkar vår ställning inför Gud, utan att vår ställning inför Gud driver oss till att ständigt söka det som är rätt. Att vi förstår att vi behöver söka Guds visdom och ledning genom Guds Ord, Sakramenten, Bönen och Gemenskapen i Kristi kropp.

Jag är övertygad om att denna inställning på många områden har anknytningar till det liv vi lever här och nu. Genom att inse vår begräsning ser vi gemenskapen i Kristi kropp som en underbar förmån och välsignelse, i stället för ett hot. Jag blir ofta påmind om den här mycket viktiga aspekten av livet i Kristi efterföljd, när jag ska förbereda en predikan. Jag kan ofta skriva ihop lite stoff och en hygglig exeges över texten, lite historiska och bibelteologiska aspekter osv, men jag kommer ofta (som i fallet med denna predikan) till en punkt då jag blir helt blank.

Hur ska jag bygga ihop detta till en predikan? Var finns de övergripande poängerna osv. Det är klart att man har inlett sina förberedelser med att be, men det är vid denna punkt i processen som någon tycks knacka mig på axeln, sägande: Hallå där vems predikan är det egentligen…. Och det är då jag ofta på allvar säger till Gud: Jag vet inte hur jag ska komma vidare, led mig i detta, jag klarar inte detta i mig själv. Och inte sällan är det då processen tar en ny vändning och Herren leder mig arbetet vidare.

> Utgivande
Det andra övergripande ordet för budskapet i Saligprisningarna är Utgivande. Den kopplingen är kanske mer tydlig än den första, men jag vill likväl belysa några, som jag ser det, viktiga aspekter då det gäller detta epitet:

Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade.
Ordet för att sörja är mycket starkt och användes i Gamla Testamentet när man höll sorgehögtid. Det andra centrala ordet; Tröstade –grekiskas παρακληθήσονται kommer av παρακλητος som är ett av huvudorden som Nya Testamentet använder om den Helige Anden, Han är Hjälparen och Tröstaren. Detta påminner oss om den vila och den Tröst som finns Hos vår Herre oavsett omständighet. I Honom har vi vårt hopp.

Här kan man alltmer skönja hur budskapet knyter an till de löften som Gud genom sina heliga profeter gav till Israel: Glädjebud till de betryckta, bot till de förkrossade, tröst för de sörjande och frihet för de fångna som det heter i Jes 61, löften som i Evangelierna når sin uppfyllelse i Kristus!

Jag uppfattar också sorgen i detta sammanhang som delvis självvald. En sorg som bygger på medlidande och en förtvivlan inför en värld full av smärta och orättvisor. Att gråta med den som gråter, har ett pris. Det handlar om att sätta andra framför sig själv och leva ett utgivande liv.
Utgivandet knyter även an till saligförklaringen av de ödmjuka.
Ödmjukheten är en grundläggande hållning när det gäller att leva ett utgivande liv. Och det speglar kanske mer än någon annan egenskap själva essensen i Kristi gärning.

När det vidare heter att de ödmjuka är saliga för de skall ärva landet är det en tydlig förbundsteologisk term. Landet är kopplat till nationen Israel – det förlovade landet som Herren med ed lovade att ge till Abraham. I detta avsnitt ser man att löftena om landet appliceras på Himmelriket. Vårt hemland är Himmelen… som det heter i den paulinska texten. Om man betänker i vilket sammanhang Jesus säger detta så är det är enorma uttalanden. De mosaiska och det abrahamitiska förbundet fortsätter, fullbordas och får sin verkliga innebörd i Kristi liv och ord, de ord som Han själv deklarerar i egen kraft!

De barmhärtiga vill jag också koppla an till utgivandet. Kanske inte bara jag som kommer att tänka på den barmhärtige samariten? Barmhärtigheten är kärleken uttryckt i handling: Att på eget bevåg, utan förpliktelser gripa in eller göra mer än vad jag egentligen hade behövt.

När jag gick igenom min skilsmässa och precis hade fått reda på att min dåvarande fru ville skiljas så ringde jag, helt förtvivlad till en god vän och berättade allt. Det var fredag kväll och han hade helgen uppbokad och befann sig nästa 30 mil bort. Hans reaktion var utgivande i ordets rätta bemärkelse: ”Jag kommer med nästa tåg” sa han. Han ställde in allt han egentligen skulle göra för en vän i nöd. Han hade ingen skyldighet att göra det, men han gjorde det av frivillig kärlek och uppoffring.

Behöver jag säga att jag aldrig kommer att glömma det där han gjorde för mig där och då? Behöver jag säga att han fortfarande är en av mina absolut närmsta vänner?

Utgivandets absoluta polaritet är högmodet. Om detta sade Kyrkofadern Johannes Cassianus: ”Gud som har skapat universum och också kan hela det, visste att högmodet var ursprunget till alla andra laster. Därför botar Han det genom dess motsats: Vad som hade fallit pågrund högmodet, skulle återuppstå genom ödmjukhet…”

Eller annorlunda uttryckt: ”Adams olydnad kunde inte motstå dödens tyranni och dödens tyranni kunde inte motstå Kristi lydnad”

Återhållsamhet
Det tredje och sista övergripande ordet som jag menar sammanfattar saligprisningarna är återhållsamhet. Jag vet inte hur det är med er, men jag kan inte läsa Bergspredikan utan att reagera och reflektera över Kristi explicita kallelse till sina efterföljare att vara fredsstiftare och pacifister.

Denna hållning höll Kyrkan som helhet fast vid under de 300 första åren, det vill säga före den allierade sig med staten genom Kejsar Konstantin och slutgiltigt Kejsar Theodosius. T ex har vi Justinus Martyren ord från år ca 150 i god anslutning till Kristi undervisning: ”Vi som brukade döda varandra, vägrar numera att bruka våld, till och med mot våra fiender.” och ca 70-80 år senare säger Tertullianus: ”I vår religion blir vi hellre dödade än dödar.”

Saliga de som håller fred… Saliga de som förföljs…
Saliga är ni när man skymfar och förföljer er…
Dessa är utsagorna i Saligprisningarna som jag menar korresponderar gentemot epitetet Återhållsamhet. Att avstå från sin ”så kallade rätt” till hämnd. Freden hålls och förföljelser accepteras, eftersom blicken är fäst vid den som har övervunnit all ondska, död och djävulskap.

Som ni säkert känner till pågår förföljelserna och martyrakterna för fullt också i våra dagar. Indien, Kina, Afganistan, Nordkorea är bara några exempel på länder där det kan och har kostat många människor livet att bekänna sig till Kristus. Speciellt aktuellt är situationen i Irak. Där, för några få dagar sen, muslimska fundamentalister stormade en katolsk mässa och sköt ihjäl två präster och sedan dödade flera andra kristna genom att spränga sig själva i luften.

Detta var en ren och skär martyrakt, där utgivande och återhållsamma kristna, trots att de var omgivna av ondska och terror, i sin självkännedom (alltså beroende av Gud) valde att gå till den Heliga Mässan på Söndagen och där fick bli martyrer.

Vi har en helt annan situation i vårt land.
Jag har en svensk kollega som reflekterade lite grann över att vara pacifist i Sverige idag. Han beskrev det som att vara vegetarian i mellan måltiderna. Och det ligger mycket i det. Samtidigt tror jag att martyrskapet inte bara handlar om att på ett fysiskt sätt dö för sin tro. Det grekiska ordet: μαρτυρος betyder faktiskt vittne och det hjälper oss att förstå att samma kallelse gäller oss, även i det vardagliga livet här och nu i Sverige.

Här pågår inga krig, men det pågår orättvisor, förtal, mobbing, rasism och annat. I detta är vi kallade att leva ut saligprisningarnas budskap om barmhärtighet, frid och återhållsamhet. Och vi kan också vara med och stödja eller arbeta för trovärdiga organisationer som aktivt arbetar för militär nedrustning och för fred och rättvisa i världen.

När Jesus talar om detta nämner han profeterna som förebilder i den förföljelse som Hans efterföljare står inför. Den kopplingen är väldigt spännande eftersom den indikerar att profeterna var den första generationens kristnas helgon. På samma sätt blir helgonen och martyrerna i hela Kyrkans historia tecken, ja profeter för oss..

Epilog
Om nu Självkännedom, Utgivande och Återhållsamhet är essensen i Saligprisningarna är det i hög utsträckning även kärnan i Martyrernas och helgonens liv…. Och allting handlar om deras kartär – att inte själva vara ljuset, utan den rena och klara spegel som reflekterar Kristi ljus i den här i världen. Den kallelsen gäller varje kristen, då det ytterst sätt är en återspegling av Kristus själv. Med den Helige Apostelns ord ifrån 2 Korinthierbrevet:

Ni känner vår herre Jesu Kristi stora gåva: han, som var rik, blev fattig för er skull, för att ni skulle bli rika genom hans fattigdom.

Självkännedom, Utgivande och Återhållsamhet - speglar helgonens liv, eftersom detta i sin tur speglar Guds eget väsen, som summeras av den helige Aposteln med ett enda ord: Kärlek!

Hur är vi Kristi vittnen idag? Jag tror att mycket av det står att finna i ett liv där vi har självkännedom, d v s känner vår begränsade förmåga, att vi lever utgivande, det vill säga visar barmhärtighet och innerlig medkänsla och att vi lever återhållsamt – ett liv i fred, där vi överlämnar hämnden åt Gud.

Ad Majorem Dei Gloriam - Till Större Ära åt Gud!
I Faderns och Sonens och den Helige Andes Namn…….
Amen!