lördag 10 april 2010

Koncentrerad tid... och ny predikan om Uppståndelsen

Koncentrerad tid
Alla som läser den här bloggen har uppmärksammat att uppdatering och nya inlägg inte sker lika frekvent som när jag bodde i Nordamerika. Anledningen till detta är helt enkelt tidsmässig. Väl hemma i Sveariket igen hopar sig göromålen på ett annat sätt än där borta, där jag i stort sett ägnade mig åt två saker: tränade och studerade teologi. Det sistnämnda innefattade Uppsatsen, Projekt Rawanda, Religionssociologi och en del frivilliga projekt. Dessutom innefattade väldigt mycket av det praktiska arbetet i Kyrkan också långa förberedelser i form av studier. Jag sticker inte under stolen med att jag saknar att ha en så pass koncentrad vardag (lördagar var jag ofta ledig). Det finns en stor styrka och hemlighet i att, åtminstone för en tid få koncentrera sig på en eller möjligen två saker. (träningen var bara en bisyssla eftersom man satt still så mycket.) Jag ska absolut resa i väg igen om jag skriver något större arbete. Tänk att få sitta i månader och bara studera patristisk eller exegetisk teologi! Nu är jag då som sagt hemma igen och jag är mycket glad över det. Men listan på göromål är inte 1-2 saker, utan kanske 7-8. Teologistudier, träning (hinner inte varannan dag nu dock), praktik i S:t Petrus, diverse projekt hemma på Torpet, repa med Crimson Moonlight, åka till Finland och lira med Horde, arbeta en del på jobbet i Nässjö, hjälpa min far på gården, medeltideriet… Dessutom vill jag ju naturligtvis ha tid över för mina vänner och sköta de dagliga rutinerna. Därför duggar inläggen lite mer glest just nu. Men håll ut! Det kommer mer artiklar, PM, Uppsatser, predikningar, citat, pilgrimböner, boktips med mera. Tack för att ni besöker bloggen och tar del av det som står. Glöm inte att kommentera och reagera.
Må Herren Jesus Kristus vara med er alla!
Och här följer Söndagens predikan som jag ska hålla i S:t Petrus imorgon, 11 April 2010.

--------------------------------------------------------

Vi har sett Herren
Joh 20:19-31, Upp 1:9-19, Apg 5:12-16

Umgänget med Gud gör ansiktet strålande, skriver Anders Piltz med hänvisning till Mose som mötte Gud på Sinai ansikte mot ansikte.

För ett par veckor sedan när jag predikade om Gudsbärare talade jag bland annat om hur mötet med Gud i form av ett änglabesök eller en Teofani föder en stark reaktion hos de människor i Bibeln som är med om detta. Det de har varit med om, det de såg förändrade deras liv i grunden. Idag vill jag utifrån rubriken ”Vi har sett Herren” tala om åsynen och skådandet av den Uppståndne Frälsaren och hur det förändrade och förvandlade de första lärjungarnas liv och sedan både direkt och indirekt miljarder Kristus-efterföljare i Kyrkans tidsålder.

Man kan ibland möta föreställningen om att Nya Testamentet fanns samlat till en bok och kanoniserat i samband med Jesu himmelsfärd eller tiden kring apostlarnas död. Jag tror vi känner till att det inte riktigt var på det sättet. Den fullständiga kanonlistan för NT blev klar så sent som på 380 talet e Kr. Det är väldigt spännande att läsa om det här och speciellt då det gällde de kriterier som den tidiga Kyrkan lade fram för att avgöra om ett brev eller ett Evangelium skulle få lov att ingå i Nya Testamentet.

Dessa var följande:

1. Apostoliskt ursprung (Den skulle vara skriven av en apostel eller någon i nära samband med en apostel)

2. Spridd och erkänd (Den skulle vara använd och älskad av hela den dåtida Kyrkan)

3. Dynamisk (Den skulle vara skriven på ett sätt som förändrar människors liv.)

Detta sista kriterium är helt fantastiskt tycker jag och jag kommer att knyta an till det en del här under dagens predikan. På något sätt är det liksom inte bara ett kriterium för NT:s böcker utan också för den som har mött eller sett den Uppståndne. Umgänget med Gud gör ansiktet strålande, det stora ljuset reflekteras vidare av oss.

Texter
Att se och skåda är alltså nyckelord i dag och Johannesevangeliet är väldigt tacksamt att referera om man bekänner sig till en sakramental teologi. Aposteln poängterar ofta trons fysiska sida. T ex i 1:14

"Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet..."

Evangelietexten talar om scenariot efter Korsfästelsen och Kristi gravläggning, på dagen efter Sabbaten när lärjungarna sitter gömda bakom låsta dörrar. Maria från Magdala hade berättat för dem att Jesus uppstått, men hade ändå svårt att tro. Och plötsligt. I deras mörker står Han där Mitt i bland dem, Han som själv Är Ljuset. De gladde sig (eller fröjdade sig i glädje som grekiskan antyder) när de såg Honom. Det står att Han visade Sina händer och Sin sida för dem. Och ordet för visade heter deiknuw och betyder också att lägga fram för ögonen eller ge bevis för.

När lärjungarna sedan berättar för Tomas, som inte var med vid detta tillfälle säger de: Vi har Sett Herren… Ordet för se har en bred betydelse och innefattar att se fysiskt, men också att skåda eller komma till insikt om. Lärjungarna hade Sett och blivit förvandlade av händelsen. Tala om ett dynamiskt kriterium.

Uppenbarelseboken
Perikopen ifrån Uppenbarelseboken har en likartad betoning (och är antagligen skriven av samme skribent). Texten här i det första kapitlet tillhör en av mina absoluta favoritpassager i de Heliga Skrifterna! Beskrivningen eller snarare försöket till en beskrivning av Kristus i sin Uppståndelseglans är så massiv och pompös att man ryser av helig fruktan när man hör det läsas. Formuleringen; ”…någon som var lik en människoson…” är vanlig inom den judiska apokalyptiken och den knyter an till det som kallar för apofatisk teologi. Guds härlighet är omöjlig för oss att beklä med ord och därför ersätts det liknelser med eller ibland negationer.

På grekiska heter Uppenbarelseboken Ἀποκάλυψις Ἰησοῦ Χριστοῦ- Jesu Kristi uppenbarelse. Och det här ordet Ἀποκάλυψις som vi översätter med ”Uppenbarelse” betyder också ”avtäcka” eller ”ta av slöjan.” Och vad är som skall avtäckas? Eller rättare sagt; Vem är det som ska synliggöras? Jo Kristus - den Uppståndne Herren. Ett par verser före dagens text heter det i Uppenbarelsebokens första kapitel: Allas ögon skall SE Honom…

Och så följer denna mäktiga skildring av Johannes möte med Kristus. Texten berättar att skeendet utspelade sig på Herrens dag, ett epitet som de flesta teologer tillskriver söndagen. Johannes syn av den Uppståndne sker alltså på samma veckodag som när Jesus visade sig för lärjungarna i dagens evangelium, den första dagen i veckan eller dagen efter sabbaten är just söndag. Där fick Johannes åter se Kristus i full härlighet, Han med ögon som eldslågor och vars ansikte var som Solen när den skiner i sin fulla kraft…

När Johannes såg Honom föll han ned som död framför Hans fötter. Och så följer det heliga uppdraget: Skriv ned vad du har sett…. Det vill säga vittna om mig.
Om vi då backar tillbaka till evangelietexten finner vi där ett liknande mönster, som jag har delat in på följande sätt:

Manifestation --> Reaktion --> Mission.

Lärjungarna är visserligen inte fängslade på en ö, men ändå inlåsta och isolerade i rädsla för judarna. Jesus visar sig, lärjungarna får en stark reaktion och Jesus utrustar och sänder dem. Allt detta har en tydlig Trinitarisk inramning: Sonen som själv är sänd av Fadern att försona världen – sänder nu Sina lärjungar att i Hans namn fria eller binda. Detta sker genom Andens kraft.

I bakgrunden ekar Skapelseberättelsen i Genesis andra kapitel då Herren Gud formar människan och ger henne liv genom att blåsa in livsande i henne. Här står vi nu i den nya Skapelsen, på Söndagen – i patristiska källor ofta kallad den åttonde dagen och Han som med Tomas ord senare kallas just Herre och Gud – Kristus själv andas in den Livgivande Helige Ande i den nya mänskligheten.

Måhända finns det de som anser att saker och ting bara blir onödigt tekniska och mer tillkrånglat om man refererar till grekiskan. Men häng med på detta. Det finns verkligen en intressant koppling mellan det som sker här i båda texterna och vad det får för inverkan på lärjungarna. De ser Jesus. Detta är en grundförutsättning för att i enlighet med klassisk definition få tituleras apostel. Jesus sänder dem till att vittna om Honom.

Sända på grekiska heter apostello och där har vi grunden för ordet apostel – att vara sänd eller en som är utsänd. Vittna heter martyreo och har gett oss ordet martyr. Och det är ingen tillfällighet att det ordet kom att tillämpas för de som dog för sin tro. Det är nämligen i stort sett historiskt belagt att elva av tolv apostlar led martyrdöden. Här kan man stanna upp och reflektera djupare. Apostlarna och många andra också som själva hade sett Jesus efter uppståndelsen gick medvetet i döden för sin övertygelse. För mig är det ett enormt starkt bevis för att Jesu uppståndelse är ett historiskt faktum. De var ögonvittnesmartyrer. Visst händer det att folk går i döden för sin tro i andra religioner också, men de första kristna är helt unika i det avseendet. De hade själva sett den Inkarnerade Guden, tagit på Honom och ätit med Honom som uppstånden och deras övertygelse om det var så stark att de var beredda att gå i döden för det. Kungavärdigheten och lidandet hör samman som vi ser i texten i Uppenbarelseboken.

De hade alltså, precis som ordet se i den grekiska texten rymmer; sett, skådat och kommit till insikt om Kristi sanna identitet. Mötet med Honom var så starkt att allt det där andra, t o m deras egna liv i jämförelse förlorade sin mening. Uppståndelsetron var inte en isolerad händelse vid sidan av allt annat, det var den som satte prägeln på det andra, tron på den förändrade människors liv och den skrev de om i Evangelierna.

När jag nämner bevis eller starka indicier på Uppståndelsens äkthet ska man också se vittnesbördet om denna utifrån en kontextuell horisont. Och där ser man att Uppståndelsen, i likhet med Jungfrufödseln som jag refererade till förra gången, bryter mot vad man hade förväntat sig av en fiktiv berättelse. Den största fåran inom judendomen; Sadducéerna trodde överhuvudtaget inte på någon uppståndelse. Och Fariséerna som var något mindre trodde på en uppståndelse, men först efter den yttersta dagen.

Tomasberättelsen:
Hur ska man då få ihop detta med Tomas reaktion efter det att lärjungarna hade sett Jesus första gången. Och speciellt då Jesu svar till honom när Tomas själv möter Herren?

För det första är jag inte speciellt säker på att man ska peka ut just Tomas som den store tvivlaren bland apostlarna. Går vi till berättelsen om Uppståndelsen hos Lukas ser vi där i det tjugofjärde kapitlet att alla lärjungar utan Petrus tvivlade på kvinnornas vittnesbörd. Men sedan kommer Jesus själv till dem och det är då allting blir förvandlat och det är precis det som sker i fallet med Tomas. Han tvivlar och vill se med egna ögon för att kunna tro.

Jesu ord till Tomas: ”Saliga de som inte har sett men ändå tror…” behöver sättas in i sammanhanget som de sägs i.
Hela programförklaringen för Johannesevangeliet följer nämligen i den kommande versen:

"Också många tecken som inte har tagits med i denna bok gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn..."

Just begreppet tecken, har en viktig funktion hos Johannes. Dock är det inte under och tecken i sig som är det viktiga, utan den det pekar på och synliggör. (Det grekiska ordet: Semeion som översätts med tecken har bland annat gett oss ordet semikolon; som ju är ett tecken som pekar fram på något viktigare.) Så använder Johannes ordet.

Tecknen som Jesus hade gjort i sina lärjungars åsyn tjänade ett större syfte - att de skulle se Hans sanna identitet. Och nu har de nedtecknats av dessa apostlar – för människor i kommande tider, som oss t ex, för att vi ska tro och se, skåda och inse att Herren Jesus är Guds Son och i sanning uppstånden ifrån de döda.

Upplevelsen av att få se Jesus blir precis som för de andra en total vändning. Och hans ord som respons till Jesus som Min Herre och min Gud, ramar in Johannesevangeliets explicita betoning på Kristus som Gud inkarnerad som nämns tydligt redan i prologen.

Referensen till Tomas lär oss därför något synnerligen grundläggande: Tron och skådandet av Gud hör därmed omistligt samman. Man kan inte skilja dem från varandra. Tomas och förmodligen flera av lärjungarna trodde inte först, men när de såg uppfylldes de av tro. För många kristna efter dem sker detta i motsatt riktning. Vi ser tecknen som de nedtecknat och bevarat och det föder tron i oss, i det avseendet ser och skådar vi Honom redan nu, eftersom tron är ett skådande. Men en dag skall vi med samme Johannes ord (från 1 Joh 3:2)

”…bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är…”

Jag nämnde inledningsvis att Nya Testamentet kanoniserades utifrån vissa givna premisser. Och på ett sätt tror jag att dessa premisser går att överföra inte bara på enskilda personers, utan även på Kyrkans tro.

Vår tro och lära bör ha ett Apostoliskt ursprung. Den behöver vara spridd och erkänd, i detta fall kanske man kan säga representerad och anbefalld i Kyrkans historia. Och som tredje attribut; Dynamisk. Den tro som vi lär i teorin levandegörs genom vårt möte med den Uppståndne frälsaren. Precis som för Tomas och Johannes och de andra.

Kyrkan är utsänd i apostlarnas efterföljd för att visa på Kristus – och vara ett tecken som pekar på den Uppståndne, så att fler människor kommer till tro, ser, skådar och inser att Herren Jesus lever!

Till Större Ära åt Gud…
I Faderns och Sonens och Den Helige Andes Namn!